tankar inför 2011

Så är det då snart dax för ett nytt år. När jag tänker tillbaka på året som gått så inser jag plösligt att det inte alls har gått. Det har RUSAT iväg. Två jätteglada ting har skett. Dels 24 januari då Mathilde föddes och dels 21 december då lille Maximilian kom till världen. Det har skett en del andra positiva saker också inom familjen och en del saker har påbörjats och kommer förhoppnigsvis att ge resultat längre fram.

Jag har avverkat två arbetsplatser och är nu mellan jobb. Men det närmar sig min pensionsdag, 5 och ett halvt år kvar ungefär, och det ser jag verkligen fram emot. Pensionen kommer inte att bli hög men det är inte ersättningen från a-kassan heller så jag är van. Jag kanske hinner hitta en miljonär innan dess så jag kan bli lyxhustru. Inte i Hollywood men i lilla Råda - eller nånstans.

Man ska ju avge löften inför det nya året, men jag har inga löften att ge. Jag kan inte lova att bli en bättre människa för jag är redan bra som jag är. Skulle jag bli bättre så skulle jag bli perfekt och vem vill vara det? Inte jag i alla fall. Mina fel och brister är en del av min medfödda charm.

Jag tänker inte lova att jag ska sluta äta sötsaker för de hör till en del av livets goda. Man måste unna sig lite av det goda då och då och njuta av livet. Annars blir man bitter och elak mot sig själv och sin omgivning. Det som är gott för själen är gott för kroppen och dit hör t.e.x choklad och marshmallows och lakrits.

Jag kan inte heller lova att börja ett nytt liv för jag har redan ett bra liv. Visserligen säger jag ibland att jag måste skaffa mig ett liv men det ligger inte nåt allvar i det. Det finns saker jag borde försöka ändra på. T.e.x lära mig självdisciplin. Då kanske jag skulle kunna slutföra något av mina skrivprojekt. Men vem har bråttom? Inte jag i alla fall. Jag har ju en gång drömt att jag kommer att dö när jag är drygt 90 år så jag har några år kvar att drömma och skriva.

Men inför det nya året så hoppas jag att det ska bli ett bra år för min familj, mina vänner och alla andra också. Ett år med mer glädje än sorg; med mer hopp än besvikelse; med fler uppfyllda drömmar än krossade illusioner; med mer vänskap och kärlek än hat och bitterhet; med mer värme och gemenskap än kyla och ensamhet; med mer känslomässig generositet än missunnsamhet och avundsjuka.

Ett löfte ska jag faktiskt avge. Jag lovar att jag inte ska börja röka. Jag har aldrig i hela mitt liv rökt och lovar att inte börja i år heller. Så där. Nu har jag lovat något inför 2011 och jag tror att i motsats till många andra löften jag avgett förr om åren så kommer jag att hålla detta. Förresten, det är inte nåt jag tror utan jag VET jag kommer att hålla detta.

Så vill jag önska alla mina läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR och må era önskningar gå i uppfyllelse.

nu är glada julen slut slut slut....

Ja,så gick då denna julen, som så många andra före den. Julgranen står fortfarande grön och grann i skogen och jag slipper slåss mot en massa barr i lägenheten. Jag tycker i och för sig att man pratar så mycket om att sluta skövla regnskogen. Men jag tycker man kan börja i sin närmiljö. Därför har jag skonat en gran i år och låtit den stå kvar i skogen och glädja djuren och andra som njuter av naturen. Med andra ord så fick jag inte tag på en gran i tid. Det lustiga är att de som saknade den var de vuxna. Barnen brydde sig inte så mycket.

Barnen hade fullt sjå med att förbereda "Avslöjandet av tomtens identitet". Det planerades väldigt noga av Wilma och Izabella. De skrev en lista med namn på alla som kom och firade julafton här hos mig, både vuxna, halvvuxna och barn. Sen förhörde de sig om vederbörande trodde på tomten eller inte. Alla vuxna sa sig tro medan barnen med undantag av Joel (och Emilia lite grand) sa sig inte tro på honom. När det dröjde innan tomten kom så skickades Per ut för att leta reda på honom. Naturligtvis anlände han medan Per fortfarande var ute. Alla samlades i biblioteket och Wilma såg ju genast vem som fattades av familjen. Hon betraktade tomten väldigt nyfiket och en aning misstänksamt.Men hon ansåg sig vara säker på att hon visste vem han var.Det hade pratats lite om att rycka tomten i skägget och jag kunde nästan se hur Wilma funderade på om hon skulle sätta den planen i verket.  Så kom Per in i rummet. Wilmas ansiktsuttryck när hon insåg att Per inte kunde vara tomten, ja det var en syn för gudar. Snacka om att tappa hakan. Att rycka tomten i skägget var inte något alternativ längre. Även sjuåringar har självbevarelsedrift och den trädde i kraft nu hos en mycket fundersam och smått chockad liten tös.

Hur länge Wilma och Izabella nu kommer att tro på tomten ska bli roligt att se. Jag skulle tro att de kommer att planera ett säkrare sätt att avslöja hans identitet till nästa jul. Sen kan man tvista om ifall man ska "lura" barnen att tro på en vitskäggig, tjock farbror som kommer och delar ut presenter som mamma och pappa köpt. Men jag ser ingen skada i det. Folk tror på Gud och UFON och ingen kan bevisa att de finns eller inte finns. Så finns det de som tror på andra saker, som personalhandböcker som arbetsgivare påstår sig ha men som ingen nånsin får se. Då är tomten ganska ofarlig att tro på tycker jag.

Julaftonen gick i gemenskapens tecken och det var jättetrevligt. Vi var en stor samling människor i olika åldrar samt tre hundar och  några enstaka dammråttor som gömt sig under soffan och undkommit dammsugaren. Vi åt, men inte överdrivet och vi firade en vit jul. Det hade jag i demokratisk anda bestämt att vi skulle ha och ingen hade nåt emot det.

På juldagens morgon var det dags för julotta. Det var fint och stämningsfullt men det var ovanligt få människor i kyrkan och det var en överraskning. Sen var jag och Monica och barnen till Sörgårdsvägen 17 på fika och där satt vi i några timmar och pratade och skrattade. Sen på eftermiddagen åkte vi till Krakerud på lunch och det var också jättemysigt. Det var också Maximilians första besök hos farmor och farfar.

Idag har en stor del av familjen varit i pulkabacken och sen blev det spaghetti och köttfärssås hemma hos mig och hos Alexander.  2kg spaghetti och köttfärssås av nästan 4 kg färs gjorde jag iordning. Det blev lite kvar till matlådor åt mig och Alexander men det mesta gick åt.

Imorgon är det vardag igen och det börjar för min del med ett besök på Arbetsförmedlingen och hos "min" jobbcoach. Sen ska jag bara slappa. Jag är fortfarande inte riktigt frisk utan hostar men jag är helt klart på bättringsvägen. Jag får i alla fall sova nästan hela natten.

Jag önskar mina läsare en jättefin avslutning på det här året och hoppas att nästa år ska föra med sig nåt bra till er alla.

dan före dan....

Ja,så är det då julafton imorgon och nästan allt är klart...inte alls. Om jag inte blivit sjuk så hade situationen varit en helt annan. Allt hade varit färdigt i måndags med julgran och skinka och köttbullar. Lägenheten pyntad efter konstens alla regler och jag skulle suttit här nu ikväll och druckit glögg och bara kopplat av. Tror jag på detta? Nej. Jag må ha många fel och brister men självkännedom är en av mina styrkor. Därför inser jag att om jag inte varit sängliggande (=soffliggande framför tv:n) de senaste dagarna så skulle jag inte ha haft nåt mera klart idag för det. Att planera ligger inte för mig. Eller rättare sagt; jag är duktig på att planera sånt som jag ska göra sen...längre fram...imorgon eller en annan dag. Jag har alltid all världens tid på mig. Sen inser jag att den där dagen när allt skulle varit klart den är här nu och inget är klart.

Jag avskyr stress och har förmågan att undvika det ganska bra. Men ibland drabbar det mig och då genomgår jag en förvandling à la dr Jekyll  mr Hyde.Jag, som normalt är en lugn, tålmodig, enligt en del t.o.m trevlig och social person blir irriterad och snäsig. Rödfnasig i hyn och högröstad. Så får jag huvudvärk och hur det känns vet de flesta.Då är jag ännu mindre trevlig, om det nu är möjligt i det stadiet.Om någon då dessutom vågar säga till mig att jag ska lugna ner mig så kommer nästan min inneboende Hulk fram. När jag säger att "stressen drabbar mig" så är det just så. Det är ju inte så att jag blir stressad p.g.a att jag missat något eller missbedömt tiden eller så. Nej, naturligtvis är det så att stressen beror på omständigheter totalt utanför min kontroll. Ofta vet jag inte vad eller vem jag ska skylla på vilket gör mig ännu mer stressad, men jag vet bestämt att någon annan är ansvarig.

Igår köpte jag en skinka för att göra iordning. När jag just skulle till att börja griljera den så insåg jag att den inte var färdigkokt vilket jag trodde när jag köpte den. Så där gick drygt två timmar extra av min tid. Idag köpte jag ännu en skinka  och när jag skulle börja koka den så upptäckte jag att den var färdigkokt och bara skulle griljeras. Nu var ju det en klar fördel för där sparade jag två timmar, men det irriterade mig att det ändå var fel.

Jag har inte haft en julgran inne på många år men i år måste jag ha en. Har jag gjort något för att få tag på en? Nej, på nåt underligt vis har jag varit säker på att granen skulle hitta hem till mig i alla fall. Nu har den inte gjort det. Detta innebär att jag i nuläget,alltså kl. 1845 dagen före julafton, har belysning, kulor, glitter,en spira och en julgransfot  till en gran som fortfarande står grön och grann i skogen. Jag försökte lösa det genom att låta Bella och Joel hjälpa mig att  julgransklä en stor, grön växt som jag har i vardagsrummet. Den har ungefär samma storlek som den gran jag trodde skulle hitta hit, men inte riktigt samma form.För många år sen, när jag frivilligt avstått från en gran, så klädde jag en stor High Chapparall med lite glitter och kulor. Nu vann min idé inget gehör från Monica, som inte riktigt har samma fantasi som vad jag har, så det blev ingen lösning på julgransproblemet. Ett tag funderade jag på att gå och norpa en gran någonstans men insåg att där gick gränsen, och risken för upptäckt var alldeles för stor. Med mitt onda knä hade jag inte haft möjlighet att fly undan heller. Dessutom tror jag väldigt många Rådabor känner igen mig, så självbevarelsedriften satte stopp för min kriminella karriär innan den ens blivit mer än en sekundsnabb tanke i en stressad hjärna.

Monica håller på med att göra brända mandlar. Eftersom hon samtidigt varit inne på facebook,eller nån annanstans på datorn, samt pratat med någon i telefon, så blev det verkligen brända mandlar. Med betoning på BRÄNDA och det bokstavligt. Som tur var hade jag en påse mandlar i skafferiet så nu gör hon ett försök till. Jag ska ge mig på att rulla köttbullar. Blir dom lyckade så blir jag förvånad. Nu ska jag lyssna på lite fin musik så kanske lugnet infinner sig.

GOD JUL alla läsare.

ett par boktips

Jag har alltid läst väldigt mycket och har många favoriter. Nu när jag gjorde i ordning mitt bibliotek så räknade jag till ca 900 böcker som jag torkade av och ställde in i bokhyllorna. Utöver det har jag så där 5-6  banankartonger nere i källaren med böcker i. Dessutom har jag gett bort i stort sett nästan alla barnböcker till mina barnbarn. Dom fick vardera två stora ICA kassar med böcker.

Så här i jultider kan det ju vara kul att få ett par boktips ifall man vill läsa lite under helgdagarna. Man vet ju aldrig om vädret blir så man kan vistas utomhus eller inte.

1. Pobby och Dingan. Författare är Ben Rice. Det här är en liten, tänkvärd bok. Den handlar om en familj som bor i Australien där pappan är opalletare. Berättare är sonen i familjen och han har en lillasyster Kellyann vars bästa vänner är två  osynliga figurer som heter Pobby och Dingan. Brodern är väldigt trött på dessa för det måste tas all hänsyn till dom i alla lägen för annars blir Kellyann arg. En dag får pappan ansvaret för dom och då tappar han bort dom i fyllan och villan. Hela det lilla samhället ställer upp och börjar leta efter Pobby och Dingan men hur hittar man ett par figurer som är osynliga? Till slut måste även brodern ställa upp och leta. Jag ska inte avslöja något mer, men detta är en bok som handlar mycket om styrkan av att tro på något. Om ni bara ska läsa en enda bok under julhelgerna så tycker jag ni ska läsa denna.

