EN MAGISK SOMMAR. KAP. 2

       ”Titta vad vi hittade i garderoben. Är det du som målat den här?”
         Maria gick in i köket där Tanja satt, och visade henne på tavlan som hon hade hittat. Anna hade med sig fotot på flickan och tanten med katten.Tanja reste sig och kom fram till dom. Hon tittade noga på tavlan. Så skakade hon på huvudet.
        ”Nej,”sa hon.”Den där känner jag inte igen. Vilken vacker tavla. Få se om vi kan finna nån signatur nånstans. Konstnärer brukar signera sina alster.”
         Hon tittade noga på tavlan. Så pekade hon på något i nedre högra hörnet på målningen.
         ”Här står det något”, sa hon. ”Det ser ut att vara fyra bokstäver men dom syns inte så bra. Det första ser i alla fall ut att vara ett O och det sista som ett A. Men dom två som är mellan där kan jag inte riktigt tyda. Var hittade ni den här?”
          ”Den var långt inne i garderoben,”svarade Maria. ”Den var under ett lakan. Jag trodde det var något som du hade målat och inte varit så nöjd med och därför ställt undan den där uppe.”
           ”Om jag kunde måla så här så skulle jag inte gömma det nånstans,”sa Tanja. ”Det är något speciellt med den här. Jag vet att när min mormor dog och hennes hus tömdes, så tog dom hit väldigt många saker. En del finns i uthuset och en del möbler finns i gäststugan. Jag har aldrig varit inne i garderoben och tittat. Jag var ju så liten när mormor dog så jag tänkte inte så mycket på alla saker som dom flyttade hit.”
          ”Kan vi inte hänga upp den nånstans?” frågade Maria. ”Du har ju en vägg i vardagsrummet där det inte finns några tavlor. Den skulle passa bra där tror jag.”
         Tanja såg på henne. I detsamma kom Alex in och fick syn på tavlan.
           ”Vilken vacker tavla,”sa hon.”Är det du som målat den, Tanja?
            ”Nej, tyvärr inte,”svarade Tanja. ”Flickorna fann den uppe på garderoben och vi undrar just vem som är konstnären.”
          Alex tittade närmare på tavlan och fick syn på signeringen i hörnet.
             ”Det ser ut att stå OLGA”,sa hon. ”Kan det vara mamma som målat den? Hon hette ju Olga.”
             ”Jag kan inte minnas att jag nånsin såg henne måla nåt,”sa Tanja. ”Hon var mer som Anna. Hon berättade sagor som hon hittade på. Ibland kunde hon rita lite i ett block som hon hade men det var inte ofta. Och jag tycker inte det ser ut som ett L eller ett G där i mitten.”
            ”Vi hänger upp den.”sa Anna. ”Häng upp den på den tomma väggen i

vardagsrummet. Den väggen har väntat på den här tavlan länge, säger Nicki.”

           De andra såg på Anna. Sen tittade de undrande på varandra. Vad var det Anna menade egentligen? Fast det var ju så det var med Anna: Nicki sa konstiga saker till henne och då måste alla lyssna. Maria skakade lite på huvudet. Sen påminde hon sig igen om att hon lovat sig själv att inte bli irriterad på Anna.
           Tanja bar in tavlan i vardagsrummet. På tre av väggarna hängde tavlor och på en vägg fanns ett par speglar. De var placerad på varsin sida om ett fönster. Mittemot spegelväggen var en vägg som var helt tom.
           Alex och Tanja tittade på varandra. Så tittade de på tavlan och sen på den tomma väggen.
           ”Visst är det underligt, eller hur?” sa Tanja.
           ”Jo,”svarade Alex. ”Mycket underligt. Det här har aldrig hänt tidigare. Den här tavlan ska hänga här.”
           ”Vad pratar ni om?” frågade Maria. ”Vad är det som är så underligt? Vad är det som aldrig hänt tidigare? Varför har den här väggen alltid varit tom?”
           ”Vår pappa byggde det här huset när han och mamma skulle gifta sig,”berättade Alex. ”Det har aldrig nånsin hängt nån tavla på den här väggen. När vi var barn tänkte vi inte så mycket på det. Det bara var så.”
           ”När jag sen började måla tavlor och mamma fick dom, så hängde hon upp dom överallt i huset”, fortsatte Tanja. ”Men fast det blev fullt med tavlor på alla väggar så hängde hon aldrig nåt på den här väggen. Då tyckte jag det var lite konstigt. Så jag frågade henne varför det var så.”
          Tanja gick fram till den tomma väggen och höll upp tavlan mot den. Ljuset från fönstret föll på den och fick palatsets fönster att glöda.
           ”Vad sa hon då?”frågade Maria.
            ”Hon sa att den här väggen väntade på en speciell tavla,”sa Anna.”Och när den tavlan kom fram så skulle Tanja och mamma veta om det och då skulle dom hänga upp den. Och nu har den tavlan kommit fram.”
           Anna såg att de andra tittade konstigt på henne.
           ”Nicki säger att det var så,”förklarade hon.”Visst var det så Tanja?”
            ”Jo,”sa Tanja,”precis så var det. Sen har det varit så att det har aldrig känts rätt att hänga upp nåt här. Inte förrän nu.”
            ”Men då visste väl inte mormor heller om den här tavlan,”sa Maria.”Då kan det ju inte vara hon som målat den. Men vem har gjort det?”
            ”Det kanske är tanten på det här kortet”sa Anna och höll fram fotot hon funnit.
            Tanja och Alex tittade på kortet. Så skakade dom på huvudet.
            ”Känner inte igen nån av dom,”sa Alex,”varken flickan eller tanten.”
            Tanja hämtade hammare och spik och tillsammans såg de till att tavlan hamnade mitt på väggen. På baksidan tavlan fanns ett snöre så dom kunde

