Ja nu har det börjat rivas i Råda. Två hyreshus ska bort. Det betyder att det inte kommer att finnas många lägenheter kvar i den här delen av kommunen. För närvarande finns naturligtvis inga lediga lägenheter ifall nån skulle vilja flytta till Råda.
Hagfors har under en längre tid lidit av rivningshysteri. Jag vet inte hur många hundra lägenheter som försvunnit och ytterligare några hus på Gärdet ska bort. Visst förstår jag till fullo att man inte kan behålla gamla hyreshus som är i så dåligt skick så det skulle kosta mer att renovera än bygga nytt. Det sorgliga är att i Hagfors är det endast rivning som gäller. Det hörs ingenting om att man planerar att bygga nytt.
Nu har turen som sagt var kommit till Råda. Även om jag känt mig ilsken över att kommunen sakta men säkert håller på att försvinna så har jag inte haft någon speciell anknytning till husen som nu är borta. Men det är lite skillnad med Råda. Nu förstår jag helt och fullt att ingen kan låta hyreshus stå kvar bara för att någon har minnen förknippade med husen ifråga. Men jag kan väl i alla fall få känna vemod över att husen nu snart är jämnade med marken.
Jag bodde under några år i en trea i huset längst ner. En hörnlägenhet på första våningen med balkong och en öppen spis i vardagsrummet. Hade tre barn som bodde hos mig och varannan vecka hade jag alla fem barnen hos mig. Eftersom mitt hem alltid varit öppet för barnens vänner så var lägenheten ofta full med barn och ungdomar i olika åldrar. När jag kom hem och öppnade dörren, fick jag ofta ta ett sjumilasteg för att ta mig in förbi alla skor och stövlar som var spridda i hallen. Men det gjorde ingenting för alla ungdomar var underbara och fina. Skulle jag upp tidigt nästa morgon och det kanske satt fem-tio ungar i vardagsrummet (förutom mina egna) så var det aldrig nåt väsen. Jag blev aldrig störd av dom utan dom tog alltid hänsyn så jag skulle få sova. Överhuvudtaget så var det aldrig väsen även om lägenheten var fylld med unga människor.
Jag hade två nära väninnor som också bodde i varsin lägenhet där. Ulla som jag åkte ut på dans med väldigt ofta. Både i Hagfors och Munkfors men även, på sommaren, till Lindesnäs. En helt underbar människa som jag inte träffat på länge eftersom hon flyttade för många år sedan. Men jag träffade på henne i somras på en affär i Torsby och det var som vi skulle setts bara för några dagar sedan. Just det där att även om man inte ser varandra på väldigt länge så finns kontakten där. Och Ninni som bodde i våningen snett ovanför mig. Vi hade barn i samma ålder och vi satt många gånger och pratade om det mesta. Vi var väldigt olika som personer men vi hade också mycket gemensamt. Vi skrattade mycket tillsammans. Det bodde naturligtvis många andra familjer där också som jag minns av olika anledningar men jag kan inte berätta om alla här för det skulle bli för mycket att läsa.
I huset fanns ett bibliotek. Jag var ofta sen med att lämna igen mina, eller Sofias, böcker. Men damen som jobbade där var alltid lika vänlig och förstående. Sen slutade jag låna böcker för jag tyckte det var bättre att köpa dom böcker jag ville ha. Vi hade en bank med personal som alltid var trevliga och tillmötesgående. Som nån uttryckte det: " De behövde inte gå nån charmkurs". Vi hade även Åhströms affär. Det var en liten affär och var man mer än tio personer inne samtidigt så kunde det bli trångt mellan hyllorna. Men man kunde springa in där utan att vara tvungen att göra sig iordning först. Jag har varit inne många gånger i brådska utan att knappt kammat mig. En gång när jag kom in där frågade Jonas vad jag gjort med håret för det såg annorlunda ut. "Kammat mig,"svarade jag för det var det enda jag gjort den gången.
Och nu ser jag hur dom håller på och river husen. Det känns vemodigt och jag undrar om dom verkligen var i så dåligt skick så det inte var lönt att renovera. Kanske. Men jag tror ju inte att det kommer att byggas nytt i Råda. Vill man flytta hit i framtiden så får man nog vara beredd att själv bygga sitt hus.
tisdag 30 november 2010
måndag 29 november 2010
reklam i tv
Jag gillar inte reklam i TV. Speciellt inte när en film avbryts av reklam. Det är endast om jag måste ha en kisspaus eller om jag känner jag behöver göra i ordning en kopp te som jag tycker det är bra med reklampauserna, De flesta reklamfilmerna lämnar mig oberörd. Men det finns ibland några som berör mig på nåt sätt.
Min absoluta favorit just nu är den röda katten som ligger på en vit kudde. Rösten som säger: "Jag sover inte, jag filosoferar. Du tror att jag sover men det gör jag inte. Jaaag gliiideeer." Det är reklam för kattmat, tror jag. Ofta är det så att jag inte vet vad dom gör reklam för i de filmer som jag gillar. Jag lägger inte märke till det utan det är nåt i filmen som jag tycker om. Just den här tycker jag är så mysig. Jag älskar katter (och andra djur också i och för sig) och det här är så typiskt katten. Haaan gliiideeer. Och rösten är lågmäld, mjuk och behaglig.
Sen finns det reklamfilmer som av någon anledning väcker olust i mig. En gör reklam för en bil. Rösten säger: "Jag är renheten. Jag är kraften.....Jag är Giulietta." Rösten för tanken till Regina Lund och hon ger mig obehagsrysningar. Jag vet inte varför. Jag har inte sett någon av hennes filmer men jag känner en olust när jag ser henne och hör henne. (Lite grand som när man hör Carola prata fast där är det mest en fråga om att jag tycker hon är pinsam att lyssna på. Sen måste jag erkänna att Carola sjunger bra men det är en annan femma.)
Igår var jag i kyrkan på adventsgudstjänst. Då lästes namnen upp på de personer som gått bort och begravts den senaste månaden. En av personerna hade jag haft lite kontakt med och upplevt som en trevlig person och det berörde mig att höra han gått bort. Han var bara ett år äldre än mig och man får naturligtvis en tankeställare när sånt sker. Sen på kvällen visades en reklamfilm som gått ett tag nu, och som väckt en enorm olust i mig från första stund jag såg den. Just igår kväll kändes det extra olustigt. Det är reklam för en motorolja. Man ser några personer som klädda till begravning. De står på en bilskrot och "tar avsked" av en bil, lägger en vit blomma på motorhuven och går som i sorg bort därifrån. Det kändes riktigt obehagligt att se den filmen, och jag tänkte att om jag hade en bil så skulle jag aldrig köpa just den oljan.
En annan reklam som jag alltid känt olust för är Robert och Boxer reklamen. Jag har funderat mycket på varför jag känner sånt obehag när jag ser denna Robert. Det slog mig att det är för att den animerade personen är totalt känslokall. I och med att filmen är en blandning av denna figur och riktiga personer så blir det så påtagligt att figuren inte har några känslor. Ansiktet är helt stelt och kallt. Det för tankarna till en psykopat; spelar charmig och trevlig men är i total avsaknad av empati.
Sen finns det reklamfilmer som jag upplever enbart som lite löjliga. En är Nezeril-reklamen ( eller om de gör reklam för nån annan nässpray). Två personer sitter på en bänk. Kvinnan har en stor halsduk virad om sig och mannen sitter och läser i en tidning. Så nyser hon riktigt kraftigt och vänder sig mot honom när hon nyser. Hon ber honom om ursäkt för hon är så himla förkyld. Riktigt fånigt. Just det att den inte på minsta vis är verklig.Nyser man så vänder man sig bort från andra. Speciellt i ett läge där det bara är en person i närheten. Hade det varit en massa människor runt henne så hade det blivit ett annat resultat.
En annan löjlig reklamfilm handlar om Nacka Forum. Folk som gråter, skriker och vägrar lämna platsen. Också en riktigt fånig film.
Det här är lite av de reklamfilmer jag reagerat på just nu. Jag inser att det säkert inte är lätt att komma på bra idéer för filmer. Ibland behandlas vi tittare som mindre vetande och lätta att manipulera. Helst vill jag ha en bestämmelse som säger att man inte får bryta ett program för reklam, utan att den visas mellan programinslagen.
Min absoluta favorit just nu är den röda katten som ligger på en vit kudde. Rösten som säger: "Jag sover inte, jag filosoferar. Du tror att jag sover men det gör jag inte. Jaaag gliiideeer." Det är reklam för kattmat, tror jag. Ofta är det så att jag inte vet vad dom gör reklam för i de filmer som jag gillar. Jag lägger inte märke till det utan det är nåt i filmen som jag tycker om. Just den här tycker jag är så mysig. Jag älskar katter (och andra djur också i och för sig) och det här är så typiskt katten. Haaan gliiideeer. Och rösten är lågmäld, mjuk och behaglig.
Sen finns det reklamfilmer som av någon anledning väcker olust i mig. En gör reklam för en bil. Rösten säger: "Jag är renheten. Jag är kraften.....Jag är Giulietta." Rösten för tanken till Regina Lund och hon ger mig obehagsrysningar. Jag vet inte varför. Jag har inte sett någon av hennes filmer men jag känner en olust när jag ser henne och hör henne. (Lite grand som när man hör Carola prata fast där är det mest en fråga om att jag tycker hon är pinsam att lyssna på. Sen måste jag erkänna att Carola sjunger bra men det är en annan femma.)
Igår var jag i kyrkan på adventsgudstjänst. Då lästes namnen upp på de personer som gått bort och begravts den senaste månaden. En av personerna hade jag haft lite kontakt med och upplevt som en trevlig person och det berörde mig att höra han gått bort. Han var bara ett år äldre än mig och man får naturligtvis en tankeställare när sånt sker. Sen på kvällen visades en reklamfilm som gått ett tag nu, och som väckt en enorm olust i mig från första stund jag såg den. Just igår kväll kändes det extra olustigt. Det är reklam för en motorolja. Man ser några personer som klädda till begravning. De står på en bilskrot och "tar avsked" av en bil, lägger en vit blomma på motorhuven och går som i sorg bort därifrån. Det kändes riktigt obehagligt att se den filmen, och jag tänkte att om jag hade en bil så skulle jag aldrig köpa just den oljan.
En annan reklam som jag alltid känt olust för är Robert och Boxer reklamen. Jag har funderat mycket på varför jag känner sånt obehag när jag ser denna Robert. Det slog mig att det är för att den animerade personen är totalt känslokall. I och med att filmen är en blandning av denna figur och riktiga personer så blir det så påtagligt att figuren inte har några känslor. Ansiktet är helt stelt och kallt. Det för tankarna till en psykopat; spelar charmig och trevlig men är i total avsaknad av empati.
Sen finns det reklamfilmer som jag upplever enbart som lite löjliga. En är Nezeril-reklamen ( eller om de gör reklam för nån annan nässpray). Två personer sitter på en bänk. Kvinnan har en stor halsduk virad om sig och mannen sitter och läser i en tidning. Så nyser hon riktigt kraftigt och vänder sig mot honom när hon nyser. Hon ber honom om ursäkt för hon är så himla förkyld. Riktigt fånigt. Just det att den inte på minsta vis är verklig.Nyser man så vänder man sig bort från andra. Speciellt i ett läge där det bara är en person i närheten. Hade det varit en massa människor runt henne så hade det blivit ett annat resultat.
En annan löjlig reklamfilm handlar om Nacka Forum. Folk som gråter, skriker och vägrar lämna platsen. Också en riktigt fånig film.
Det här är lite av de reklamfilmer jag reagerat på just nu. Jag inser att det säkert inte är lätt att komma på bra idéer för filmer. Ibland behandlas vi tittare som mindre vetande och lätta att manipulera. Helst vill jag ha en bestämmelse som säger att man inte får bryta ett program för reklam, utan att den visas mellan programinslagen.
söndag 28 november 2010
Novell...del 2
Hon reste sig upp ur soffan och närmade sig honom. Hon strök honom sakta över kinden, nästan ömt, för att i nästa ögonblick ta ett grepp om hans hår och rycka till. Så skrattade hon och gick tillbaka till soffan och satte sig.
"Kommer du ihåg att du en gång sa att du inte kunde tänka dig ett liv utan mig?"frågade hon med oroväckande låg och lugn röst. "Det var när det bara var vi två. Du sa att du aldrig älskat någon som mig, att vi alltid skulle vara tillsammans, inget skulle få skilja oss åt, att jag var den viktigaste personen i ditt liv. Minns du det?"
"Ja, det minns jag och jag älskade dig verkligen." Lars kände sorg när han kom ihåg den tiden. Tiden innan hon blev sjuk. Eller rättare sagt, innan han insåg hur sjuk hon var.
"Sen föddes Lina", sa hon och rösten hårdnade. "Då ändrades allting. Jag var inte längre det viktigaste i ditt liv. Hon gick alltid i första hand."
"Hon var ett barn. Vårt barn och hon behövde mig." Han försökte hålla rösten under kontroll, medveten om att hans liv hängde på om han kunde prata med henne och hålla henne från sig tills undsättning kom. "Hon behövde oss bägge men du blev ju sjuk. Jag försökte bara göra så gott jag kunde så vi skulle fungera som en familj. "
"Du menar att jag blev tokig och inte kunde ta hand om henne själv." Hennes bleka kinder började få ilskna rosor och han insåg att han måste tänka sig för. Ta det varligt så hon inte gick över gränsen. Hur länge hade hon varit utan sina mediciner?