2. Avsnoppad. Författare är David Thomas. Det här handlar om en man som läggs in på sjukhus för att hans visdomständer ska opereras bort. Han vaknar efter operationen av att en man attackerar honom där han ligger i sängen. Det visar sig att det skett en förväxling. Istället för en operation av visdomständerna så har mannen blivit utsatt för ett könsbyte. Nu måste han försöka anpassa sitt liv efter detta. Det här är en rolig bok även om den i och för sig naturligtvis är tragisk. Jag satt och skrattade hjärtligt åt hans funderingar och hans sätt att hantera de problem som han drabbades av.

3. Akta er killar - här kommer Gud och hon är jävligt förbannad. Författarinna är Linda Skugge. Det här är en samling av Linda Skugges krönikor mellan åren 1998 - 2001. Hon skriver om feminism, rätten till kejsarsnitt, föräldraförsäkring, porr och annat. Jag köpte den här boken på bokmässan för den kostade inte så många kronor så jag tänkte att om jag inte tyckte om den så hade jag ändå inte kastat bort några större summor. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Linda Skugges krönikor men den här boken öppnade mina ögon för hennes författarskap. Hon skriver på ett roligt men bitande sätt och jag kan verkligen rekommendera hennes krönikor.

4. Jag tycker om att läsa deckare. Inte polisromaner så mycket utan mer gammaldags deckare. Där vill jag slå ett slag för en författarinna som heter Mary Higgins Clark. Hon skriver böcker där man kan avslöja mördaren om man är uppmärksam. Men sen blir slutet ändå helt oväntat. Riktiga rysare.

Så vill jag önska alla en massa trevliga lässtunder. Och ifall jag inte hinner blogga nåt mer före jul så vill jag också passa på att önska er alla en riktigt GOD JUL. Hoppas ni fortsätter läsa min blogg.

tankspritt - del 3

Som väl de flesta vet nu så är jag extremt tankspridd. Det är ingenting som egentligen är nåt handikapp eftersom jag alltid varit sådan. Men visst skapar det situationer som ibland är lite pinsamma - ofta lite roliga för omgivningen.

Jag blev tvungen att skaffa mig glasögon för ganska många år sedan. När jag hämtat ut dom på dåvarande Glasögonhuset, så skulle jag sen åka direkt hem. Jag hade parkerat bilen vid dåvarande Ciggogram. När jag satte mig i bilen och skulle starta så upptäckte jag till min förvåning att det fattades en pedal på golvet. Vilken normal människa som helst hade genast insett att hon satt i fel bil. För mig  tog det några minuter att förstå att så var fallet. Istället satt jag där och stirrade ner på golvet. Bara två pedaler istället för tre. Så trillade slanten ner och jag skyndade mig ut ur bilen. Bakom denna bil stod min. Det var inte så underligt att jag satt mig i fel bil för det var samma bilmärke, samma färg och det enda som skilde registernumren åt var ordningsföljden på två siffror. Den här gången tror jag inte att nån såg mig, men något pinsamt kändes det ändå.

Vi var ett gäng som brukade åka på dans till Lindesnäs på somrarna för många år sedan. Det var/är väl fortfarande, ett jättetrevligt ställe med dans på en loge och så parkerar man ute på åkern. Vi brukade alltid gå direkt till bilen och inte ta med några bekantskaper som gjorts under kvällen. Det är en bit att åka och vi ville komma hemåt så snart dansen var slut. Vid detta specifika tillfälle hade min kompis en vit bil och efter dansen gick jag direkt till den. Jag öppnade dörren till baksätet och slog mig ner. Det satt redan folk i bilen och jag hann tänka att det var väldigt vad snabba mina kompisar varit som hunnit till bilen före mig. Sen upptäckte jag, naturligtvis, att jag satt i fel bil. I framsätet satt två helt obekanta karlar och i baksätet satt ytterligare en. Dom tyckte att jag gärna fick åka med dom och det var bara att le och be om ursäkt för att jag gått in i fel bil. Min kompis stod parkerad precis bakom denna.

Förra året vid jultid skulle jag med Åsa ner till Åhströms och inhandla lite julklappspapper för att packa in lite julklappar som Christer och Monica skulle ta med när de åkte till Göteborg. När jag klev ur bilen vid parkeringen så slängde jag mina lägenhetsnycklar på sätet och så gick vi in och vi handlade det vi skulle ha. På vägen tillbaka till bilen så följde jag efter Åsa samtidigt som jag såg mig för var jag gick. Jag hade ju redan då ont i knäna och ville inte trampa på nån isfläck så det skulle hända nåt. Jag gick fram till bilen, öppnade dörren vid passagerarsidan och såg genast att mina nycklar var borta. "Var är mina nycklar?" frågade jag samtidigt som jag satte mig in i bilen. Då såg jag att det satt en karl vid ratten. Nån som jag aldrig sett förut. Jag anser mig själv vara normalbegåvad, ganska bra allmänbildad, och ganska kvick ibland. Men nu gick allting som i slow motion uppe på hjärnkontoret. Jag såg ut genom bilfönstret och såg att i bilen framför, som stod parkerad nos mot nos med bilen jag satt i, satt två killar och tittade mot oss och hade väldigt roligt. Så hörde jag Åsas röst :"Här mamma!". Jag fick ju be om ursäkt att jag satt i fel bil, kliva ur och något så när oberörd gå till Åsas bil. Den stod parkerad bredvid denna.

Det här var bara några av de tillfällen då jag gått in i fel bil, eller varit på väg att sätta mig i fel bil. Jag borde naturligtvis träna på att bli mer uppmärksam på min omgivning. Om jag sen tar fel på bilmärke så kan jag bara säga att det i alla fall brukar vara samma färg på bilen jag sätter mig i och den som jag skulle satt mig i.

jag och julen

När Emilia och jag åkte iväg på vår "hemliga" resa diskuterade vi det här med shopping. Jag talade då om för henne att jag inte gillar att shoppa. Hon tittade stort på mig, som om hon inte trodde sina öron.:"Gillar du inte att shoppa?" frågade hon,som själv älskar att springa i affärer.  "Nej,"svarade jag,"det gör jag inte." Hon skakade på huvudet och så sa hon: "Ja, du är allt lite lustig du."

En annan, "lustig" sak, som jag inte avslöjade ska jag nu bekänna.Det är väl snudd på dödssynd, men jag är inte alls speciellt förtjust i  julaftonen. Jag tycker om advent och lucia. Jag tycker om juldagen och annandagen men jag har inte tyckt om julafton på många, många år. Jag hoppas verkligen att mina barn ändå fått växa upp utan den kunskapen om sin mamma. Nu är dom vuxna så nu kan jag inte förstöra nåt för dom längre. Hoppas jag. Annars får jag verkligen be om förlåtelse för detta.

Jag vet inte varför jag känt denna motvilja men det kan mycket väl bero på den stress som alltid hört ihop med julen. Eftersom jag normalt inte är så lättstressad och i det längsta försöker undvika situationer som skapar stress så kan det vara så. Julen rår man ju inte över. Den kommer oavsett vad jag tycker om den. Sen kan vän av ordning naturligvis säga att jag bestämmer själv hur mycket jag stressar inför julen, men det är inte alltid man rår över det.

Jag har i alla år, med undantag för förra året, stått och bakat bullar och matbröd natten till julafton. Varför? Ja, säg det. I och för sig så älskar jag att baka men förmodligen brukar normala människor se till att all bakning är klar långt innan dan före dopparedan.Men jag hann liksom aldrig med det utan det blev det sista jag gjorde. Förra året blev det inte så och i år lär det inte heller ske. Jag minns inte varför jag gjorde ett avsteg från "min" jultradition förra året. I år är det så att jag inte kan baka i mitt kök eftersom det är så kallt så inte den minsta degklump skulle jäsa där.

Förr skulle man ju laga all julmat själv och bara det var nåt som jag verkligen kunde vara utan. Jag är inte speciellt duktig på matlagning och tycker inte ens det är roligt. Det är inte ens halvroligt. Möjligtvis kvartsroligt ibland. En gång skulle jag i alla fall visa mig duktig genom att lägga in sill själv. Jag fick ett recept som var superenkelt, lade in sillen i god tid efter konstens alla regler och var jättenöjd med mig själv. När vi sen höll på med det sista pyntandet (och för min del bakandet) kvällen före julafton så skulle vi provsmaka sillen. Döm om min förvåning när jag inte kunde fiska upp en enda sillstjärt ur burken. Där fanns lök och annat som skulle vara där för smakens skull. Men inte tillstymmelse till sill. Eftersom Christer var lika förvånad så förstod jag att han var oskyldig till mysteriet med den försvunna sillen. Det visade sig då att det var nåt fel på receptet. Jag hade följt det till punkt och pricka. Eftersom jag inte hade nån koll på sillinläggningar så reagerade jag inte på koncentrationen av ättiksprit. Det var så mycket ättiksprit i min lilla burk så det hade löst upp varje liten sillbit. Vi blev inte utan sill den julen för tilltron till min förmåga att lägga in sill var väl inte så där jättestor så det hade inhandlats sill på affären.

Jag har inte tagit in nån julgran på de senaste 10 åren. Näst sista gången jag hade en gran inomhus så var jag och Mattias iväg och letade reda på en. Det var en sån där vinter med mycket snö och vi fann en gran som såg så fin ut med snö på grenarna så den tog vi med oss. När jag fick in den så visade det sig vara den fulaste gran jag någonsin sett (förlåt Mattias). Men jag fick ju klä den och ställa den i ett hörn så det inte syntes hur kal och ojämn den var. Naturligtvis började den barra ganska snabbt så efter annandag åkte den ut igen.

Året därpå bestämde jag mig för att inte ta in nån julgran. Men då gick Sofia ut i skogen och letade reda på en gran som hon drog hem och då var jag ju tvungen att ta in den och klä den. Den var inte mycket vackrare än den Mattias och jag hade funnit och den åkte ut ganska fort den med. Efter det har jag bara haft en liten bordsgran med såna där optiska grejor som lyser och ändrar färg allteftersom. Jag har försvarat mig med att jag inte varit hemma på julafton på många år utan luffat runt till barnen.

I år måste jag få tag på en gran som ska kläs med julgranspynt som jag inte har en aning om var jag har. Längst in i mitt förråd nånstans. Men jag ska delegera uppgiften med att leta reda på en gran till nåt av mina barn. Dom är duktiga på sånt. Förra året hade jag en gran ute på balkongen och det var jättefint, tyckte jag. I år ska ju hela familjen vara hos mig på julafton. (tyvärr inte Mattias dock). Vi blir drygt 20 personer plus ett par bäbisar. Fyra generationer. Och nu ser jag faktiskt fram emot julafton. Det ska bli riktigt roligt att samla alla här.

Nu fattas bara att jag får klartecken från tomten att han hinner göra en liten avstickare hit, så jag inte behöver skicka iväg nån att leta efter honom, och som sen inte "hinner tillbaka" innan tomten gått igen. Wilma har ju kommit på hur hon ska avslöja tomten. Hon är säker på att det var hennes morfar som var tomte förra året. Nu ska hon skriva upp alla vuxna som kommer hit på en lista. Sen när tomten kommer ska hon pricka av alla som är kvar. Den som är borta är alltså tomten. Snacka om smart unge. Planen är dock att när hon prickat av sin lista så ska den "försvunna" personen komma in tillbaka.

Jag tycker om julsånger och har då och då brukat köpa en julskiva. Årets skiva var med Måns Zelmerlöv och det blev en riktig besvikelse. Jag gillar honom som artist men hans skiva skapade ingen julstämning. Så nu ska jag leta reda på Peter Jöbacks skiva istället och spela den så stämningen infinner sig.

coaching

Den här veckan har Malou tema "singel" i sitt program. Levande kontaktannonser (modigt gjort både av de som söker kontakt och de som svarar). Hon har även haft med "sakkunniga" på området.

Igår hade hon en dejtingkonsult. För att få ta del av hennes visdom kunde man binda upp sig för tre träffar á 45 min till ett pris av modesta 1200 kr/gång. Då fick man bl.a lära sig hur man skriver en kontaktannons, att man ska börja med att tala om vad man söker, inte börja med att tala om vem man är för då framhäver man sig själv för mycket, man ska tala om vilka inre egenskaper man söker. För ett jobb kan man bli av med och man kan råka ut för en olycka så man blir vanställd. Men de inre egenskaperna förblir intakta. Jag vill poängtera att detta var konsultens ord, inte mina.