hänga upp tavlan på spiken. Så tog allihop ett steg tillbaka och betraktade den där den hängde. Flickan såg så levande ut och var en avbild av fotot som Anna hade funnit. Man kunde nästan känna vinden som fick björklöven att sakta darra och solen som värmde.

             ”Nej, nu är jag hungrig,”sa Tanja. ”Nu är det dags för lite mat. Vi kan sitta ute för det har slutat att regna. Ni flickor kan ju springa bort och plocka lite hallon till efterrätten om ni vill.”
              Maria och Anna gick in och hämtade varsin skål att plocka bären i.
Anna tog två skålar för Nicki ville också plocka hallon. Maria sade ingenting och när Anna tyckte dom skulle sakta farten lite så Nicki kunde hinna med så log hon bara. Det var fortfarande tröttsamt att alltid ta hänsyn till Nicki men egentligen var det ju inte så farligt.
             När de kom fram till huset satte sig Maria en stund på stenen där hon brukade sitta när hon målade. Hon tittade på det gamla, fallfärdiga huset och försökte föreställa sig de som en gång bodde där. Hennes gammelmormor med sin lilla familj, med man och dotter. Hur hade dom haft det? Hur hade deras liv varit? Hade dom varit lyckliga? Hon hade ju aldrig träffat dom. Hon hade inte ens sett några foton på dom så hon visste inte hur dom såg ut. Men det var ju så att folk på den tiden ofta inte hade råd att gå till fotografen såsom dom gjorde nuförtiden. Kanske hade gammelmormor och hennes man varit fattiga och fått kämpa för att få vardagen att gå ihop.
             Anna, och Nicki, hade gått fram till verandan och satt där och pratade med varandra. Eller om de pratade med tanten som Maria inte kunde se.
             ”Kom nu,”ropade Maria till Anna. ”Nu plockar vi lite hallon så vi får till efterrätt sen. Jag är också hungrig.”
             ”Det är jag med, och Nicki.” Anna reste på sig och tillsammans gick de till baksidan av huset där hallonbuskarna växte vilt.
             Anna hade fullt upp med att hålla i sin egen skål och plocka bär och samtidigt hjälpa Nicki att hålla reda på hennes skål för Nicki orkade ju inte bära den själv. Rätt som det var tappade hon bägge skålarna och alla bären ramlade ner på backen.
            ”Tusan också”, sa hon lite argt. ”Jag får säga tusan för det är inget svärord”sa hon när hon såg att Maria tittade på henne.
             Hon böjde sig ner och började plocka upp bären som låg på backen. Så stannade hon upp. Det låg något där som glimrade och när hon såg närmare efter såg hon att det var en smal ring. Hon tog upp den och glömde bort bären.
             ”Titta Maria vad jag hittade”,sa hon och visade ringen.”Den låg här på backen. Nån måste ha tappat den.”
              Maria tittade på ringen. Det var en smal ring och den som hade haft den måste haft väldigt smala fingrar. Den såg ut att vara gammal och måste ha legat på marken länge. Maria torkade av den lite och putsade på den.

