Novell

     Fredrik parkerade bilen framför huset och gick med trötta steg upp mot huset. Han hade inte sovit speciellt bra den senaste tiden utan haft de vanliga mardrömmarna igen. Nu hade han skjutsat Elina till en klasskamrat, som hade bjudit henne på födelsedagskalas, och skulle hämta hem henne om tre timmar. Under tiden skulle han försöka sova en stund. Det hade sina fördelar att jobba som frilansande journalist på lokaltidningen. Inkomsten var väl inte skyhög men han bestämde mycket över sin egen tid och det värdesatte han.

     Han öppnade ytterdörren och klev in. En känsla av obehag for igenom honom. Något kändes fel, men han kunde inte säga vad det var för något. En doft han kände igen retade hans näsborrar. Han stannade till och försökte placera doften, men minnesbilden for från honom. Han försökte skaka av sig känslan av fara och gick in i köket. Han satte på den lilla tv-apparaten som stod på köksbänken, och började plocka fram bröd och smör för att äta lite innan han gick och lade sig en stund.
     Nyhetsuppläsaren berättade just om tre kvinnor som rymt från den låsta psykavdelningen där några av landets farligaste kvinnor vårdades. Två av kvinnorna hade åkt fast ganska direkt, men den tredje var fortfarande på fri fot. Allmänheten varnades då hon ansågs som extremt farlig.
     Fredrik stelnade till. Nu visste han vad det var för doft kan känt. Det var Katjas parfym, Poeme, som fanns i huset.
     ”Har du saknat mig? ”Rösten bakom honom fick honom att stelna till.
     Han vände sig om och såg Katja stå i dörröppningen. Han hade inte sett henne på sex år, inte sedan den dagen hon blev dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han hade inte heller räknat med att någonsin behöva se henne igen.
     Hon hade varit vacker, då, med ett midjelångt korpsvart hår, stora bruna ögon, en hy som alltid hade en ljusbrun ton. Hon hade varit slank och vältränad. Nu hade det svarta håret klippts i en kort frisyr så hon var nästan snaggad och hon hade grå stänk i det. Hyn var gråblek och hon hade gått upp i vikt ganska mycket. Ansiktet var plufsigt och hon hade mörka ringar under ögonen.
     ”Känner du inte igen mig?” frågade hon hånfullt. ”Din stora kärlek, kvinnan du ville dela ditt liv med. Är du inte glad att se mig?”
     ”Hur har du kommit hit?” frågade han då han kände han hade rösten under kontroll. ”Hur hittade du mig?”
     ”Trodde du verkligen du skulle kunna gömma dig för mig?” Rösten var hård och kall.
     Hon kom in i köket och ställde sig vid matbordet. Hennes förut så välvårdade naglar var nu korta och söndertrasade. ”Ska du inte bjuda mig på en kopp te?” Rösten var fortfarande kall och hånfull. ”Tycker du inte att jag är värd det?Är jag inte tillräckligt vacker för att du ska ha lust att fika med mig? Det är trots allt din förtjänst att jag ser ut så här.”
     Hon strök med handen över det korta håret.
     ”Jag har ju så trevliga kamrater där jag är nu,” sa hon spydigt. ”En av mina nya väninnor tyckte inte om mitt hår så när jag låg i dagrummet och vilade så letade hon reda på en sax och klippte mig. När jag vaknade till så hade hon redan hunnit klippa bort stora tussar av håret så det var bara att försöka få till en frisyr av det som var kvar. Tabletterna de ger mig där borta gör att jag blir trött och inte är riktigt på min vakt mot omgivningen.”
     ” Jag hörde om dig på radion,” sa han och försökte låta lugn. ”Dom förstår snart att du finns här så de kommer hit och letar efter dig. Men visst kan du få en kopp te och en smörgås under tiden vi väntar på dom.”
     ” När dom kommer hit har du ingen glädje av det,” sa hon. ”Trodde du verkligen du skulle komma undan efter allt du ställt till med för mig? ”
     "Att du är där du är, har du bara dig själv att skylla för”, sa han. ”Du försökte döda mig, du dödade Sally. Vad trodde du? Att du skulle gå utan straff för det du gjorde? Att lagarna inte gäller dig?”
     ”Det var ditt fel alltihop,” sa hon. ”Om du inte hade varit otrogen hade jag aldrig varit tvungen att straffa Sally och dig. Du sade du älskade mig men du svek mig. Du gjorde mig med barn och ändå svek du.”
     ”Jag var aldrig otrogen mot dig,” sa han med trött röst. ”Det där var något som bara fanns i din fantasi. Sally var en nära vän som hjälpte mig när du var sjuk. Hon var lyckligt gift och du förstörde livet för oss alla.”
     Han visste att han måste försöka få henne att prata och hålla henne lugn tills polisen kom. De måste ju förstå att hon skulle leta sig hit till honom, hur hon nu fått reda på hans adress. Han visste också att hon var totalt oberäknelig och ytterst farlig när hon blev uppretad.
     Han plockade fram en temugg till Katja och en till sig själv och hon satte sig vid bordet. Han gick till kylskåpet och tog fram mer bröd och pålägg och började göra smörgåsar. Han var noga med att inte vända ryggen mot henne.
     ”Du kör med samma gamla tesort som alltid,” sa hon hånfullt. ”Ja, du har alltid varit konservativ och tråkig av dig. Vågar aldrig prova något nytt. Vad tycker du om mitt nya utseende, förutom frisyren? Medicinerna de har gett mig har fått mig att gå upp i vikt. Men det gör väl ingenting eller hur? Det blir bara lite mer av mig att tycka om, eller vad?”
     Han tittade på henne. Hon såg härjad ut och blicken i ögonen sa honom att han måste vakta sin tunga noga för att hon inte skulle få ett utbrott. Han visste att han var fysiskt starkare än hon, men blev hon som förra gången så skulle hon bli vansinnigt stark.
     ” Jag är ledsen om du mår dåligt, ”sa han. ”Jag vill dig inget ont, men du måste tillbaka. Om du accepterar behandlingarna så kommer du en dag att kunna bli frisk och du är ju fortfarande ung. Men du är sjuk och kan inte bli frisk av dig själv.”
     ”Du är en jävla hycklare, ”fräste hon. ”Du är så glad att du har fått mig inspärrad för nu kan du härja fritt som du vill med alla andra kvinnor. Elina har du vänt mot mig så hon vill inte träffa mig. Hon är i alla fall min dotter och jag har rätt till henne, likaväl som du har.”
     ”Du har aldrig varit intresserad av Elina, ”sa han ilsket.” Du har aldrig så mycket som gett henne en kram under alla åren. Det var hela tiden jag som fick ta hand om henne, från det att ni kom hem från förlossningen.”
     ”Men det gjorde du ju så gärna,” sa hon och ögonen blixtrade. ”Du uteslöt mig från hennes skötsel. Du tog ut föräldraledighet bara för att jag mådde dåligt. Du förstod inte att jag var trött efter förlossningen utan du bara tog henne från mig. Hon var min.”
     ”Du hade så många chanser att bry dig om henne,” sa han med trött röst. ”Men du ville helt enkelt inte. Du tyckte aldrig om henne. Du såg henne bara som en rival om min uppmärksamhet.”
     ”Du hade tid för alla andra utom för mig,” sa hon. ”Om det inte var Elina så var det dina föräldrar eller syskon, eller killarna i fotbollslaget, eller jobbet, eller någon annan. Du var alltid upptagen av något annat utom mig.”
     Han såg på henne att hon började jaga upp sig och visste att han måste behålla sitt lugn, inte reta upp henne. Han mindes förra gången, det som slutade med en tragedi.
     ” Jag är ledsen om du upplevde det på det viset,” sa han med mjuk röst. ”Jag älskade dig verkligen och ville så gärna det skulle fungera. Elina är både din och min och jag vill det bästa för henne. Det tror jag att du också innerst inne vill. Jag vet inte varför det blev så fel, men jag är beredd att ta på mig en del av skulden. Jag borde förstått tidigare att du inte mådde bra och jag borde hjälpt dig mer. ”
     ”Du är inte bättre än andra män, ” sa hon bittert. ”Min pappa stack från mig och mamma när jag var ett år gammal, Sen började mamma dricka för att döva smärtan och jag fick ta hand om både henne och mig från det jag var väldigt liten. Så söp hon ihjäl sig och allt var pappas fel. Du är precis likadan som han.”
     Han hällde upp vatten i hennes mugg och gav henne ett par smörgåsar. Så gjorde han i ordning sitt eget te och tog en smörgås. Hon satt vid bordet och började ilsket plocka sönder smörgåsen i småbitar. Han stod vid kortändan av bordet och såg på henne. Han försökte räkna ut hennes nästa rörelse för att kunna ta till flykten om hon blev aggressiv. Hon hade en väska med sig som hon höll i knäet och han undrade om hon hade något i väskan som hon skulle använda mot honom.
     ”Jag förstår om du är arg och bitter, ”sa han. ”men alla män är inte sådana. Jag kan förstå om din barndom satt spår i dig, men du har en chans att bli frisk om du bara går igenom den vård som du är dömd att gå igenom.”
     ” Vård!” Hon skrek ut ordet. ”Dom stoppar mig full med tabletter så jag inte kan tänka själv längre. Jag orkar ingenting. Jag känner ingenting. Men jag har lurat dom den här gången. Jag gömde tabletterna under tungan och sen spottade jag ut dom. Annars hade jag aldrig kunnat ta mig ut därifrån. Nu finns det ingen som kan få in mig där igen, det kan du vara säker på. Hellre dör jag.”
     Hon tittade på honom. Blicken var kall och beräknande och hon log lite. Det var ett leende som skickade kalla kårar utefter hans ryggrad. Han kände hur magen knöt sig i kramp och han ville helst av allt spy. Hon började fingra på väskan hon höll i knäet och han stålsatte sig för attacken han anade kunde komma när som helst.
     ”Sally försökte också ta dig från mig.” sa Katja. ”Hon var gift men hon ville att alla män skulle dansa efter hennes pipa och hon ville alltid ha det som jag ville ha. Hon var en satmara och hon var inte ens snygg. Men hon lade sig med vem som helst och jag vet du ville ha henne. Men jag stoppade henne. Hon skrek som en gris när jag stack kniven i henne. Fast hon dog ju inte direkt.”
     Katja verkade lite förvånad när hon sade det sista. Det var som hon inte förstod varför inte Sally hade dött direkt.
     ”Men till slut dog hon ju, ”sa Katja, nu med ett belåtet konstaterande.
     Hennes kalla, sakliga röst skrämde Fredrik mer än den skulle gjort om hon varit upprörd.
     ”Men jag misslyckades med dig, ” sa hon och nu tittade hon beräknande på honom. Som om hon gjorde en kalkyl över hur hon skulle göra för att snabbast rätta till detta faktum. ”Det är ju aldrig försent att rätta till misstag, eller hur? Du bröt bara ett revben för att du hann hoppa undan när jag kom med bilen. Men det var en härlig smäll när den träffade dig." Hon skrattade.
     Hon reste sig upp från stolen fortfarande skrattande. Fredrik såg glansen i hennes ögon som talade om för honom att hon var på väg att gå över gränsen då man fortfarande kunde nå henne. Han gjorde sig beredd att rusa ut, men insåg att då måste han i stort sett springa omkull henne för nu spärrade hon vägen för honom.
     Hon stack ner handen i väskan och drog fram en kniv som hon höll framför sig. Sakta närmade hon sig. Han grep tag om bordsskivan som för att få stöd, men visste att han aldrig skulle orka välta bordet över henne.Han förbannade att han köpt ett sådant rejält köksbord.
     Katja närmade sig och han backade mot spisen. Till slut kom han inte längre utan kände spisen mot sin bak. Han tittade sig omkring för att se om det fanns något han kunde försvara sig med, men det fanns det inte. Nu svor han över att han alltid var så noga med att plocka undan allting på spisen och diskbänken.
     Katja var nu så nära honom att han kunde känna hennes andedräkt mot sitt ansikte. Hennes ögon glödde nu med en glans som han hade hoppats att han aldrig mer skulle behöva se. Hon höjde armen och måttade ett hugg mot honom. Han duckade och gjorde en rusning mot henne. Stöten från hans kropp mot hennes fick henne att för ett ögonblick tappa balansen lite och det räckte för att han skulle komma förbi henne. Men innan han var ute ur köket var hon ifatt honom och han kände hon fick in en träff mot hans ryggtavla.
     Han snubblade ut mot hallen och sprang mot ytterdörren. Hon var tätt i hälarna på honom. Han hade glömt hur snabb och vig hon var. Det satt tydligen i fortfarande trots att hennes kropp genomgått en sådan yttre förändring tack vare medicineringen. Just som han var framme vid dörren kände han att hon fick in ett hugg till, den här gången i vänsterarmen. Han vände sig om mot henne. Nu var hon som en furie. Hon gjorde ett utfall mot honom och han duckade igen.
     Så fick han syn på en av Elinas golfklubbor som låg på golvet.Nu var han glad att Elina inte var lika noggrann som han med att plocka undan sina saker. Han grep efter klubban och måttade ett slag med all sin kraft mot Katja. Han kände att han träffade henne och för ett ögonblick var det som allting stannade av. Katja såg förvånad ut. Hon stannade till och det såg ut som om hon frös till. Så föll hon ner på golvet med blodet forsande från huvudet.
     Fredrik stod och darrade. Glöden i Katjas ögon var borta och den här gången var det för alltid. Han kände att han mådde illa och skyndade in på toaletten och spydde tills han inte hade något kvar i magsäcken. Han öppnade dörren och gick ut på trappan och satte sig och väntade på polisen, som han förstod snart skulle dyka upp. Nu återstod att förklara för Elina att hon inte längre behövde vara rädd för sin mamma, vilket hon varit i så många år. De skulle äntligen kunna bygga upp ett nytt liv utan några skuggor från det förflutna.