" Så din mamma och din syster var så snälla och hjälpte dig ta hand om mitt barn och de tog hand om dig."Hennes fingrande på halskedjan blev mer frenetiskt och plötsligt hade hon ryckt sönder kedjan. Hon såg på det trasiga smycket med förvånade ögon och slängde sedan ner det i väskan. Så vände hon åter blicken mot honom. "De vände dig mot mig.Tror du inte jag visste hur dom pratade bakom min rygg för att försöka få dig att lämna mig?"
"Så var det inte,"svarade han med trött röst. "De försökte göra sitt bästa för oss alla men du förstod inte det."
"Nåja,"sa hon och lutade sig tillbaka i soffan,"det spelar ju ingen roll nu längre. Vi låter väl det gamla vara glömt, eller hur? Nu är det bara nuet som gäller. Carpe diem, var det inte det du brukade säga? Fånga dagen. Det är ju vackert, poetiskt."
"Du har alltid tyckt om det vackra", sa han och hoppades kunna få in hennes tankar i ofarliga banor.
"Ja, och hur mycket vackert tror du det fanns på det där jävla stället där du såg till att låsa in mig på?"frågade hon bittert. "Du kommer aldrig att få in mig där igen, det ska du ha klart för dig." Så mjuknade hennes röst igen."Men jag ska uppfylla dina drömmar från den tiden när det var bara vi två. Vi ska aldrig mer skiljas åt. Vi ska alltid vara tillsammans och du ska inte behöva ha ett liv utan mig."
Hon makade sig fram som beredd till språng. Han flyttade sina händer så de hängde på utsidan fåtöljens armstöd och rörde försiktigt på fingarna. De lydde honom och han kände att han inte var fullt så omtöcknad längre. Han hade ju inte druckit mer än en munfull av juicen.Det verkade som han inte skulle vara så påverkad som Louise förmodligen hade räknat med. Men han visste hur farlig hon kunde vara när hon tappade besinningen.
"Du är ju en sån romantiker, lille Lasseman, så en romantisk död passar väl då eller vad säger du? Kommer du ihåg den där filmen vi såg om prinsen som inte fick gifta sig med sin älskade och dom tog livet av sig på hans slott. Vad var det den hette?"
"Mayerlingdramat,"svarade han mekaniskt. "Vad ska hända med Lina om vi bägger är borta? Har du tänkt på det? Hon är bara ett barn." Han försökte hålla rösten under kontroll.
"Din mamma eller syster kan ju ta hand om henne, eller hur?" frågade hon och lade huvudet på sned lite."Nej, men så dumt av mig. Jag glömde. Du har ju ingen mamma eller syster längre. Dom är borta bägge två." Hon fnittrade lite som om hon just kommit på något roligt. "Ja, vad ska då ske med lilla Lina? Jag får väl vänta på henne så tar jag henne med oss. Då får vi ju vara tillsammans hela familjen."
Lars kände hur skräcken gav vika för sorgen och ilskan. Han visste att nu gällde det inte bara hans liv utan framförallt måste han skydda Lina. Han måste distrahera Louise så han kunde komma undan henne tills polisen kom.
"Du borde komma ihåg att jag inte har vare sig mamma eller Lisbet kvar,"sa han. "Du dödade dom. Du smög dig in till Lisbet när hon låg i badkaret och knivhögg henne till döds. Hon hade inte en chans. När mamma kom in och såg dig attackera Lisbet försökte hon hindra dig. Du högg ner henne också och lämnade henne att förblöda på badrumsgolvet. Sen gick du bara därifrån."
"Jag måste erkänna att jag begick ett misstag där",sa hon fundersamt. "Jag hade lite för bråttom att ge mig av. Satkärringen dog ju inte direkt utan hon lyckades ringa efter polisen. Det heter ju att ont krut inte förgås så lätt och det stämde verkligen in på henne."
Louise såg på honom och log triumferande.
"Men det blev jag som vann till slut. Hon dog."
Två polismän hade kommit hem till dem för att hämta Louise. Trots att de var stora och vältränade, starka män, fick de kämpa hårt innan de fick ner henne på golvet och lyckades sätta handklovar på henne och ta henne med sig. Hennes skrik och förbannelser ekade i hans huvud länge efteråt. Lina, som då var sex år, hade blivit vittne till hela händelsen och det hade satt djupa spår i henne.
Louise hade blivit dömd till sluten psykiatrisk vård då det konstaterades att hon led av en allvarlig psykisk störning och inte varit vid sina sinnes fulla bruk när hon dödade Lisbet och hans mamma.
Louise öppnade sin väska och tog sakta fram en kniv, drog fingrarna långsamt,nästan smekande över eggen. Hon reste sig upp och kom sakta mot honom med ett litet leende lekande på läpparna. Han lät fingrarna leta sig fram till fåtöljens sidor tills han kände handtagen, greppade dem och väntade. Då hon var på en armlängds avstånd från honom drog han i handtagen, och fotstödet till fåtöljen for ut och träffade henne i knähöjd. Hon var helt oförberedd och tappade balansen, for bakåt och blev för en sekund liggande på golvet. Lars kastade sig upp ur fåtöljen, men innan han hunnit ta många steg så var hon uppe och högg efter honom med kniven.
Han vände sig om för att försöka avvärja nästa attack men hon var snabb och hade nu helt tappat besinningen. Hon högg vilt omkring sig och han kände hon fick in en träff i hans arm. I nästa stund kände han även ett hugg i magen.Han lade in all sin kraft i en karatespark, och var nu tacksam för den träning han hållit på med de senaste åren. Han kände han fick in en träff som fick henne att tappa andan och hon for mot soffbordet av glas.Hon ramlade över bordet som krossades och blev liggande i en hög av stora, vassa glasbitar.
Lars gick sakta mot henne där hon låg stilla och tittade på honom med förvånade ögon. Han böjde sig försiktigt mot henne och i samma ögonblick högg hon kniven i hans knä. Smärtan fick honom att ramla ihop och på ett ögonblick var hon över honom. Hon måttade ett hugg med kniven mot hans hals men han lyckades vrida sig undan. Kniven träffade golvet, bara någon centimeter från honom. Hon tappade greppet om kniven och tog istället stryptag på honom. Han kände han inte hade så mycket krafter kvar och förstod han måste ha förlorat en hel del blod. Louise var nu helt utom kontroll och hennes vassa naglar skar in i hans hals. Med sina sista krafter försökte han komma undan men förstod att han inte hade en chans längre.
När medvetandet började lämna honom skymtade han en mörk skugga bakom Louise och hörde ljudet av något som gick sönder. Det lät som en vattenmelon som krossades och något blött skvätte ner honom. Han kände att greppet om honom lossnade och han fann sig liggande med Louise över sig. Louise som inte längre utgjorde något hot mot vare sig honom eller någon annan. Louise som fått huvudet krossat av det brännbollsträ som Lina krampaktigt höll i sin hand.
Lars knuffade undan Louise och försökte resa sig upp. Lina stod och stirrade på moderns kropp.
"Hon ljög för mig." Underläppen började darra och hon slängde brännbollsträet från sig. "Hon sa att hon ångrade det hon gjorde den där gången. Hon skulle be dig om förlåtelse och sen skulle hon låta oss vara ifred. Hon sa att hon var frisk."
Lars lyckades komma upp från golvet och satte sig i soffan. Han drog Lina till sig.
"Det är OK nu," sa han lugnande och strök henne över håret. "Allt kommer att bli bra."
"Nu är det bara du och jag, pappa," sa Lina och såg på honom med stora, blå ögon. Ögon som var kopior av Louises ögon. De vackraste ögon han någonsin sett.
"Kommer du ihåg att du en gång sa att du inte kunde tänka dig ett liv utan mig?"frågade hon med oroväckande låg och lugn röst. "Det var när det bara var vi två. Du sa att du aldrig älskat någon som mig, att vi alltid skulle vara tillsammans, inget skulle få skilja oss åt, att jag var den viktigaste personen i ditt liv. Minns du det?"
"Ja, det minns jag och jag älskade dig verkligen." Lars kände sorg när han kom ihåg den tiden. Tiden innan hon blev sjuk. Eller rättare sagt, innan han insåg hur sjuk hon var.
"Sen föddes Lina", sa hon och rösten hårdnade. "Då ändrades allting. Jag var inte längre det viktigaste i ditt liv. Hon gick alltid i första hand."
"Hon var ett barn. Vårt barn och hon behövde mig." Han försökte hålla rösten under kontroll, medveten om att hans liv hängde på om han kunde prata med henne och hålla henne från sig tills undsättning kom. "Hon behövde oss bägge men du blev ju sjuk. Jag försökte bara göra så gott jag kunde så vi skulle fungera som en familj. "
"Du menar att jag blev tokig och inte kunde ta hand om henne själv." Hennes bleka kinder började få ilskna rosor och han insåg att han måste tänka sig för. Ta det varligt så hon inte gick över gränsen. Hur länge hade hon varit utan sina mediciner?
" Så din mamma och din syster var så snälla och hjälpte dig ta hand om mitt barn och de tog hand om dig."Hennes fingrande på halskedjan blev mer frenetiskt och plötsligt hade hon ryckt sönder kedjan. Hon såg på det trasiga smycket med förvånade ögon och slängde sedan ner det i väskan. Så vände hon åter blicken mot honom. "De vände dig mot mig.Tror du inte jag visste hur dom pratade bakom min rygg för att försöka få dig att lämna mig?"
"Så var det inte,"svarade han med trött röst. "De försökte göra sitt bästa för oss alla men du förstod inte det."
"Nåja,"sa hon och lutade sig tillbaka i soffan,"det spelar ju ingen roll nu längre. Vi låter väl det gamla vara glömt, eller hur? Nu är det bara nuet som gäller. Carpe diem, var det inte det du brukade säga? Fånga dagen. Det är ju vackert, poetiskt."
"Du har alltid tyckt om det vackra", sa han och hoppades kunna få in hennes tankar i ofarliga banor.
"Ja, och hur mycket vackert tror du det fanns på det där jävla stället där du såg till att låsa in mig på?"frågade hon bittert. "Du kommer aldrig att få in mig där igen, det ska du ha klart för dig." Så mjuknade hennes röst igen."Men jag ska uppfylla dina drömmar från den tiden när det var bara vi två. Vi ska aldrig mer skiljas åt. Vi ska alltid vara tillsammans och du ska inte behöva ha ett liv utan mig."
Hon makade sig fram som beredd till språng. Han flyttade sina händer så de hängde på utsidan fåtöljens armstöd och rörde försiktigt på fingarna. De lydde honom och han kände att han inte var fullt så omtöcknad längre. Han hade ju inte druckit mer än en munfull av juicen.Det verkade som han inte skulle vara så påverkad som Louise förmodligen hade räknat med. Men han visste hur farlig hon kunde vara när hon tappade besinningen.
"Du är ju en sån romantiker, lille Lasseman, så en romantisk död passar väl då eller vad säger du? Kommer du ihåg den där filmen vi såg om prinsen som inte fick gifta sig med sin älskade och dom tog livet av sig på hans slott. Vad var det den hette?"
"Mayerlingdramat,"svarade han mekaniskt. "Vad ska hända med Lina om vi bägger är borta? Har du tänkt på det? Hon är bara ett barn." Han försökte hålla rösten under kontroll.
"Din mamma eller syster kan ju ta hand om henne, eller hur?" frågade hon och lade huvudet på sned lite."Nej, men så dumt av mig. Jag glömde. Du har ju ingen mamma eller syster längre. Dom är borta bägge två." Hon fnittrade lite som om hon just kommit på något roligt. "Ja, vad ska då ske med lilla Lina? Jag får väl vänta på henne så tar jag henne med oss. Då får vi ju vara tillsammans hela familjen."
Lars kände hur skräcken gav vika för sorgen och ilskan. Han visste att nu gällde det inte bara hans liv utan framförallt måste han skydda Lina. Han måste distrahera Louise så han kunde komma undan henne tills polisen kom.
"Du borde komma ihåg att jag inte har vare sig mamma eller Lisbet kvar,"sa han. "Du dödade dom. Du smög dig in till Lisbet när hon låg i badkaret och knivhögg henne till döds. Hon hade inte en chans. När mamma kom in och såg dig attackera Lisbet försökte hon hindra dig. Du högg ner henne också och lämnade henne att förblöda på badrumsgolvet. Sen gick du bara därifrån."
"Jag måste erkänna att jag begick ett misstag där",sa hon fundersamt. "Jag hade lite för bråttom att ge mig av. Satkärringen dog ju inte direkt utan hon lyckades ringa efter polisen. Det heter ju att ont krut inte förgås så lätt och det stämde verkligen in på henne."
Louise såg på honom och log triumferande.
"Men det blev jag som vann till slut. Hon dog."
Två polismän hade kommit hem till dem för att hämta Louise. Trots att de var stora och vältränade, starka män, fick de kämpa hårt innan de fick ner henne på golvet och lyckades sätta handklovar på henne och ta henne med sig. Hennes skrik och förbannelser ekade i hans huvud länge efteråt. Lina, som då var sex år, hade blivit vittne till hela händelsen och det hade satt djupa spår i henne.
Louise hade blivit dömd till sluten psykiatrisk vård då det konstaterades att hon led av en allvarlig psykisk störning och inte varit vid sina sinnes fulla bruk när hon dödade Lisbet och hans mamma.