Idag hade hon en dejtingcoach, eller raggningscoach som Malena kallade honom. Han tar 6000 kr för en helg. Det framkom inte om helgen bestod av fredag-söndag eller bara lördag-söndag. Han vände sig endast till killar och det dom fick för pengarna var föreläsningar och ett krogbesök (vet inte om mat och dryck ingick). Han poängterade självkänsla och sa att killen får inte låta tjejen få intrycket att hon står över honom i rang(vet inte riktigt vad han menade med detta) för då är han ointressant. Hon vill ju inte sänka sig till hans nivå. Istället måste han stå över henne så hon kan höja sig.

Bägge dessa coacher var unga, någonstans strax över 30 skulle jag tippa. Men hade enligt sig själva väldigt mycket erfarenhet att dela med sig av. Ingen av dem kunde garantera att deras coaching gav resultat.

Jag undrar hur min generation egentligen fick till det. OK, vi "dejtade" inte. Vi träffades ute på stan, på dans, i skolan, genom vänner m.m.m.m. Men vi fixade det hela utan coaching. Det fanns inget som hette coach då förutom de som tränade amerikanska idrottare.

Samma gäller så mycket annat idag. Det analyseras om allting. Har ni dåligt sexliv? Gå till en sexterapeut och få reda på var bristerna ligger och sen får ni jobba på det. Har ni problem med barnen? Sök upp en Nanny och ta del av hennes visdom. Har ni problem med er själva? Gå i terapi. Lös alla knutar från barndomen. Ta för er. Låt ingen trampa på er. Nu är terapeuter lite grand  ute i och för sig, för idag ska man ha en coach. Men i grunden är det samma sak. Skillnaden är nog bara att coachen är mer självlärd än en terapeut.

När jag tänker efter så använde vi oss av nåt som många idag glömt bort att det finns - nämligen sunt förnuft. Om alla använde sig av det istället för att analysera sönder allting, så dom till slut inte vet i vilken ände dom ska börja, så skulle man må betydligt bättre. Detta skulle ju innebära att en massa coacher skulle bli arbetslösa men det finns alltid en hög med männískor som inte vet vad sunt förnuft innebär. Så några coacher skulle säkert finna en ny nisch att arbeta med. Dom skulle ju kunna satsa på att coacha politikerna. Där finns att göra. Både kommunalt och på regeringsnivå.

bloggat i tre veckor...

Jag har nu bloggat i ca tre veckor och det är riktigt, riktigt roligt. Det har mest blivit en hel del, mer eller mindre, tokiga minnen som jag skrivit om. Lite tyckande och tänkande och en novell. Det är rätt många som varit inne på min sida, i genomsnitt ca 50/dag och det tycker jag är jättekul.(OK, jag har långt kvar till jag når Blondinbella och dom bloggarna, men det är inte kvantiteten det är frågan om, utan kvaliteten och mina läsare är av högsta kvalitet).

Jag kommer att fortsätta lägga ut en del texter jag skrivit, idag ska jag avsluta dagens blogg med en liten prosatext som jag skrev för ett tag sen. Ni får mer än gärna kommentera mina texter för det är bara nyttigt för mig att få feedback på mitt "författande". Jag får se om jag lägger ut lite dikter också. Har skrivit en del såna och tycker det är roligt, men det är inte riktigt min grej. Det är mer på experimentstadiet än så länge.

Jag ska lägga ut lite foton också när jag väl lärt mig hur man gör. Det ger lite mer liv åt bloggen. Men allt får ta sin tid. Jag har insett att jag måste ta mig tid att lära mig min nya kamera också. Borde gå en kurs, kanske.

Idag måste jag in till storstan Hagfors (som krymper och krymper ) och skriva på nåt papper hos "min" jobbcoach. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här med jobbcoach. Har jag fått nån hjälp där? Njaaa. Sen ska jag väl planera julafton lite. Alla ska vara här hos mig i år ( vi blir drygt 20 personer + 2 bäbisar). Men vi har faktiskt två lägenheter som vi kan disponera för vi ska ha dörren öppen mellan min och Alexanders lägenhet. Det ska bli riktigt roligt.

Jag har fortfarande en del små justeringar att göra i min lägenhet, men det mesta är nu klart. Per var här i förrgår och satte upp lite tavlor och lite foton. Jag fick upp de foton Gabbi tagit med temat "Må bra", och det blev så himla fint. Per har öga för sånt där; vilka bilder som ser bra ut tillsammans o.s.v. När jag sätter upp bilder så är jag nöjd bara jag får upp dom på väggen. Men Per har en konstnärs öga för helheten. Sen ska Tiho komma och hjälpa mig med några hyllor som ska upp. Sen får det vara bra, tror jag.

Avslutar dagens skrivande med en liten prosatext.

Mormorbrödet.

Han sitter kvar vid bordet när han är klar med frukosten och tittar mot brödkorgen. Där ligger en halv brödkaka av brödet mormor bakade sist hon hälsade på. Det är den sista halvan, sen finns inget mer kvar. Han ser bort mot mamma som står vid diskbänken, sträcker ut handen efter brödkakan och smiter iväg med den. Han doftar på brödet. "Mormorbröd", säger han och håller hårt i det. När mamma försöker ta det från honom, och stoppa undan det, vägrar han släppa taget. "Mitt mormorbröd,"säger han. Mamma ser förvånat på honom och undrar om han fortfarande är hungrig, men det är han inte. Med en treårings beslutsamhet går han iväg med ett stadigt grepp om brödet.

Han är ett livligt barn och dagarna går åt till att hoppa omkring, skutta och springa, sjunga och prata oavbrutet som bara en treåring kan. Nu håller han hela tiden i brödkakan.T.o.m när han leker med sina bilar eller springer runt bordet och jagar sin storasyster så finns brödkakan med. När hon vill ha en bit av brödet så bryter han generöst av ett litet hörn och ger henne.Han matar sin nalle med lite av brödet och bygger legohus åt det. Han lånar storasyster dockvagn, bäddar ner brödet och skjutsar det i vagnen. Då han, sin vana trogen, kryper upp i soffan för att vila middag håller han brödkakan hårt i famnen. Mamma försöker några gånger under dagens lopp få tillbaka brödet, men då blir han så hjärtskärande ledsen så hon låter honom hållas. Han äter inte något av det utan bara håller i det, stenhårt, luktar på det och blir lycklig i ögonen när han känner doften av det.

Allt eftersom dagen lider mot sitt slut blir brödkakan mindre och mindre och smulorna på golvet i lägenheten fler och fler. Han är inte särskilt lätt på handen vid hanteringen av det. Först försöker mamma dammsuga lite då och då under dagens lopp när hon ser smulorna. Så inser hon att det inte är så stor idé utan det är bättre att vänta till brödet smulat klart. Då kvällen kommer och det är dags för kvällsbadet får det som är kvar av brödkakan ligga på badrumsgolvet och vänta. Sedan får det följa med till sängen där han somnar, lyckligt hållande de sista resterna i sin lilla hand.

jag och ansikten

     Jag har en unik förmåga. Jag glömmer aldrig ett ansikte. Om jag träffar en människa en gång så minns jag det ansiktet för resten av livet. OK, om ansiktet förändrats mycket så får jag ett litet problem, men när ansikten inte förändrats för mycket så finns dom i mitt minne. Detta göra att jag alltid träffar människor ute på stan, i affärerna, på sjukhus, i tandläkarens väntrum, på bussen som jag känner igen och som hälsar på mig. Och jag hälsar alltid glatt tillbaka. Jag vill ju inte få rykte om mig att vara högfärdig och "fin" av mig. Det finns bara ett litet problem: visserligen kommer jag ihåg ansikten - men jag minns inte alltid namnen. Inte heller minns jag alltid i vilket sammanhang jag träffat ansiktet ifråga eller vilken relation vi haft till varandra.
     Ofta går det bra; vi ler mot varandra, jag och ansiktet, säger ett glatt "hej" och går vidare, var och en till sitt. Jag med en hel del funderingar där jag försöker placera ansiktet i rätt sammanhang. Ibland lyckas det. Men om det är ett ansikte som hör till väldigt förfluten tid, så slutar det med att jag kan känna mig frustrerad åtskilliga dagar över att inte veta vem ansiktet var, tills jag träffar nästa ansikte som ger mig nytt huvudbry.
     Ibland går det inte alls lika bra. Det är de gånger som ansiktet attackerar med att börja ett samtal med mig där det förutsätts att jag verkligen känner igen ansiktet. Jag skulle naturligtvis kunna vara ärlig och beklagande tala om att jag tyvärr inte kan placera personen ifråga. Men så vill jag ju inte såra någon utan istället låtsas jag som jag vet exakt vem vederbörande är. Dessa attacker sker oftast när jag är någonstans där jag inte bara kan gå min väg.
     För några år sedan satt jag i väntrummet och väntade på min dotter och dotterdotter som var inne på röntgen. Flickan fick sitt ben röntgat för att se om hon kunde bli befriad från gipset hon haft hela sommaren. Jag ser en dam, någonstans i min ålder, komma in och jag känner direkt igen ansiktet. I samma stund som hon får syn på mig, och närmar sig mig med ett stort leende på läpparna, så inser jag att jag inte har en aning om vem hon är.
     "Nej,men hej,"säger hon,"så roligt att träffa dig. Det var minsann inte igår."
     "Nej,"svarar jag (Vem i hela friden är detta?Var har jag träffat henne?)"Det är ett tag sen sist."
     "Väntar du på nån eller ska du in själv? "frågar hon och ser med stora ögon på mig.(Vad har hon med det att göra? Hur väl känner vi varandra egentligen? Bäst att vara lite neutralt vänlig. Man vet ju aldrig.)
     "Jag väntar på min dotter,"svarar jag."Hon är inne med sin flicka som förhoppningsvis ska få ta bort gipset hon haft."
     "Javisst ja, det är din äldsta som har en dotter." säger hon som om det vore den självklaraste sak i världen att hon vet det.
     "Vad sysslar du med nuförtiden?" frågar hon. "Är du fortfarande kvar på samma ställe?"
     "Jag jobbar inom resebranschen sen nåt år tillbaka,"svarar jag (Vad är samma ställe? Jag har ju jobbat på en mängd platser de senaste åren.) "Och du själv då? Vad gör du nu?" (Smart fråga. Nu får jag lite hjälp att placera henne.)
     "Detsamma som förut,"svarar hon och skrattar lite. "Går i samma gamla hjulspår."(Jaha, och vad är det för hjulspår. Ge mig nåt att gå på för tusan!)
     "Hur är det annars?" fortsätter hon sin utfrågning "Har du fortfarande sällskap med han den där trevlige karln?"(Vem av dom? Hur långt tillbaka i tiden går vi nu? Det har ju funnits ett antal trevliga karlar i mitt liv. Vem menar hon?)
     "Nej, jag är singel sen en tid tillbaka. Hur har du det själv med kärleken?" (Nu måste hon ju avslöja något för mig i alla fall. Hoppas bara att hon inte är änka för då blir det jobbigt.)
     "Jag har fortfarande samma gamla gubbe,"skrattar hon. "Du vet, vi är ett sånt där strävsamt gammalt par som kommer att sitta på ålderdomshemmet och hålla varandra i handen."
     Hon tar fram några foton ur väskan ( Nu kommer det  lite hjälp. Om jag känner igen någon på fotona så kan jag placera det här ansiktet.) Hon visar fram ett par bilder på några små barn.
     "Det här är dom två yngsta barnbarnen,"säger hon stolt."Dom är Lenas. Tvillingar som är två år nu."
     "Jättesöta,"säger jag, som man ska göra.( Ser ut som vilka ungar som helst, säger mig absolut ingenting.)
     "Har du träffat nån av dom andra i gänget nåt?" frågar hon och stoppar ner fotona i väskan igen, och ser inte att jag börjar känna lite panik. (Vilket gäng pratar hon om? Jag har aldrig varit med i nåt gäng. Inte ens som upprorisk tonåring.)
     "Njaa,"svara jag lite svävande, " det är ju ett tag sen nu, det med."
     "Jag saknar våra träffar lite,"säger hon med vemod i rösten."Vi hade ju alltid så trevligt när vi träffades, men man hinner ju inte vara med överallt." (Vilka träffar? Bokcirkeln, gympan, vävkursen, franskan, danskursen? Herregud, hur ska jag komma ur det här?)
     I detsamma kommer räddningen i form av min dotter och dotterdotter som kommer ut från röntgen. Flickan hoppar omkring överlycklig över att gipset nu är borta, och modern är lättad över att allting gått bra.
      "Hej,"säger min dotter till ansiktet och ler stort mot henne.
      "Hej," svarar ansiktet och vänder sig mot mitt barnbarn."Så du fick ta bort gipset. Det var väl skönt."
      Hon vänder sig mot mig och ger mig en stor kram och ett stort leende. Jag besvarar bägge sakerna.
     "Nu måste jag iväg", säger hon."Hälsa om du träffar någon av de andra flickorna. Vi kan väl försöka träffas någon dag framöver. Det var ju så länge sedan och det skulle vara så roligt."
     Hon skyndar därifrån och min dotter tittar på mig när ansiktet lämnat oss.
     "Vem..."börjar hon.
     "Fråga inte," säger jag.
     "Aha,"säger hon, "en till av alla människor som du så väl känner igen men inte har en aning om vem det är. Varför sa du inte som det var när hon började prata med dig?"
     "Men hon var ju så bekant,"försvarar jag mig. "Jag kunde ju inte såra henne genom att tala om att jag inte visste vem hon är. Jag kände ju igen ansiktet."

vem tog hand om vem?