      ”Jag tror det är guld,” sa hon.”Men den är så smutsig så det är svårt att se. Vi får ta med den hem och se om Tanja har nåt man kan göra ren den med.”

            Flickorna sprang tillbaka hem och visade ringen för Tanja och Alex.
           ”Titta vad vi hittade under en hallonbuske,”sa Anna. ”Nån måste ha tappat den där för länge sen.”
            Tanja tittade på ringen. Hon gnuggade på den tills den sken och man kunde nu se att det var en smal guldring. Den hade ett mönster bestående av smala blad runt hela ringen. Inuti den fanns en inskription men det var omöjligt att läsa vad där stod.
            ”Den här kan jag inte minnas att jag sett nån gång förut,”sa hon.”Den är ju väldigt speciell så jag skulle nog komma ihåg om jag sett den. Känner du igen den Alex?”
              ”Nej,”svarade Alex.”Men jag tycker jag sett det där bladmönstret nånstans förut men kan inte komma ihåg just nu var. Det kommer väl tillbaka. Vi lägger ringen i mammas sekretär uppe på hallen.”
              ”Nicki säger att vi ska ta hand om den,”sa Anna. ”Vi får snart reda på vems det är. Hon visste den låg där på backen. Det var därför hon hade omkull skålen med bären så jag måste böja mig ner för att plocka upp dom och se ringen där den låg.”
               ”Nu är det så fint väder,” sa Alex,”så jag tycker vi gör iordning en picnickorg och går ner till älven och äter lunch. Vad tycker ni om det flickor?”
                Maria och Anna var genast med på det. De packade ner maten i en korg och tog med sig badkläder och filtar och gick ner mot älven. Där fanns en brygga som deras pappa byggt för ett par somrar sen. Och där gick det att bada i älven också. Det kunde annars vara farligt för det var strömt längre ut men här gjorde älven en sväng och det var grunt en bra bit ut. Flickorna fick aldrig gå hit ensamma men tillsammans med vuxna gick det bra.
               De stannade vid bryggan hela dagen. Flickorna badade och Anna förmanade Nicki att hon måste vara försiktig och inte gå i vattnet om inte Anna var med.
              ”Nicki tycker inte om att vara i vattnet,”sa Anna.”Hon vill inte ens doppa fötterna i när hon sitter på bryggan. Men det är ju bra att hon är försiktig. Hon är ju så liten så hon kan ju inte simma än.”
               Till slut började myggen bli besvärliga och de bestämde sig för att gå tillbaka upp till huset. Flickorna hängde upp badkläder och handdukar på torkstrecket medan Alex och Tanja gick in med matkorgen och porslinet. När flickorna kom in såg de Alex och Tanja inne i vardagsrummet där de stod och stirrade på tavlan.
                ”Jag kunde svära på att det där inte fanns där förut,”sa Alex och såg på tavlan.
                ”Nej,”sa Tanja,”jag såg det inte heller och ändå tittade jag väldigt noga på den.”

”Vad tittar ni på?”frågade Maria

”Ser ni något konstigt på tavlan?”frågade Tanja.

Maria och Anna ställde sig bredvid dom och tittade på tavlan. Där satt flickan och plockade blommor. Där var räven och ekorren. Där var palatset med sina många fönster. Där var björken med sina skira löv. Där var några buskar och där...

         ”Vad är det för nåt som ligger på backen bredvid björken?”
          Maria gick närmare och tittade. Där på backen låg något som glimrade, något väldigt litet som ingen av dom sett förut. En liten smal guldring.

Ingen adventsgudstjänst på skoltid

EKSHÄRAD: Inte förenligt med skollagen

Någon adventsgudstjänst fredagen innan första advent blir det inte i år för Kyrkhedens skola. Det är inte förenligt med skollagen, enligt rektor Anders Thörne men föräldraföreningen vill fortsätta traditionen man haft i många år.

– Skollagen i dag säger att skolan inte ska ha religiösa inslag eller påverkan i undervisningen och en adventsgudstjänst som det varit här är ju religiös och då har jag sagt att det blir ingen adventsgudstjänst, säger rektor Thörne.

I en skrivelse till skolan framgår att föräldraföreningen vid sitt årsmöte beslutade att försöka ändra på beslutet så att barnen får fortsätta fira adventshögtid i Ekshärads kyrka.