ibland är det totalstopp på hjärnkontoret...

        

Igår vaknade jag väldigt tidigt. Jag hade överhuvudtaget sovit dåligt de senaste 14 dagarna eftersom jag skulle till tandläkare och det är något väldigt ångestladdat för mig. Så jag gick upp strax efter fem för det var ingen idé att ligga kvar i sängen och våndas. Jag kände efter om jag trots allt inte var lite sjuk. Visst hade jag sprungit på toaletten lite extra så det kanske var magsjuka på gång? Eller hade jag inte lite ont i halsen om jag harklade mig noga och kände efter?Och visst kändes min panna lite varm? Visst hade jag lite feber? Samtidigt visste jag att dom på folktandvården mycket väl kände till att jag skulle kunna ringa och komma med undanflykter för att skjuta på det oundvikliga. Så jag bestämde mig för att det var lika bra att dra iväg eftersom jag i alla fall redan förstört 14 dagar med mardrömmar och magsmärtor.

För att fördriva tiden tills min buss skulle gå vid halv åtta tiden så gick jag naturligtvis in på Facebook. Där finns för det mesta nåt roligt att läsa. Folk lägger ut lite olika länkar som kan vara underhållande. Mycket riktigt fann jag en länk som en FB-vän lagt ut med Nordmans musik. Jag klickade på länken och ut kom en vacker ton. Jag lutade mig bekvämt tillbaka i soffan och förberedde mig på en stunds avkoppling för att lugna mina tandläkarnervösa och ångesfyllda nerver.

Plötsligt förvandlades den vackra tonen till en ton som skulle kunna få vilket brandlarm som helst att tystna av avundsjuka. Det skar genom märg och ben och jag försökte desperat få ner volymen på datorn. I normala fall låter det inte speciellt mycket även om den är satt på 100 % men nu lät det. Inget hände. Datorn hade låst sig. Jag försökte stänga ner Facebook men det gick inte. Jag försökte stänga ner datorn. Inget hände. Jag började bli lite panikslagen och såg i fantasin hur mina grannar snart skulle banka på dörren för att jag väckt dom. Jag drog ur alla sladdar som fanns, för säkerhetsskull även de som inte hade nåt med datorn att göra. Datorn fortsatte att skrika och jag tyckte ljudet blev högre och gällare för varje minut som gick. Jag stängde igen locket till datorn men naturligtvis fortsatte ljudet. Jag såg att batteriet var fulladdat så jag insåg att skrikande skulle kunna fortsätta i flera timmar. Jag fick syn på ett par stora kuddar som jag har i soffan. Dom tog jag och lade över datorn. För att ytterligare förstärka den ljuddämpande effekten halvlåg jag till slut på kuddarna, över datorn. Då dämpades ljudet lite, men inte försvann det.

I normala fall brukar jag be Alexander hjälpa mig om det är nåt som krånglar med laptopen. Vi utbyter lite tjänster. Jag passar lille Max om Alex och Josse vill ner till Åhströms och handla. I gengäld kommer Alex in och trycker på lite knappar här och där och fixar datorn när det behövs. Men nu var dom inte hemma och även om dom varit det så hade jag inte haft samvete att ringa på vid den här tiden på morgonen.

Där satt jag med en skrikande laptop som låg gömd under ett par stora kuddar. Jag insåg att jag inte kunde ha den liggande där hur länge som helst. Jag kunde i min fantasi se hur det skulle börja brinna under kuddarna eller att alltihop skulle flyga i luften. Och jag måste ju med bussen till Hagfors. Jag kunde ju inte ringa till Folktandvården och säga: "Jag kan tyvärr inte komma idag för jag har en skrikande dator här hemma som jag inte kan få tyst på." Jag skulle förmodligen få pris för årets värsta ursäkt för att slippa tandläkaren.

Till slut, efter drygt 20 minuters vånda, slog det mig: Om jag tar ut batteriet så måste ju datorn bli tyst. Sagt och gjort, jag öppnade batteriluckan och det blev alldeles tyst omkring mig.Nu kan man ju undra varför jag inte kom på den briljanta idéen något tidigare. T.e.x. när jag ändå hade konstaterat att batteriet var fulladdat. Jag skyller på mina tandläkarnerver. Det blev en total blockering.

För övrigt kan jag säga att jag inte behövde träffa tandläkaren utan bara min tandhygienist och allt gick bra. Nu behöver jag inte iväg igen förrän i januari.

för sverige i tiden???

Det har varit väldigt mycket tjat om kungen och hans påstådda, eller verkliga, besök på stripklubbar och umgänge med s.k. kaffeflickor. Själv tycker jag att det är ganska tjatigt och egentligen också ganska ointressant. Men här kommer lite tankar som jag personligen har om det hela.

På Facebook har det bildats en grupp för de som tycker att kungen kan få gå på stripklubbar om han vill. Jag har läst en del av inläggen där. Det betonas väldigt mycket att kungen bara är en människa och det kan jag hålla med om.Tydligen anses det dessutom väldigt manligt att gå på klubb. Nåt som "alla" män gör om de får chansen. Det påståendet får stå för de som skrivit dom. Själv har jag betydligt högre tankar än så om män i allmänhet.

Jag bryr mig inte om ifall kungen besökt klubbar eller umgåtts med kaffeflickor. Men jag tycker att om det nu är så manligt så bör han också bete sig som en man och stå för det. Kungen kan ju inte ställas tills svars för nåt oavsett vad han gör. Ungefär samma sak som gäller för alla, som av en eller anledning, har blivit omyndigförklarade.