Mina barn tycker säkert att de har världens bästa mamma. De flesta barn tycker ju så om sina mammor. Men de har också ganska tidigt insett att jag är en smula förvirrad och tankspridd ibland. De förväntar sig inte att jag ska komma ihåg allt jag borde komma ihåg.Men de har under årens lopp insett att jag ändå klarar mig rätt bra i min vardag. De har nog också känt mycket ansvar för mig vid olika tillfällen.

Christer, barnens far och min dåvarande make, studerade vid Statens skola för vuxna i Norrköping för många år sedan. Han studerade då hemma på distans men två gånger om året (en gång på hösten och en gång på våren) åkte han till Norrköping för att träffa lärare, få handledning för vidare studier hemma. Han var då borta i fem veckor. Han kom i kontakt med en äldre dam, Netty, som han fick bo hos under dessa  veckor. Hon kom att bli en ny medlem i vår familj under de kommande åren, och även efter att studierna var avslutade så höll vi kontakten med denna jättegulliga lilla dam.

Första gången som Christer var iväg så bestämde vi att jag skulle komma dit och hälsa på under en helg. Sofia var då ca sex månader gammal och jag skulle ta henne med mig, medan de andra barnen skulle stanna hemma hos mormor. Vi åkte tåg och allting gick planenligt. Detta var första gången jag åkte tåg sedan min lilla tripp från Torneå till Deje när jag var elva år. Men allt gick bra. Det var inga problem att ha med ett litet barn för alla var hjälpsamma med barnvagn och bagage.

Netty bodde i en liten lägenhet på markplanet och ömmade för hemlösa katter som det fanns en hel massa av där. Hon såg till att de hade mat och vatten och varma filtar att ligga under på hennes uteplats. Sen hade hon, som så många andra gamla tanter, en himla massa prydnadssaker överallt. Jag var lite nervös för detta men Sofia var ju bara i krypåldern så hon nådde aldrig upp till dessa ömtåliga porslinssaker. Jag minns inte att vi hade sönder nåt den helgen.

Nästa gång som Christer var iväg så skulle jag åka och hälsa på igen. Nu var ju Sofia ett drygt år och kunde gå och hon var inget stillsamt barn direkt. Jag bävade för att ta med henne till Nettys lilla lägenhet med alla porslinsfigurer. Till slut bestämdes att barnens mormor skulle komma och ta hand om allihop. Jag skulle åka iväg ensam.

Kvällen innan jag skulle åka gav jag de äldre barnen förhållningsorder inför helgen och gick igenom allt som kunde vara viktigt för dom att veta. Barnen lyssnade och lovade att sköta sig och vara snälla. Nästa morgon vid frukostbordet, innan barnen gick till skolan och innan deras mormor anlänt, satt Monica och tittade lite bekymrat på mig. Så frågade hon:

"Vet du hur du ska åka nu?"
"Ja,"svarade jag."Jag åker buss ner till Karlstad, sen tåg till Norrköping".
"Men vet du alldeles säkert vilket tåg du ska åka med?"
"Ja, det vet jag."
"Du sitter väl inte och läser nån bok så du missar tåget?"

Jag försäkrade att jag inte skulle läsa nåt så jag missade tåget eller missade att gå av vid rätt station. Monica tycktes inte bli lugnad så till slut sa jag: "Jag åkte ju iväg för ett halvår på samma resa och allting gick bra."
"Ja,"svarade hon,"men då hade du Sofia med dig".

Vad svarar man på det? Jag talade om att jag skulle vara framme i Norrköping vid 9-tiden på kvällen och lovade ringa hem direkt jag kom till Nettys lägenhet.

Nu föll det sig inte bättre än att tåget mellan Karlstad och Norrköping råkade ut för en olycka. Den krockade med en liten buss. Ingen blev skadad men tåget blev stående och det dröjde ganska länge innan vi kom vidare. Vi fick då åka buss den sista biten. Istället för att anlända kl. 2100 till Norrköping så var jag framme nån gång vid midnatt. Då hade Christer redan hunnit ringa hem och höra efter om jag verkligen kommit iväg som planerat.

Nu var barnen säkra på att jag kommit bort på vägen. "Vi skulle aldrig släppt iväg henne ensam". "Vi kommer aldrig att få se henne igen".

Jag ringde hem direkt jag kom till Nettys lägenhet och kunde lugna barnen att jag var OK och inte borttappad någonstans. Som tur var kom jag hem helt enligt schema på söndag.

glömsk?..nej tankspridd..del 2

Igår gick jag och tog lite foton av husen på Häggdalsvägen 1-7. När jag gick där kom det en hel del minnen tillbaka om sånt som man varit med om under de åren jag bodde där. Vissa minnen ska man behålla för sig själv. Men annat kan man dela med sig av. Alltid kan det roa någon.

Jag hade en liten Datsun på den tiden och hade turen att få garage i samma hus som jag bodde i. Jag skulle kunna berätta en hel del om alla mina bilar och alla sorters fel som det kan bli på en bil. Men jag hoppar över det. Just nu i alla fall. Den här lilla saken hade ett fel som gjorde att det drog ur batteriet när motorn inte var igång. Så varje kväll var jag tvungen att koppla i batteriladdare om jag ville vara säker på att den skulle starta nästa dag. Jag brukade gå ner och koppla i den det sista jag gjorde  innan jag gick och lade mig.

En kväll när jag skulle gå ner upptäckte jag att jag inte fann garagenyckeln. Den satt i samma nyckelring som bilnyckeln för jag tyckte dom liksom hörde ihop. Jag brukade alltid ta ur bilnyckeln och stoppa i väskan men den här dagen hade jag glömt...nej, tänkt på annat...så nyckeln satt kvar i bilen. Nu hade jag alltså ett smärre problem. Nån vaktmästare var ju inte att tänka på vid den tiden på kvällen, och jag måste ha bilen tidigt nästa morgon. Så kom jag på det. Garaget bredvid mitt hade min väninna Ulla och väggen mellan våra garage bestod av nån sorts nät. Typ hönsnät (utan att ge några associationer till oss som hade garagen).

Jag gick upp till Ulla, som bodde i huset bredvid, ringde på och frågade om jag kunde få låna hennes garagenyckel. Hon hade inte hunnit lägga sig än, som tur var, så det var inga problem. Jag tog med mig en tång ner, gick in i Ullas garage och lyckades få upp ett såpass stort hål i nätet så jag kunde ta mig in till min bil. Jag tog genast ur mina nycklar ur bilen, kopplade på batteriladdaren, gick ut genom nätet, satte ihop det igen och gick upp till Ulla och lämnade tillbaka nycklarna till en pyjamasklädd väninna.

När jag sen satt i min soffa, nöjd med mig själv, så slog det mig: Var gjorde jag av mina nycklar nu då? Jo, dom var fortfarande kvar nere i  mitt garage, uppe på biltaket där jag lagt dom när jag skulle koppla i batteriladdaren. Det var bara att göra sig ytterligare en tur till Ulla, som nu hade hunnit släcka ner i lägenheten, och be att få låna nycklarna igen. Vad hon tänkte i det ögonblicket vågade jag inte ens spekulera i, men hon är en mycket snäll och tålmodig person så hon räckte över sina nycklar utan några kommentarer.

Så var det till att göra samma resa igen. Ner i garaget, få upp ett hål i nätet och gå igenom, plocka med mig mina nycklar som mycket riktigt låg på biltaket och nu såg lite retsamma ut, tillbaka genom hålet, laga till det och sen återvända till Ulla och lämna igen nycklarna.Och jag lovade att nu kunde hon gå och lägga sig. Jag skulle inte återvända nåt mer, inte den kvällen i alla fall.

Efter detta så fick garagenyckeln göra sällskap med lägenhetsnycklarna. Kändes lite bättre. Inte för att jag tänkte göra om den här eskapaden men man kunde ju aldrig veta. Tankarna var ju ofta ute på andra ställen än min fysiska kropp.

önskningen

Jag brukar säga till folk att om man vill något riktigt mycket så kan man genomföra det. Man kan få drömmar att slå in om man är beredd att jobba för det och gå in helhjärtat för det. Man måste tro på sig själv och sin förmåga att få en önskan att gå i uppfyllelse.Nu måste det naturligtvis vara en något så när realistisk dröm eller önskan. Om jag skulle vilja bli astrounat så skulle det inte kunna ske. Inte ens om jag önskade det så intensivt så inget annat skulle betyda nåt. Men ofta är det så att man drömmer om något som är fullt genomförbart, men orkar inte riktigt ta itu med det och därför blir det inget annat än en dröm. Man kan ha en önskan som skulle kunna bli uppfylld men man kanske inte riktigt vet hur man ska göra. Eller man kanske inte riktigt vågar kasta sig ut i det okända, vilket man kanske måste för att kunna uppfylla sin önskan,  och så blir det inget av det.

Min farmor sa alltid till mig att om jag önskade något så behövde jag bara önska tillräckligt starkt så skulle det slå in. Farmor var liten till växten, en tvärhand hög, men hade en otrolig viljestyrka och styrde familjen utan att dom egentligen var medvetna om det. Jag var något av farmors favoritbarnbarn och jag litade fullkomligt på allt hon sa.

När jag var åtta år bodde vi i Fredriksberg. Lägenheten var på andra våningen och om man stod i sovrummet och tittade ut genom fönstret så såg man fotbollsplanen en bit bort. På andra sidan planen såg man Folkets Hus, där man vissa helger visade matinéfilmer. Det kostade 50 öre att gå på bio och det var väl inte så mycket pengar, men för vår familj var det rätt mycket ibland. Pappa jobbade på pappersbruket medan mamma var hemmafru och de hade  tre barn som skulle försörjas.

En söndag var det så dags för en matiné som mina kamrater skulle gå på och de frågade mig om jag skulle följa med. Jag minns inte alls vad det var för film men förmodligen var det nån Disney. Jag frågade mamma om jag kunde få 50 öre till bion men hon sa att hon inte hade några pengar just då, utan jag fick vänta till nästa gång.

Jag gick in i sovrummet och tittade bort mot Folket Hus. Jag ville verkligen så gärna gå på bio och så mindes jag farmors ord: "Om du verkligen vill ha nåt så behöver du bara önska det riktigt, riktigt mycket så får du det". Jag koncentrerade min blick på fönsterbrädet, mellan två blomkrukor, och såg en 50-öring för mig. Så blundade jag, knep ihop ögonen hårt, hårt. Jag knöt händerna så hårt jag kunde,bet ihop tänderna  och spände varje muskel i kroppen. Hela tiden såg jag slanten framför mig. Jag kunde nästan se hur den materialiserades, och visste att när jag öppnade ögonen så skulle den ligga där mellan blomkrukorna och bara vänta på att jag skulle ta den. När det började bli jobbigt att stå och spänna sig så, så stod jag ytterligare en stund för att vara säker på att önskningen skulle vara klar.

Till slut kände jag att nu måste det vara klart. Nu är 50-öringen klar så jag kan ta den. Jag öppnade ögonen och naturligtvis fanns där ingenting mellan blomkrukorna. Jag tänkte att slanten kanske hamnat någon annanstans i rummet så jag letade noga. Men slutligen fick jag ge upp.

Jag kan fortfarande minnas hur besviken jag kände mig. Dels för att jag kände mig lurad av farmor som jag litat så på. Men också, och kanske mest, på mig själv för att jag hade misslyckats. Jag hade inte önskat tillräckligt starkt. Jag skulle stått kvar en stund till. Att försöka en gång till förstod jag var inte lönt utan nu var det kört.