Tar mycket skoltid

– Jag har inget emot traditioner, är ganska traditionsbunden själv, men om man följer skollagen ska det i så fall vara i utbildningssyfte vilket betyder att man ska göra ett förarbete och ett efterarbete och det kan vi inte ha varje år, kanske något vi kan ta upp vart nionde år eller så.

Att ”mjuka upp” begreppet och kalla det för adventshögtid, som föräldraföreningen gjort i sin skrivelse till skolan, förändrar inte saken, menar Thörne.

– Vi har haft samtal med kyrkoherde Lars-Peter Hjärpe och vi kom fram till att det är ju en adventsgudstjänst på söndagen som alla kan besöka, säger Thörne.

Skolan och kyrkan överens

– Vi är överens om att det inte blir något. Ur mitt perspektiv är alla välkomna till kyrkan, jag har inget bekymmer med detta. Det är skolan och framför allt rektorn som ska hantera det så klokt som möjligt utifrån de riktlinjer man har och då han säger att han måste använda tiden till undervisning och att vara så långt i förberedelserna att kunna sätta så rättvisa betyg som möjligt så är det oantastligt och prio ett, säger kyrkoherden.

När det gäller luciafirande och skolavslutning finns det inga planer på att ändra något utan det kommer som vanligt att hållas i kyrkan.

Då lånar vi kyrkan som lokal och då är det bara vi och inte heller något religiöst mer än att ma

n vid skolavslutningen sjunger psalmen ”Den blomstertid nu kommer” men det är godkänt i skollagen, säger Thörne.

MINA REFLEKTIONER:

Ovanstående stod att läsa i NWT idag och många, bl.a jag, har reagerat på det. Hur dum får man bli egentligen? Här är något av det jag reagerade på:

1. Enligt rektor så strider det mot skollagen att ha adventsgudstjänst men han är beredd att bryta mot lagen vart nionde år. ?????
   
2. Han måste använda tiden till undervisning och vara så långt i förberedelserna för att kunna sätta så rättvisa betyg som möjligt. Om man i slutet av terminen inte kan sätta rättvisa betyg utan att dessa timmar en fredagförmiddag är avgörande så undrar jag hur planeringen i skolan egentligen är.
   
3. Skolan ska inte ha religiösa inslag eller påverkan i undervisningen. När jag gick i skolan så hade vi ämnet ”kristendom”på schemat. Sen ändrades det till ”religionskunskap” då man
   fick lära sig om ALLA religioner. Finns det alltså ingen sådan undervisning alls i skolan idag? Det här förstår jag att rektor inte beslutar om men om man inte får lära sig om alla religioner som finns så förstår jag att fördomar florerar och gror. En adventsgudstjänst behöver inte gå ut på att påverka någon. Om det finns elever som inte vill gå på den, eller föräldrar som inte vill att deras barn ska gå dit, så kan ju det lösas. De barnen kan vara kvar i skolan och tas om hand av rektor Thörne ( eller ev. om det finns lärare som delar hans uppfattning så kan de hjälpa till med att ta hand om dessa barn)
   
4. ”Om man följer skollagen ska det i så fall vara i utbildningssyfte vilket betyder att man ska göra ett förarbete och ett efterarbete och det kan vi inte ha varje år.” Då antar jag att även Luciafirandet innebär förarbete och efterarbete och det skulle säkert kunna göras samtidigt med att man gör allt detta arbete i samband med adventsgudstjänsten.
   

Rektorn kan i alla fall vara säker på att han uppnår två saker med sitt förbud:

1. Han gör många barn och föräldrar, och förmodligen även lärare otroligt besvikna genom att hindra dom från denna stund.
   
2. Han ger alla rasister och invandrarfientliga personer vatten på kvarnarna. Trots att det inte är någon invandrare som krävt detta av skolan så är det de som får skulden. Det är deras fel att gudstjänsten inte får hållas (precis som det är deras fel att nationalsången inte får sjungas i skolan eller kyrkan). På facebook finns många inlägg som i stort sett alla går ut på just detta:”Det är invandrarnas fel.” / ”Snart är Sverige inte svenskt längre.” / ”Snart får vi väl inte säga att vi är SVENSKAR längre.” / ”Kyrkor läggs ner i små orter medan moskér byggs i storstäderna.”/ ”Det är ofint och kränkande att använda svenska flaggan, fattas bara en lag att den inte får användas i privat bruk” /+ mer i samma anda.
   