Nu är det patetiskt med en kung som inte verkar ha en aning om var han varit eller vilka han träffat. Har man ingen som helst koll på var man är eller med vilka man umgås så ska man nog tänka över sin situation. Speciellt om man sitter på en hög post, oavsett verklig makt eller inte.

Kungen träffade en reporter för TT för att svara på frågor. Hans svar är pinsamma. Han säger sig inte veta i vilka miljöer man kan hamna i när man blir bortbjuden, eller vilka människor som kan finnas på bjudningarna. Jag undrar om inte SÄPO gör sitt jobb och undersöker i förväg vilken miljö det handlar om när kungen blir bjuden någonstans. Jag undrar också väldigt om vem som helst kan bli insläppt på de festerna utan att det kollats väldigt noga först vilka de är.

Vid direkta frågor om han besökt stripklubbar eller om det funnits lättklädda, unga kvinnor på de fester han och hans vänner besökt, så kan han inte svara. Svaret blir en motfråga: "Vad menas med....." och " det är en fråga om definitioner".

Han kan överhuvudtaget inte svara utan svävar hela tiden på målet, vill inte kommentera; förstår inte; har inga synpunkter; har redan svarat tidigare men minns inte vad. Det hela kan sammanfattas när han säger: "Jag har tappat greppet om vad som är sant och vad som är osant".

Är det synd om kungen för att han blivit "uthängd" på det här viset i pressen? Nej, det tycker jag inte. Han har gått in i de olika situationerna självmant och kan inte skylla på någon annan. Han har litat på att hans ställning skyddar honom och hans förehavanden mot insyn. Han skulle kanske tänkt mer på sitt valspråk och vad det kan betyda. Idag kan man i Sverige kritisera kungahuset utan att drabbas av nåt straff. Om det är synd om nån så är det Silvia men jag skulle tro att han fått stå till svars inför henne inom hemmets väggar.

Tror jag personligen att kungen varit på stripklubbar eller umgåtts med kaffeflickor? Om han vore helt oskyldig så borde det väl inte vara så svårt för honom att säga det och svara på frågorna han fått. Då tar det slut på spekulationerna och det finns inte längre nåt att skriva om. Det hela dör ut på grund av näringsbrist. Istället gör han en Bill Clinton. :" I did not have sex with that woman." Hur det slutade vet vi alla.

bumerangord

´

Alla kan vi i stundens hetta kasta ur oss mindre genomtänkta ord mot en verklig, eller inbillad, antagonist. Barn som blir arga skriker:" du är dum", "jag ska aldrig mer leka med dig" mot en kompis som de för tillfället blivit oense med. Eller mot föräldrar som gjort dom arga:" jag hatar dig", "du älskar inte mig", "jag ska rymma och skaffa mig en ny mamma/pappa som är snäll", o.s.v. Men de får också lära sig att man inte får säga vad som helst till andra för dom kan bli ledsna.

Vuxna kan också använda ord i ilska utan att först tänka efter vad mottagaren känner. Sen, när den värsta stormen bedarrat, kan man förhoppningsvis prata igenom det hela. Nu fungerar det inte alltid så, tyvärr, men ordväxlingen pågår mellan två ( eller ibland flera ) personer - privat. Visst kan det kanske höras av grannar och andra om man är riktigt högljudd - men det är ändå förhållandevis privat. Och förhållandevis juste. Man hör varandra och kan svara, säga sin mening, sin åsikt.

Nu har olika sociala medier, ex. Facebook, gjort att man via internet når ut till väldigt många människor med sina ord. Något som är på gott och ont. Vissa saker tycker jag ska hållas privata, ex. osämja. Jag tycker det är sorgligt när vuxna människor t.e.x. använder Facebook som en slasktratt där de mer eller mindre öppet vräker ur sig skit om andra. Antydningar och halvkvädna visor, där alla som känner personerna ifråga lätt kan känna igen dom och läsa mellan raderna. Inlägg som är skrivna för att såra, utan en tanke på att det också kan drabba en tredje part.

Värst är det om det är frågan om skilsmässa och där det finns barn inblandade. Ofta är ju både vuxna och barn med på Facebook och är med på varandras vänlistor. Hur känns det för barnen att läsa negativa saker som den ena föräldern skriver om den andra? Barn är otroligt lojala och mår naturligtvis dåligt av sånt. Ofta är det skrivna rent förtal eller på gränsen till det.Jag blir arg när jag läser sånt. Samtidigt känner jag medlidande för att den person som ger uttryck för så mycket bitterhet och agg, kan ju inte må bra.

Orden sagda eller skrivna, kan aldrig tas tillbaka, kan aldrig bli osagt eller oskrivet igen. Men orden kan bli som en bumerang, som kastas ut och kommer tillbaka och kan träffa den som kastade. Och orden säger ALLTID mer om den som uttalat dom än om den som blir omtalad.

majonnäsburken och två koppar kaffe

En tänkvärd text som jag fick i ett mail från en god vän. Läs och begrunda.

Majonnäsburken och två koppar kaffe.

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

"Nu", sa professorn medan skratten klingade ut, "vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna. Om ni lägger sanden i burken först", fortsatte professorn, "går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand".

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log och sade: "Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän."

Betrakta denna berättelse och ta den till er. Skicka den gärna vidare till en vän eller nära anhörig som betyder mycket för er

dikt av torleif styffe

Här kommer en liten dikt av Torleif Styffe.

Vårvintervisa

Nu känns det lika underbart
och härligt som i fjol,
när jorden kantrar över
emot sommartid och sol.

Den glimt av ljus vi kallar dag
är längre än igår,
nu vet vi att det än en gång
högst sannolikt blir vår.

Och sedan kommer sommarsol,
men - Herre, ge mig tröst -
sen står det inte på
förrän det åter går mot höst.

nytt lagförslag...

Jag hör till de som inte tycker man ska behöva stifta lagar om/mot allting. Vi har en massa lagar varav en del naturligtvis är bra och nödvändiga. En del är nödvändiga men fungerar inte, för de är skrivna på ett sätt som gör att "de lagkunniga" kan tolka dom som fan tolkar bibeln. Så har vi lagar som man inte skulle behöva om folk använde sunt förnuft istället. Sen är det ju frågan om vad sunt förnuft egentligen innebär. Frågar man tio personer om det så får man tio olika svar.

Igår såg jag på Nyhetsmorgon ett inslag om förbud mot att sms:a medan man kör bil. I studion satt två personer varav en var för och en var mot att det skulle bli lag på det. Kvinnan ifråga var för och hävdade att om man är ute i trafiken och kör bil så måste man vara fokuserad på just det: ATT KÖRA BIL. Man måste ha koll på trafiken och inte hålla på med annat samtidigt. I just den här frågan tycker jag helt klart att SUNT FÖRNUFT borde råda.  Mannen tyckte det var fel att stifta en detaljlag. Han menade att om man lagstiftar mot sms:ande under bilkörning så dyker andra frågor upp. T.e.x: får man prata under tiden man kör bil / kan man vända sig mot de i baksätet och prata med dom / kan man hångla eller ha sex i bilen under bilkörning??? Här insåg jag att det finns de som inte ens vet hur man stavar till SUNT FÖRNUFT, ännu mindre vet vad det betyder. "Dessutom behöver man inte ens en mobil i bilen idag", sa han, "för i de nya bilarna är tekniken så utvecklad så man har allt på instrumentbrädan". Han hade missat den där lilla detaljen med att hålla fokus på körningen och trafiken.

Mannen tyckte att istället för en lagstiftning så skulle man anställa flera trafikpoliser som skulle ha som uppgift att haffa alla nonchalanta bilförare.  Jag är helt för en idé om fler poliser men tycker att de kanske har viktigare uppgifter. T.e.x att se till att kvinnor som är hotade till livet av sina män, ska få skydd och hjälp innan det är försent.

Jag hade en bekant som en gång berättade att när han/hon var ute och körde bil på sommaren så vevade han/hon ner bilrutan och stack ut ena benet. Det hela berättades med en stolthet som visade att där var inte alla hästar inne i stallet / att hissen inte gick ända upp / att vederbörande inte var den vassaste kniven i lådan / att hjulet snurrade men hamstern var död. Sen kan man undra hur vig personen ifråga egentligen var: höger fot på gaspedalen,åtminstone en hand på ratten, vänster ben ut genom fönstret. Här fattades inte bara sunt förnuft utan förnuft över huvud taget. Nu är personen ifråga ganska många år äldre och jag kan bara hoppas att alla hästar fångats in  / att hissen lagats så den går ända upp / att knivarna vässats / att en ny och frisk hamster införskaffats till hjulet.

Sverige är en av de sista länderna i Europa som fortfarande tillåter sms:ande under bilkörning, samtidigt som de har en Nollvision vad gäller dödsolyckor i trafiken.

varning

Här kommer  en dikt jag fann när jag städade i mina kartonger. Den är skriven av Brita Lönn, fritt efter Jenny Joseph.

"Varning!
När jag är en gammal kvinna ska jag gå klädd i purpur
och en röd hatt som inte alls passar till
och jag ska slösa min pension på konjak och sommarhandskar,
på satinsandaler och så ska jag säga
det finns inga pengar till smör.
Jag ska slå mig ned på trottoaren när jag är trött,
och jag ska glufsa i mig allt som bjuds på varuhusdemonstrationerna,
och ringa i alarmklockor
och dra min käpp längs staketet
och ge tillbaka för min välanpassade ungdomstid.
Jag ska gå ut i tofflor i regnet
och plocka blommor i andras trädgårdar,
och lära mig spotta.

Då kan man gå klädd i förskräckliga blusar och bli allt fetare
och äta åtta korvar på en gång
eller bara bröd och potatis under en hel vecka
och samla pennor och kritor och ölunderlag och saker i askar.

Men nu måste vi ha kläder som håller oss torra
och betala vår hyra och inte svära på gatan
och vara ett gott exempel för barnen.
Vi vill ha vänner på middag och läsa tidningarna.

Men kunde jag inte börja lite smått redan nu?
Så människorna som känner mig inte skulle bli så
chockerade och överraskade
När jag sen verkligen är gammal och börja gå klädd i purpur."

Jag inser att till viss del är jag redan där...utan att nämna några detaljer...så min familj blir förmodligen inte speciellt överraskad den dagen jag kommer klädd i purpur.

ombytta roller

När jag städade bland mina papper fann jag en prosadikt som jag klippt ur en tidning för länge sedan. Jag tycker den är väldigt talande så här kommer den:

" Mina barn kommer idag. De menar så väl, men de oroar sig ständigt. De tycker jag borde ha ett räcke i hallen och en telefon i köket. De vill att någon ska finnas till hands när jag badar. De gillar inte att jag bor ensam.
Hjälp mig att vara tacksam för deras omsorg. Hjälp dom att förstå att jag måste få göra det jag kan så länge jag kan. De har så rätt när de säger det finns risker. Jag kan ramla i trappan. Jag kan glömma att stänga av en platta på spisen.
Men det finns inget ansvar, ingen möjlighet till seger, inget verkligt liv utan risker.
När de var små och klättrade i träd, lärde sig cykla, åkte ut i skogen och campade så var jag dödsförskräckt. Men jag lät dem hållas. Ty att hindra dem hade varit att skada dem.
Nu är rollerna ombytta. Hjälp dem att förstå det. Lär mig att inte bli förtretad eller halsstarrig mot dem. Men låt dem inte förkväva mig."

Jag vill härmed påpeka att jag är väldigt tacksam för mina barns omsorger och tar även emot råd från dom.Sen ( sorry kids) gör jag som jag vill och allting behöver de inte veta. Det är med andra ord ombytta roller, då de en gång i tiden lyssnade på mig ( åtminstone inbillade jag mig det ) men sen gjorde som de själva ville. Och mycket som de gjorde har de berättat för mig nu, i vuxen ålder, för nu är det försent för mig att annat än nicka och le.

•  

tala är silver...del 3

Ja, då gör jag det igen. Får en idé och istället för att vara smart och genomföra det i tysthet och stillhet, så  berättar jag för alla vad jag ska göra. Nu ska jag sätta fart och bli av med ett (ganska STORT ) antal kilon. Jag sätter inte upp någon tidsram inom vilken jag ska gå ner x kg, utan det här blir på lång sikt. Om det tagit mig 20 år att införskaffa den vikt jag har nu så lär jag inte bli av med det på fyra veckor. Vilket alla veckotidningar alltid lovar.

Mitt största problem är inte att jag äter för mycket utan tvärtom. Jag äter för lite och för dåligt. Jag tycker inte om att laga mat men snabbmat är absolut inte vad man ska äta - annat än i nödfall. Man ska se kroppen som en bil, utan bensin fungerar den inte, blir ingen förbränning. Med tanke på alla mina bilar som jag haft under årens lopp så är det lite skrämmande att jämföra min kropp med en bil. Jag vet ju vad som hänt med dom. Skroten!!!

Jag har en baktanke med att skriva om detta så ni alla kan läsa om mina planer. Just det, jag MÅSTE ju genomföra detta nu. Finns ingen återvändo. Nu ska jag bara hitta rätt metod. Det gäller ju inte bara att hitta en bantningsmetod, en diet som man ska följa en viss tid. Jag måste ju lägga om mina matvanor helt så jag kan leva med det sen. Annars kommer jag att gå ner och sen upp igen när jag inte kan hålla dieten längre. Därför måste jag finna något som jag vet jag kan följa. Och jag måste börja laga mat.Varje dag. Det blir det svåraste, men jag får tvinga mig. Det tar ca 14 dagar att lära in en ny vana så till slut kanske jag t.o.m lär mig tycka det är rätt ok att laga mat. Tror inte att jag någonsin kommer att tycka det är jätteroligt, Men man kan inte ha roligt jämt.

Så nu ska jag fundera lite till för på måndag ska jag sätta fart. Nu kan man snart cykla på cykel/gångvägen också och det får bli min träning eftersom jag tyvärr inte kan gå/jogga. Annars är det  ju joggingturerna ute i skogen som jag alltid tyckt om. Där har jag löst så många problem under mina ensamma löpturer. Men jag kan nog lösa det på cykel också.

Så - önska mig lycka till nu för nu tar jag fram den finska SISU som jag vet jag besitter.

svar på remiss

Så har jag då fått svar från ortopeden i Torsby gällande eventuell operation av mina knän. "Min" läkare i Hagfors ringde och talade om att överläkaren på Ortopeden inte anser det vara berättigat med en knäplastik i min ålder. Först trodde jag han menade att jag var för gammal men så insåg jag att det var tvärtom. Jag är för ung för en sådan operation. Istället ska jag börja med sjukgymnastik.

Jag har lite svårt att se hur gymnastik ska kunna få den lösa benbiten i mitt knä att försvinna eller lägga sig tillbaka på rätt ställe. Men OK, jag är inte den som är den. Jag ska ge det här en chans, se vad gymnasten säger och köra övningar ett tag. Jag är ju glad om jag slipper lägga mig under kniven. Samtidigt känner jag som så att när jag nu äntligen ringde till en läkare, efter så lång tid med smärta , så vill jag bli tagen på allvar. Det är ju inte så att jag direkt har klippkort på VC. Jag skulle tro att min journal är ca 2-3 A4-sidor sammanlagt. Det är inte mycket med tanke på att jag levt ett drygt halvt sekel.

Nu går det rätt bra att cykla vilket jag tycker är jätteskönt. Det är en bra motion som inte sliter på knän nåt och bara det tinar upp på cykel/gångvägen så ska det bli en tur varje dag. Men jag vill kunna gå Tjejmilen i år igen och det är dithän jag ska satsa. Nu har jag försökt ringa sjukgymnastiken men kom inte fram på telefonen idag så jag får prova igen imorgon. Enligt läkaren så behövs ingen remiss dit utan det är bara att ringa och prata med dom och få en tid.Sen är frågan om det kostar lika mycket om man inte har en remiss eller om det är dyrare då.

Om det sen inte visar sig bli bättre så kommer jag att ta strid. Ni som känner mig vet att jag inte är en bråkig person, jag är ganska timid och tänker först innan jag pratar (????). Men om nåt är fel så kan jag bli något uppretad. Ortopeden kanske räknar med att jag ska gå på gymnastik så länge så att jag helt plötsligt blir för gammal för en operation. Åh vilken överraskning han kommer att få i så fall.

tala är silver...del 2

Jag har mer än en gång i livet undrat dels vad tusan jag egentligen håller på med. Dels varför jag inte kan lära mig att tänka innan jag talar. Jag hittar på saker som jag sen måste genomföra bara för att jag alltid måste berätta om mina planer för alla. Då finns ju ingen återvändo sen. Lite stolthet har man ju.

För ett antal år sedan hade jag ett särboförhållande med en man som bodde i Örebro. Ganska lagom avstånd tyckte jag som har behov av egen tid också. Varannan gång kom han hem till mig och varannan gång åkte jag till honom. Han körde ju bil men jag åkte alltid buss då förbindelserna är rätt bra och det är bekvämt att åka kollektivt.

En vårdag fick jag en idé. Jag vet inte varifrån den kom men jag berättade om den direkt för honom och för en massa andra människor.
- En dag till sommaren ska jag cykla hem till dig, sa jag.
Han tittade på mig som om jag inte var riktigt funtad.
-Men jag kommer och hämtar dig, sa han, inte behöver du cykla.
Han fattade ju absolut ingenting.Det var ju inte frågan om att jag inte tog mig till Örebro på annat vis än med cykel. Det var helt enkelt så att jag hade fått en idé som skulle genomföras.

Sen blev det inte nåt mer prat om detta. Han trodde nog att det inte var så allvarligt menat medan jag å andra sidan började planera det hela. Det kunde inte bli under den allra varmaste tiden på sommaren utan jag räknade med att dra iväg nån gång i slutet av augusti. En bra cykel hade jag fast ibland blev det punktering på den helt så där bara, trots att den var ganska ny. Jag tog iväg den till cykelhandlaren där jag köpt den och han kollade den och slipade ner nån ojämnhet som gjorde att det slet på innerslangen Sen var den klar.

Naturligtvis berättade jag om mina planer även på jobbet. En dag frågade dom om jag bestämt datum, vilket jag inte hade gjort.
-Du kommer aldrig att göra det, sa en kollega.
Det där var ungefär som när man sprutar på lite extra tändvätska på grillen för att den inte tar sig tillräckligt fort. Det blir det som behövs för att få fart på det hela.
Jag hade nog börjat tvivla lite på hur klok jag egentligen var som hittade på nåt så idiotiskt. Jag hade t.o.m lite smått börjat fundera på om jag skulle kunna hitta på nån bra ursäkt för att komma undan utan att behöva tappa ansiktet för mycket. Men nu visste jag att jag MÅSTE genomföra det hela.

En dag var jag på en föreläsning med Göran Kropp där han berättade om sitt äventyr när han först cyklade hela vägen ner till  Mount Everest för att sen bestiga berget och sen cyklade hem tillbaka. Då tänkte jag att om han klarat allt det där så måste ju jag klara av att cykla arton mil, gå tre trappor upp till en lägenhet och sen åka buss hem igen.