Efter det har jag lärt mig att alla önskningar slår inte in. Det måste vara realistiskt. Men fler önskningar och drömmar kan slå in än vad man kanske tror, om man bara vågar ta klivet ut i det okända. Och om man misslyckas en gång så tar man nya tag och går nya vägar. Att misslyckas är bara att lyckas med en miss.

bättre förr?...ja kanske det

När jag var barn så hörde jag lite då och då mina föräldrar och andra vuxna prata om "den gamla goda tiden", och att "det var bättre förr". Det blev lite tjatigt och jag lovade mig själv att jag skulle minsann aldrig säga nåt sånt. Nu, när jag uppnått en ganska aktningsvärd ålder, så har jag nog sagt dom där meningarna mer än en gång.

Var det då så mycket bättre förr? Ja,nu beror det på hur långt tillbaka i tiden man går. Om jag går tillbaka till mitt "förr i tiden" och jämför med idag så visst var det annorlunda. Det fanns saker som var bättre förr men  visst fanns det saker som var betydligt mycket sämre också.Sen finns det saker där man kan tycka vid första anblicken att det är bättre nu, men om man börjar granska i detalj så kan man undra.

En av de saker som var bättre förr var det här med att man var inte så rädd för allting. Det fanns naturligtvis mördare, våldtäktsmän, psykopater, pedofiler förr också. Men man kände sig ändå relativt trygg i sin vardag, och som barn fick jag inte så mycket varningar och förhållningsorder som mina barn har fått.

När Sofia var 14-15 år ville hon åka till Göteborg, ensam, för att hälsa på sin syster Monica som bodde där. Jag hade kunnat sätta henne på en direktbuss/direkttåg från Karlstad till Göteborg och sen skulle Monica tagit emot henne när hon kom fram. Men jag sade absolut NEJ. Min barn ansåg nog att jag var lite fånig, men jag sa bara att "man vet aldrig vad som kan hända", "det finns så mycket sjuka människor där ute", m.m.m.m.

När jag var 11 år fick jag tillbringa ett sommarlov uppe i Tornedalen hos en jämnårig kusin. Jag fick åka dit tillsammans med en av pappas släktingar som skulle dit på en visit. Sen skulle jag stanna kvar när de fortsatte sin resa.

Jag fick ett underbart Bullerby-sommarlov. Faster och hennes man hade ett jordbruk så jag och mina kusiner  fick vara med vid höbärgningen, det var mycket badande i Torneälv, både på den svenska och den finska sidan,vi satte upp teaterföreställningar som de vuxna mer eller mindre intresserat var tvungna att bevittna, och även betala några ören i inträde så vi kunde inhandla glass dagen därpå.

Min faster var en mycket bestämd, bastant dam, och det fanns ingen som gick emot henne. Som elvaåring vågade jag absolut inte annat än göra som hon sa åt mig. Så när hon bestämde att jag och min kusin under sommaren skulle göra lite nytta och inte bara leka, så var det bara att hålla god min. Detta ledde till att jag den sommaren stickade ett par rosa tumvantar, och detta var det enda paret vantar jag någonsin stickat i hela mitt liv. Hon tyckte att jag skulle komma hem till Värmland och kunna visa att jag lärt mig nåt under sommaren och inte bara haft roligt. Jag var ju trots allt elva år och inget litet barn enligt hennes sätt att se det. Till råga på allt fick jag min första mens den sommaren och då ansågs jag ju vara lite mer än ett barn.

Så blev det dags att åka hem igen. Men nu  fanns ingen jag kunde åka med utan jag skulle åka tåg från Torneå till Deje med byte i Gävle, ensam. Jag minns inte att jag kände mig speciellt orolig över det vilket förmodligen mycket berodde på att faster inte var orolig. Eftersom jag kände sån respekt för henne så trodde jag att allt hon sa var sant. Om hon sa att det inte var nåt problem så var det inget problem. Vem skulle våga gå emot det faster Mirjami sa?

När faster satte mig på tåget till Gävle så letade hon reda på en familj som skulle se till att jag kom av vid rätt station och sen skulle jag bara gå ombord på tåget till Deje. Hon pratade med konduktören som skulle se till att jag kom rätt.

Allt hade nog förflutit enligt planerna, men redan på den tiden så blev det tågförseningar lite då och då. Mitt tåg till Gävle var såpass försenat så jag missade min anslutning. Eftersom tåget skulle fortsätta med både konduktör och familjen som hållit ett öga på mig, så kunde ingen av dom följa med mig och hjälpa mig komma vidare. Jag fick klara mig själv. Men jag var fortfarande inte orolig.Personalen vid biljettdisken talade om att det skulle gå ett tåg mot Deje nån timme senare och att dom skulle ropa ut det när det var dags.

Jag letade reda på en kiosk och  köpte en bok för att fördriva tiden med. Sen satt jag på en bänk och läste. Och läste. Och läste. Jag minns inte att jag åt något men med tanke på faster så hade hon säkert gjort iordning en matsäck åt mig så jag skulle klara mig. Jag satt hela dagen på den där bänken och var helt försjunken i bokens fantasivärld. När klockan var åtta på kvällen hade jag läst ut boken och tyckte nu det var underligt att det inte gått något tåg mot Deje på hela dagen.

När jag gick tillbaka till biljettluckan så visade det sig att jag missat två tåg som gått under dagen. Dom hade ropat ut avgångarna. Men redan då var det så att om jag fick tag på en bra bok så upphörde omgivningen att existera. Jag såg inget, hörde inget, var borta. Nu hade jag tur för det stod ett tåg på perrongen som strax skulle avgå mot Deje så det var bara för mig att kliva ombord.

När vi varit på väg en stund kom konduktören fram till mig och undrade om jag var på rymmen. Jag talade om att jag var på väg hem. Det visade sig att jag var efterlyst av polisen. Pappa hade åkt ner till Deje för att hämta mig, dels den tid som jag enligt planerna skulle anlända dit, men ytterligare två gånger under dagen. När jag inte var med den tredje gången så gick han till polisen och dom efterlyste mig. Jag kan idag tycka det var konstigt att ingen lade märke till en unge som satt ensam på en bänk på Gävle järnvägsstation en hel dag.
Konduktören placerade mig i en förstaklass hytt och meddelade polisen att jag var på tåget. Sen såg han till att jag kom av i Deje där pappa stod och väntade.

Pappa var så lättad när jag kom så han var inte arg. Han undrade bara vad jag skulle gjort om han inte varit där. Detta var ju mitt i natten. Jag tog för givet att jag kunde sovit över på stationen. Eller så skulle jag  letat reda på polisstationen och fått hjälp där. Att något skulle ha kunnat hända mig fanns inte i mina tankar. Och jag hade ändå en livlig fantasi redan på den tiden.

Nu är jag inte så orolig för mina barn längre. Dom är vuxna och kan ta vara på sig själv. Men nu har jag nästa generation att oroa mig för. För det var ju bättre förr.

rivningshysteri...sorgligt

Ja nu har det börjat rivas i Råda. Två hyreshus ska bort. Det betyder att det inte kommer att finnas många lägenheter kvar i den här delen av kommunen. För närvarande finns naturligtvis inga lediga lägenheter ifall nån skulle vilja flytta till Råda.

Hagfors har under en längre tid lidit av rivningshysteri. Jag vet inte hur många hundra lägenheter som försvunnit och ytterligare några hus på Gärdet ska bort. Visst förstår jag till fullo att man inte kan behålla gamla hyreshus som är i så dåligt skick så det skulle kosta mer att renovera än bygga nytt. Det sorgliga är att i Hagfors är det endast rivning som gäller. Det hörs ingenting om att man planerar att bygga nytt.

Nu har turen som sagt var kommit till Råda. Även om jag känt mig ilsken över att kommunen sakta men säkert håller på att försvinna så har jag inte haft någon speciell anknytning till husen som nu är borta. Men det är lite skillnad med  Råda. Nu förstår jag helt och fullt att ingen kan låta hyreshus stå kvar bara för att någon har minnen förknippade med husen ifråga. Men jag kan väl i alla fall få känna vemod över att husen nu snart är jämnade med marken.

Jag bodde under några år i en trea i huset längst ner. En hörnlägenhet på första våningen med balkong och en öppen spis i vardagsrummet. Hade tre barn som bodde hos mig och varannan vecka hade jag alla fem barnen hos mig. Eftersom mitt hem alltid varit öppet för barnens vänner så var lägenheten ofta full med barn och ungdomar i olika åldrar. När jag kom hem och öppnade dörren, fick jag ofta ta ett sjumilasteg för att ta mig in förbi alla skor och stövlar som var spridda i hallen. Men det gjorde ingenting för alla ungdomar var underbara och fina. Skulle jag upp tidigt nästa morgon och det kanske satt fem-tio ungar i vardagsrummet (förutom mina egna) så var det aldrig nåt väsen. Jag blev aldrig störd av dom utan dom tog alltid hänsyn så jag skulle få sova. Överhuvudtaget så var det aldrig väsen även om lägenheten var fylld med unga människor.

Jag hade två nära väninnor som också bodde i varsin lägenhet där. Ulla som jag åkte ut på dans med väldigt ofta. Både i Hagfors och Munkfors men även, på sommaren, till Lindesnäs. En helt underbar människa som jag inte träffat på länge eftersom hon flyttade för många år sedan. Men jag träffade på henne i somras på en affär i Torsby och det var som vi skulle setts bara för några dagar sedan. Just det där att även om man inte ser varandra på väldigt länge så finns kontakten där. Och Ninni som bodde i våningen snett ovanför mig. Vi hade barn i samma ålder och vi satt många gånger och pratade om det mesta. Vi var väldigt olika som personer men vi hade också mycket gemensamt. Vi skrattade mycket tillsammans. Det bodde naturligtvis många andra familjer där också som jag minns av olika anledningar men jag kan inte berätta om alla här för det skulle bli för mycket att läsa.

I huset fanns ett bibliotek. Jag var ofta sen med att lämna igen mina, eller Sofias, böcker. Men damen som jobbade där var alltid lika vänlig och förstående. Sen slutade jag låna böcker för jag tyckte det var bättre att köpa dom böcker jag ville ha. Vi hade en bank med personal som alltid var trevliga och tillmötesgående. Som nån uttryckte det: " De behövde inte gå nån charmkurs". Vi hade även Åhströms affär. Det var en liten affär och var man mer än tio personer inne samtidigt så kunde det bli trångt mellan hyllorna. Men man kunde springa in där utan att vara tvungen att göra sig iordning först. Jag har varit inne många gånger i brådska utan att knappt kammat mig. En gång när jag kom in där frågade Jonas vad jag gjort med håret för det såg annorlunda ut. "Kammat mig,"svarade jag för det var det enda jag gjort den gången.

Och nu ser jag hur dom håller på och river husen. Det känns vemodigt och jag undrar om dom verkligen var i så dåligt skick så det inte var lönt att renovera. Kanske. Men jag tror ju inte att det kommer att byggas nytt i Råda. Vill man flytta hit i framtiden så får man nog vara beredd att själv bygga sitt hus.

reklam i tv

Jag gillar inte reklam i TV. Speciellt inte när en film avbryts av reklam. Det är endast om jag måste ha en kisspaus eller om jag känner jag behöver göra i ordning en kopp te som jag tycker det är bra med reklampauserna, De flesta reklamfilmerna lämnar mig oberörd. Men det finns ibland några som berör mig på nåt sätt.

Min absoluta favorit just nu är den röda katten som ligger på en vit kudde. Rösten som säger: "Jag sover inte, jag filosoferar. Du tror att jag sover men det gör jag inte. Jaaag gliiideeer." Det är reklam för kattmat, tror jag. Ofta är det så att jag inte vet vad dom gör reklam för i de filmer som jag gillar. Jag lägger inte märke till det utan det är nåt i filmen som jag tycker om. Just den här tycker jag är så mysig. Jag älskar katter (och andra djur också i och för sig) och det här är så typiskt katten. Haaan gliiideeer. Och rösten är lågmäld, mjuk och behaglig.

Sen finns det reklamfilmer som av någon anledning väcker olust i mig. En gör reklam för en bil. Rösten säger: "Jag är renheten. Jag är kraften.....Jag är Giulietta." Rösten för tanken till Regina Lund och hon ger mig obehagsrysningar. Jag vet inte varför. Jag har inte sett någon av hennes filmer men jag känner en olust när jag ser henne och hör henne. (Lite grand som när man hör Carola prata fast där är det mest en fråga om att jag tycker hon är pinsam att lyssna på. Sen måste jag erkänna att Carola sjunger bra men det är en annan femma.)