Jag tycker det skulle vara så roligt om Anders Thörne kunde vara man nog att gå Föräldraföreningen till mötes och dra tillbaka sitt förbud. Om han kunde visa på vanligt sunt förnuft och civil kurage.

Novell: En magisk sommar

 

 

 

 

 

 

"Du måste hjälpa Nicki att spänna fast säkerhetsbältet, för hon klarar det inte själv", sa Anna med bestämd röst.

Maria såg på henne. Hon var så trött på Anna och hennes låtsaskompis Nicki. Det var bara Anna som såg Nicki, men alla måste akta sig så de inte satte sig på Nicki eller trampade på henne. Nicki hade sin egen plats vid matbordet, hon hade en egen sängplats i Annas rum och nu hade hon också en egen plats i bilen.

"Så där", sa mamma, och spände fast bältet över en osynlig figur mitt emellan Anna och Maria i baksätet."Nu sitter hon nog bra på sin kudde och ingenting kan hända.Nu åker vi."

Maria såg ut genom bilfönstret och tänkte på hur annorlunda allting var den här gången. De skulle till moster Tanja och bo hos henne ett par veckor i hennes hus ute på landet. Så hade de gjort varje sommar så länge hon kunde minnas. Men det här var första gången som mormor inte var med dem. Mormor hade dött för en månad sedan efter att ha varit sjuk väldigt länge. Maria saknade henne och grät nästan varje kväll när hon gick och lade sig.

Mormor hade haft en lägenhet i närheten av Maria och hennes familj, och när mamma och pappa hade jobbat hade hon tagit hand om Maria och Anna. Maria hade varit tre år när mormor börjat ta hand om henne och när Anna föddes tre år senare så hade mormor även tagit hand om henne när mamma skulle börja jobba igen efter sin ledighet.

"Varför ska dom behöva vara på ett dagis som kostar dyra pengar, när jag kan ha dom?" sa hon till mamma. "Så får jag lite sällskap under dagarna också så jag inte blir gammal och gaggig i förtid."

Och så hade det blivit. Mormor hade kommit till dom tidigt på morgonen när mamma och pappa gick till sina jobb. Sedan hade de ätit frukost tillsammans innan de gick till mormors lägenhet. Där hade hon ett litet extra rum med leksaker, böcker, papper och färger så de kunde leka. Mormor kunde en massa sagor och de brukade alltid sitta och lyssna på henne när hon berättade.Sedan fick flickorna göra teckningar och målningar om sagorna som mormor berättat. Så satte mormor ihop allting till små böcker som de tog med sig hem och visade för mamma och pappa. De fick vara med mormor när hon bakade bullar och kakor och de var ute väldigt mycket och tittade på saker som fanns i naturen. Mormor kunde väldigt mycket om en massa saker och de bodde i närheten av en skog med massor av spännande saker att upptäcka.

"Det finns så mycket som man inte kan se," sa mormor. "Men om man lyssnar väldigt noga och har öppna sinnen så kan man få höra och se de mest fantastiska saker när man är ute i naturen".

Maria visste inte riktigt vad mormor menade med att "ha öppna sinnen". Men mormor sa alltid till henne att tids nog skulle hon komma att förstå. Nu var Maria 12 år och Anna var 9 och mormor fanns inte längre.

"Nicki tycker det ska bli jätteroligt att komma till moster Tanja,"pladdrade Anna."Hon säger att hon inte vet om hon varit ute på landet någon gång förut så det blir spännande för henne"

Nicki hade kommit till Anna dagen efter mormors begravning. Anna hade också varit ledsen över att mormor dött men när Nicki kom hade Anna slutat gråta på kvällarna.

"Låt henne hållas,"sa mamma.."Det är tydligen en tröst för henne och när hon inte behöver Nicki mer så kommer hon att försvinna"

Maria tyckte det blev ganska jobbigt med Nicki för hon syntes inte men man måste hela tiden ta hänsyn till henne. Om man skulle sätta sig i soffan kunde Anna ge till ett illvrålande för att man höll på att sätta sig på Nicki. Om man stängde igen en dörr för fort var det samma sak. Nicki höll på att komma i kläm. Och man måste alltid vänta på att Nicki skulle få på sig skor och kläder när man skulle någonstans, för Nicki ville inte ha någon hjälp med något. Men hon var liten så det gick alltid långsamt för henne.