Sen var det dags att berätta för min särbo att i slutet av augusti skulle jag komma - på cykel. Så bad jag honom att hjälpa mig välja vilken väg jag skulle ta så jag slapp de största vägarna. När han insåg att kvinnan han sällskapade med var något tokigare än vad han förstått tidigare, samt dessutom inte tänkte ändra på sina planer, så hjälpte han mig. Jag fick en vägbeskrivning så jag skulle kunna hålla mig till de något mindre trafikerade vägarna.

Familjen suckade nog mest. Men jag fick en hel del förhållningsorder innan jag skulle åka
-Nu tar du med dig en burk vitpeppar, sa en dotter.
-Varför det?
-Tänk om nån antastar dig på vägen, svarade dottern. Då kastar du peppar i ögonen på dom
-Vem i hela friden skulle antasta mig? Rödflammig i ansiktet som en överkokt kräfta och svettig från varenda por i hela kroppen. Knappast troligt att den synen skulle attrahera någon.
-Så har du på mobilen hela tiden så vi får kontakt med dig, var en annan order som kom. Det kunde jag ju gå med på för att lugna dom.

Jag packade en bag med nödvändigheter och surrade fast den på pakethållaren en tidig morgon i slutet av augusti. I cykelkorgen hade jag en kylväska med mat och dryck. Många bananer och mackor och prinskorv. Eftersom jag förstod jag skulle komma att svettas väldigt var det viktigt att få i sig både salt och kalium. Och flera flaskor med mineralvatten, lite blåbärssoppa och nyponsoppa. Så bar det iväg. Efter ca 50 m cyklande vände jag tillbaka. Packningen var väldigt tung kände jag. Något måste bort. Det enda som jag kunde avvara var en gigantisk skiftnyckel. Den var verkligen modell STOR. Jag tänkte jag skulle komma att behöva den ifall jag fick punktering men när jag tänkte efter så insåg jag en sak. Om jag skulle få punktering så skulle jag inte behöva skiftnyckeln för jag visste inte ett dugg hur man fixar det. I så fall skulle jag bli tvungen att bita i det sura äpplet och ringa efter hjälp och be nån komma och plocka upp mig.

Så bar det iväg, kl 0700, en solig dag. Vägbeskrivningen hade jag med mig och följde varenda meter. Det gick väldigt lätt att cykla och jag tänkte att detta var ju ingenting jag hade behövt gruva mig för. Jag hade cykelbyxor och gelésadel så jag räknade med att rumpan skulle klara sig hyfsat också. Lite då och då ringde mobilen och jag fick avlägga rapport till barnen som undrade hur det gick och hur långt jag kommit.

Men 18 mil är ganska långt när man inte cyklat mer än max en mil åt gången tidigare. Det fanns väldigt många långa och fina nedförsbackar utmed vägen och i början njöt jag av varenda en. Men så småningom upptäckte jag att efter varje nedförsbacke så kom det en brant uppförsbacke också och då var det inte lika roligt längre. Jag gjorde små pauser då och då för att äta och dricka lite och vila mig. Men det fick inte bli för långa stopp för musklerna började ganska snart stelna till. Vädret var varmt och solen sken från en blå himmel. Rätt som det var så upptäckte jag vattendroppar på min hand, vilket förvånade mig, då det inte fanns ett moln på himlen. Så upptäckte jag att vattnet  i själva verket var svett som droppade från min panna.

Allt eftersom dagen led mot sitt slut så började jag bli tröttare och tröttare. Lite då och då förbannade jag min benägenhet för att få dumma idéer och önskade jag kunde lyssna på dom som försökte få mig att avstå från de värsta påhitten. Som att cykla 18 mil på en treväxlad cykel med en packning som fortfarande vägde ganska mycket.

När jag hade ett par mil kvar till Örebro så kom jag till en busshållplats. Jag kollade tidtabellen och såg att det snart skulle komma förbi en buss som skulle in till Örebro. Under några korta minuter övervägde jag väldigt allvarligt om jag skulle vänta på den och åka med den sista biten. Så kände jag att det kunde jag bara inte göra. Hade jag cyklat så långt så inte skulle jag ge upp nu på upploppet så att säga. Så jag fortsatte.

När jag hade ca 5-6 kilometer kvar ringde min särbo och sa han skulle möta mig. När han kom så hade han med sig energidryck. Så sa han att han kunde cykla sista biten om jag ville, så kunde jag ta bilen. Men det tackade jag nej till direkt. Det hade verkligen varit att sabba hela grejen kände jag. Däremot fick han ta min packning och sen gick resten av vägen väldigt lätt.

Det gick t.o.m bra att gå tre trappor upp till lägenheten. Där väntade ett varmt bad och så fick jag en whisky. Jag gillar inte whisky men just då var det som nektar från gudarna. Den helgen var det inte så roligt att gå och kissa för det krävdes ett väldigt lätt handlag för att torka sig. Cykelbyxor och gelésadeln kunde inte riktig skona det heligaste utan det blev ömt. Men annars klarade jag mig förvånansvärt bra från träningsvärk trots att jag inte stretchade nåt efteråt.

Jag åkte buss hem och sen skulle min särbo ta med cykeln när han kom helgen därpå. Då visade det sig att när han hämtade upp cykeln från sitt förråd så var det tomt i bakdäcket. Snacka om att jag ändå hade en del gudar med mig på färden. Hemma hade jag en reservcykel och på måndag när jag skulle cykla upp till affären så kom jag inte långt. Efter drygt 100 meter sade kroppen stopp. Jag orkade inte cykla en meter till.

Har jag lärt mig att inte vara så snabb med att berätta om mina idéer? Nej, det har jag inte. Jag funderar fortfarande då och då på vad jag egentligen håller på med. Men å andra sidan så får jag minnen för livet och det mesta är ju roligt också.

kort novell

Här kommer en liten kort novell som jag skrev när jag gick sommarkursen i Ransäter. Bilden är inte samma bild som jag hade då men den här får duga. Den säger ju lite om hur mannen här känner sig. Inte en muntergök direkt. Men så här är hans liv:

Jag heter Gunnar och här är jag. Jag visar film på stadens biograf. Det har jag gjort varannan söndag under de senaste fyrtio åren. Matinéföreställningarna är det som jag visar. Film är kul.Jag älskar film. Därför sitter jag här varannan söndag. Om jag inte skulle sitta här skulle jag vara tvungen att följa med frugan när hon hälsar på sina föräldrar. Där äts det stek varje söndag middag. Jag är förbannat trött på stek. Jag vill äta knaperstekt fläsk med kokt potatis och löksås.

Min fru är inte rolig och hennes föräldrar är ännu mindre roliga. Svärfar pratar alltid om hur ont han slitit i sina dagar i skogen och därför är söndervärkt av reumatism. När han börjar prata om sina krämpor börjar svärmor prata om sina onda leder och magen som inte sköter sig. Då berättar svärfar om sin prostata och svärmor tar till gallbesvären. De tävlar i vem som kommer på flest krämpor att räkna upp medan vi sitter och lyssnar. Sedan börjar frugan prata om sitt blodtryck och sina svimningsanfall, fast det lyssnar inte hennes föräldrar på. Hur många krämpor min fru än har så har föräldrarna fler. De är ju äldre förstås och har hunnit samla på sig mer under årens lopp.Snart har de varje sjukdom som finns i läkarboken, som alltid ligger framme när vi kommer dit. Därför sitter jag här så ofta jag kan.Här är det roligt.

Ibland behöver de någon som visar film på kvällstid och då skyndar jag mig att ta de skiften också.Här kan jag fantisera om andra världar. Här är jag Superman ena helgen, Lejonkungen nästa, James Bond och Indiana Jones ibland. Riktigt roligt var det när det visades gamla filmer med Gene Kelly och Fred Astaire. Då dansade och sjöng jag bättre än någon annan. Jag har till och med ett paraply här bakom disken:”I´m singing in the rain...”.Efter filmen går jag hem och kokar potatis, steker fläsk och lök och äter i tystnaden och stillheten. Ibland visslar jag när jag går hemåt. Sen kommer jag ihåg att snart kommer frugan också hem och då slutar jag vissla.

På vardagarna jobbar jag i järnverket och där är det också kul. Allt annat är kul om man jämför med att vara hemma och lyssna på frugan. Hon tar med sig krämporna från sina föräldrar och gör dom till sina egna. Sen berättar hon detaljerat om dom. Om och om igen. Det är inte kul. Jag bävar för att gå i pension. Den dagen närmar sig med stormsteg. Till dess har frugan hunnit samla på sig hela läkarboken hon också.

Men jag ska inte ta ut några sorger i förskott. Jag kan säkert fortsätta köra bio varannan söndag länge till, och kanske till och med få fler kvällsturer. Jag får bara hoppas att inte biografen läggs ner. Det har blivit färre och färre människor som går på bio nuförtiden. Dom har DVD gubevars och det blir billigare för dom.Jag kanske skulle börja golfa som alla andra gör. Men det orkar jag nog inte.Jag börjar bli lite trött och har lite besvär med kärlkrampen. Jag dricker väldigt mycket vatten och måste gå och kissa ofta. Undrar om det kan vara diabetes. Luftrören känns inte heller bra och ibland har jag svårt för att andas. Kan ju vara en släng av astma.

Men nu sitter jag här och kör film. Det är kul.

boktips

Jag har nu kommit in i en läsperiod och under veckan som gått har jag läst tre böcker som jag vill tipsa om.