Igår var jag i kyrkan på adventsgudstjänst. Då lästes namnen upp på de personer som gått bort och begravts den senaste månaden. En av personerna hade jag haft lite kontakt med och upplevt som en trevlig person och det berörde mig att höra han gått bort. Han var bara ett år äldre än mig och man får naturligtvis en tankeställare när sånt sker. Sen på kvällen visades en reklamfilm som gått ett tag nu, och som väckt en enorm olust i mig från första stund jag såg den. Just igår kväll kändes det extra olustigt. Det är reklam för en motorolja. Man ser några personer som klädda till begravning. De står på en bilskrot och "tar avsked" av en bil, lägger en vit blomma på motorhuven och går som i sorg bort därifrån. Det kändes riktigt obehagligt att se den filmen, och jag tänkte att om jag hade en bil så skulle jag aldrig köpa just den oljan.

En annan reklam som jag alltid känt olust för är Robert och Boxer reklamen. Jag har funderat mycket på varför jag känner sånt obehag när jag ser denna Robert. Det slog mig att det är för att den animerade personen är totalt känslokall. I och med att filmen är en blandning av denna figur och riktiga personer så blir det så påtagligt att figuren inte har några känslor. Ansiktet är helt stelt och kallt. Det för tankarna till en psykopat; spelar charmig och trevlig men är i total avsaknad av empati.

Sen finns det reklamfilmer som jag upplever enbart som lite löjliga. En är Nezeril-reklamen ( eller om de gör reklam för nån annan nässpray). Två personer sitter på en bänk. Kvinnan har en stor halsduk virad om sig och mannen sitter och läser i en tidning. Så nyser hon riktigt kraftigt och vänder sig mot honom när hon nyser. Hon ber honom om ursäkt för hon är så himla förkyld. Riktigt fånigt. Just det att den inte på minsta vis är verklig.Nyser man så vänder man sig bort från andra. Speciellt i ett läge där det bara är en person i närheten. Hade det varit en massa människor runt henne så hade det blivit ett annat resultat.

En annan löjlig reklamfilm handlar om Nacka Forum. Folk som gråter, skriker och vägrar lämna platsen. Också en riktigt fånig film.

Det här är lite av de reklamfilmer jag reagerat på just nu. Jag inser att det säkert inte är lätt att komma på bra idéer för filmer. Ibland behandlas vi tittare som mindre vetande och lätta att manipulera. Helst vill jag ha en bestämmelse som säger att man inte får bryta ett program för reklam, utan att den visas mellan programinslagen.

Novell...del 2

Hon reste sig upp ur soffan och närmade sig honom. Hon strök honom sakta över kinden, nästan ömt, för att i nästa ögonblick ta ett grepp om hans hår och rycka till. Så skrattade hon och gick tillbaka till soffan och satte sig.

"Kommer du ihåg att du en gång sa att du inte kunde tänka dig ett liv utan mig?"frågade hon med oroväckande låg och lugn röst. "Det var när det bara var vi två. Du sa att du aldrig älskat någon som mig, att vi alltid skulle vara tillsammans, inget skulle få skilja oss åt, att jag var den viktigaste personen i ditt liv. Minns du det?"

"Ja, det minns jag och jag älskade dig verkligen." Lars kände sorg när han kom ihåg den tiden. Tiden innan hon blev sjuk. Eller rättare sagt, innan han insåg hur sjuk hon var.

"Sen föddes Lina", sa hon och rösten hårdnade. "Då ändrades allting. Jag var inte längre det viktigaste i ditt liv. Hon gick alltid i första hand."

"Hon var ett barn. Vårt barn och hon behövde mig." Han försökte hålla rösten under kontroll, medveten om att hans liv hängde på om han kunde prata med henne och hålla henne från sig tills undsättning kom. "Hon behövde oss bägge men du blev ju sjuk. Jag försökte bara göra så gott jag kunde så vi skulle fungera som en familj. "

"Du menar att jag blev tokig och inte kunde ta hand om henne själv." Hennes bleka kinder började få ilskna rosor och han insåg att han måste tänka sig för. Ta det varligt så hon inte gick över gränsen. Hur länge hade hon varit utan sina mediciner?

" Så din mamma och din syster var så snälla och hjälpte dig ta hand om mitt barn och de tog hand om dig."Hennes fingrande på halskedjan blev mer frenetiskt och plötsligt hade hon ryckt sönder kedjan. Hon såg på det trasiga smycket med förvånade ögon och slängde sedan ner det i väskan. Så vände hon åter blicken mot honom. "De vände dig mot mig.Tror du inte jag visste hur dom pratade bakom min rygg för att försöka få dig att lämna mig?"

"Så var det inte,"svarade han med trött röst. "De försökte göra sitt bästa för oss alla men du förstod inte det."

"Nåja,"sa hon och lutade sig tillbaka i soffan,"det spelar ju ingen roll nu längre. Vi låter väl det gamla vara glömt, eller hur? Nu är det bara nuet som gäller. Carpe diem, var det inte det du brukade säga? Fånga dagen. Det är ju vackert, poetiskt."

"Du har alltid tyckt om det vackra", sa han och hoppades kunna få in hennes tankar i ofarliga banor.

"Ja, och hur mycket vackert tror du det fanns på det där jävla stället där du såg till att låsa in mig på?"frågade hon bittert. "Du kommer aldrig att få in mig där igen, det ska du ha klart för dig." Så mjuknade hennes röst igen."Men jag ska uppfylla dina drömmar från den tiden när det var bara vi två. Vi ska aldrig mer skiljas åt. Vi ska alltid vara tillsammans och du ska inte behöva ha ett liv utan mig."

Hon makade sig fram som beredd till språng. Han flyttade sina händer så de hängde på utsidan fåtöljens armstöd och rörde försiktigt på fingarna. De lydde honom och han kände att han inte var fullt så omtöcknad längre. Han hade ju inte druckit mer än en munfull av juicen.Det verkade som han inte skulle vara så påverkad som Louise förmodligen hade räknat med. Men han visste hur farlig hon kunde vara när hon tappade besinningen.

"Du är ju en sån romantiker, lille Lasseman, så en romantisk död passar väl då eller vad säger du? Kommer du ihåg den där filmen vi såg om prinsen som inte fick gifta sig med sin älskade och dom tog livet av sig på hans slott. Vad var det den hette?"

"Mayerlingdramat,"svarade han mekaniskt. "Vad ska hända med Lina om vi bägger är borta? Har du tänkt på det? Hon är bara ett barn." Han försökte hålla rösten under kontroll.

"Din mamma eller syster kan ju ta hand om henne, eller hur?" frågade hon och lade huvudet på sned lite."Nej, men så dumt av mig. Jag glömde. Du har ju ingen mamma eller syster längre. Dom är borta bägge två." Hon fnittrade lite som om hon just kommit på något roligt. "Ja, vad ska då ske med lilla Lina? Jag får väl vänta på henne så tar jag henne med oss. Då får vi ju vara tillsammans hela familjen."

Lars kände hur skräcken gav vika för sorgen och ilskan. Han visste att nu gällde det inte bara hans liv utan framförallt måste han skydda Lina. Han måste distrahera Louise så han kunde komma undan henne tills polisen kom.

"Du borde komma ihåg att jag inte har vare sig mamma eller Lisbet kvar,"sa han. "Du dödade dom. Du smög dig in till Lisbet när hon låg i badkaret och knivhögg henne till döds. Hon hade inte en chans. När mamma kom in och såg dig attackera Lisbet försökte hon hindra dig. Du högg ner henne också och lämnade henne att förblöda på badrumsgolvet. Sen gick du bara därifrån."

"Jag måste erkänna att jag begick ett misstag där",sa hon fundersamt. "Jag hade lite för bråttom att ge mig av. Satkärringen dog ju inte direkt utan hon lyckades ringa efter polisen. Det heter ju att ont krut inte förgås så lätt och det stämde verkligen in på henne."

Louise såg på honom och log triumferande.

"Men det blev jag som vann till slut. Hon dog."

Två polismän hade kommit hem till dem för att hämta Louise. Trots att de var stora och vältränade, starka män, fick de kämpa hårt innan de fick ner henne på golvet och lyckades sätta handklovar på henne och ta henne med sig. Hennes skrik och förbannelser ekade i hans huvud länge efteråt. Lina, som då var sex år, hade blivit vittne till hela händelsen och det hade satt djupa spår i henne.

Louise hade blivit dömd till sluten psykiatrisk vård då det konstaterades att hon led av en allvarlig psykisk störning och inte varit vid sina sinnes fulla bruk när hon dödade Lisbet och hans mamma.

Louise  öppnade sin väska och tog sakta fram en kniv, drog fingrarna långsamt,nästan smekande över eggen. Hon reste sig upp och kom sakta mot honom med ett litet leende lekande på läpparna. Han lät fingrarna leta sig fram till fåtöljens sidor tills han kände handtagen, greppade dem och väntade. Då hon var på en armlängds avstånd från honom drog han i handtagen, och fotstödet till fåtöljen for ut och träffade henne i knähöjd. Hon var helt oförberedd och tappade balansen, for bakåt och blev för en sekund liggande på golvet. Lars kastade sig upp ur fåtöljen, men innan han hunnit ta många steg så var hon uppe och högg efter honom med kniven.

Han vände sig om för att försöka avvärja nästa attack men hon var snabb och hade nu helt tappat besinningen. Hon högg vilt omkring sig och han kände hon fick in en träff i hans arm. I nästa stund kände han även ett hugg i magen.Han lade in all sin kraft i en karatespark, och var nu tacksam för den träning han hållit på med de senaste åren. Han kände han fick in en träff som fick henne att tappa andan och hon for mot soffbordet av glas.Hon ramlade över bordet som krossades och blev liggande i en hög av stora, vassa glasbitar.

Lars gick sakta mot henne där hon låg stilla och tittade på honom med förvånade ögon. Han böjde sig försiktigt mot henne och i samma ögonblick högg hon kniven i hans knä. Smärtan fick honom att ramla ihop och på ett ögonblick var hon över honom. Hon måttade ett hugg med kniven mot hans hals men han lyckades vrida sig undan. Kniven träffade golvet, bara någon centimeter från honom. Hon tappade greppet om kniven och tog istället stryptag på honom. Han kände han inte hade så mycket krafter kvar och  förstod han måste ha förlorat en hel del blod. Louise var nu helt utom kontroll och hennes vassa naglar skar in i hans hals. Med sina sista krafter försökte han komma undan men förstod att han inte hade en chans längre.

När medvetandet började lämna honom skymtade han en mörk skugga bakom Louise och hörde ljudet av något som gick sönder. Det lät som en vattenmelon som krossades och något blött skvätte ner honom. Han kände att greppet om honom lossnade och han fann sig liggande med Louise över sig. Louise som inte längre utgjorde något hot mot vare sig honom eller någon annan. Louise som fått huvudet krossat av det brännbollsträ som Lina krampaktigt höll i sin hand.

Lars knuffade undan Louise och försökte resa sig upp. Lina stod och stirrade på moderns kropp.

"Hon ljög för mig." Underläppen började darra och hon slängde brännbollsträet från sig. "Hon sa att hon ångrade det hon gjorde den där gången. Hon skulle be dig om förlåtelse och sen skulle hon låta oss vara ifred. Hon sa att hon var frisk."

Lars lyckades komma upp från golvet och satte sig i soffan. Han drog Lina till sig.

"Det är OK nu," sa han lugnande och strök henne över håret. "Allt kommer att bli bra."

"Nu är det bara du och jag, pappa," sa Lina och såg på honom med stora, blå ögon. Ögon som var kopior av Louises ögon. De vackraste ögon han någonsin sett.

Novell...del 1

"Det var en underbar dag. En perfekt dag för ett möte med Döden"

Lars skakade olustigt på sig. Han visste inte var orden kom ifrån. De fanns i hans huvud när han vaknade på morgonen och hade funnits där hela dagen. Han intalade sig att allt berodde på att han sovit dåligt. Mardrömmarna hade kommit tillbaka, som de alltid gjorde den här tiden varje år. Varje år i fem års tid. Visserligen något blekare för varje år men ändå vaknade han fortfarande badande i svett på natten, och hade en olustkänsla i kroppen resten av dagen. Just dagens datum var alltid ett helvete - årsdagen.

Han parkerade bilen framför huset och klev ur. Lina var hos en kamrat på födelsedagskalas och han skulle hämta henne om tre timmar. Han var glad över att hon inte förknippade dagens datum med tragedin. Han undrade hur länge det skulle dröja innan han själv blev helt fri. Kanske skulle det aldrig ske. En gång hade han i sin enfald trott att det skulle hjälpa att flytta. Han hade ganska snabbt insett att han inte kunde fly undan sina minnen, sina mardrömmar, saknaden efter de människor han förlorat, skräcken som fortfarande hade honom i sitt grepp. Inte så mycket för hans egen del, men för Linas.