Nu skulle det i alla fall bli skönt att komma till moster Tanja även om det kändes konstigt och sorgligt att inte mormor var med. Nästa vecka skulle pappa också komma hit. Nu var han utomlands och jobbade men sen skulle han vara hemma hela sommaren.

Tanja var konstnär och målade underbara tavlor med älvor, tomtar, troll och andra figurer ur sagans värld. Maria tyckte också om att måla och hade fått ett staffli i present av Tanja förra sommaren och de gick ofta ut tillsammans i skogen med varsitt staffli och kunde sitta i timmar och måla. Anna tyckte mer om att hitta på sagor som hon sen berättade för alla. När andra barn lyssnade på sina föräldrar som läste godnattsagor för dem så var det tvärtom hemma hos Anna. Det var alltid Anna som berättade godnattsagan för mamma och pappa. Ibland kunde hon berätta en saga som var så otäck eller sorglig så hon började gråta och inte kunde berätta färdigt.

"Den är så otäck," snyftade hon då, "så jag kan inte berätta den. Den får mig att börja gråta så jag måste berätta en annan saga."

"Nu svänger vi in mot Stora Äventyret",sa mamma, när de svängde av stora landsvägen och in på en liten skogsväg. Den ledde till mosterTanjas hus och flickorna hade alltid kallat huset för Stora Äventyret för där fanns så mycket som var roligt och spännande.

Huset var mammas och Tanjas barndomshem. Deras pappa hade byggt huset när han gifte sig med deras mamma och sedan hade de bott där. Deras mamma hade växt upp i ett litet hus en bit upp i skogen men när de gifte sig så behövde det ett eget hem och då hade han byggt huset som nu hette Stora Äventyret. Så hade Tanja köpt det när pappan hade dött för många år sedan. Maria kunde inte minnas morfar för hon hade varit så liten när han dog. Då hade mormor flyttat in i en lägenhet i närheten av Maria och hennes familj och Tanja hade blivit kvar i huset på landet. Varje sommar åkte allihop till Tanja och tillbringade några veckor i Stora Äventyret.

Vägen slingrade sig fram mellan höga tallar. Till vänster om sig kunde Maria se älven skymta fram då och då. Så kom de fram till huset. Det var ett rött hus med vita knutar och en stor veranda på framsidan. Där fanns ett litet gästhus, stallbyggnader och en liten lekstuga som morfar en gång byggde till sina flickor. Tanja kom ut och mötte dom och Maria blev glad när hon såg henne.

Tanja hade Pippi Långstrump rött hår och en massa fräknar på näsan. Håret var uppsatt i en hästsvans men det såg alltid ut som om hennes lockar skulle vara på rymmen. Även om Tanja satte hårnålar i håret så smet lockarna undan och hon hade alltoid ett moln av ostyriga röda hårstrån i pannan.

"Å, vad roligt att ni äntligen är här",sa Tanja och kramade om dom alla. "Jag har gjort i ordning lite mat för jag antar ni är hungriga".

"Nicki är lite blyg, så du får inte krama henne,"sa Anna till Tanja. "Men hon är hungrig och vill gärna ha mat. Och så måste hon sova i min säng för hon kan inte sova annars eftersom hon aldrig varit här förut".

"Det blir bra det,"saTanja. "Det finns mat så det räcker åt Nicki också och hon är väl inte så stor utan att hon får plats att sova i din säng. Nu får ni gå och sätta er i bersån så hämtar jag maten. Sen får ni flickor gå på upptäcktsfärd som ni brukar göra. Alex, hjälper du mig att hämta maten?"

Mamma, som egentligen hette Alexandra men alltid kallades för Alex av familjen, följde med Tanja in i huset. Maria och Anna gick till syrenbersån. Där hade Tanja dukat upp för fem personer och Maria förstod att Tanja även dukat för Nicki.Tanja och mamma kom ut med maten, potatis och Tanjas hemlagade köttbullar, sås och sallad. Alla åt med god aptit och Maria började känna sig som hon alltid gjorde på det här stället; glad och förväntansfull. Hon skulle måla jättemånga tavlor och hon lovade sig själv att inte bli irriterad på Anna och Nicki.