Louise öppnade sin väska och tog sakta fram en kniv, drog fingrarna långsamt,nästan smekande över eggen. Hon reste sig upp och kom sakta mot honom med ett litet leende lekande på läpparna. Han lät fingrarna leta sig fram till fåtöljens sidor tills han kände handtagen, greppade dem och väntade. Då hon var på en armlängds avstånd från honom drog han i handtagen, och fotstödet till fåtöljen for ut och träffade henne i knähöjd. Hon var helt oförberedd och tappade balansen, for bakåt och blev för en sekund liggande på golvet. Lars kastade sig upp ur fåtöljen, men innan han hunnit ta många steg så var hon uppe och högg efter honom med kniven.
Han vände sig om för att försöka avvärja nästa attack men hon var snabb och hade nu helt tappat besinningen. Hon högg vilt omkring sig och han kände hon fick in en träff i hans arm. I nästa stund kände han även ett hugg i magen.Han lade in all sin kraft i en karatespark, och var nu tacksam för den träning han hållit på med de senaste åren. Han kände han fick in en träff som fick henne att tappa andan och hon for mot soffbordet av glas.Hon ramlade över bordet som krossades och blev liggande i en hög av stora, vassa glasbitar.
Lars gick sakta mot henne där hon låg stilla och tittade på honom med förvånade ögon. Han böjde sig försiktigt mot henne och i samma ögonblick högg hon kniven i hans knä. Smärtan fick honom att ramla ihop och på ett ögonblick var hon över honom. Hon måttade ett hugg med kniven mot hans hals men han lyckades vrida sig undan. Kniven träffade golvet, bara någon centimeter från honom. Hon tappade greppet om kniven och tog istället stryptag på honom. Han kände han inte hade så mycket krafter kvar och förstod han måste ha förlorat en hel del blod. Louise var nu helt utom kontroll och hennes vassa naglar skar in i hans hals. Med sina sista krafter försökte han komma undan men förstod att han inte hade en chans längre.
När medvetandet började lämna honom skymtade han en mörk skugga bakom Louise och hörde ljudet av något som gick sönder. Det lät som en vattenmelon som krossades och något blött skvätte ner honom. Han kände att greppet om honom lossnade och han fann sig liggande med Louise över sig. Louise som inte längre utgjorde något hot mot vare sig honom eller någon annan. Louise som fått huvudet krossat av det brännbollsträ som Lina krampaktigt höll i sin hand.
Lars knuffade undan Louise och försökte resa sig upp. Lina stod och stirrade på moderns kropp.
"Hon ljög för mig." Underläppen började darra och hon slängde brännbollsträet från sig. "Hon sa att hon ångrade det hon gjorde den där gången. Hon skulle be dig om förlåtelse och sen skulle hon låta oss vara ifred. Hon sa att hon var frisk."
Lars lyckades komma upp från golvet och satte sig i soffan. Han drog Lina till sig.
"Det är OK nu," sa han lugnande och strök henne över håret. "Allt kommer att bli bra."
"Nu är det bara du och jag, pappa," sa Lina och såg på honom med stora, blå ögon. Ögon som var kopior av Louises ögon. De vackraste ögon han någonsin sett.
fredag 26 november 2010
Novell...del 1
"Det var en underbar dag. En perfekt dag för ett möte med Döden"
Lars skakade olustigt på sig. Han visste inte var orden kom ifrån. De fanns i hans huvud när han vaknade på morgonen och hade funnits där hela dagen. Han intalade sig att allt berodde på att han sovit dåligt. Mardrömmarna hade kommit tillbaka, som de alltid gjorde den här tiden varje år. Varje år i fem års tid. Visserligen något blekare för varje år men ändå vaknade han fortfarande badande i svett på natten, och hade en olustkänsla i kroppen resten av dagen. Just dagens datum var alltid ett helvete - årsdagen.
Han parkerade bilen framför huset och klev ur. Lina var hos en kamrat på födelsedagskalas och han skulle hämta henne om tre timmar. Han var glad över att hon inte förknippade dagens datum med tragedin. Han undrade hur länge det skulle dröja innan han själv blev helt fri. Kanske skulle det aldrig ske. En gång hade han i sin enfald trott att det skulle hjälpa att flytta. Han hade ganska snabbt insett att han inte kunde fly undan sina minnen, sina mardrömmar, saknaden efter de människor han förlorat, skräcken som fortfarande hade honom i sitt grepp. Inte så mycket för hans egen del, men för Linas.
Han hade tänkt åka och träna men kände att han var alldeles för trött. Kuratorn hade gett honom rådet att börja träna igen när han blev ensam istället för att sitta hemma och grubbla. I början hade det känts som ett tvång men så småningom upptäckte han att han mådde bra, både fysiskt och psykiskt av de hårda passen. Nu hade träningen blivit något av ett tvång för honom. Men idag kände han att han inte orkade. Olustkänslan hade honom i sitt grepp. Kanske skulle han ge sig ut och springa 6-kilometern i motionsspåret sen istället. Det var trots allt en underbar dag.
Lars gick in i köket och raka vägen till kylskåpet. Han tog fram juicekartongen och drack en klunk direkt ur förpackningen. Det var en ful ovana han hade, men vem brydde sig egentligen? Juicen hade en besk bismak och han såg på datumstämpeln - inget fel på den. Den hade väl tagit smak av osten han hade köpt och som luktade svett men smakade desto bättre. Han svor för sig själv, hällde ut resten av innehållet i slasken och drack ett glas vatten för att få bort smaken. Han gick in i vardagsrummet och slog sig ner i fåtöljen. Han skulle ge sig ut och springa sen, men nu måste han vila. Han kände en doft svepa förbi näsborrarna och obehagskänslan förstärktes. Doften påminde om någonting men han kunde inte greppa minnet. Det kändes livsviktigt att komma ihåg men det bara flimrade förbi.
"Hur är det Lasseman, är du lite dåsig?"
Rösten var len och mjuk men rev i hans medvetande som knivskarpa klor. Han visste att det var detta hans undermedvetna förberett honom för hela dagen. Mötet med Döden. Döden i Louises gestalt. Louise med sin doft som han nu kände igen; Loulou i den turkosblå flaskan med vinröd kork. Hon kom in i rummet och ställde sig framför honom.
Hon var fortfarande vacker trots att hon var blek och såg härjad och trött ut. Det kortklippta, bruna håret hade fått grå slingor. Hon hade varit finlemmad och vältränad men hade nu magrat betydligt. De blå ögonen såg på honom, kallt och beräknande. En gång hade han tyckt hennes ögon var det vackraste han sett, tills han upptäckte att de var kalla, känslolösa, döda. Hon fingrade förtrött på en kedja hon hade hängande runt halsen.
"Du är verkligen tråkig, lille Lasseman. Du går fortfarande raka vägen till kylskåpet och dricker din juice direkt ur förpackningen så fort du kommer hem. Man skulle kunna säga att du är dödligt förutsägbar och tråkig."
Rösten var fortfarande len och mjuk men skrattet som följde orden var hårt och hånfullt. Han insåg plötsligt att den beska smaken inte kom sig av att juicen tagit smak av osten.
"Var inte orolig," sa hon. "Man dör inte av det jag lade i din juice. Man bara slutar leva. Man finns - inget mer. Tro mig. Jag vet. Jag har fått äta den där skiten i fem år och jag finns ju fortfarande." Hon log lite mot honom."Jag kanske verkligen är tokig,"fortsatte hon," men jag är inte dum." Rösten hårdnade. "Det var inte så svårt att låtsas ta tabletterna varje morgon och kväll och istället gömma dom under tungan. I början kollar de att man svalt skiten, men efter ett tag slutar dom. Det tar för mycket tid och dom är lata dom jävlarna. Sen var det bara att spela zombie och vänta tills det var dags."
Han försökte beräkna hur mycket kraft han skulle behöva för att övermanna henne,och om han hade den kraften. Vad det nu än var som hon haft i hans juice så hade det gjort honom omtöcknad. Hon var liten och såg oerhört bräcklig och svag ut där hon stod framför honom. Han visste att skenet bedrog. Han hade sett henne kämpa som en furie, och det hade behövts två starka män för att hålla fast henne när hon fick sitt raserianfall den där gången.
Han hade en gång sett en katt som trasslat in sig i taggtråd. De hade varit två vuxna män som försökt få loss henne. En som försökte hålla katten stilla medan den andre gjorde sitt bästa för att loss taggtråden.Trots att katten var liten och illa tilltygad kämpade hon, rev och bet så männen hade inte en chans att få loss henne. Inte förrän en ditringd jourveterinär kom och lyckades ge katten en spruta så hon somnade. Men då var det försent. Det stackars djuret var så illa tilltygat att det inte gick att rädda hennes liv. Ju mer hon hade kämpat desto värre blev hennes situation. Louise påminde honom om den där katten.
"Hur tog du dig in här?"frågade han. Han hade alltid varit noga med att låsa dörrar och fönster.
"Lina hade lagt ut en nyckel till mig. Det var vår lilla hemlighet, förstår du." Hon skrattade hårt när hon såg på honom. " Jag sa till henne att jag ville överraska dig, be dig om förlåtelse för missförståndet som skedde då för länge sen. Jag berättade att jag varit sjuk, men nu var jag frisk igen och jag ville inte att du eller hon skulle vara arga på mig längre. Och den lilla dumbommen köpte allt jag sa. Hon har ärvt mitt utseende men tyvärr ditt förstånd. Hon är vacker men inte speciellt smart."
Lars kände hur han blev kallsvettig och illamående. Louise hade fått ha telefonkontakt med Lina efter att hennes läkare gjort bedömningen att det var bra för hennes tillfrisknande. Han hade varit emot det men när Linas läkare sa att det kunde hjälpa dottern att gå vidare så hade han gett efter. Samtalen hade skett under bevakade former. Vad han kände till så hade inte Louise fått ringa till Lina annat än om en vårdare var närvarande. Han hade själv varit hos Lina varje gång samtalen kommit för att vara säker på att dottern inte tog någon skada. Att Louise ändå lyckats lura Lina borde inte förvåna honom. Hon var manipulativ och Lina var bara ett barn som säkert, trots allt, saknat sin mamma. Barn var otroligt lojala mot sina föräldrar oavsett vad dessa gjort eller sagt.
"Hur tog du dig hit?" frågade han. "Jag trodde...."
"...att jag var inspärrad på dårhuset,"avslutade hon meningen. "Jag har skött mig exemplariskt det sista året och nu fick jag dagpermission. Dom trodde att jag var foglig och mesig, som dom ville göra mig till, så det ansågs inte vara någon fara med att släppa ut mig. Visserligen tillsammans med en vårdare men ändå. Sen var det inte så svårt att smita från henne. Man behöver inte vara med i Mensa för att få jobb som vårdare därborta. Idioter är dom hela bunten. Så nu är jag här. Är du inte glad att se mig? Du måste ju ha saknat mig alla dessa år."
Hon gick fram till soffan och satte sig. Hon lekte med kedjan hon hade runt halsen, tvinnade den mellan fingrarna medan hon hela tiden höll blicken på honom. Hon lade sin väska bredvid sig och höll ena armen runt den som om den innehöll något värdefullt som hon var rädd för att tappa bort.
"Du inser väl att detta är det första stället polisen kommer att leta efter dig på?"frågade han medan han försiktigt stödde fötterna i golvet och makade sig upp en bit i fåtöljen. Kroppen lydde honom i alla fall.
"Ja, det förstår jag. Tror du jag är dum?" Hennes röst blev gäll och hon blev rödflammig på halsen. Ett tecken på att hon var upprörd och på väg att tappa behärskningen." Men du förstår att när dom kommer så är det försent. Väldigt försent"
Fortsättning följer
Lars skakade olustigt på sig. Han visste inte var orden kom ifrån. De fanns i hans huvud när han vaknade på morgonen och hade funnits där hela dagen. Han intalade sig att allt berodde på att han sovit dåligt. Mardrömmarna hade kommit tillbaka, som de alltid gjorde den här tiden varje år. Varje år i fem års tid. Visserligen något blekare för varje år men ändå vaknade han fortfarande badande i svett på natten, och hade en olustkänsla i kroppen resten av dagen. Just dagens datum var alltid ett helvete - årsdagen.
Han parkerade bilen framför huset och klev ur. Lina var hos en kamrat på födelsedagskalas och han skulle hämta henne om tre timmar. Han var glad över att hon inte förknippade dagens datum med tragedin. Han undrade hur länge det skulle dröja innan han själv blev helt fri. Kanske skulle det aldrig ske. En gång hade han i sin enfald trott att det skulle hjälpa att flytta. Han hade ganska snabbt insett att han inte kunde fly undan sina minnen, sina mardrömmar, saknaden efter de människor han förlorat, skräcken som fortfarande hade honom i sitt grepp. Inte så mycket för hans egen del, men för Linas.
Han hade tänkt åka och träna men kände att han var alldeles för trött. Kuratorn hade gett honom rådet att börja träna igen när han blev ensam istället för att sitta hemma och grubbla. I början hade det känts som ett tvång men så småningom upptäckte han att han mådde bra, både fysiskt och psykiskt av de hårda passen. Nu hade träningen blivit något av ett tvång för honom. Men idag kände han att han inte orkade. Olustkänslan hade honom i sitt grepp. Kanske skulle han ge sig ut och springa 6-kilometern i motionsspåret sen istället. Det var trots allt en underbar dag.
Lars gick in i köket och raka vägen till kylskåpet. Han tog fram juicekartongen och drack en klunk direkt ur förpackningen. Det var en ful ovana han hade, men vem brydde sig egentligen? Juicen hade en besk bismak och han såg på datumstämpeln - inget fel på den. Den hade väl tagit smak av osten han hade köpt och som luktade svett men smakade desto bättre. Han svor för sig själv, hällde ut resten av innehållet i slasken och drack ett glas vatten för att få bort smaken. Han gick in i vardagsrummet och slog sig ner i fåtöljen. Han skulle ge sig ut och springa sen, men nu måste han vila. Han kände en doft svepa förbi näsborrarna och obehagskänslan förstärktes. Doften påminde om någonting men han kunde inte greppa minnet. Det kändes livsviktigt att komma ihåg men det bara flimrade förbi.
"Hur är det Lasseman, är du lite dåsig?"
Rösten var len och mjuk men rev i hans medvetande som knivskarpa klor. Han visste att det var detta hans undermedvetna förberett honom för hela dagen. Mötet med Döden. Döden i Louises gestalt. Louise med sin doft som han nu kände igen; Loulou i den turkosblå flaskan med vinröd kork. Hon kom in i rummet och ställde sig framför honom.
Hon var fortfarande vacker trots att hon var blek och såg härjad och trött ut. Det kortklippta, bruna håret hade fått grå slingor. Hon hade varit finlemmad och vältränad men hade nu magrat betydligt. De blå ögonen såg på honom, kallt och beräknande. En gång hade han tyckt hennes ögon var det vackraste han sett, tills han upptäckte att de var kalla, känslolösa, döda. Hon fingrade förtrött på en kedja hon hade hängande runt halsen.
"Du är verkligen tråkig, lille Lasseman. Du går fortfarande raka vägen till kylskåpet och dricker din juice direkt ur förpackningen så fort du kommer hem. Man skulle kunna säga att du är dödligt förutsägbar och tråkig."
Rösten var fortfarande len och mjuk men skrattet som följde orden var hårt och hånfullt. Han insåg plötsligt att den beska smaken inte kom sig av att juicen tagit smak av osten.
"Var inte orolig," sa hon. "Man dör inte av det jag lade i din juice. Man bara slutar leva. Man finns - inget mer. Tro mig. Jag vet. Jag har fått äta den där skiten i fem år och jag finns ju fortfarande." Hon log lite mot honom."Jag kanske verkligen är tokig,"fortsatte hon," men jag är inte dum." Rösten hårdnade. "Det var inte så svårt att låtsas ta tabletterna varje morgon och kväll och istället gömma dom under tungan. I början kollar de att man svalt skiten, men efter ett tag slutar dom. Det tar för mycket tid och dom är lata dom jävlarna. Sen var det bara att spela zombie och vänta tills det var dags."
Han försökte beräkna hur mycket kraft han skulle behöva för att övermanna henne,och om han hade den kraften. Vad det nu än var som hon haft i hans juice så hade det gjort honom omtöcknad. Hon var liten och såg oerhört bräcklig och svag ut där hon stod framför honom. Han visste att skenet bedrog. Han hade sett henne kämpa som en furie, och det hade behövts två starka män för att hålla fast henne när hon fick sitt raserianfall den där gången.
Han hade en gång sett en katt som trasslat in sig i taggtråd. De hade varit två vuxna män som försökt få loss henne. En som försökte hålla katten stilla medan den andre gjorde sitt bästa för att loss taggtråden.Trots att katten var liten och illa tilltygad kämpade hon, rev och bet så männen hade inte en chans att få loss henne. Inte förrän en ditringd jourveterinär kom och lyckades ge katten en spruta så hon somnade. Men då var det försent. Det stackars djuret var så illa tilltygat att det inte gick att rädda hennes liv. Ju mer hon hade kämpat desto värre blev hennes situation. Louise påminde honom om den där katten.
"Hur tog du dig in här?"frågade han. Han hade alltid varit noga med att låsa dörrar och fönster.
"Lina hade lagt ut en nyckel till mig. Det var vår lilla hemlighet, förstår du." Hon skrattade hårt när hon såg på honom. " Jag sa till henne att jag ville överraska dig, be dig om förlåtelse för missförståndet som skedde då för länge sen. Jag berättade att jag varit sjuk, men nu var jag frisk igen och jag ville inte att du eller hon skulle vara arga på mig längre. Och den lilla dumbommen köpte allt jag sa. Hon har ärvt mitt utseende men tyvärr ditt förstånd. Hon är vacker men inte speciellt smart."
Lars kände hur han blev kallsvettig och illamående. Louise hade fått ha telefonkontakt med Lina efter att hennes läkare gjort bedömningen att det var bra för hennes tillfrisknande. Han hade varit emot det men när Linas läkare sa att det kunde hjälpa dottern att gå vidare så hade han gett efter. Samtalen hade skett under bevakade former. Vad han kände till så hade inte Louise fått ringa till Lina annat än om en vårdare var närvarande. Han hade själv varit hos Lina varje gång samtalen kommit för att vara säker på att dottern inte tog någon skada. Att Louise ändå lyckats lura Lina borde inte förvåna honom. Hon var manipulativ och Lina var bara ett barn som säkert, trots allt, saknat sin mamma. Barn var otroligt lojala mot sina föräldrar oavsett vad dessa gjort eller sagt.
"Hur tog du dig hit?" frågade han. "Jag trodde...."
"...att jag var inspärrad på dårhuset,"avslutade hon meningen. "Jag har skött mig exemplariskt det sista året och nu fick jag dagpermission. Dom trodde att jag var foglig och mesig, som dom ville göra mig till, så det ansågs inte vara någon fara med att släppa ut mig. Visserligen tillsammans med en vårdare men ändå. Sen var det inte så svårt att smita från henne. Man behöver inte vara med i Mensa för att få jobb som vårdare därborta. Idioter är dom hela bunten. Så nu är jag här. Är du inte glad att se mig? Du måste ju ha saknat mig alla dessa år."
Hon gick fram till soffan och satte sig. Hon lekte med kedjan hon hade runt halsen, tvinnade den mellan fingrarna medan hon hela tiden höll blicken på honom. Hon lade sin väska bredvid sig och höll ena armen runt den som om den innehöll något värdefullt som hon var rädd för att tappa bort.
"Du inser väl att detta är det första stället polisen kommer att leta efter dig på?"frågade han medan han försiktigt stödde fötterna i golvet och makade sig upp en bit i fåtöljen. Kroppen lydde honom i alla fall.
"Ja, det förstår jag. Tror du jag är dum?" Hennes röst blev gäll och hon blev rödflammig på halsen. Ett tecken på att hon var upprörd och på väg att tappa behärskningen." Men du förstår att när dom kommer så är det försent. Väldigt försent"
Fortsättning följer
torsdag 25 november 2010
poliskontroller förorsakar hjärnsläpp..hos mig i alla fall
Jag undrar ofta över varför jag, och många med mig, blir totalt förvandlade när vi ser att vi har en poliskontroll framför oss .Man hamnar i ett dr Jekyll mr Hyde situation., Kan man gå i terapi och bota detta? Kan man lära sig att behålla lugnet och bära sig åt som den lugna och förståndiga människa som man innerst inne är. Tänk er följande scenario och se om ni känner igen er i något:
Ni kommer och kör på väg till jobbet, ut för att handla, eller något annat. Den här vägen har ni kört otaliga gånger förut, ni känner den som er egen ficka, ni kör avslappnat men med uppmärksamheten riktad på trafiken. Ni kör genom en kurva och där, några hundra meter framför er, ser ni en poliskontroll. Vad händer? Fortsätter ni lika lugnt och samlat som tidigare? Nej, vad som nu händer i kroppen är följande:
Adrenalinet sprutar ut i kroppen, hjärtat rusar upp i halsgropen, och personalen på hjärnkontoret får alarmvarning. Röd lampa lyser :VARNING,VARNING!!!! Order går ut i ilfart till olika kroppsdelar:
Ögon - kolla hastighetsmätaren!!
Höger fot - attackera bromspedalen!!
Höger hand - kolla att säkerhetsbältet är OK!!!
Pricka av checklistan :- Är körkortet med?
- Sitter skattemärket på?
- Hur var det med däcken nu, är dom godkända eller skulle dom bytts ut?
- Nu får man även checka av :Hur många timmar sedan är det som jag sköljde munnen med Listerin?( Det har ju visat sig att det ger utslag på alkomätaren)
Allt detta sker på en och samma gång, och även om de flesta av oss har simultankapacitet så är vi i det ögonblicket otroligt farliga för oss själva och för vår omgivning. Vi har i stort sett noll koll.
En stackars tjänsteman sitter på sitt rum på hjärnkontoret och försöker skicka ut meddelandet som säger att allting är OK.Men han har inte en chans då resten av personalen drabbar av masshysteri och kollektiv panik - i vardagligt tal kallat för HJÄRNSLÄPP.
I bästa fall sker inte annat än en del smärre fadäser; man rodnar och fumlar med väska eller plånbok i jakt efter körkortet; man stammar; pratar för mycket eller blir helt stum; polisen ser ut att ha röntgenblick som kan avslöja alla våra innersta hemligheter och vi får dåligt samvete för allt; klarar inte av att blåsa i alkometern utan får göra om det ett par gånger; får motorstopp när man ska åka iväg; släpper upp kopplingen för fort så bilen gör små kaninhopp framåt; slår på vindrutetorkarna istället för blinkersen; råkar komma åt tutan som naturligtvis fungerar alldeles utmärkt och som påkallar polisens uppmärksamhet på ett icke önskvärt sätt (samtidigt som man även får uppmärksamhet från övriga bilister som finns i närheten).
Sen kan det ju även hända att man beter sig helt utan kontroll, inte har en förnuftig tanke i huvudet, bara för att man inte vill åka fast i en kontroll.
Adrenalinet sprutar ut i kroppen, hjärtat rusar upp i halsgropen, och personalen på hjärnkontoret får alarmvarning. Röd lampa lyser :VARNING,VARNING!!!! Order går ut i ilfart till olika kroppsdelar:
Ögon - kolla hastighetsmätaren!!
Höger fot - attackera bromspedalen!!
Höger hand - kolla att säkerhetsbältet är OK!!!
Pricka av checklistan :- Är körkortet med?
- Sitter skattemärket på?
- Hur var det med däcken nu, är dom godkända eller skulle dom bytts ut?
- Nu får man även checka av :Hur många timmar sedan är det som jag sköljde munnen med Listerin?( Det har ju visat sig att det ger utslag på alkomätaren)
Allt detta sker på en och samma gång, och även om de flesta av oss har simultankapacitet så är vi i det ögonblicket otroligt farliga för oss själva och för vår omgivning. Vi har i stort sett noll koll.
En stackars tjänsteman sitter på sitt rum på hjärnkontoret och försöker skicka ut meddelandet som säger att allting är OK.Men han har inte en chans då resten av personalen drabbar av masshysteri och kollektiv panik - i vardagligt tal kallat för HJÄRNSLÄPP.
I bästa fall sker inte annat än en del smärre fadäser; man rodnar och fumlar med väska eller plånbok i jakt efter körkortet; man stammar; pratar för mycket eller blir helt stum; polisen ser ut att ha röntgenblick som kan avslöja alla våra innersta hemligheter och vi får dåligt samvete för allt; klarar inte av att blåsa i alkometern utan får göra om det ett par gånger; får motorstopp när man ska åka iväg; släpper upp kopplingen för fort så bilen gör små kaninhopp framåt; slår på vindrutetorkarna istället för blinkersen; råkar komma åt tutan som naturligtvis fungerar alldeles utmärkt och som påkallar polisens uppmärksamhet på ett icke önskvärt sätt (samtidigt som man även får uppmärksamhet från övriga bilister som finns i närheten).
Sen kan det ju även hända att man beter sig helt utan kontroll, inte har en förnuftig tanke i huvudet, bara för att man inte vill åka fast i en kontroll.
En dag när jag skulle åka hem från jobbet såg jag att det stod en poliskontroll ute vid vägen och den måste jag passera för att kunna komma hem. Även den gången hade jag ett trasigt avgasrör ( min dotter säger att bilar är allergiska mot mig,och det kan ju inte jag rå för), så jag ville absolut inte åka fast i en kontroll och få böter ( behövde ju pengar till ett nytt avgasrör). Alternativet var att sitta i bilen, på parkeringen, och vänta ut dom.Men eftersom jag hade bråttom och visste dom kunde stå där ganska länge så måste jag snabbt finna ett annat alternativ. Det fanns en annan lösning. På andra sidan parkeringen gick en smal väg som skulle ta mig till en korsning några hundra meter från kontrollen, åt rätt håll, och den beslutade jag mig för att ta. Vägen var asfalterad men väldigt smal, vilket jag upptäckte berodde på att det var en cykelväg. Men då hade jag redan åkt en bit, så det var bara att fortsätta framåt. I fantasin såg jag hur någon skulle se mig,och ringa polisen om en galning som körde bil på cykelvägen. Jag såg polisen följa efter mig med blåljus och sirener,men i verkligheten kom ingen.
Jag kom fram till kornsningen, tittar bort mot kontrollen som jag fortfarande kan se, och blir förvånad att de inte kommit efter mig. Jag svänger mot vänster på den fyrfiliga vägen och upptäcker försent att jag är på fel sida om refugen. Snabbt kör jag över refugen och nu kan jag nästan höra poliserna komma efter mig, preja mig av vägen, skrika :"Freeze, police" (OK, jag ser för många polisserier på TV).I verkligheten hände ingenting, utom att jag framför mig ser ytterligare en poliskontroll. Hade de tittat åt mitt håll skulle de sett min framfart men de var fullt upptagna av andra bilister som de stoppat, så de brydde sig inte om mig överhuvudtaget.Mitt hjärta återtog sin normala plats mycket sent den eftermiddagen, och adrenalinet späddes inte ut förrän framåt kvällen.
