minnen....del 1

Jag köpte en mjölkliter häromdagen.På baksidan mjölkpaketet läste jag om mjölkbonden Andreas Larsson som tillsammans med familjen driver en mjölkgård i Ölme.Jag är nästan bergsäker på att han är barnbarn till den mjölkbonde som pappa jobbade hos när vi bodde i Ölme.Jag minns att dom hette Larsson och hade en rätt stor gård med mjölkkor. Huset vi bodde i finns fortfarande kvar.Man ser det när man åker stora vägen från Karlstad mot Kristinehamn och kommer till Ölme.Man åker förbi avfarten mot Ölme kyrka. Så kommer man till ett avsitt av vägen med åkrar på bägge sidor. På höger sida kan man se ett litet rött hus som står nära det som då var stora vägen. Det står lite träd runt huset, och en liten bit bort kan man se gården där pappa jobbade.

Vi bodde där några år, minns inte när vi flyttade dit, men det måste ha varit nån gång 1955 eller 1956. Sen flyttade vi till Storfors sommaren 1959. Jag har en del minnen från tiden i Ölme och även om jag inte minns exakt hur gammal jag var, så kan jag räkna ut att de tidigaste minnena var från det att jag var ca 5 år.

Mamma fick TBC, en väldigt vanlig sjukdom på den tiden. Hon låg på sanatorium i Arvika under en lång period och vi hade barnsamariter som kom och tog hand om oss barn när pappa jobbade. Jag minns inte så mycket om dom men jag kommer ihåg att en av dom hette Inez. Det var det vackraste namnet jag visste då, för hon var så vacker med korpsvart hår. Och hon var snäll, minns jag. Mamma sydde varsin teddybjörn till mig, syrran och brorsan, som vi fick när hon kom hem. Min nalle finns fortfarande kvar. Pälsen klippte jag en gång för jag trodde den skulle växa ut igen och bli riktigt lång. Den har tappat ett ben och är lite skruttig, men den finns i min ägo.

Mammas sjukdom gjorde att vi barn var tvungna att gå på lungröntgen en gång varje år under hela vår uppväxt. När vi så småningom flyttade till Hagfors så gick vi på dessa kontroller så länge det fanns en dispensär i Hagfors. Kallelsen kom alltid till skolan och fröken talade om att vi skulle iväg. Det var inte frågan om nån sekretess där inte, utan hela klassen visste om att jag skulle iväg, vilket inte var så roligt. Jag kunde inte riktigt förklara vad det hela gick ut på och dom förstod inte vad det var frågan om.

På den tiden var det vanligt att det gick luffare på vägarna och knackade på för att få en matbit. Mer än en luffare satt i vårat kök och fick mat av mamma. Vi barn brukade sitta och betrakta dessa håriga, skäggiga män som satt på vår kökssoffa. Och när de gav sig iväg så hade dom alltid en liten matsäck med sig. Inte för att vi hade så mycket, men mamma ansåg att vi i alla fall hade så vi kunde dela med oss till de som inte hade nåt.

Huset hade ett rum och kök. Vi barn låg i rummet och mamma och pappa låg i köket. En kväll när jag just höll på att somna hörde jag hur brorsan började skrika så det ekade i det lilla rummet.Jag brydde mig inte så mycket om det. Han var ju en liten unge på bara ett par år och skrek lite då och då av ilska om han inte fick som han ville. Sekunderna efteråt hörde jag hur syrran började skrika. Först brydde jag mig inte om det heller. Hon var ju också bara en liten unge som bara var lite äldre än brorsan. Men så såg jag i fantasin varför dom skrek. Det var naturligtvis så att en stor råtta hade bitit brorsan och sen hoppat över till syrran och bitit henne. Nu var råttan på väg mot min säng. Så det var bäst att skrika innan han kom till mig. Jag gav upp ett gällt skrik för att skrämma iväg råttan, som faktiskt bara fanns i min fantasi. Mamma och pappa kom inrusande för att se vad det var som hände. Det visade sig att brorsan sett skuggor på rullgardinen och blivit skrämd av det. Rummets fönster vette ut mot vägen och när bilarna körde förbi bildade deras lyktor, som lyste upp trädet utanför, mönster på rullgardinen.

Jag brukade ibland ge mig av till gården där pappa jobbade. Jag fick inte gå ut på stora vägen själv. Även om trafiken på den tiden inte var tillnärmelsevis så livlig som den är nu så var det naturligtvis inte lämpligt för en femåring att ge sig ut där själv. En gång sprang jag ut i vägen, minns inte varför, men det kom bilar från bägge håll. Jag minns ännu mammas desperata skrik när hon såg mig mitt i vägen. Jag stannade till och tur var det för då kunde bilarna sakta köra förbi mig. Efter detta var det ännu strängare order att inte gå ut på vägen. Däremot kunde jag springa över åkern till gården, vilket jag gjorde lite då och då. Inte alltid med mammas tillåtelse. En dag när jag sprang iväg så var det väldigt lerigt på åkern och jag kom inte så långt innan jag fastnade. Till slut kom jag loss men min stövel satt fast i leran. Det var bara att springa in till mamma och berätta om missödet och så fick hon ge sig ut i leran för att rädda stöveln.

Oftast var jag hos pappa i ladugården och tittade på korna som jag tyckte var fina med sina stora ögon. Och så var dom så roliga för att dom tuggade hela tiden. Korna stod i bås med ett plank mellan sig. Med tanke på hur många kor har det nu så hade dessa kor det fint och gott om utrymme. Naturligtvis fanns det också kattungar i ladugården då och då. En dag när jag lekte med en liten grårandig kattunge så började den klättra uppför planket som fanns mellan två kor. Så ramlade den ner i det ena båset och kon som stod där råkade trampa ihjäl den stackars katten. Jag blev så arg på den kon så efter det dröjde det länge innan jag gick in i ladugården igen.

Det hände att jag var inne hos bondmoran ibland också. Jag blev bjuden på saft och bullar och "hjälpte" henne med småsysslor, så mycket som en femåring nu  kan hjälpa till med nåt. En dag skulle jag ställa in nåt i det stora skafferiet som fanns. Man kunde gå in i det och där fanns en väldig massa spännande saker som vi inte hade hemma. I en stor skål såg jag en skimrande grön gelé. Det såg så gott ut så jag måste bara smaka. Jag stoppade ner fingret i gelén och slickade sen på fingret. Det var grönsåpa. Jag fick väldigt bråttom att komma ut och skynda hem. Jag kunde ju inte skölja ur mun inne hos bondmoran. Jag förstod att hon kanske inte skulle tycka om att jag stoppat fingret i en av hennes skålar i skafferiet.