OK, de som känner mig frågar sig säkert vad det är för karriär det är frågan om. Men man kan göra karriär på så många sätt. Det behöver inte betyda att man deltar i stora mästerskap och tar medaljer av olika valörer. Det behöver inte heller betyda att det skrivits om bedrifterna på tidningarnas sportsidor. Inte heller att folk, när de hör mitt namn, säger att :"Javisst ja, hon var ju jätteduktig i...." Framförallt behöver det inte betyda att folk har en massa krav på en att man ska prestera. Det kan vara nåt så enkelt som att man gör nåt som man själv aldrig trodde man skulle göra. Att man presterar mer än man trodde man var mäktig att prestera.
När jag gick i skolan så var gymnastiklektionerna oerhört tråkiga. Man fick springa 60 m på tid, hoppa längd och höjd och kasta boll. Sen var det en hel massa meningslösa andra aktiviteter som inte gjorde nån unge glad eller väckte någon önskan om fortsatt idrottande hos eleverna. Jo, kanske hos en del som redan hade såna ambitioner och som även tränade på sin fritid. Men inte hos "vanliga" barn/ungdomar. Jag var duktig på basketboll och handboll och det fick vi spela kanske max ett par gånger per termin. Fotboll var inte att tänka på för tjejerna. När det var dags för friluftsdagar med friidrott på schemat så kom jag alltid till skolan, haltande och med ett plågat uttryck i ansiktet. Jag talade om för min gympalärare vilken otur jag hade som dagen innan stukat foten. Jag fick ju inte gå hem men jag slapp vara med på tävlingarna. För att komma ihåg vilken fot jag stukat, så jag haltade på rätt fot hela dagen, så gick jag omkring med en sten i skon. Lite plågsamt men ändå kom jag ju lindrigt undan. Att min gympalärare aldrig ifrågasatte min maximala otur vid varje friluftsdag förvånade mig. Men det kanske var lättare för honom att "tro" på det jag sade.
Även när jag gick vårdskolan och var ca 30 år så var gymnastiklektionerna uppbyggda som för att fostra friidrottare. Då fanns ett gym och en simhall i skolan och vi tyckte det var bättre om vi fick köra styrketräning med tanke på det yrke vi skulle ha med en massa lyft och tungt arbete. Men vi fann inget gehör. Vi fick göra några pass på gymmet och några i simhallen, men annars skulle vi springa på tid och hoppa längd och höjd. Gissa hur många gånger jag var "sjuk" och "skadad".
Men sen började jag jogga lite ute i skogen och upptäckte hur befriande det var. Jag sprang alltid ensam och det fanns inte ett världsproblem utan att jag löste det i spåret. Vi blev sen ett gäng som sprang Vårruset - ett motionslopp på 5 km för tjejer i Örebro. Det fanns ingen prestige i det hela utan det var en kul grej som avslutades med en picnic.
Så skulle jag följa med och åka ICA Kort-Vasan. Jag minns inte längre vem det var som fick mig till att anmäla mig till denna vansinnesaktivitet. 30 km på skidor låter ju inte så farligt och jag har ibland lite dålig koll på vad jag kan prestera. Åhströms hade en buss som gick med skidåkare till loppet och det var väldigt bra organiserat. Jag hade inte åkt längdåkningsskidor på minst tio år och detta var en vinter när det var dåligt med snö. Jonas och hans gäng lyckades i alla fall få ihop tillräckligt med snö för att vi skulle kunna åka några varv runt fotbollsplanen i Råda nån helg innan det var dags att dra iväg. Två dagar innan vi skulle åka så låg jag hemma och var magsjuk så när onsdagen kom var jag inte så lite trött och sliten.
Mina kompisar hade bedyrat att det inte fanns några backar på de här 3 milen.De visste nämligen att jag hade problem med backar. Jag hade åkt slalom men det går inte att jämföra med längdåkningsskidor i en brant nerförsbacke. Att byta spår var ju bara inte att tänka på, men jag var lugn. Dom hade ju talat om för mig vilken lätt bana det var för de hade åkt året innan också.
