lite mer om lokalsinne

När jag jobbade åt BA så blev det några resor till London för utbildningar av olika slag. Några gånger åkte jag tillsammans med min teamleader eller någon annan kollega som var ansvarsfull, resvan och med inbyggd, fungerande GPS i kroppen. Detta betydde att jag inte behövde fundera så mycket utan bara följa efter (gå tillsammans med) mitt sällskap, och se ut som om jag visste exakt vart vi var och vart vi skulle. Nu tror jag inte att jag lurade någon utan dom visste nog hur det var med mig, och jag misstänker det var anledningen till att jag inte skickades iväg helt allena.

Så skulle jag och min kollega B till London för en utbildningsdag. Jag kände mig helt trygg. B var berest och hade även bott utomlands så jag kände ingen oro. Det började lite fel för vi gick till fel terminal på Arlanda, men även solen har sina fläckar, så jag skyllde det på att vi pratade så mycket att vi helt enkelt inte var uppmärksamma på vart vi var på väg. Både jag och B är ganska pratsamma av oss och hade mycket att tala om även om vi var tillsammans hela dagarna på jobbet.Och vi hade gott om tid så det var inget vi jagade upp oss för.

På Heathrow blev vi mötta av en trevlig engelsman som snabbt och säkert tog oss dit vi skulle. Vi åkte buss men fick även gå en sträcka. Jag hade skor som var för trånga och med lite för hög klack så jag hade fullt sjå med att bemästra smärtan så jag tänkte inte alls på hur det såg ut där vi gick. Dessutom litade jag till 100 på B. Hon var ju världsvan på ett sätt som jag inser att jag aldrig kommer att bli.

När dagen var slut så skulle jag och B gå till busshållplatsen och fick noggranna anvisningar om hur vi skulle ta oss dit. Eftersom jag inte är så bra på att ta emot muntliga anvisningar (behärskar engelska men även om informationen är på svenska så blir det nåt glapp mellan det som sägs och det som tas emot) men jag litade som sagt var på B. Vid den här tiden hade hon en ny kärlek på gång och när vi lämnade byggnaden var hon helt upptagen med att prata med vederbörande i telefon. Jag tycker inte det är så givande att lyssna på pluttinuttande samtal så jag gick i förväg. Jag räknade med att om jag går fel så kommer B att stoppa mig. Hon visste ju vart vi skulle. Jag höll ett lagom avstånd och var uppmärksam på när samtalet tog slut och väntade då in B. Jag hade ganska snabbt insett att jag inte alls kände igen mig men eftersom inte jag blivit stoppad så tog jag det som ett tecken på att jag  ändå var på rätt väg. När B kom ifatt mig frågade hon mig vart vi skulle och jag sa att jag trodde hon visste det. Det gjorde hon inte. En stund stod vi där som två yra höns innan vi kom på att det smarta var att vända om och börja om från början ( vi hade gått ganska långt vid det här laget).

Vid utgångspunkten fick vi syn på två damer och frågade dom hur man skulle komma till busshållplatsen. Dom pekade mot andra sidan vägen och sa:"Gå genom grinden så har ni hållplatsen där". Klart som korvspad. Nu var vi på vinnarsidan kände vi. Vi visste att det skulle komma en buss som hette B2 och som vi kunde åka gratis med till vårt hotell så nu var allt lugnt. Den ena bussen efter den andra kom och försvann. Ingen stannade. Efter 45 minuter och åtskilliga bussar (tålamod hade vi i alla fall) frågade vi en man, som kom och gick förbi, om inte bussarna  stannar vid hållplatsen. Jodå, men man måste ge ett tecken att dom ska stanna. När nästa B2 buss kom vinkade vi, bussen stannade och vi klev ombord. Chauffören frågade ingenting om vart vi skulle utan det var bara att sätta sig. När vi åkt en bra bit och han stannade vid ett ställe där vi visste att BA hade lokaler frågade vi om han körde mot Aurora hotell. "Om ni ska till Aurora så skulle ni klivit ombord på bussen som gick åt motsatt håll", sa chauffören. "Ni har åkt åt helt fel håll." Sen tror jag han tyckte synd om oss, eller kände sig lite ansvarig för oss, två medelålders damer som förmodligen inte kunde ta vara på sig själva, så han sa att :"sitt kvar så kör jag er till hotellet."

Sen hände det lite andra saker innan jag var välbehållen hemma men jag lärde mig i alla fall att det är lika bra att lita på sig själv. För om det är meningen att det ska strula så gör det det. Och även den som ser ut att vara världsvan och självsäker kan vara precis lika virrig och förvirrad som vad jag är.