1. Flickan med snö i håret./förf. Ninni Schulman. Den här boken är lite rolig att läsa för att handlingen tilldrar sig i Hagfors med omnejd så man känner ju igen miljön. Jag är inte speciellt förtjust i polisromaner där man får följa polisens jobb i jakten på mördare. Den här boken beskriver en del av polisens jobb men huvudpersonen är journalisten Magdalena och beskriver hennes jobb. Storyn är tyvärr väldigt trovärd och Ninni berättar i slutet av boken varifrån hon fick idén till boken. Jag tyckte boken var bra. Den är skriven på ett språk som är lättläst och även om en del saker är förutsägbara så är det en spännande berättelse.

2. Kriget är slut/förf. Morgan Alling. Morgans självbiografi börjar när han är ca 4 år och han berättar om en uppväxt med en missbrukande mamma och en styvpappa som ena dagen är rolig och andra dagen våldsam. Morgan och hans lillebror får flytta från barnhem till barnhem och från fosterhem till fosterhem. Det skrivs väldigt många böcker om barn som växer upp med missbrukande föräldrar eller på andra sätt far illa. Den här boken är annorlunda på så sätt att den inte är alldeles svart. Morgan far illa och blir sviken av människor och myndigheter. Men han vägrar göra sig till ett offer. Ingen ska få sätta sig på honom. Så småningom träffar han sin mamma och får svar på många av de frågor han har. Boken är lättläst för det är väldigt korta kapitel. Ögonblicksbilder som skildras på ett lättläst språk och jag hade svårt att lägga boken från mig innan den var färdigläst.

3. Mitt liv med Saddam/förf. Lena Katarina Swanberg. Swanberg berättar om Parisoula Lampsos liv som Saddams älskarinna. Hon träffade Saddam när hon var 16 år och han var 30 år. Sedan kom hon att leva med honom i drygt 30 år med avbrott då och då. Numera bor hon i Sverige med skyddad identitet efter att ha flytt från Irak då hon insåg att Saddam beslutat sig för att döda henne.  Den här boken läste jag ut på ett par dagar för det var inte lätt att lägga den från sig. Hon berättar om den rädsla hon levde i ständigt. Rädslan för att Saddam skulle skada hennes familj om hon inte följde de regler han satte upp. Hon levde ett priviligierat liv i ett Irak som sakta föll sönder men under ytan var det ett liv i fruktan.

Nu har jag lite flera böcker som jag ska läsa så det kommer flera boktips framöver.

domen

När jag gick och lade mig på söndag kväll så undrade jag väldigt vad jag skulle få för besked nästa dag. Då skulle nämligen doktorn ringa mig och tala om vad dom funnit på röntgenbilderna av mina knän och min vänstra tumme. Jag visste inte vilket som skulle vara värst: om han sa att bilderna inte visat nåt eller om han skulle säga att bilderna visade det och det. Om det inte visade nåt så skulle jag få springa fram och tillbaka till flera andra läkare för att få reda på varför jag har så ont. Om det däremot visade nåt skulle jag förmodligen hamna under kniven.

På måndag ringde han och sa att när det gällde vänster knä så finns där brosk som måste karvas ut (ok, han använde inte det ordvalet men det var det han menade), i höger knä har jag en benbit som är lös efter en olycka ( som jag inte kunde minnas att jag varit med om) och som måste plockas ut,  och min tumme är "lite ur led" (och har alltså varit det ett drygt år och inte vet jag hur det gått till). Så nu ska jag få remiss till en ortoped men jag hamnar inte under kniven direkt som tur är.

Det här fick mig att fundera över min erfarenhet av sjukvården. Om man undantar de fem gånger jag legat inne för jag fött barn så har jag inte haft så mycket med vården att göra ( förutom att jag jobbat med det rätt många år). Två gånger har jag legat på sjukhus och det var väl si så där.

Första gången var jag femton år och skulle utredas för att jag hade så mycket huvudvärk. Speciellt om jag skrattade mycket så fick jag fruktansvärt ont ( det är sant, och jag var en glad tonåring faktiskt). Jag låg inne en knapp vecka och det togs EEG och EKG och blodtryck och prover. Jag svimmade för första gången i mitt liv när dom skulle kolla hur mitt blodtryck var om jag reste mig upp ur sängen, och var tvungen att stå alldeles stilla några minuter. Som tur var fanns en vårdare inne i rummet och hann fånga upp mig innan jag drattade i golvet. Man fann inget fel på hjärnkontoret men däremot visade det sig att mitt hjärta var en aning för stort ( så det stämmer att jag har ett stort hjärta, fast jag har nog vuxit ikapp det nu). Dessutom har jag inte hjärtat på rätt ställe utan det ligger lite mer åt höger än vad det borde ( utan att nu relatera till vart hjärtat hör rent politiskt). Dessutom har jag ett blodtryck ( eller hade då ) som sjönk när jag t.e.x reste mig upp och det resulterade i att det svartnade för ögonen om jag inte tog det lugnt. Annars var jag frisk som en nötkärna. Huvudvärken skulle komma att försvinna med åren och det gjorde det också.

Andra gången var för ca 30 år sen när jag skulle bli insatt på medicin mot min allergi. Jag är allergisk mot en massa olika grässorter och den sommaren hade varit rent ut sagt för jävligt jobbig. Så jag skulle sättas in på sprutor, en i månaden under tre års tid. Men först måste de kolla vilken styrka jag skulle ha. Så jag fick ligga inne en knapp vecka och fick sprutor i låret så där ca var tredje timme. För varje spruta så blev märket efteråt större och större. Näst sista sprutan gavs och jag satt inne på rummet som jag delade med en dam. Plötsligt blev jag jättedålig. Ansiktet svällde upp,ögonen blev som springor och läpparna blev enorma, fingrarna blev som prinskorvar och jag kunde inte andas. Ännu mindre kunde jag larma och få hjälp. Jag hade fått en anafylaktisk chock och det som alldeles säkert räddade mitt liv var att min rumskamrat uppfattade min situation och kallade på hjälp. Allt gick väldigt fort och efteråt funderade jag på hur dom kunde lämna mig utan tillsyn när de ändå sett att jag hade reagerat på sprutorna.

Nu blir det alltså dax igen. Jag har bestämt mig för att alla ingrepp som resulterar i en sjukskrivning som är längre än en vecka det får vänta till i höst. I sommar ska jag jobba. Jag har också bestämt att vad de än ska göra med mig så får de inte söva mig. Jag har en gång blivit kallad för "kontrollfreak" av en arbetskamrat, och det kanske stämmer till en del. Jag vill ha kontroll över det som sker med mig och ifall jag är sövd har jag ingen kontroll alls. Dessutom är jag rädd för att om jag blir sövd så blir jag en av dom där bedövningen inte tar utan som känner allt som görs utan en chans att göra sig hörd.

Sen är jag också rädd för vad jag kanske säger när jag är sövd och vaknar till. En bekant till mig sa till en läkare, när hon vaknade efter en operation:"vad ful du är" och det skulle jag inte vilja göra. Eller tänk om jag fick en ung snygg doktor och sen skulle försöka ragga upp honom. Man är ju inte sig själv direkt efter att man varit sövd. Fast jag skulle ju kunna ragga upp snyggingen även om jag visste vad jag gjorde och sen skylla på narkosen.

Nej, det är bäst att vara vaken så man vet vad som sker och så man har kontroll över sig själv. Har jag förtroende för sjukvården? Ja, det har jag faktiskt, bara jag får som jag vill. Och det ska jag nog få.

tvångsäktenskap

Lite då och då får man läsa om tjejer som luras, eller öppet tvingas, att åka till sina hemländer för att där bli bortgifta. Ibland med någon som de varit bortlovade till sen barndomen, ibland med någon mycket äldre man, ibland med någon kusin eller annan släkting. Flickorna har inget att säga till om utan tvingas att acceptera.

Hur ofta tänker vi på att där finns ju även en motpart? En kille, man, som också tvingas in i ett äktenskap. Vi undrar aldrig över dom utan jag tror att vi ofta tar för givet att dom är med på noterna. Att de har ett val och kan säga nej om de inte vill ha flickan ifråga.

Jag har sett Malous program "Efter tio" som på onsdagar har en bokklubb. Igår hade hon med en författare som är född i Kurdistan men bott i Sverige i stort sett hela sitt liv. Arkan Asaad har skrivit en bok som heter "Stjärnlösa nätter" och som handlar om hans liv. Hur han som 19-åring lurades att åka på semester till sin hemby och där fick veta att han skulle giftas bort med en kusin. En flicka han haft som lekkamrat och nu skulle komma att betrakta som sin hustru. Han berättar om chocken han får när det går upp för honom att han inte har nåt egentligt val utan måste lyda.

Nu har jag beställt boken och det ska bli intressant att läsa den. Här får man historien från motpartens sida och jag tror inte att Arkan är den ende man som tvingats in i ett äktenskap. Sen är det lätt för oss att tycka att dom måste väl kunna neka, men så enkelt är det nog inte.

minnen ....del 4

Jag hade ca 5 km till skolan i Ölme när jag bodde där. Det betydde att jag fick åka skolskjuts. Många av mina klasskamrater bodde såpass långt från skolan så de också åkte skolskjuts. Det här var ju lantbrukstrakter och där fanns många bondgårdar utspridda. På den tiden var det inte så att föräldrarna skjutsade barnen på aktiviteter av olika slag eller till kompisar för att man skulle kunna leka med varandra efter skolans slut. Leka fick man göra på rasterna.