Jag vill dock klargöra en sak: jag tycker det är bra med poliskontroller. Jag vill bara inte hamna i någon själv.
onsdag 24 november 2010
drygt 40 års prickfri bilkörning
Hipp hurra vad jag är bra! Nej då, riktigt så är det inte. Det stämmer att jag inte har någon prick i nåt polisregister; inte den minsta fortkörningsbot eller annat. Men det är inte så att jag varit så himla duktig utan jag har haft tur. På vintern är jag försiktig och då håller jag fartgränserna. Men på sommaren så händer det rätt ofta att foten på gaspedalen blir lite för tung. Det går lite för fort. Att jag inte åkt fast har endast berott på att jag haft tur. Jag har antingen kommit innan poliserna varit klara att vända kameran mot mig. Eller efter att de packat ihop. Är det frågan om 30 eller 50 gräns så är jag däremot noga med att hålla hastigheten för det allra mesta, för där kan man mista körkortet väldigt lätt. Och om jag skulle mista mitt körkort skulle jag aldrig få tillbaka det.
Det är underligt hur man reagerar vid en poliskontroll. Även den mest sansade person kan känna av att hjärtat skuttar extra och tankeverksamheten stannar av. All verksamhet på hjärnkontoret fryses. Jag anser mig själv vara en lugn person som inte jagar upp mig så lätt. Jag blir inte ofta nervös utan tar det mesta med ro. Men en poliskontroll kan få mig att helt tappa kontrollen över vad jag säger och vad jag gör.
För några år sedan var jag på väg hem från Hagfors tillsammans med Monica. Jag hade en liten röd bil med ett trasigt avgasrör/ljuddämpare (och ni vet hur såna låter när man kommer i dom). I Uddeholm är det ju 50-gräns en väldigt kort sträcka. Ofta hände det att jag liksom inte hann få ner hastigheten där innan jag så att säga hade lämnat Uddeholm bakom sig. När vi körde förbi korsningen mitt i Uddeholm så svängde en polisbil in bakom oss och började blinka åt mig. Jag blinkade då åt höger som för att visa att :"OK, jag ser er. Ni kan köra förbi mig. Jag håller till höger". Dom fortsatte att blinka och det gjorde jag också. Till slut sa Monica till mig att:"Jag tror dom menar att du ska köra åt sidan och stanna."
Vi hade då kommit till Sjögrändskurvan så jag svängde av in på avtagsvägen där och stannade. Dom följde efter och stannade bakom mig. En polisman kom fram och ville se mitt körkort. Jag älskar väskor och plånböcker med många fack. Det är så lätt att hålla ordning på allting då varje sak har sitt eget fack. Nu var det bara så att plånboken var ny och jag hade ännu inte beslutat i vilket fack körkortet passade bäst. Det tog åtskilliga minuter innan jag äntligen fann körkortet och kunde visa upp det. Och jag blev ju inte direkt lugnare av det.
Polisen tittade på körkortet och räckte det tillbaka till mig samtidigt som han sa:" Och nästa gång kan du köra lite långsammare". "Ojdå" sa jag" körde jag för fort?" "Ja," sa han "det gick lite för fort." Den groda som då hoppade ur min mun var nog den största tänkbara och ett rent under att den inte kvävde mig. Jag tittade på honom, log lite beklagande, och sa:" Ja, jag brukar göra det därborta".
Polismannen tvekade en sekund men gick sen tillbaka till sin bil. Jag trodde dom skulle besluta sig för ifall jag skulle få åka iväg eller om dom kanske skulle ta mig med sig direkt.Själv ville jag inte starta bilen förrän dom åkt. På nåt vis kändes det som att utmana ödet om dom skulle höra det ljud min bil gav ifrån sig när man startade den. Till slut åkte dom iväg och jag kunde, nu lugnt och sansat, starta min bil och fortsätta hemåt. Vad Monica tyckte och tänkte vet jag inte, men hon såg ut som hon helst ville sjunka genom det ganska rostiga golvet i bilen.
Men jag kan i alla fall skryta med drygt 40 års prickfri bilkörning.
Det är underligt hur man reagerar vid en poliskontroll. Även den mest sansade person kan känna av att hjärtat skuttar extra och tankeverksamheten stannar av. All verksamhet på hjärnkontoret fryses. Jag anser mig själv vara en lugn person som inte jagar upp mig så lätt. Jag blir inte ofta nervös utan tar det mesta med ro. Men en poliskontroll kan få mig att helt tappa kontrollen över vad jag säger och vad jag gör.
För några år sedan var jag på väg hem från Hagfors tillsammans med Monica. Jag hade en liten röd bil med ett trasigt avgasrör/ljuddämpare (och ni vet hur såna låter när man kommer i dom). I Uddeholm är det ju 50-gräns en väldigt kort sträcka. Ofta hände det att jag liksom inte hann få ner hastigheten där innan jag så att säga hade lämnat Uddeholm bakom sig. När vi körde förbi korsningen mitt i Uddeholm så svängde en polisbil in bakom oss och började blinka åt mig. Jag blinkade då åt höger som för att visa att :"OK, jag ser er. Ni kan köra förbi mig. Jag håller till höger". Dom fortsatte att blinka och det gjorde jag också. Till slut sa Monica till mig att:"Jag tror dom menar att du ska köra åt sidan och stanna."
Vi hade då kommit till Sjögrändskurvan så jag svängde av in på avtagsvägen där och stannade. Dom följde efter och stannade bakom mig. En polisman kom fram och ville se mitt körkort. Jag älskar väskor och plånböcker med många fack. Det är så lätt att hålla ordning på allting då varje sak har sitt eget fack. Nu var det bara så att plånboken var ny och jag hade ännu inte beslutat i vilket fack körkortet passade bäst. Det tog åtskilliga minuter innan jag äntligen fann körkortet och kunde visa upp det. Och jag blev ju inte direkt lugnare av det.
Polisen tittade på körkortet och räckte det tillbaka till mig samtidigt som han sa:" Och nästa gång kan du köra lite långsammare". "Ojdå" sa jag" körde jag för fort?" "Ja," sa han "det gick lite för fort." Den groda som då hoppade ur min mun var nog den största tänkbara och ett rent under att den inte kvävde mig. Jag tittade på honom, log lite beklagande, och sa:" Ja, jag brukar göra det därborta".
Polismannen tvekade en sekund men gick sen tillbaka till sin bil. Jag trodde dom skulle besluta sig för ifall jag skulle få åka iväg eller om dom kanske skulle ta mig med sig direkt.Själv ville jag inte starta bilen förrän dom åkt. På nåt vis kändes det som att utmana ödet om dom skulle höra det ljud min bil gav ifrån sig när man startade den. Till slut åkte dom iväg och jag kunde, nu lugnt och sansat, starta min bil och fortsätta hemåt. Vad Monica tyckte och tänkte vet jag inte, men hon såg ut som hon helst ville sjunka genom det ganska rostiga golvet i bilen.
Men jag kan i alla fall skryta med drygt 40 års prickfri bilkörning.
tisdag 23 november 2010
glömsk?..nej, bara tankspridd
Repliker som ofta sägs till mig/av mig är i stil med:" kom ihåg nu att ..."/"snälla, kom ihåg att..."/"du glömmer väl inte att..."/"ska jag ringa och påminna dig om att..."/"jag lovar jag ska inte glömma..."/ "det är klart jag kommer ihåg att..."/. Och naturligtvis är allt, oftast, bara borta sen.
Men jag är INTE glömsk. Jag är bara extremt tankspridd. Mina föräldrar sa ofta till mig, redan när jag var barn, att:" du blir nog professor en dag för tankspridd är du redan:" Jag kan vara närvarande fysiskt i rummet, prata med människor omkring mig, t.o.m verka som jag vet vad jag pratar om. Men det är inte alls säkert jag är närvarande med mina tankar. Dom kan vara långt borta. Om jag ställer strykjärnet i kylskåpet (vilket har hänt) så beror ju inte det på att jag glömt att strykjärnet egentligen ska vara i städskåpet. Det beror helt enkelt på att jag i mina tankar redan är långt hemifrån.
Jag har familjens alla födelsedagar inskrivna i min kalender. Stackars Åsa har under årens lopp blivit van vid att jag alltid gratulerar henne antingen en dag försent eller en dag för tidigt (tack facebook för hjälpen i år). Förra året satt jag och jobbade och såg att det var Åsas födelsedag så jag ringde upp henne direkt. Fick tag på henne på mobilen och sa:" Nu trodde du att jag tagit fel datum igen men nu blev det rätt." "Vadå?" frågade Åsa. Jag förstod hon var förvånad för det har aldrig hänt tidigare att gratulationerna kommit rätt datum. "Jag kom ihåg att du fyller år idag. Grattis. Vill du att jag ska sjunga för dig?" Det blev alldeles tyst. Sen hörde jag en mycket djup suck och Åsas lite resignerade röst: "Men MAMMA, det är rätt dag men en hel månad för tidigt.". Denna fadäs berodde inte på att jag glömt att Åsa fyllde år i augusti, utan det berodde på att jag hade tankarna på annat håll, och insåg inte att vi bara var inne i juli.
Nycklar som jag får leta efter överallt är ett kapitel för sig. När man är så tankspridd som jag så är det viktigt med rutiner: att man alltid lägger nycklarna från sig på samma ställe, att man har plånboken i väskan, att bankkortet är i samma fack, o.s.v. Annars blir det lätt kaos.
En morgon (en av många) skulle jag ha hjälp med att starta min bil som skulle till min farbor bildoktorn ( bara några meter från min parkering). Jag gick ut och tog samtidigt med mig några soppåsar som jag slängde. Jag öppnade sen motorhuven och tog fram startkablar medan jag väntade på Tihomir som skulle hjälpa mig.Så öppnade jag bildörren för att stoppa i nyckeln. Det var bara det att jag hade ingen nyckel i handen. Det här var väldigt tidigt på morgonen och jag var i tankarna redan på bilverkstaden och funderade över vilken dom jag skulle få den här gången. Jag var med andra ord bara närvarande fysískt vid min bil.
Jag letade överallt: under sätet, på gräsmattan, parkeringen, under bilen, under motorhuven (????). Jag visste bestämt att jag hade haft nycklarna i handen när jag gick ut men för säkerhets skull gick jag tillbaka in i lägenheten och kollade överallt. Inga bilnycklar någonstans. Jag gick ut tillbaka och insåg att jag alldeles säkert slängt nycklarna i soptunnan tillsammans med soppåsarna. Med risk för att få rykte om mig att ha det så knapert ställt så jag börjat rota i soptunnan så var det bara att dyka ner med händerna och rota upp soppåsarna för att se om nycklarna fanns där. Inga nycklar någonstans.
Under tiden hann Tihomir komma och även ge sig av igen (han skulle med bussen till Karlstad så han hade inte tid att vara solidarisk och leta tillsammans med mig). Tre ronder gick jag mellan bil, gräsmatta, lägenhet och även soptunnor innan jag insåg att nycklarna var borta. Jag fick gå till CW:s och tala om att jag inte kunde komma med bilen för att jag slarvat bort nycklarna. Han är ju väldigt lugn av sig så han konstaterade bara att :"de kommer fram till slut".
Till slut fann jag mycket riktigt bilnycklarna. De hade ramlat ner mellan passagerarsätet och den där grejen som är mellan sätena. Allt detta hade ju också med min tankspriddhet att göra. Det var ju inte så att jag glömde var jag la nycklarna utan jag hade slängt in dom i bilen, innan jag slängde soporna, medan mina tankar var på verkstaden.
Det kan hjälpa att skriva lappar men det förutsätter att jag har tankarna med mig när jag stoppar på mig lappen ifråga. Har jag inte det så hjälper det ju inte hur många lappar jag skriver. Ibland kan jag skriva nåt viktigt på handens ovansida. Men då får det inte gå för lång tid så jag hinner tvätta händerna alltför många gånger så texten försvinner.
Jag var inne på en hälsokostaffär en gång för att se om de har nåt som kan hjälpa mot tankspriddhet. Ginseng ska ju vara bra mot det mesta. Expediten i affären lyssnade på mig (och hade naturligtvis kunnat sälja nån dyr hälsokostprodukt till mig ). Så skakade han på huvudet och sa att :"jag tror inte vi har nåt som hjälper mot dina problem, tyvärr".
Men jag är INTE glömsk. Jag är bara extremt tankspridd. Mina föräldrar sa ofta till mig, redan när jag var barn, att:" du blir nog professor en dag för tankspridd är du redan:" Jag kan vara närvarande fysiskt i rummet, prata med människor omkring mig, t.o.m verka som jag vet vad jag pratar om. Men det är inte alls säkert jag är närvarande med mina tankar. Dom kan vara långt borta. Om jag ställer strykjärnet i kylskåpet (vilket har hänt) så beror ju inte det på att jag glömt att strykjärnet egentligen ska vara i städskåpet. Det beror helt enkelt på att jag i mina tankar redan är långt hemifrån.