Han hade tänkt åka och träna men kände att han var alldeles för trött. Kuratorn hade gett honom rådet att börja träna igen när han blev ensam istället för att sitta hemma och grubbla. I början hade det känts som ett tvång men så småningom upptäckte han att han mådde bra, både fysiskt och psykiskt av de hårda passen. Nu hade träningen blivit något av ett tvång för honom. Men idag kände han att han inte orkade. Olustkänslan hade honom i sitt grepp. Kanske skulle han ge sig ut och springa 6-kilometern i motionsspåret sen istället. Det var trots allt en underbar dag.

Lars gick in i köket och raka vägen till kylskåpet. Han tog fram juicekartongen och drack en klunk direkt ur förpackningen. Det var en ful ovana han hade, men vem brydde sig egentligen? Juicen hade en besk bismak och han såg på datumstämpeln - inget fel på den. Den hade väl tagit smak av osten han hade köpt och som luktade svett men smakade desto bättre. Han svor för sig själv, hällde ut resten av innehållet i slasken och drack ett glas vatten för att få bort smaken. Han gick in i vardagsrummet och slog sig ner i fåtöljen. Han skulle ge sig ut och springa sen, men nu måste han vila. Han kände en doft svepa förbi näsborrarna och obehagskänslan förstärktes. Doften påminde om någonting men han kunde inte greppa minnet. Det kändes livsviktigt att komma ihåg men det bara flimrade förbi.

"Hur är det Lasseman, är du lite dåsig?"

Rösten var len och mjuk men rev i hans medvetande som knivskarpa klor. Han visste att det var detta hans undermedvetna förberett honom för hela dagen. Mötet med Döden. Döden i Louises gestalt. Louise med sin doft som han nu kände igen; Loulou i den turkosblå flaskan med vinröd kork. Hon kom in i rummet och ställde sig framför honom.

Hon var fortfarande vacker trots att hon var blek och såg härjad och trött ut. Det kortklippta, bruna håret hade fått grå slingor. Hon hade varit finlemmad och vältränad men hade nu magrat betydligt. De blå ögonen såg på honom, kallt och beräknande. En gång hade han tyckt hennes ögon var det vackraste han sett, tills han upptäckte att de var kalla, känslolösa, döda. Hon fingrade förtrött på en kedja hon hade hängande runt halsen.

"Du är verkligen tråkig, lille Lasseman. Du går fortfarande raka vägen till kylskåpet och dricker din juice direkt ur förpackningen så fort du kommer hem. Man skulle kunna säga att du är dödligt förutsägbar och tråkig."

Rösten var fortfarande len och mjuk men skrattet som följde orden var hårt och hånfullt. Han insåg plötsligt att den beska smaken inte kom sig av att juicen tagit smak av osten.

"Var inte orolig," sa hon. "Man dör inte av det jag lade i din juice. Man bara slutar leva. Man finns - inget mer. Tro mig. Jag vet. Jag har fått äta den där skiten i fem år och jag finns ju fortfarande." Hon log lite mot honom."Jag kanske verkligen är tokig,"fortsatte hon," men jag är inte dum." Rösten hårdnade. "Det var inte så svårt att låtsas ta tabletterna varje morgon och  kväll och istället gömma dom under tungan. I början kollar de att man svalt skiten, men efter ett tag slutar dom. Det tar för mycket tid och dom är lata dom jävlarna. Sen var det bara att spela zombie och vänta tills det var dags."

Han försökte beräkna hur mycket kraft han skulle behöva för att övermanna henne,och om han hade den kraften. Vad det nu än var som hon haft i hans juice så hade det gjort honom omtöcknad. Hon var liten och såg oerhört bräcklig och svag ut där hon stod framför honom. Han visste att skenet bedrog. Han hade sett henne kämpa som en furie, och det hade behövts två starka män för att hålla fast henne när hon fick sitt raserianfall den där gången.

Han hade en gång sett en katt som trasslat in sig i taggtråd. De hade varit två vuxna män som försökt få loss henne. En som försökte hålla katten stilla medan den andre gjorde sitt bästa för att loss taggtråden.Trots att katten var liten och illa tilltygad kämpade hon, rev och bet så männen  hade inte en chans att få loss henne. Inte förrän en ditringd jourveterinär kom och lyckades ge katten en spruta så hon somnade. Men då var det försent. Det stackars djuret var så illa tilltygat att det inte gick att rädda hennes liv. Ju mer hon hade kämpat desto värre blev hennes situation. Louise påminde honom om den där katten.

"Hur tog du dig in här?"frågade han. Han hade alltid varit noga med att låsa dörrar och fönster.

"Lina hade lagt ut en nyckel till mig. Det var vår lilla hemlighet, förstår du." Hon skrattade hårt när hon såg på honom. " Jag sa till henne att jag ville överraska dig, be dig om förlåtelse för missförståndet som skedde då för länge sen. Jag berättade att jag varit sjuk, men nu var jag frisk igen och jag ville inte att du eller hon skulle vara arga på mig längre. Och den lilla dumbommen köpte allt jag sa. Hon har ärvt mitt utseende men tyvärr ditt förstånd. Hon är vacker men inte speciellt smart."

Lars kände hur han blev kallsvettig och illamående. Louise hade fått ha telefonkontakt med Lina efter att hennes läkare gjort bedömningen att det var bra för hennes tillfrisknande. Han hade varit emot det men när Linas läkare sa att det kunde hjälpa dottern att gå vidare så hade han gett efter. Samtalen hade skett under bevakade former. Vad han kände  till så hade inte Louise fått ringa till Lina annat än om en vårdare var närvarande. Han hade själv varit hos Lina varje gång samtalen kommit för att vara säker på att dottern inte tog någon skada. Att Louise ändå lyckats lura Lina borde inte förvåna honom. Hon var manipulativ och Lina var bara ett barn som säkert, trots allt, saknat sin mamma. Barn var otroligt lojala mot sina föräldrar oavsett vad dessa gjort eller sagt.

"Hur tog du dig hit?" frågade han. "Jag trodde...."

"...att jag var inspärrad på dårhuset,"avslutade hon meningen. "Jag har skött mig exemplariskt det sista året och nu fick jag dagpermission. Dom trodde att jag var foglig och mesig, som dom ville göra mig till, så det ansågs inte vara någon fara med att släppa ut mig. Visserligen tillsammans med en vårdare men ändå. Sen var det inte så svårt att smita från henne. Man behöver inte vara med i Mensa för att få jobb som vårdare därborta. Idioter är dom hela bunten. Så nu är jag här. Är du inte glad att se mig? Du måste ju ha saknat mig alla dessa år."

Hon gick fram till soffan och satte sig. Hon lekte med kedjan hon hade runt halsen, tvinnade den mellan fingrarna medan hon hela tiden höll blicken på honom. Hon lade sin väska bredvid sig och höll ena armen runt den som om den innehöll något värdefullt som hon var rädd för att tappa bort.

"Du inser väl att detta är det första stället polisen kommer att leta efter dig på?"frågade han medan han försiktigt stödde fötterna i golvet och makade sig upp en bit i fåtöljen. Kroppen lydde honom i alla fall.

"Ja, det förstår jag. Tror du jag är dum?" Hennes röst blev gäll och hon blev rödflammig på halsen. Ett tecken på att hon var upprörd och på väg att tappa behärskningen." Men du förstår att när dom kommer så är det försent. Väldigt försent"


                                                                                     Fortsättning följer

poliskontroller förorsakar hjärnsläpp..hos mig i alla fall

Jag undrar ofta över varför jag, och många med mig, blir totalt förvandlade när vi ser att vi har en poliskontroll framför oss .Man hamnar i ett dr Jekyll mr Hyde situation., Kan man gå i terapi och bota detta? Kan man lära sig att behålla lugnet och bära sig åt som den lugna och förståndiga människa som man innerst inne är. Tänk er följande scenario och se om ni känner igen er i något:

 

Ni kommer och kör på väg till jobbet, ut för att handla, eller något annat. Den här vägen har ni kört otaliga gånger förut, ni känner den som er egen ficka, ni kör avslappnat men med uppmärksamheten riktad på trafiken. Ni kör genom en kurva och där, några hundra meter framför er, ser ni en poliskontroll. Vad händer? Fortsätter ni lika lugnt och samlat som tidigare? Nej, vad som nu händer i kroppen är följande:

Adrenalinet sprutar ut i kroppen, hjärtat rusar upp i halsgropen, och personalen på hjärnkontoret får alarmvarning. Röd lampa lyser :VARNING,VARNING!!!! Order går ut i ilfart till olika kroppsdelar:
Ögon - kolla hastighetsmätaren!!
Höger fot - attackera bromspedalen!!
Höger hand - kolla att säkerhetsbältet är OK!!!
Pricka av checklistan :- Är körkortet med?
- Sitter skattemärket på?
- Hur var det med däcken nu, är dom godkända eller skulle dom bytts ut?
- Nu får man även checka av :Hur många timmar sedan är det som jag sköljde munnen med Listerin?( Det har ju visat sig att det ger utslag på alkomätaren)
Allt detta sker på en och samma gång, och även om de flesta av oss har simultankapacitet så är vi i det ögonblicket otroligt farliga för oss själva och för vår omgivning. Vi har i stort sett noll koll.

En stackars tjänsteman sitter på sitt rum på hjärnkontoret och försöker skicka ut meddelandet som säger att allting är OK.Men han har inte en chans då resten av personalen drabbar av masshysteri och kollektiv panik - i vardagligt tal kallat för HJÄRNSLÄPP.

I bästa fall sker inte annat än en del smärre fadäser; man rodnar och fumlar med väska eller plånbok i jakt efter körkortet; man stammar; pratar för mycket eller blir helt stum; polisen ser ut att ha röntgenblick som kan avslöja alla våra innersta hemligheter och vi får dåligt samvete för allt; klarar inte av att blåsa i alkometern utan får göra om det ett par gånger; får motorstopp när man ska åka iväg; släpper upp kopplingen för fort så bilen gör små kaninhopp framåt; slår på vindrutetorkarna istället för blinkersen; råkar komma åt tutan som naturligtvis fungerar alldeles utmärkt och som påkallar polisens uppmärksamhet på ett icke önskvärt sätt (samtidigt som man även får uppmärksamhet från övriga bilister som finns i närheten).
Sen kan det ju även hända att man beter sig helt utan kontroll, inte har en förnuftig tanke i huvudet, bara för att man inte vill åka fast i en kontroll.

 

En dag när jag skulle åka hem från jobbet såg jag att det stod en poliskontroll ute vid vägen och den måste jag passera för att kunna komma hem. Även den gången hade jag ett trasigt avgasrör ( min dotter säger att bilar är allergiska mot mig,och det kan ju inte jag rå för), så jag ville absolut inte åka fast i en kontroll och få böter ( behövde ju pengar till ett nytt avgasrör). Alternativet var att sitta i bilen, på parkeringen, och vänta ut dom.Men eftersom jag hade bråttom och visste dom kunde stå där ganska länge så måste jag snabbt finna ett annat alternativ. Det fanns en annan lösning. På andra sidan parkeringen gick en smal väg som skulle ta mig till en korsning några hundra meter från kontrollen, åt rätt håll, och den beslutade jag mig för att ta. Vägen var asfalterad men väldigt smal, vilket jag upptäckte berodde på att det var en cykelväg. Men då hade jag redan åkt en bit, så det var bara att fortsätta framåt. I fantasin såg jag hur någon skulle se mig,och ringa polisen om en galning som körde bil på cykelvägen. Jag såg polisen följa efter mig med blåljus och sirener,men i verkligheten kom ingen.

 

Jag kom fram till kornsningen, tittar bort mot kontrollen som jag fortfarande kan se, och blir förvånad att de inte kommit efter mig. Jag svänger mot vänster på den fyrfiliga vägen och upptäcker försent att jag är på fel sida om refugen. Snabbt kör jag över refugen och nu kan jag nästan höra poliserna komma efter mig, preja mig av vägen, skrika :"Freeze, police" (OK, jag ser för många polisserier på TV).I verkligheten hände ingenting, utom att jag framför mig ser ytterligare en poliskontroll. Hade de tittat åt mitt håll skulle de sett min framfart men de var fullt upptagna av andra bilister som de stoppat, så de brydde sig inte om mig överhuvudtaget.Mitt hjärta återtog sin normala plats mycket sent den eftermiddagen, och adrenalinet späddes inte ut förrän framåt kvällen.