Naturligtvis fanns det backar. När jag kom till den första, för mig riktigt branta, uppförsbacken så undrade jag var i hel....te mina kompisar åkt egentligen. Men jag kunde ju inte vända utan det var bara att försöka ta sig uppför backen någotsånär med stil och elegans. Sen bar det naturligtvis av nedåt. Då fick jag stå uppe i backen, spåret längst till höger och vänta till det var tomt nedanför mig. Jag insåg ju att jag annars skulle komma att köra över den som eventuellt befann sig i spåret när jag kom. Eller också måste jag slänga mig omkull. Det var inte så lockande med tanke på att jag då måste ta mig upp också och jag visste inte riktigt hur det skulle gå. Till slut lyckades jag i alla fall lära mig att gå uppför backen likadant som de andra. Ni vet så där så det ser ut som ett V när man ser spåren man lämnar efter sig i backen. Dessutom var jag mäkta stolt för jag ramlade inte omkull en enda gång.
Vid ett tillfälle, när jag såg att det var rent i spåret nedanför mig och jag gav mig av, så såg jag till min förskräckelse hur två personer klev ut i spåret. Då var jag redan på väg ner så det var inte att vänta på att de skulle kliva ur och inte kunde jag byta spår heller. Jag försökte skrika att de skulle ur spåret men fick inte fram ett ljud. Antagligen såg de mig komma för de flyttade på sig i sista minuten. Det var TV Sporten med Ulfbåge som stod där. När jag "susade" förbi hörde jag honom prata om att just vid den här punkten hade Thomas Wassberg....och sen hörde jag inte nåt mer. När jag såg det inslaget i TV var jag rädd att jag skulle synas som en gul-röd-svart-rosa flygande fara. Men de hade väl gjort omtagningar för jag syntes inte alls. Däremot synstes de som jag hade åkt förbi något tidigare.
Jag tog det lugnt i spåret och tyckte det var rätt angenämt egentligen. Det var några killar som åkte fram och tillbaka i spåren med snöskoter och en av dem stannade lite framför mig. När jag kom fram till honom så frågade han hur det kändes. Jag sa att det kändes bara bra men att jag hade lite ont i nacken och vänster axel. "Stanna till vid nästa station och få lite massage,"sa killen, "du hinner ändå innan de drar snöret." "Drar snöret?" jag blev som ett frågetecken. "Drar de snöret?" Skulle jag inte få åka så länge jag ville? "Det är ingen fara," sa killen. "Du hinner."
När jag kom till kontrollen så tänkte jag strunta i massagen men den här killen var precis bakom mig och såg till att jag kom in till massören. Samtidigt tog de hand om mina skidor och efter en kvart ungeför kunde jag fortsätta. När jag åkt ett tag såg jag hur en av killarna kom och körde förbi mig,stannade och väntade in mig, fortsatte sedan och åkte före mig. Till slut tyckte jag det verkade lite underligt. Det var ju knappast frågan om att han försökte ragga upp mig, svettig och rödblommig som jag var. Så jag frågade om jag kanske var sist i spåret. Jodå, det var just det jag var. "Men med den farten du har nu så hinner du," sa han.
Jag fortsatte och lyckades faktiskt öka farten något också.De här killarna var med mig hela vägen och peppade mig. Jag åkte till och med förbi några andra åkare som tog det lugnt i spåret. När jag kommer på upploppet i Mora så hör jag en röst i högtalaren som sa:" Här kommer nu Tuula Stenmark som var sist i spåret när det var fem kilometer kvar. Men nu har hon åkt upp sig." Och så applåderade folk och det var första gången jag fick applåder för en idrottsprestation.Förmodligen den enda och den sista gången också. Jag fick även pris; ett par sportsockor och en jättefin kalender från ICA-kuriren.
När jag fick mitt diplom såg jag att jag hade en sekund till godo innan de skulle ha stängt för tidtagning vid målgången. De andra i bussen hade väntat och tyckte kanske inte det var så himla roligt. Men de hade tagit med mat åt mig så jag kunde äta på bussen och jag hade ett minne för livet. Min prestation har t.o.m varit med som en fråga i en tipspromenad som Råda IK hade nåt år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar