minnen....del 2

Jag gick första klass i Ölme skola. Jag har en gång i vuxen ålder åkt fram till skolan i Ölme så jag vet nu att jag hade ca 5 km skolväg. Jag hade skolskjuts men bilen hämtade inte hemma utan vid en hållplats en bit bort. Hur jag kom till hållplatsen minns jag inte men jag skulle tro att mamma följde mig dit. Nån gång minns jag att jag gick hem själv från hållplatsen och tog då en genväg tvärs över åkern.

Visslingen. Mina äldre skolkamrater kunde vissla. Särskilt pojkarna gick omkring, putade med läpparna och visslade. Det lät säkerligen inte speciellt vackert men det lät i alla fall. Själv lyckades jag aldrig få till det. Jag putade med läpparna och blåste. Men det blev bara ett frustande och susande. I bästa fall lät det lite som ett svagt vinande som, om man hade livlig fantasi, påminde lite svagt om en vissling. Så en dag, när jag gick hem över åkern, så försökte jag som vanligt. Jag trutade med läpparna, blåste ut luft och ingenting hände. Jag provade och provade och blev till slut yr i huvudet av all utandning. Sen, plötsligt, så hörde jag en vissling komma ut mellan mina läppar. Det lät inte mycket men det var klart och tydligt en vissling. Jag blev så ivrig att komma hem och demonstrera min nya talang så jag sprang allt vad benen höll. När jag kom fram var jag så andfådd så jag lyckades inte få fram mer än ett litet vinande. Men när jag väl hämtat mig så kunde jag mycket stolt låta hela familjen ta del av mitt nya kunnande. Sen gick jag omkring hela dagarna och visslade.Det rönte inte direkt någon större uppskattning utan jag blev vänligt men bestämt ombedd att vissla lite mindre. Mina kunskaper inom denna konstart har väl inte direkt utvecklats under årens lopp utan jag låter nog ungefär lika nu som då. Och jag har aldrig lyckats lära mig att busvissla fast jag verkligen försökt. Men jag tröstar mig med att man kan inte kunna allting.

Tuggummit. Begreppet lördagsgodis fanns ju inte på den tiden. Ibland fick vi bröstsocker när mamma och pappa var iväg och handlade. Det såg ut som bärnstensfärgade småbitar som var väldigt sött och gott. Antingen kunde vi få det i en strut eller också fanns det att få uppträtt på ett snöre. Mina kamrater gick ibland omkring och tuggade på tuggummi och blåste stora bubblor. Det såg så roligt ut och jag tiggde och bad att få ett tuggummi också. Till slut fick jag det istället för bröstsocker. Jag minns inte vad tuggummit hette men det var av samma typ som en vanlig Toy. En liten, fyrkantig, vit bit. Jag tuggade och tuggade och tuggade. Jag försökte blåsa bubblor men det gick inte alls. Jag visste ju inte att bubbelgum var nåt helt annat och det visste ju inte mamma och pappa heller. Tuggummi som tuggummi, tänkte jag. Jag var säker på att en dag skulle jag också få till en bubbla. På kvällen lade jag ifrån mig tuggummit på en stol bredvid min säng, och på morgonen började jag tugga igen. Men det blev naturligtvis inte bättre ju äldre tuggummit blev. Tvärtom, efter några dagar, kände jag när jag tuggade att tuggummit liksom bara föll sönder i min mun. Det blev småbitar av allt. Då hade jag tuggat och tuggat och tuggat i flera dagar. Så småningom fick jag ett bubbelgum och blåste bubblor. Men jag upptäckte att det inte var så kul som det såg ut och lärde mig aldrig uppskatta vitsen med bubblorna. Och jag har aldrig blivit någon tuggummiälskande person. Ibland kan jag drömma mardrömmar där jag har ett tuggummi i munnen, tuggar på det och sen vill jag spotta ut det. Men hur jag än spottar och spottar så blir det hela tiden en liten bit kvar i munnen och den växer och växer och växer. Och jag spottar och spottar och spottar. Blir aldrig av med det.