En dag gjorde jag och en kamrat upp att jag skulle följa med henne hem efter skolans slut. Det var inget som var bestämt sen före så varken hennes eller mina föräldrar visste om våra planer. Hon bodde inte så långt från skolan så hon gick varje dag och den här dagen gick jag tillsammans med henne. Planen var att jag skulle gå tillbaka till skolan ett par timmar senare och åka med den senare skolskjutsen hem. Men när barn har roligt så är det så lätt att glömma bort tiden och rätt som det var så hade dom där timmarna gått. När jag kom tillbaka till skolan så var där tomt. Sista skolskjutsen hade gått och det var bara för mig att gå de fem kilometrarna hem.

Detta var ju före tv och jag hade följaktligen aldrig sett något skrämmande program och aldrig hört talas om troll och banditer och annat farligt. Mamma och pappa var inte några sagoberättare och vi hade inga böcker hemma. Den enda som berättade något var farmor. Hon var djupt religiös och hennes berättelser var tagna ur bibeln. Enligt henne var detta den enda bok som man skulle läsa. Hon talade mycket om de som skulle få komma till himlen en dag. Vad som skulle hända med de som inte fick följa med dit sade hon aldrig. Jag tog för givet att om jag inte var tillräckligt snäll för att få följa med henne till himlen en dag, så skulle jag helt enkelt få bli kvar på jorden. Och det hade jag inget emot så där fanns heller inget som skrämde mig. Men allt detta gjorde att jag inte hade fantasi nog för att bli rädd när jag gick där ensam och det blev mörkare och mörkare allt eftersom eftermiddagen övergick i kväll. Fem kilometer är en lång väg att gå för en liten sjuåring.

Det var grusväg från skolan och fram till stora vägen och någon belysning fanns förstås inte. På båda sidor vägen fanns skog. Utom vid ett ställe. Där stod ett litet, ruckligt, rött hus, ganska nära vägen. Och där var enda gången som jag blev rädd. I det huset bodde nämligen en gubbe som var farlig. När jag närmade mig huset stannade jag till en stund. Jag visste inte vilket som var bäst att göra. Skulle jag skynda mig och springa förbi huset så inte gubben skulle hinna komma ut och ta mig? Eller skulle jag smyga förbi så inte han hörde mina steg i gruset? Jag bestämde mig för att springa och satte fart. Jag sprang så fort mina ben kunde bära mig och lugnade inte ner mig förrän jag var en lång bit från stugan. Ingen gubbe kom efter mig och jag var glad att jag var så snabb. På vilket sätt gubben var farlig det var det ingen som visste. Men alla visste ATT han var farlig. Jag hade aldrig ens sett honom och det tror jag inte mina kamrater heller hade gjort.

När jag slutligen kom hem var klockan väldigt mycket. Mina föräldrar hade naturligtvis blivit oroliga när jag inte kom hem med någon av skolskjutsarna. De hade lyckats få tag på min fröken men hon visste ju inte vart jag tagit vägen. Hon trodde jag åkt hem med skolbilen. Jag fick en ordentlig utskällning av mamma och pappa,  och sen fick jag det av min snälla fröken Dagmar också nästa dag i skolan. Själv förstod jag inte varför det blev ett sånt väsen bara för att jag följt med min kamrat hem och lekt.

glömsk?...nej tankspridd..del 4

För ganska många år sedan jobbade jag på CSK i Karlstad. Detta innebar ganska långa dagar så när jag var ledig så såg jag till att verkligen vara ledig. Jag kunde gå i nattskjorta hela dagen om jag kände för det. Var jag tvungen att gå till affären så slängde jag bara på mig en jacka och ett par långbyxor och sprang ner och handlade. Då bodde jag på Häggdalsvägen, i ett av husen som nu gått till "rivna husens himmel".

En vinterdag då jag var ledig och hade en nattskjortedag, så skulle jag gå ut med hunden. Jag slängde på mig ett par långkalsonger och en lång kappa och stövlar och tog hundpromenaden. Under tiden tänkte jag på att det var länge sen jag och barnen var och hälsade på deras farmor. Jag hade skilt mig men hela tiden hållit kontakt med min svärmor. Det var ju inte henne jag skilt mig från. När jag kom tillbaka in sa jag till flickorna att klä på sig så skulle vi göra en tur till farmor, vilket dom gärna var med på.

När jag svängde in mot hennes hus kom jag ihåg att jag fortfarande var klädd i nattskjorta och långkalsonger. På den här tiden fanns inget som hette leggings, men stövlarna var ganska höga och kappan lång så mina ben syntes det inte så mycket av. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte gärna vända och åka hem igen. Jag parkerade bilen och vi gick in. Barnen tog av sig och jag tog av mig stövlarna men behöll kappan på. Svärmor dukade fram kaffe och barnen fick saft. Så satt vi där. Jag med kappan på mig. Svärmor tittade lite undrande på mig ett tag. Sen frågade hon om jag inte skulle ta av mig ytterkläderna. Jag mumlade nåt. Till slut sa hon: "Säg inte att du sitter med nattskjortan på dig." Vad skulle jag svara på det? Det var bara att erkänna att jo det gjorde jag ju. Hon skrattade bara och egentligen var det rätt skönt att säga som det var och ta av mig kappan. Det var nämligen ganska varmt inne i hennes kök. Svärmor kände ju mig så jag tror inte hon var speciellt överraskad över min klädsel. Eller brist på klädsel kanske man ska säga. Och  barnen höjde inte ens på sina ögonbryn. Mamma var mamma, som vanligt.

minnen...del 3

Lackskorna. Jag minns inte varför jag fick dom, men en dag fick jag ett par nya, svarta , blänkande lackskor. Det var de finaste skor jag någonsin haft och egentligen skulle jag bara ha dom när jag skulle vara fin. Men jag fick ha dom ibland annars också. När vi var ute och gick och jag hade lackskorna på mig, så tog det tid för oss att komma fram. Jag var nämligen tvungen att stanna vid vart och vartannat steg och gnugga bort dammet från skorna. Det gick ju inte att låta dom bli dammiga. Dom skulle blänka så jag nästan kunde se min spegelbild i dom. Att springa omkring och leka var bara inte att tänka på. Jag kunde sätta på mig skorna hemma och sen satt jag på trappan och såg mina syskon leka. Jag hade lärt mig läsa väldigt tidigt så jag satt och läste i min läsebok från skolan för jag var ju stor. Läxor hade vi ju inte men boken fick vi ta med oss hem om vi ville. Eftersom jag inte kunde springa omkring och damma ner skorna så blev det mycket läsande för mig. Detta gjorde att jag blev duktig på att läsa och hade naturligtvis nytta av det i skolan också.

En dag skulle jag följa med mamma någonstans, minns inte vart. Vi skulle cykla. D.v.s mamma cyklade och jag satt bak på pakethållaren. Naturligtvis skulle jag ha lackskorna på mig för jag skulle vara fin vart det nu än var vi skulle.  På den tiden fanns inte några särskilda stolar för barn att sätta på cykeln utan jag fick sitta där bak och hålla mamma om midjan. Så fick jag vara noga med att hålla ut benen så inte fötterna skulle komma in i cykelhjulet. Vi kom inte  långt innan jag blev ouppmärksam och glömde hålla ut benen. Ena foten for in i cykelhjulet. Det blev tvärstopp. Mamma hann hoppa av cykeln och hindra den från att ramla omkull med mig baktill på pakethållaren. Och jag skrek. Jag grät inte utan det var ett skrik som kunde väckt döda. Jag skrek som om kniven suttit i mig när jag såg vad som hänt. Jag hade inte ont för foten hade klarat sig utan skador. Men hälen på mina skor var helt söndertrasad. Det var det absolut värsta som kunde hänt.Mina fina, svarta, blanka skor.När mamma hörde mitt förtvivlade skrikande så trodde hon att jag blivit riktigt illa skadad. Hennes lättnad var naturligtvis stor när hon såg att jag var oskadad. Pappa undersökte skon för att se om det var möjligt att lämna den till skomakaren och få den lagad men insåg snart att det inte fanns nåt att göra.

Det tog tid för mig att acceptera att jag inte kunde använda skorna längre. När jag väl kommit över det värsta så bestämde jag att vi måste begrava skorna, som vi hade gjort med en liten fågelunge som vi funnit död en dag.  Jag stoppade ner skorna i skokartongen som fortfarande fanns kvar. Sen gick jag tillsammans med mina syskon ut på baksidan huset. Pappa hjälpte mig att gräva en grav till skorna. Min farmor var väldigt religiös av sig och vi hade en finsk psalmbok hemma som hon hade lämnat sist hon var och hälsade på oss. Den tog jag med ut och bläddrade i och slog upp på en sida. Det var liten och svår text och jag kunde inte nån av psalmerna.Men vi måste ju sjunga nåt. Den enda sång som mina småsyskon kunde var "björnen sover" för den hade jag lärt mig i skolan och i min tur lärt ut till mina syskon. Så vi stod där med varsin liten blombukett i näven och sjöng. Sen kunde jag så småningom komma över att jag inte längre hade vackra skor.

minnen....del 2

Jag gick första klass i Ölme skola. Jag har en gång i vuxen ålder åkt fram till skolan i Ölme så jag vet nu att jag hade ca 5 km skolväg. Jag hade skolskjuts men bilen hämtade inte hemma utan vid en hållplats en bit bort. Hur jag kom till hållplatsen minns jag inte men jag skulle tro att mamma följde mig dit. Nån gång minns jag att jag gick hem själv från hållplatsen och tog då en genväg tvärs över åkern.