Jag har familjens alla födelsedagar inskrivna i min kalender. Stackars Åsa har under årens lopp blivit van vid att jag alltid gratulerar henne antingen en dag försent eller en dag för tidigt (tack facebook för hjälpen i år). Förra året satt jag och jobbade och såg att det var Åsas födelsedag så jag ringde upp henne direkt. Fick tag på henne på mobilen och sa:" Nu trodde du att jag tagit fel datum igen men nu blev det rätt." "Vadå?" frågade Åsa. Jag förstod hon var förvånad för det har aldrig hänt tidigare att gratulationerna kommit rätt datum. "Jag kom ihåg att du fyller år idag. Grattis. Vill du att jag ska sjunga för dig?" Det blev alldeles tyst. Sen hörde jag en mycket djup suck och Åsas lite resignerade röst: "Men MAMMA, det är rätt dag men en hel månad för tidigt.". Denna fadäs berodde inte på att jag glömt att Åsa fyllde år i augusti, utan det berodde på att jag hade tankarna på annat håll, och insåg inte att vi bara var inne i juli.
Nycklar som jag får leta efter överallt är ett kapitel för sig. När man är så tankspridd som jag så är det viktigt med rutiner: att man alltid lägger nycklarna från sig på samma ställe, att man har plånboken i väskan, att bankkortet är i samma fack, o.s.v. Annars blir det lätt kaos.
En morgon (en av många) skulle jag ha hjälp med att starta min bil som skulle till min farbor bildoktorn ( bara några meter från min parkering). Jag gick ut och tog samtidigt med mig några soppåsar som jag slängde. Jag öppnade sen motorhuven och tog fram startkablar medan jag väntade på Tihomir som skulle hjälpa mig.Så öppnade jag bildörren för att stoppa i nyckeln. Det var bara det att jag hade ingen nyckel i handen. Det här var väldigt tidigt på morgonen och jag var i tankarna redan på bilverkstaden och funderade över vilken dom jag skulle få den här gången. Jag var med andra ord bara närvarande fysískt vid min bil.
Jag letade överallt: under sätet, på gräsmattan, parkeringen, under bilen, under motorhuven (????). Jag visste bestämt att jag hade haft nycklarna i handen när jag gick ut men för säkerhets skull gick jag tillbaka in i lägenheten och kollade överallt. Inga bilnycklar någonstans. Jag gick ut tillbaka och insåg att jag alldeles säkert slängt nycklarna i soptunnan tillsammans med soppåsarna. Med risk för att få rykte om mig att ha det så knapert ställt så jag börjat rota i soptunnan så var det bara att dyka ner med händerna och rota upp soppåsarna för att se om nycklarna fanns där. Inga nycklar någonstans.
Under tiden hann Tihomir komma och även ge sig av igen (han skulle med bussen till Karlstad så han hade inte tid att vara solidarisk och leta tillsammans med mig). Tre ronder gick jag mellan bil, gräsmatta, lägenhet och även soptunnor innan jag insåg att nycklarna var borta. Jag fick gå till CW:s och tala om att jag inte kunde komma med bilen för att jag slarvat bort nycklarna. Han är ju väldigt lugn av sig så han konstaterade bara att :"de kommer fram till slut".
Till slut fann jag mycket riktigt bilnycklarna. De hade ramlat ner mellan passagerarsätet och den där grejen som är mellan sätena. Allt detta hade ju också med min tankspriddhet att göra. Det var ju inte så att jag glömde var jag la nycklarna utan jag hade slängt in dom i bilen, innan jag slängde soporna, medan mina tankar var på verkstaden.
Det kan hjälpa att skriva lappar men det förutsätter att jag har tankarna med mig när jag stoppar på mig lappen ifråga. Har jag inte det så hjälper det ju inte hur många lappar jag skriver. Ibland kan jag skriva nåt viktigt på handens ovansida. Men då får det inte gå för lång tid så jag hinner tvätta händerna alltför många gånger så texten försvinner.
Jag var inne på en hälsokostaffär en gång för att se om de har nåt som kan hjälpa mot tankspriddhet. Ginseng ska ju vara bra mot det mesta. Expediten i affären lyssnade på mig (och hade naturligtvis kunnat sälja nån dyr hälsokostprodukt till mig ). Så skakade han på huvudet och sa att :"jag tror inte vi har nåt som hjälper mot dina problem, tyvärr".
söndag 21 november 2010
Om man agerar som om man har världens största självförtroende och framförallt att man vet vad man pratar om så lyckas man ofta lura folk (en gåva som många politiker har och som dom under sin karriär utvecklar till fullo).
Ibland när jag är tillsammans med andra så kan det hända att jag "hittar på" saker. Det är aldrig nåt jag planerat i förväg och det är inte några lögner - inte direkt i alla fall. Men om nån säger ett konstigt ord, eller nämner ett namn som ingen hört förut och frågar:"vad betyder det/ vem är det?" så kan jag komma med en förklaring som den mest självklara sak i världen. :"Hon var en amerikansk dansös/sångare/fílosof....m.m.m.m" Sen lägger jag till lite lagom mycket detaljer om hennes liv och hennes livsverk. Om det är frågan om ett ord som ingen hört så kommer jag med en förklaring som låter trovärdig. När jag sen ser att personen ifråga, utan några tvivel om min kunskap i ämnet, har gått på allt jag sagt så avslutar jag det hela med att säga:"...och för övrigt så har jag ingen som helst aning om vad jag pratar om.."(tänk om politikerna kunde erkänna samma sak när de babblar på).
Sen är det också så att om man känner sig osäker på sig själv så syns det, utan att man behöver säga nåt. Åtminstone syns det på mig.
En enda gång blev jag skickad till London ensam på en utbildningsdag. Jag fick klara besked på hur jag skulle bära mig åt för att komma till hotellet och hur jag nästa dag skulle komma till lokalen där utbildningen skulle ske. Jag vet att mina kollegor tvivlade lite på hur det skulle gå, men jag hade ju rest några gånger tillsammans med andra så jag var rätt säker på min förmåga att klara mig själv.
När man kliver av ett flyg så har man inte någon direkt möjlighet att komma bort. Det är bara att följa strömmen så kommer man ut. Någonstans blev jag ändå lite osäker på mig själv, tvekade i några sekunder om jag var på rätt väg (fanns ju inga vägar att välja mellan så vilken vettig person som helst hade fattat att det inte fanns nåt att tveka om). De sekunderna räckte i alla fall för att en man som kom rusande bakom mig såg mig och frågade om jag behövde hjälp. Jag såg förmodligen ut som en väldigt förvirrad person och den här mannen var tydligen en affärsman som var van att resa. Jag talade om att jag skulle ut och ha tag på en taxi och han sa till mig att följa honom så skulle han se till att jag kom rätt. Så såg han till att jag kom ut och pekade ut taxikön." Du ska åka med dom för det är ingen svarttaxi", sa han och rusade vidare innan jag knappt hann tacka honom.
Väl framme vid hotellet checkade jag in och sen kollade jag varifrån bussen (B2) skulle gå nästa morgon. Killen vid disken förklarade för mig exakt vart jag skulle gå för att komma med bussen. Jag nickade och förstod precis vad han sa - just då. Men eftersom jag visste att jag nästa dag säkerligen skulle ha glömt allt så ansträngde jag mig till det yttersta för att memorera vad han sa. Till slut tittade han på mig och frågade:"Vill du kanske att jag beställer en taxi till dig istället?". Självbevarelsedriften, och att jag innerst inne är ärlig mot mig själv, gjorde att jag tacksamt tog emot det erbjudandet.
Jag spelar inte poker som ni kanske förstår. Jag skulle inte kunna lura någon att tro jag har bra kort om jag sitter med skitkort. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ens veta om jag satt med bra eller dåliga kort eftersom jag inte är så bra på poker.
Ibland när jag är tillsammans med andra så kan det hända att jag "hittar på" saker. Det är aldrig nåt jag planerat i förväg och det är inte några lögner - inte direkt i alla fall. Men om nån säger ett konstigt ord, eller nämner ett namn som ingen hört förut och frågar:"vad betyder det/ vem är det?" så kan jag komma med en förklaring som den mest självklara sak i världen. :"Hon var en amerikansk dansös/sångare/fílosof....m.m.m.m" Sen lägger jag till lite lagom mycket detaljer om hennes liv och hennes livsverk. Om det är frågan om ett ord som ingen hört så kommer jag med en förklaring som låter trovärdig. När jag sen ser att personen ifråga, utan några tvivel om min kunskap i ämnet, har gått på allt jag sagt så avslutar jag det hela med att säga:"...och för övrigt så har jag ingen som helst aning om vad jag pratar om.."(tänk om politikerna kunde erkänna samma sak när de babblar på).
Sen är det också så att om man känner sig osäker på sig själv så syns det, utan att man behöver säga nåt. Åtminstone syns det på mig.
En enda gång blev jag skickad till London ensam på en utbildningsdag. Jag fick klara besked på hur jag skulle bära mig åt för att komma till hotellet och hur jag nästa dag skulle komma till lokalen där utbildningen skulle ske. Jag vet att mina kollegor tvivlade lite på hur det skulle gå, men jag hade ju rest några gånger tillsammans med andra så jag var rätt säker på min förmåga att klara mig själv.
När man kliver av ett flyg så har man inte någon direkt möjlighet att komma bort. Det är bara att följa strömmen så kommer man ut. Någonstans blev jag ändå lite osäker på mig själv, tvekade i några sekunder om jag var på rätt väg (fanns ju inga vägar att välja mellan så vilken vettig person som helst hade fattat att det inte fanns nåt att tveka om). De sekunderna räckte i alla fall för att en man som kom rusande bakom mig såg mig och frågade om jag behövde hjälp. Jag såg förmodligen ut som en väldigt förvirrad person och den här mannen var tydligen en affärsman som var van att resa. Jag talade om att jag skulle ut och ha tag på en taxi och han sa till mig att följa honom så skulle han se till att jag kom rätt. Så såg han till att jag kom ut och pekade ut taxikön." Du ska åka med dom för det är ingen svarttaxi", sa han och rusade vidare innan jag knappt hann tacka honom.
Väl framme vid hotellet checkade jag in och sen kollade jag varifrån bussen (B2) skulle gå nästa morgon. Killen vid disken förklarade för mig exakt vart jag skulle gå för att komma med bussen. Jag nickade och förstod precis vad han sa - just då. Men eftersom jag visste att jag nästa dag säkerligen skulle ha glömt allt så ansträngde jag mig till det yttersta för att memorera vad han sa. Till slut tittade han på mig och frågade:"Vill du kanske att jag beställer en taxi till dig istället?". Självbevarelsedriften, och att jag innerst inne är ärlig mot mig själv, gjorde att jag tacksamt tog emot det erbjudandet.
Jag spelar inte poker som ni kanske förstår. Jag skulle inte kunna lura någon att tro jag har bra kort om jag sitter med skitkort. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ens veta om jag satt med bra eller dåliga kort eftersom jag inte är så bra på poker.
lite mer om lokalsinne
När jag jobbade åt BA så blev det några resor till London för utbildningar av olika slag. Några gånger åkte jag tillsammans med min teamleader eller någon annan kollega som var ansvarsfull, resvan och med inbyggd, fungerande GPS i kroppen. Detta betydde att jag inte behövde fundera så mycket utan bara följa efter (gå tillsammans med) mitt sällskap, och se ut som om jag visste exakt vart vi var och vart vi skulle. Nu tror jag inte att jag lurade någon utan dom visste nog hur det var med mig, och jag misstänker det var anledningen till att jag inte skickades iväg helt allena.
Så skulle jag och min kollega B till London för en utbildningsdag. Jag kände mig helt trygg. B var berest och hade även bott utomlands så jag kände ingen oro. Det började lite fel för vi gick till fel terminal på Arlanda, men även solen har sina fläckar, så jag skyllde det på att vi pratade så mycket att vi helt enkelt inte var uppmärksamma på vart vi var på väg. Både jag och B är ganska pratsamma av oss och hade mycket att tala om även om vi var tillsammans hela dagarna på jobbet.Och vi hade gott om tid så det var inget vi jagade upp oss för.
På Heathrow blev vi mötta av en trevlig engelsman som snabbt och säkert tog oss dit vi skulle. Vi åkte buss men fick även gå en sträcka. Jag hade skor som var för trånga och med lite för hög klack så jag hade fullt sjå med att bemästra smärtan så jag tänkte inte alls på hur det såg ut där vi gick. Dessutom litade jag till 100 på B. Hon var ju världsvan på ett sätt som jag inser att jag aldrig kommer att bli.
När dagen var slut så skulle jag och B gå till busshållplatsen och fick noggranna anvisningar om hur vi skulle ta oss dit. Eftersom jag inte är så bra på att ta emot muntliga anvisningar (behärskar engelska men även om informationen är på svenska så blir det nåt glapp mellan det som sägs och det som tas emot) men jag litade som sagt var på B. Vid den här tiden hade hon en ny kärlek på gång och när vi lämnade byggnaden var hon helt upptagen med att prata med vederbörande i telefon. Jag tycker inte det är så givande att lyssna på pluttinuttande samtal så jag gick i förväg. Jag räknade med att om jag går fel så kommer B att stoppa mig. Hon visste ju vart vi skulle. Jag höll ett lagom avstånd och var uppmärksam på när samtalet tog slut och väntade då in B. Jag hade ganska snabbt insett att jag inte alls kände igen mig men eftersom inte jag blivit stoppad så tog jag det som ett tecken på att jag ändå var på rätt väg. När B kom ifatt mig frågade hon mig vart vi skulle och jag sa att jag trodde hon visste det. Det gjorde hon inte. En stund stod vi där som två yra höns innan vi kom på att det smarta var att vända om och börja om från början ( vi hade gått ganska långt vid det här laget).