Jag vill dock klargöra en sak: jag tycker det är bra med poliskontroller. Jag vill bara inte hamna i någon själv.

drygt 40 års prickfri bilkörning

Hipp hurra vad jag är bra! Nej då, riktigt så är det inte. Det stämmer att jag inte har någon prick i nåt polisregister; inte den minsta fortkörningsbot eller annat. Men det är inte så att jag varit så himla duktig utan jag har haft tur. På vintern är jag försiktig och då håller jag fartgränserna. Men på sommaren så händer det rätt ofta att foten på gaspedalen blir lite för tung. Det går lite för fort. Att jag inte åkt fast har endast berott på att jag haft tur. Jag har antingen kommit innan poliserna varit klara att vända kameran mot mig. Eller efter att de packat ihop. Är det frågan om 30 eller 50 gräns så är jag däremot noga med att hålla hastigheten för det allra mesta, för där kan man mista körkortet väldigt lätt. Och om jag skulle mista mitt körkort skulle jag aldrig få tillbaka det.

Det är underligt hur man reagerar vid en poliskontroll. Även den mest sansade person kan känna av att hjärtat skuttar extra och tankeverksamheten stannar av. All verksamhet på hjärnkontoret fryses. Jag anser mig själv vara en lugn person som inte jagar upp mig så lätt. Jag blir inte ofta nervös utan tar det mesta med ro. Men en poliskontroll kan få mig att helt tappa kontrollen över vad jag säger och vad jag gör.

För några år sedan var jag på väg hem från Hagfors tillsammans med Monica. Jag hade en liten röd bil med ett trasigt avgasrör/ljuddämpare (och ni vet hur såna låter när man kommer i dom). I Uddeholm är det ju 50-gräns en väldigt kort sträcka. Ofta hände det att jag liksom inte hann få ner hastigheten där innan jag så att säga hade lämnat Uddeholm bakom sig.  När vi körde förbi korsningen mitt i Uddeholm så svängde en polisbil in bakom oss och började blinka åt mig. Jag blinkade då åt höger som för att visa att :"OK, jag ser er. Ni kan köra förbi mig. Jag håller till höger". Dom fortsatte att blinka och det gjorde jag också. Till slut sa Monica till mig att:"Jag tror dom menar att du ska köra åt sidan och stanna."

Vi hade då kommit till Sjögrändskurvan så jag svängde av in på avtagsvägen där och stannade. Dom följde efter och stannade bakom mig. En polisman kom fram och ville se mitt körkort. Jag älskar väskor och plånböcker med många fack. Det är så lätt att hålla ordning på allting då varje sak har sitt eget fack. Nu var det bara så att plånboken var ny och jag hade ännu inte beslutat i vilket fack körkortet passade bäst. Det tog åtskilliga minuter innan jag äntligen fann körkortet och kunde visa upp det. Och jag blev ju inte direkt lugnare av det.

Polisen tittade på körkortet och räckte det tillbaka till mig samtidigt som han sa:" Och nästa gång kan du köra lite långsammare". "Ojdå" sa jag" körde jag för fort?" "Ja," sa han "det gick lite för fort." Den groda som då hoppade ur min mun var nog den största tänkbara och ett rent under att den inte kvävde mig. Jag tittade på honom, log lite beklagande, och sa:" Ja, jag brukar göra det därborta".

Polismannen tvekade en sekund men gick sen tillbaka till sin bil. Jag trodde dom skulle besluta sig för ifall jag skulle få åka iväg eller om dom kanske skulle ta mig med sig direkt.Själv ville jag inte starta bilen förrän dom åkt. På nåt vis kändes det som att utmana ödet om dom skulle höra det ljud min bil gav ifrån sig när man startade den. Till slut åkte dom iväg och jag kunde, nu  lugnt och sansat, starta min bil och fortsätta hemåt. Vad Monica tyckte och tänkte vet jag inte, men hon såg ut som hon helst ville sjunka genom det ganska rostiga golvet i bilen.

Men jag kan i alla fall skryta med drygt 40 års prickfri bilkörning.

glömsk?..nej, bara tankspridd

Repliker som ofta sägs till mig/av mig är i stil med:" kom ihåg nu att ..."/"snälla, kom ihåg att..."/"du glömmer väl inte att..."/"ska jag ringa och påminna dig om att..."/"jag lovar jag ska inte glömma..."/ "det är klart jag kommer ihåg att..."/. Och naturligtvis är allt, oftast, bara borta sen.

Men jag är INTE glömsk. Jag är bara extremt tankspridd. Mina föräldrar sa ofta till mig, redan när jag var barn, att:" du blir nog professor en dag för tankspridd är du redan:" Jag kan vara närvarande fysiskt i rummet, prata med människor omkring mig, t.o.m verka som jag vet vad jag pratar om. Men det är inte alls säkert jag är närvarande med mina tankar. Dom kan vara långt borta. Om jag ställer strykjärnet i kylskåpet (vilket har hänt) så beror ju inte det på att jag glömt att strykjärnet egentligen ska vara i städskåpet. Det beror helt enkelt på att jag i mina tankar redan är långt hemifrån.

Jag har familjens alla födelsedagar inskrivna i min kalender. Stackars Åsa har under årens lopp blivit van vid att jag alltid gratulerar henne antingen en dag försent eller en dag för tidigt (tack facebook för hjälpen i år). Förra året satt jag och jobbade och såg att det var Åsas födelsedag så jag ringde upp henne direkt. Fick tag på henne på mobilen och sa:" Nu trodde du att jag tagit fel datum igen men nu blev det rätt." "Vadå?" frågade Åsa. Jag förstod hon var förvånad för det har aldrig hänt tidigare att gratulationerna kommit rätt datum. "Jag kom ihåg att du fyller år idag. Grattis. Vill du att jag ska sjunga för dig?" Det blev alldeles tyst. Sen hörde jag en mycket djup suck och Åsas lite resignerade röst: "Men MAMMA, det är rätt dag men en hel månad för tidigt.". Denna fadäs berodde inte på att jag glömt att Åsa fyllde år i augusti, utan det berodde på att jag hade tankarna på annat håll, och insåg inte att vi bara var inne i juli.

Nycklar som jag får leta efter överallt är ett kapitel för sig. När man är så tankspridd som jag så är det viktigt med rutiner: att man alltid lägger nycklarna från sig på samma ställe, att man har plånboken i väskan, att bankkortet är i samma fack, o.s.v. Annars blir det lätt kaos.

En morgon (en av många) skulle jag ha hjälp med att starta min bil som skulle till min farbor bildoktorn ( bara några meter från min parkering). Jag gick ut och tog samtidigt med mig några soppåsar som jag slängde. Jag öppnade sen motorhuven och tog fram startkablar medan jag väntade på Tihomir som skulle hjälpa mig.Så öppnade jag bildörren för att stoppa i nyckeln. Det var bara det att jag hade ingen nyckel i handen. Det här var väldigt tidigt på morgonen och jag var i tankarna redan på bilverkstaden och funderade över vilken dom jag skulle få den här gången. Jag var med andra ord bara närvarande fysískt vid min bil.

Jag letade överallt: under sätet, på gräsmattan, parkeringen, under bilen, under motorhuven (????). Jag visste bestämt att jag hade haft nycklarna i handen när jag gick ut men för säkerhets skull gick jag tillbaka in i  lägenheten och kollade överallt. Inga bilnycklar någonstans. Jag gick ut tillbaka och insåg att jag alldeles säkert slängt nycklarna i soptunnan tillsammans med soppåsarna. Med risk för att få rykte om mig att ha det så knapert ställt så jag börjat rota i soptunnan så var det bara att dyka ner med händerna och rota upp soppåsarna för att se om nycklarna fanns där. Inga nycklar någonstans.

Under tiden hann Tihomir komma och även ge sig av igen (han skulle med bussen till Karlstad så han hade inte tid att vara solidarisk och leta tillsammans med mig). Tre ronder gick jag mellan bil, gräsmatta, lägenhet och även soptunnor innan jag insåg att nycklarna var borta. Jag fick gå till CW:s och tala om att jag inte kunde komma med bilen för att jag slarvat bort nycklarna. Han är ju väldigt lugn av sig så han konstaterade bara att :"de kommer fram till slut".

Till slut fann jag mycket riktigt bilnycklarna. De hade ramlat ner mellan passagerarsätet och den där grejen som är mellan sätena. Allt detta hade ju också med min tankspriddhet att göra. Det var ju inte så att jag glömde var jag la nycklarna utan jag hade slängt in dom i bilen, innan jag slängde soporna, medan mina tankar var på verkstaden.

Det kan hjälpa att skriva lappar men det förutsätter att jag har tankarna med mig när jag stoppar på mig lappen ifråga. Har jag inte det så hjälper det ju inte hur många lappar jag skriver. Ibland kan jag skriva nåt viktigt på handens ovansida. Men då får det inte gå för lång tid så jag hinner tvätta händerna alltför många gånger så texten försvinner.

Jag var inne på en hälsokostaffär en gång för att se om de har nåt som kan hjälpa mot tankspriddhet. Ginseng ska ju vara bra mot det mesta. Expediten i affären lyssnade på mig (och hade naturligtvis kunnat sälja nån dyr hälsokostprodukt till mig ). Så skakade han på huvudet och sa att :"jag tror inte vi har nåt som hjälper mot dina problem, tyvärr".

Om man agerar som om man har världens största självförtroende och framförallt att man vet vad man pratar om så lyckas man ofta lura folk (en gåva som många politiker har och som dom under sin karriär utvecklar till fullo).

Ibland när jag är tillsammans med andra så kan det hända att jag "hittar på" saker. Det är aldrig nåt jag planerat i förväg och det är inte några lögner - inte direkt i alla fall. Men om nån säger ett konstigt ord, eller nämner ett namn som ingen hört förut och frågar:"vad betyder det/ vem är det?" så kan jag komma med en förklaring som den mest självklara sak i världen. :"Hon var en amerikansk dansös/sångare/fílosof....m.m.m.m" Sen lägger jag till lite lagom mycket detaljer om hennes liv och hennes livsverk. Om det är frågan om ett ord som ingen hört så kommer jag med en förklaring som låter trovärdig. När jag sen ser att personen ifråga, utan några tvivel om min kunskap i ämnet, har gått på allt jag sagt så avslutar jag det hela med att säga:"...och för övrigt så har jag ingen som helst aning om vad jag pratar om.."(tänk om politikerna kunde erkänna samma sak när de babblar på).

Sen är det också så att om man känner sig osäker på sig själv så syns det, utan att man behöver säga nåt. Åtminstone syns det på mig.

En enda gång blev jag skickad till London ensam på en utbildningsdag. Jag fick klara besked på hur jag skulle bära mig åt för att komma till hotellet och hur jag nästa dag skulle komma till lokalen där utbildningen skulle ske. Jag vet att mina kollegor tvivlade lite på hur det skulle gå, men jag hade ju rest några gånger tillsammans med andra så jag var rätt säker på min förmåga att klara mig själv.

När man kliver av ett flyg så har man inte någon direkt möjlighet att komma bort. Det är bara att följa strömmen så kommer man ut. Någonstans blev jag ändå lite osäker på mig själv, tvekade i några sekunder om jag var på rätt väg (fanns ju inga vägar att välja mellan så vilken vettig person som helst hade fattat att det inte fanns nåt att tveka om). De sekunderna räckte i alla fall för att en man som kom rusande bakom mig såg mig och frågade om jag behövde hjälp. Jag såg förmodligen ut som en väldigt förvirrad person och den här mannen var tydligen en affärsman som var van att resa. Jag talade om att jag skulle ut och ha tag på en taxi och han sa till mig att följa honom så skulle han se till att jag kom rätt. Så såg han till att jag kom ut och pekade ut taxikön." Du ska åka med dom för det är ingen svarttaxi", sa han och rusade vidare innan jag knappt hann tacka honom.

Väl framme vid hotellet checkade jag in och sen kollade jag varifrån bussen (B2) skulle gå nästa morgon. Killen vid disken förklarade för mig exakt vart jag skulle gå för att komma med bussen. Jag nickade och förstod precis vad han sa - just då. Men eftersom jag visste att jag nästa dag säkerligen skulle ha glömt allt så ansträngde jag mig till det yttersta för att memorera vad han sa. Till slut tittade han på mig och frågade:"Vill du kanske att jag beställer en taxi till dig istället?". Självbevarelsedriften, och att jag innerst inne är ärlig mot mig själv, gjorde att jag tacksamt tog emot det erbjudandet.

Jag spelar inte poker som ni kanske förstår. Jag skulle inte kunna lura någon att tro jag har bra kort om jag sitter med skitkort. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ens veta om jag satt med bra eller dåliga kort eftersom jag inte är så bra på poker.