Visslingen. Mina äldre skolkamrater kunde vissla. Särskilt pojkarna gick omkring, putade med läpparna och visslade. Det lät säkerligen inte speciellt vackert men det lät i alla fall. Själv lyckades jag aldrig få till det. Jag putade med läpparna och blåste. Men det blev bara ett frustande och susande. I bästa fall lät det lite som ett svagt vinande som, om man hade livlig fantasi, påminde lite svagt om en vissling. Så en dag, när jag gick hem över åkern, så försökte jag som vanligt. Jag trutade med läpparna, blåste ut luft och ingenting hände. Jag provade och provade och blev till slut yr i huvudet av all utandning. Sen, plötsligt, så hörde jag en vissling komma ut mellan mina läppar. Det lät inte mycket men det var klart och tydligt en vissling. Jag blev så ivrig att komma hem och demonstrera min nya talang så jag sprang allt vad benen höll. När jag kom fram var jag så andfådd så jag lyckades inte få fram mer än ett litet vinande. Men när jag väl hämtat mig så kunde jag mycket stolt låta hela familjen ta del av mitt nya kunnande. Sen gick jag omkring hela dagarna och visslade.Det rönte inte direkt någon större uppskattning utan jag blev vänligt men bestämt ombedd att vissla lite mindre. Mina kunskaper inom denna konstart har väl inte direkt utvecklats under årens lopp utan jag låter nog ungefär lika nu som då. Och jag har aldrig lyckats lära mig att busvissla fast jag verkligen försökt. Men jag tröstar mig med att man kan inte kunna allting.

Tuggummit. Begreppet lördagsgodis fanns ju inte på den tiden. Ibland fick vi bröstsocker när mamma och pappa var iväg och handlade. Det såg ut som bärnstensfärgade småbitar som var väldigt sött och gott. Antingen kunde vi få det i en strut eller också fanns det att få uppträtt på ett snöre. Mina kamrater gick ibland omkring och tuggade på tuggummi och blåste stora bubblor. Det såg så roligt ut och jag tiggde och bad att få ett tuggummi också. Till slut fick jag det istället för bröstsocker. Jag minns inte vad tuggummit hette men det var av samma typ som en vanlig Toy. En liten, fyrkantig, vit bit. Jag tuggade och tuggade och tuggade. Jag försökte blåsa bubblor men det gick inte alls. Jag visste ju inte att bubbelgum var nåt helt annat och det visste ju inte mamma och pappa heller. Tuggummi som tuggummi, tänkte jag. Jag var säker på att en dag skulle jag också få till en bubbla. På kvällen lade jag ifrån mig tuggummit på en stol bredvid min säng, och på morgonen började jag tugga igen. Men det blev naturligtvis inte bättre ju äldre tuggummit blev. Tvärtom, efter några dagar, kände jag när jag tuggade att tuggummit liksom bara föll sönder i min mun. Det blev småbitar av allt. Då hade jag tuggat och tuggat och tuggat i flera dagar. Så småningom fick jag ett bubbelgum och blåste bubblor. Men jag upptäckte att det inte var så kul som det såg ut och lärde mig aldrig uppskatta vitsen med bubblorna. Och jag har aldrig blivit någon tuggummiälskande person. Ibland kan jag drömma mardrömmar där jag har ett tuggummi i munnen, tuggar på det och sen vill jag spotta ut det. Men hur jag än spottar och spottar så blir det hela tiden en liten bit kvar i munnen och den växer och växer och växer. Och jag spottar och spottar och spottar. Blir aldrig av med det.

minnen....del 1

Jag köpte en mjölkliter häromdagen.På baksidan mjölkpaketet läste jag om mjölkbonden Andreas Larsson som tillsammans med familjen driver en mjölkgård i Ölme.Jag är nästan bergsäker på att han är barnbarn till den mjölkbonde som pappa jobbade hos när vi bodde i Ölme.Jag minns att dom hette Larsson och hade en rätt stor gård med mjölkkor. Huset vi bodde i finns fortfarande kvar.Man ser det när man åker stora vägen från Karlstad mot Kristinehamn och kommer till Ölme.Man åker förbi avfarten mot Ölme kyrka. Så kommer man till ett avsitt av vägen med åkrar på bägge sidor. På höger sida kan man se ett litet rött hus som står nära det som då var stora vägen. Det står lite träd runt huset, och en liten bit bort kan man se gården där pappa jobbade.

Vi bodde där några år, minns inte när vi flyttade dit, men det måste ha varit nån gång 1955 eller 1956. Sen flyttade vi till Storfors sommaren 1959. Jag har en del minnen från tiden i Ölme och även om jag inte minns exakt hur gammal jag var, så kan jag räkna ut att de tidigaste minnena var från det att jag var ca 5 år.

Mamma fick TBC, en väldigt vanlig sjukdom på den tiden. Hon låg på sanatorium i Arvika under en lång period och vi hade barnsamariter som kom och tog hand om oss barn när pappa jobbade. Jag minns inte så mycket om dom men jag kommer ihåg att en av dom hette Inez. Det var det vackraste namnet jag visste då, för hon var så vacker med korpsvart hår. Och hon var snäll, minns jag. Mamma sydde varsin teddybjörn till mig, syrran och brorsan, som vi fick när hon kom hem. Min nalle finns fortfarande kvar. Pälsen klippte jag en gång för jag trodde den skulle växa ut igen och bli riktigt lång. Den har tappat ett ben och är lite skruttig, men den finns i min ägo.

Mammas sjukdom gjorde att vi barn var tvungna att gå på lungröntgen en gång varje år under hela vår uppväxt. När vi så småningom flyttade till Hagfors så gick vi på dessa kontroller så länge det fanns en dispensär i Hagfors. Kallelsen kom alltid till skolan och fröken talade om att vi skulle iväg. Det var inte frågan om nån sekretess där inte, utan hela klassen visste om att jag skulle iväg, vilket inte var så roligt. Jag kunde inte riktigt förklara vad det hela gick ut på och dom förstod inte vad det var frågan om.

På den tiden var det vanligt att det gick luffare på vägarna och knackade på för att få en matbit. Mer än en luffare satt i vårat kök och fick mat av mamma. Vi barn brukade sitta och betrakta dessa håriga, skäggiga män som satt på vår kökssoffa. Och när de gav sig iväg så hade dom alltid en liten matsäck med sig. Inte för att vi hade så mycket, men mamma ansåg att vi i alla fall hade så vi kunde dela med oss till de som inte hade nåt.

Huset hade ett rum och kök. Vi barn låg i rummet och mamma och pappa låg i köket. En kväll när jag just höll på att somna hörde jag hur brorsan började skrika så det ekade i det lilla rummet.Jag brydde mig inte så mycket om det. Han var ju en liten unge på bara ett par år och skrek lite då och då av ilska om han inte fick som han ville. Sekunderna efteråt hörde jag hur syrran började skrika. Först brydde jag mig inte om det heller. Hon var ju också bara en liten unge som bara var lite äldre än brorsan. Men så såg jag i fantasin varför dom skrek. Det var naturligtvis så att en stor råtta hade bitit brorsan och sen hoppat över till syrran och bitit henne. Nu var råttan på väg mot min säng. Så det var bäst att skrika innan han kom till mig. Jag gav upp ett gällt skrik för att skrämma iväg råttan, som faktiskt bara fanns i min fantasi. Mamma och pappa kom inrusande för att se vad det var som hände. Det visade sig att brorsan sett skuggor på rullgardinen och blivit skrämd av det. Rummets fönster vette ut mot vägen och när bilarna körde förbi bildade deras lyktor, som lyste upp trädet utanför, mönster på rullgardinen.

Jag brukade ibland ge mig av till gården där pappa jobbade. Jag fick inte gå ut på stora vägen själv. Även om trafiken på den tiden inte var tillnärmelsevis så livlig som den är nu så var det naturligtvis inte lämpligt för en femåring att ge sig ut där själv. En gång sprang jag ut i vägen, minns inte varför, men det kom bilar från bägge håll. Jag minns ännu mammas desperata skrik när hon såg mig mitt i vägen. Jag stannade till och tur var det för då kunde bilarna sakta köra förbi mig. Efter detta var det ännu strängare order att inte gå ut på vägen. Däremot kunde jag springa över åkern till gården, vilket jag gjorde lite då och då. Inte alltid med mammas tillåtelse. En dag när jag sprang iväg så var det väldigt lerigt på åkern och jag kom inte så långt innan jag fastnade. Till slut kom jag loss men min stövel satt fast i leran. Det var bara att springa in till mamma och berätta om missödet och så fick hon ge sig ut i leran för att rädda stöveln.

Oftast var jag hos pappa i ladugården och tittade på korna som jag tyckte var fina med sina stora ögon. Och så var dom så roliga för att dom tuggade hela tiden. Korna stod i bås med ett plank mellan sig. Med tanke på hur många kor har det nu så hade dessa kor det fint och gott om utrymme. Naturligtvis fanns det också kattungar i ladugården då och då. En dag när jag lekte med en liten grårandig kattunge så började den klättra uppför planket som fanns mellan två kor. Så ramlade den ner i det ena båset och kon som stod där råkade trampa ihjäl den stackars katten. Jag blev så arg på den kon så efter det dröjde det länge innan jag gick in i ladugården igen.

Det hände att jag var inne hos bondmoran ibland också. Jag blev bjuden på saft och bullar och "hjälpte" henne med småsysslor, så mycket som en femåring nu  kan hjälpa till med nåt. En dag skulle jag ställa in nåt i det stora skafferiet som fanns. Man kunde gå in i det och där fanns en väldig massa spännande saker som vi inte hade hemma. I en stor skål såg jag en skimrande grön gelé. Det såg så gott ut så jag måste bara smaka. Jag stoppade ner fingret i gelén och slickade sen på fingret. Det var grönsåpa. Jag fick väldigt bråttom att komma ut och skynda hem. Jag kunde ju inte skölja ur mun inne hos bondmoran. Jag förstod att hon kanske inte skulle tycka om att jag stoppat fingret i en av hennes skålar i skafferiet.