Vid utgångspunkten fick vi syn på två damer och frågade dom hur man skulle komma till busshållplatsen. Dom pekade mot andra sidan vägen och sa:"Gå genom grinden så har ni hållplatsen där". Klart som korvspad. Nu var vi på vinnarsidan kände vi. Vi visste att det skulle komma en buss som hette B2 och som vi kunde åka gratis med till vårt hotell så nu var allt lugnt. Den ena bussen efter den andra kom och försvann. Ingen stannade. Efter 45 minuter och åtskilliga bussar (tålamod hade vi i alla fall) frågade vi en man, som kom och gick förbi, om inte bussarna stannar vid hållplatsen. Jodå, men man måste ge ett tecken att dom ska stanna. När nästa B2 buss kom vinkade vi, bussen stannade och vi klev ombord. Chauffören frågade ingenting om vart vi skulle utan det var bara att sätta sig. När vi åkt en bra bit och han stannade vid ett ställe där vi visste att BA hade lokaler frågade vi om han körde mot Aurora hotell. "Om ni ska till Aurora så skulle ni klivit ombord på bussen som gick åt motsatt håll", sa chauffören. "Ni har åkt åt helt fel håll." Sen tror jag han tyckte synd om oss, eller kände sig lite ansvarig för oss, två medelålders damer som förmodligen inte kunde ta vara på sig själva, så han sa att :"sitt kvar så kör jag er till hotellet."
Sen hände det lite andra saker innan jag var välbehållen hemma men jag lärde mig i alla fall att det är lika bra att lita på sig själv. För om det är meningen att det ska strula så gör det det. Och även den som ser ut att vara världsvan och självsäker kan vara precis lika virrig och förvirrad som vad jag är.
Så skulle jag och min kollega B till London för en utbildningsdag. Jag kände mig helt trygg. B var berest och hade även bott utomlands så jag kände ingen oro. Det började lite fel för vi gick till fel terminal på Arlanda, men även solen har sina fläckar, så jag skyllde det på att vi pratade så mycket att vi helt enkelt inte var uppmärksamma på vart vi var på väg. Både jag och B är ganska pratsamma av oss och hade mycket att tala om även om vi var tillsammans hela dagarna på jobbet.Och vi hade gott om tid så det var inget vi jagade upp oss för.
På Heathrow blev vi mötta av en trevlig engelsman som snabbt och säkert tog oss dit vi skulle. Vi åkte buss men fick även gå en sträcka. Jag hade skor som var för trånga och med lite för hög klack så jag hade fullt sjå med att bemästra smärtan så jag tänkte inte alls på hur det såg ut där vi gick. Dessutom litade jag till 100 på B. Hon var ju världsvan på ett sätt som jag inser att jag aldrig kommer att bli.
När dagen var slut så skulle jag och B gå till busshållplatsen och fick noggranna anvisningar om hur vi skulle ta oss dit. Eftersom jag inte är så bra på att ta emot muntliga anvisningar (behärskar engelska men även om informationen är på svenska så blir det nåt glapp mellan det som sägs och det som tas emot) men jag litade som sagt var på B. Vid den här tiden hade hon en ny kärlek på gång och när vi lämnade byggnaden var hon helt upptagen med att prata med vederbörande i telefon. Jag tycker inte det är så givande att lyssna på pluttinuttande samtal så jag gick i förväg. Jag räknade med att om jag går fel så kommer B att stoppa mig. Hon visste ju vart vi skulle. Jag höll ett lagom avstånd och var uppmärksam på när samtalet tog slut och väntade då in B. Jag hade ganska snabbt insett att jag inte alls kände igen mig men eftersom inte jag blivit stoppad så tog jag det som ett tecken på att jag ändå var på rätt väg. När B kom ifatt mig frågade hon mig vart vi skulle och jag sa att jag trodde hon visste det. Det gjorde hon inte. En stund stod vi där som två yra höns innan vi kom på att det smarta var att vända om och börja om från början ( vi hade gått ganska långt vid det här laget).
Vid utgångspunkten fick vi syn på två damer och frågade dom hur man skulle komma till busshållplatsen. Dom pekade mot andra sidan vägen och sa:"Gå genom grinden så har ni hållplatsen där". Klart som korvspad. Nu var vi på vinnarsidan kände vi. Vi visste att det skulle komma en buss som hette B2 och som vi kunde åka gratis med till vårt hotell så nu var allt lugnt. Den ena bussen efter den andra kom och försvann. Ingen stannade. Efter 45 minuter och åtskilliga bussar (tålamod hade vi i alla fall) frågade vi en man, som kom och gick förbi, om inte bussarna stannar vid hållplatsen. Jodå, men man måste ge ett tecken att dom ska stanna. När nästa B2 buss kom vinkade vi, bussen stannade och vi klev ombord. Chauffören frågade ingenting om vart vi skulle utan det var bara att sätta sig. När vi åkt en bra bit och han stannade vid ett ställe där vi visste att BA hade lokaler frågade vi om han körde mot Aurora hotell. "Om ni ska till Aurora så skulle ni klivit ombord på bussen som gick åt motsatt håll", sa chauffören. "Ni har åkt åt helt fel håll." Sen tror jag han tyckte synd om oss, eller kände sig lite ansvarig för oss, två medelålders damer som förmodligen inte kunde ta vara på sig själva, så han sa att :"sitt kvar så kör jag er till hotellet."
Sen hände det lite andra saker innan jag var välbehållen hemma men jag lärde mig i alla fall att det är lika bra att lita på sig själv. För om det är meningen att det ska strula så gör det det. Och även den som ser ut att vara världsvan och självsäker kan vara precis lika virrig och förvirrad som vad jag är.
det här med lokalsinne
Jag har absolut inget lokalsinne att tala om. En del människor verkar ha en inbyggd GPS i kroppen. Om jag har en sådan så är den helt paj och garantin har gått ut för länge sen. Om jag ska ta mig från punkt A till punkt B så klarar jag det galant om jag får en karta i handen där punkterna är klart och tydligt markerade. Jag klarar det också om jag får en skriftlig beskrivning i handen:" gå ut genom porten och 50 m rakt fram...vik sedan av in på första avtagsvägen till vänster....o.s.v"
Men om jag har sällskap med någon från A till B och i värsta fall även till C och D och sen ska gå tillbaka själv ja då är det kört. "Men du ska bara gå tillbaka samma väg som vi kom" säger sällskapet som är totalt oförstående till att jag ser ut som ett stort frågetecken. "Ja men hur gick vi för att komma hit?". Det är ju frågan. Vi har kanske pratat med varandra hela vägen så jag har inte en aning om vilka vägar vi gått. Är vi då inne i en stad med en massa affärer så får jag ofta en beskrivning som förutsätter att jag har stort intresse av HM,Lindex,Kapp Ahl m.m.Det kan jag direkt säga att jag har absolut inget som helst intresse av andra affärer än ev. affärer som tillhandahåller böcker.
Förra sommarens hemliga resa med Emilia gick till Karlstad och Mitt i city. Hon älskar ju att springa i affärer så jag bestämde att hon skulle få springa i varenda affär hon ville. Jag skulle bara följa henne. När vi sen skulle ut därifrån sa jag, mer till mig själv än till henne:"Nu ska vi se hur vi hittar ut härifrån". Emilia tittade på mig med ögon som blev större än vanligt och sa:" Först ska vi gå dit, sen ska vi gå åt det hållet och sen åt det hållet och sen går vi ut". Så självklart för henne. Och det stämde precis. Väl utanför dörrarna dök nästa fråga upp :"från vilket håll kom vi?" "Men vi kom ju därifrån," sa Emilia och pekade. Naturligtvis.Så enkelt. Och hon var bara 5 år då.
Jag har t.o.m lyckat gå vilse i en matvaruaffär. Det var visserligen en stoooor affär men det kändes ändå lite genant att inte hitta ut utan hela tiden hamna på mjölk och mejeriavdelningen. Till slut fick jag syn på en person som jag visste skulle till samma ställe som jag och följde diskret efter personen ifråga. Eftersom vi inte alls kände varandra kunde jag inte gå fram och be om hjälp, utan "diskretion är hederssak" tänkte jag (ja, jag vet att uttrycket används i helt andra sammanhang egentligen). Så väldigt diskret följde jag efter ( skulle nog kunna jobba som privatdetektiv för jag blev inte upptäckt) och kom så småningom till kassorna. För säkerhets skull släppte jag inte den andra personen med ögonen förrän vi kom fram dit vi skulle.
Jag måste säga att jag beundrar de som låter mig ta med barnen ut på hemliga, eller även inte hemliga, resor. Men de vet väl förmodligen att barnen har inbyggda GPS som fungerar. Eller så litar de på skyddsänglar. Barnens eller mina. Fast mina är nog ganska slutkörda och trötta vid det här laget. Eller så har jag ganska många som jobbar skift.
Men om jag har sällskap med någon från A till B och i värsta fall även till C och D och sen ska gå tillbaka själv ja då är det kört. "Men du ska bara gå tillbaka samma väg som vi kom" säger sällskapet som är totalt oförstående till att jag ser ut som ett stort frågetecken. "Ja men hur gick vi för att komma hit?". Det är ju frågan. Vi har kanske pratat med varandra hela vägen så jag har inte en aning om vilka vägar vi gått. Är vi då inne i en stad med en massa affärer så får jag ofta en beskrivning som förutsätter att jag har stort intresse av HM,Lindex,Kapp Ahl m.m.Det kan jag direkt säga att jag har absolut inget som helst intresse av andra affärer än ev. affärer som tillhandahåller böcker.
Förra sommarens hemliga resa med Emilia gick till Karlstad och Mitt i city. Hon älskar ju att springa i affärer så jag bestämde att hon skulle få springa i varenda affär hon ville. Jag skulle bara följa henne. När vi sen skulle ut därifrån sa jag, mer till mig själv än till henne:"Nu ska vi se hur vi hittar ut härifrån". Emilia tittade på mig med ögon som blev större än vanligt och sa:" Först ska vi gå dit, sen ska vi gå åt det hållet och sen åt det hållet och sen går vi ut". Så självklart för henne. Och det stämde precis. Väl utanför dörrarna dök nästa fråga upp :"från vilket håll kom vi?" "Men vi kom ju därifrån," sa Emilia och pekade. Naturligtvis.Så enkelt. Och hon var bara 5 år då.
Jag har t.o.m lyckat gå vilse i en matvaruaffär. Det var visserligen en stoooor affär men det kändes ändå lite genant att inte hitta ut utan hela tiden hamna på mjölk och mejeriavdelningen. Till slut fick jag syn på en person som jag visste skulle till samma ställe som jag och följde diskret efter personen ifråga. Eftersom vi inte alls kände varandra kunde jag inte gå fram och be om hjälp, utan "diskretion är hederssak" tänkte jag (ja, jag vet att uttrycket används i helt andra sammanhang egentligen). Så väldigt diskret följde jag efter ( skulle nog kunna jobba som privatdetektiv för jag blev inte upptäckt) och kom så småningom till kassorna. För säkerhets skull släppte jag inte den andra personen med ögonen förrän vi kom fram dit vi skulle.
Jag måste säga att jag beundrar de som låter mig ta med barnen ut på hemliga, eller även inte hemliga, resor. Men de vet väl förmodligen att barnen har inbyggda GPS som fungerar. Eller så litar de på skyddsänglar. Barnens eller mina. Fast mina är nog ganska slutkörda och trötta vid det här laget. Eller så har jag ganska många som jobbar skift.
torsdag 18 november 2010
sköldpaddsfärgad honkatt
Ja, ungefär så ser jag ut i håret just nu. Jag har låtit det växa ganska okontrollerat ett antal veckor utan att färga det. Jag ville se hur min naturliga hårfärg ser ut för att sen bestämma mig för ifall jag skulle fortsätta färga håret eller inte. Som tur är så är folk vana vid att jag ser ut som skrutt i håret så dom har inte reagerat märkbart. De har väl bara tänkt att "det brukar bli bättre så småningom...värre kan det nog inte bli". Folk är snälla här. Dom går inte omkring och anser att de måste säga sanningen, som är så uppenbar, när dom ser mig.
Till slut, efter moget övervägande och en hel del velande fram och tillbaka, bestämde jag mig för att inte fortsätta färga håret. Då var det bara att beställa tid hos frissan, gå dit och klippa sig kort. Nu gick det inte att klippa bort all färg för då hade jag blivit lite väl korthårig. Jag hade inte heller råd att färga håret i "min" gråa, eller rättare sagt vita, nyans. Så nästa klippning kommer att ta bort resten av färgen. Därför ser jag nu ut som en sköldpaddsfärgad katt i håret. Basen är vit och sen finns det områden som är brunröda (eller nåt). Wilma var en aning skeptisk till min nya look men Emilia tyckte det var snyggt (men då ska ju hon med mig på en hemlig resa imorgon så det kanske var mer en smart åsikt än en ärlig sådan.)
Själv måste jag säga att jag är nöjd med resultatet. Det känns helt rätt att återta min naturliga hårfärg och slippa hålla på och dola med färg jämt och ständigt. De första grå håren fick jag när jag var 25 år. Det blev en grå tofs vid luggen. Det var jag och Lars Holmqvist som såg ut så. Ni som är så unga så ni inte vet vem Lasse Holmqvist var kan googla honom och förhoppningsvis får ni se en bild på honom så förstår ni vad jag menar. Ni som är lite ädre kommer säkert ihåg honom och hans vita lugg.
Så nu börjar en ny era i mitt liv. Det kallas för utveckling.
Till slut, efter moget övervägande och en hel del velande fram och tillbaka, bestämde jag mig för att inte fortsätta färga håret. Då var det bara att beställa tid hos frissan, gå dit och klippa sig kort. Nu gick det inte att klippa bort all färg för då hade jag blivit lite väl korthårig. Jag hade inte heller råd att färga håret i "min" gråa, eller rättare sagt vita, nyans. Så nästa klippning kommer att ta bort resten av färgen. Därför ser jag nu ut som en sköldpaddsfärgad katt i håret. Basen är vit och sen finns det områden som är brunröda (eller nåt). Wilma var en aning skeptisk till min nya look men Emilia tyckte det var snyggt (men då ska ju hon med mig på en hemlig resa imorgon så det kanske var mer en smart åsikt än en ärlig sådan.)
Själv måste jag säga att jag är nöjd med resultatet. Det känns helt rätt att återta min naturliga hårfärg och slippa hålla på och dola med färg jämt och ständigt. De första grå håren fick jag när jag var 25 år. Det blev en grå tofs vid luggen. Det var jag och Lars Holmqvist som såg ut så. Ni som är så unga så ni inte vet vem Lasse Holmqvist var kan googla honom och förhoppningsvis får ni se en bild på honom så förstår ni vad jag menar. Ni som är lite ädre kommer säkert ihåg honom och hans vita lugg.
Så nu börjar en ny era i mitt liv. Det kallas för utveckling.
onsdag 17 november 2010
symöte
Jag får erkänna här och nu att jag är fördomsfull. Har varit i alla fall när det gällt symöten (=kafferep för mig). Jag trodde det var ett gäng tanter som satt och skvallrade om dom som inte var med, och som handarbetade betydligt mindre än de pratade. Och det dom inte visste om de icke närvarande det fantiserade dom ihop. Ju smaskigare skvaller desto högre i kurs stod man. Trodde jag.
Nu är jag själv en symötes-tant. Och jag får be alla symötes tanter i mitt förflutna om ursäkt för alla fördomsfulla tankar jag haft om er. För jag inser att man kan träffas utan att skvallra och prata skit.Även kvinnor kan. Vi är ett gäng som träffas för att vi jobbat tillsammans och efter att vi blev arbetslösa ville vi fortsätta träffas. Inte för att prata om andra utan för att vi trivs så bra tillsammans. Vi brukar träffas ungefär en gång i månaden, mellan ca 19-21.På så kort tid hinner vi inte prata om andra. Vi handarbetar inte speciellt mycket. De senaste gångerna har ingen haft nåt arbete med sig. Vi pratar och skrattar och har allmänt roligt. Vi har t.o.m två vuxna killar och en pytteliten charmknutte med i gänget. Det ska börjas i tid.
Jag är äldst i skaran och inser att om vi kan fortsätta att träffas så här i framtiden så blir jag väl den första som kommer att bo på nåt äldreboende så småningom. Men då blir det färdtjänst till mötena och när det är min tur att vara värdinna så får jag snällt be personalen ställa upp och ordna detaljerna. Skulle jag bli vilsen så jag inte riktigt vet vem jag är eller var jag är så är jag ganska säker på att jag inte kommer att glömma dessa möten. De får då anses som terapi och då kanske jag inte ens behöver betala färdtjänsten. Ska det vara nödvändigt med handarbete av nåt slag så kan jag säkert virka en grytlapp eller sticka en halsduk. För syns skull.
Nu är jag själv en symötes-tant. Och jag får be alla symötes tanter i mitt förflutna om ursäkt för alla fördomsfulla tankar jag haft om er. För jag inser att man kan träffas utan att skvallra och prata skit.Även kvinnor kan. Vi är ett gäng som träffas för att vi jobbat tillsammans och efter att vi blev arbetslösa ville vi fortsätta träffas. Inte för att prata om andra utan för att vi trivs så bra tillsammans. Vi brukar träffas ungefär en gång i månaden, mellan ca 19-21.På så kort tid hinner vi inte prata om andra. Vi handarbetar inte speciellt mycket. De senaste gångerna har ingen haft nåt arbete med sig. Vi pratar och skrattar och har allmänt roligt. Vi har t.o.m två vuxna killar och en pytteliten charmknutte med i gänget. Det ska börjas i tid.
Jag är äldst i skaran och inser att om vi kan fortsätta att träffas så här i framtiden så blir jag väl den första som kommer att bo på nåt äldreboende så småningom. Men då blir det färdtjänst till mötena och när det är min tur att vara värdinna så får jag snällt be personalen ställa upp och ordna detaljerna. Skulle jag bli vilsen så jag inte riktigt vet vem jag är eller var jag är så är jag ganska säker på att jag inte kommer att glömma dessa möten. De får då anses som terapi och då kanske jag inte ens behöver betala färdtjänsten. Ska det vara nödvändigt med handarbete av nåt slag så kan jag säkert virka en grytlapp eller sticka en halsduk. För syns skull.
tisdag 16 november 2010
Såg just ett inslag i "Efter tio" med Malou. Hon har som veckans tema "Afganistan" och en av hennes gäster idag var Ann Jonsson vars son Jesper dog 2005 i Afganistan. Jag blev väldigt tagen av hennes historia. Att förlora ett barn är väl varje förälders värsta mardröm oavsett på vilket sätt det sker. Hon berättade att det inte fanns nåt hon kunde göra för att hindra Jesper från att åka till Afganistan. Det var hans önskemål att åka ut och kunna göra skillnad och kunna hjälpa till och det fick hon och familjen acceptera. Han var vuxen och fattade sina egna beslut. Hon och familjen har bildat en stiftelse i Jespers namn och nu sälja gula bandet till förmån för stiftelsen. http://www.gulabandet.se/ Gå gärna in där och läs mer.
Jag är inte så insatt i problemen i Afganistan men de som åker dit nu åker av fri vilja. Det som är skrämmande är dock att i framtiden kan det bli så att de som är inne i det militära inte kan välja om de vill åka till ett oroligt område i världen utan de kan bli tvingade till det. Hur kommer de att må och hur kommer deras familjer att må?
Ännu mer skrämmande tycker jag att det är att det är nästan dubbelt så många unga grabbar som dött i Sverige under militära övningar, än de som dött under utlandstjänst. Det gör att jag i alla fall inte känner så stort förtroende för ledningen inom det militära. Man ska inte dö under en övning i trygga Sverige.
Jag kan inte sätta mig in i hur de anhöriga känner sig. Det kan man inte annat än om man varit där själv. Jag hoppas att jag aldrig ska behöva få veta hur de känner sig. Men mina tankar idag går till alla de som har någon anhörig i Afganistan och till de som inte fått hem sina familjemedlemmar välbehållna.
Jag är inte så insatt i problemen i Afganistan men de som åker dit nu åker av fri vilja. Det som är skrämmande är dock att i framtiden kan det bli så att de som är inne i det militära inte kan välja om de vill åka till ett oroligt område i världen utan de kan bli tvingade till det. Hur kommer de att må och hur kommer deras familjer att må?
Ännu mer skrämmande tycker jag att det är att det är nästan dubbelt så många unga grabbar som dött i Sverige under militära övningar, än de som dött under utlandstjänst. Det gör att jag i alla fall inte känner så stort förtroende för ledningen inom det militära. Man ska inte dö under en övning i trygga Sverige.
Jag kan inte sätta mig in i hur de anhöriga känner sig. Det kan man inte annat än om man varit där själv. Jag hoppas att jag aldrig ska behöva få veta hur de känner sig. Men mina tankar idag går till alla de som har någon anhörig i Afganistan och till de som inte fått hem sina familjemedlemmar välbehållna.
måndag 15 november 2010
böda camping
Dagens lilla notering kommer här:
Har fått ett nytt favoritprogram på TV. Måndag kl 2000 på kanal 5 - Böda camping. Fick mig några väldigt goda skratt ikväll. Campingfolk är väl ett släkte för sig likaväl som Ullaredfantaster,Bikers, Bergsklättrare och andra äventyrare. För att inte tala om Ladies från Östermalm och alla andra snobbiga ladies från olika håll. Själv har jag inte campat mer än ett par gånger i hela mitt liv och det var väl sådär.
Böda camping verkar ju i alla fall vara ett Sverige i miniatyr. Där finns de finare delarna och där finns slummen, som nån kallade ett område i förra programmet. Jag tyckte dom verkade ha roligare i slummen än i det finare området. Det är lite uppfriskande med ett program med vanliga människor som bjuder på sig i motsats till all sk...t som visas (ex Paradise Hotel som verkligen är förnedringstv när den är som värst).
Nu ska jag försöka hålla mig vaken och se "Pensionärsjävlar". Har blivit lite nyfiken på det programmet då jag tänker på att jag inte har så många år kvar innan jag själv tillhör den kategorin. Alltid kan man kanske lära sig något som man sen kan ha nytta av, hoppas jag.
Har fått ett nytt favoritprogram på TV. Måndag kl 2000 på kanal 5 - Böda camping. Fick mig några väldigt goda skratt ikväll. Campingfolk är väl ett släkte för sig likaväl som Ullaredfantaster,Bikers, Bergsklättrare och andra äventyrare. För att inte tala om Ladies från Östermalm och alla andra snobbiga ladies från olika håll. Själv har jag inte campat mer än ett par gånger i hela mitt liv och det var väl sådär.
Böda camping verkar ju i alla fall vara ett Sverige i miniatyr. Där finns de finare delarna och där finns slummen, som nån kallade ett område i förra programmet. Jag tyckte dom verkade ha roligare i slummen än i det finare området. Det är lite uppfriskande med ett program med vanliga människor som bjuder på sig i motsats till all sk...t som visas (ex Paradise Hotel som verkligen är förnedringstv när den är som värst).
Nu ska jag försöka hålla mig vaken och se "Pensionärsjävlar". Har blivit lite nyfiken på det programmet då jag tänker på att jag inte har så många år kvar innan jag själv tillhör den kategorin. Alltid kan man kanske lära sig något som man sen kan ha nytta av, hoppas jag.
söndag 14 november 2010
en vanlig söndag
Måste ju skriva lite i den här bloggen nu när jag börjat. Jag ska se om jag kan göra sidan lite roligare och så småningom även lägga in lite foton. Men det, mina vänner och ni andra som läser, dröjer nog lite för jag vet inte hur man gör. Fotona fixar jag nog men det där andra; att göra sidan lite roligare har jag ingen aning om hur man gör. Men det ger sig nog. Alltid finns det väl någon vänlig själ som kan hjälpa mig.
Alexander har gjort en jättebra grind av en nedmonterad lagerhylla. Den grinden ska vi använda oss av när vi har familjesammankomster här uppe på andra våningen. Då kan hundar och ungar utan risk springa fram och tillbaka mellan våra lägenheter. Däremellan plockar vi undan den så den inte är i vägen för nån. Han är väldigt kreativ min lille Alex som inte är så liten längre. Han ska ju snart bli pappa och jag blir gammelmormor.
Alexander har gjort en jättebra grind av en nedmonterad lagerhylla. Den grinden ska vi använda oss av när vi har familjesammankomster här uppe på andra våningen. Då kan hundar och ungar utan risk springa fram och tillbaka mellan våra lägenheter. Däremellan plockar vi undan den så den inte är i vägen för nån. Han är väldigt kreativ min lille Alex som inte är så liten längre. Han ska ju snart bli pappa och jag blir gammelmormor.
Just nu läser jag "Lyckan, kärleken och meningen med livet" av Elizabeth Gilbert. Har läst första delen ( om Italien). Enbart i USA har över 40 miljoner böcker sålts så förlaget fick valuta för pengarna de gav henne i förskott. Jag tycker i och för sig att boken är lättläst och i första delen fick jag veta en hel del om Italien som jag inte visste förut. Men jag kan inte låta bli att tycka att det inte är svårt att ge sig ut på en resa för att finna meningen med livet om man har pengar och kontakter. Vilken "vanlig" människa har den möjligheten? Vem har råd att ta ledigt ett helt år och ägna sig åt sig själv och sitt sökande och sitt läkande? (Synd att friåret försvann för då fanns den möjligheten.) Men å andra sidan så behöver man inte åka nånstans för att finna sig själv. Man behöver inte ens ta ledigt från jobbet. Man kan göra det där man är och på tid som passar. Fast man får ta det i små portioner. Men om någon bokförläggare är beredd att betala mig så jag får åka med Rosa Bussarna till Sydamerika och bl.a.besöka Inkaleden så ska jag gärna åta mig att skriva en bok om mina upplevelser. Kunde bli ett intressant projekt. Ni skulle väl köpa boken?
onsdag 10 november 2010
äntligen
Ja, då ska jag alltså börja blogga. Jag vet inte alls hur den här sidan kommer att se ut. Jag vet inte vad jag ska skriva om framöver men det ger sig. Jag vet inte ens om jag får sidan att fungera. Jag vet inte om nån har intresse av att läsa vad jag skriver men det ger sig också. De här raderna är bara ett första försök så jag ser hur det hela ser ut. Sen ska jag försöka få till en sida som ser bra ut och lägga ut foton o.s.v. Men nu är jag alltså en bloggare. Tänka sig.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)