" Spring iväg och lek nu,"sa Tanja efter maten. "Men kom ihåg att ni inte får gå in i det gamla huset om ni går ditbort och ser er omkring. Det håller på att rasa ihop helt och jag måste verkligen se till att riva ner det innan det händer någon olycka."

"Ja, det har ju stått där länge och sett ut att rasa när som helst,"sa mamma."Men det är inte lätt att riva ner det heller. Det var ju i alla fall mammas barndomshem en gång i tiden och på något vis känns det bra att det står därborta även om det lutar åt alla håll. Ibland tror jag att nästa höststorm ska svepa med sig alltihop, så rangligt som det är."

"Ja, det stör ju ingen att det står där det står,"sa Tanja med vemod i rösten. "Och det är väl aldrig någon som går dit heller. Det är synd att inget gjordes med det medan det ännu var möjligt.Men ni vet flickor att ni får absolut inte gå in i huset för det är farligt. Jag vill inte att ni ska råka ut för något därborta. Men ni får gärna gå dit och plocka hallon för det finns massor av dom därborta"

"Maria, du håller ett öga på Anna,"sa mamma."Och du Anna lyder Maria för hon har ansvar för dig nu"

"Och jag har ansvar för Nicki,"sa Anna. "Hon är så liten så hon kan ju gå vilse men hon har lovat att lyda mig och bara gå dit jag går."

Bakom huset gick en liten stig upp emot skogen. Flickorna sprang iväg på den och kom snart fram till ett litet, fallfärdigt hus. Fönstren gapade tomma, och taket hade rasat in på en del ställen. Dörren hängde på sned och hela huset såg verkligen ut som om det skulle kunna rasa ihop bara man blåste på det lite. Det var egentligen bara den lilla verandan framför huset som var ganska helt fortfarande. Det stod till och med en stol kvar som om någon precis suttit där ute och bara gått därifrån en liten stund. Utanför huset fanns buskar med vildhallon och flickorna började fylla skålarna de tagit med sig.

Plötsligt stannade Anna till och såg sig omkring som om hon letade efter något.

"Nicki" ropade hon. "Kom hit! Du får inte gå in i huset. Det kan vara farligt!"

Så fortsatte hon att plocka medan hon skällde på Nicki, som tydligen hade kommit tillbaka. Maria suckade lite, men så kom hon ihåg att hon lovat sig att inte bli irriterad. När hennes skål var fylld med hallon ställde hon sig och såg sig omkring. Det var en vacker plats som mammas morfar en gång byggt det här lilla huset på. Det låg i en skogsglänta och man kunde skymta älven en bit bort mellan trädstammarna. Där fanns en liten jordkällare, men dit fick de heller inte gå. Man kunde se att där funnits uthus för djuren, men de hade jämnats med marken för många år sedan. Maria bestämde sig för att hit skulle hon komma och ta med sig staffliet och måla lite. Hon kunde måla av huset som hon trodde det kunde sett ut när mammas och Tanjas morföräldrar bodde här en gång i tiden.

Flickorna återvände till Tanjas hus och gick in med bären. Det skulle bli efterrätt till senare på dagen.

"Nicki ville gå in i huset," sa Anna,"men jag sa att det fick hon inte. Hon sa att hon kände dom som bodde där och ville gå in och hälsa. Och så ville hon leka med katten som bodde där också. Det var så länge sen som hon varit där, sa hon."

Tanja och mamma tittade på varandra. Mamma såg lite orolig ut i ögonen, men så log hon.

"Det var väl bra att Nicki lydde dig,"sa hon till Anna." Kom ihåg att det inte är ett ställe där man kan vara och leka. Det gör ingenting om ni är på utsidan huset, men ni får absolut inte gå in. Och det gäller även Nicki som är så liten."

Maria tog med sig sitt staffli till det gamla huset nästan varje dag, och började måla. Hon hade funnit en perfekt plats att vara på där hon hade uppsikt över hela huset och hon kunde sitta där flera timmar om dagen och måla. Oftast följde Anna, och Nicki förstås, med henne. Anna brukade sitta på det som var kvar av trappan, och prata med Nicki. Maria brydde sig inte om att lyssna på systerns prat. Ibland undrade hon om det verkligen kunde vara normalt att sitta och prata med någon som inte fanns, men så tänkte hon att det nog var som mamma sagt: när Anna sörjt färdigt skulle Nicki försvinna.

Själv kände Maria fortfarande hur hon saknade mormor. Men det kändes alltid bättre när hon satt och målade huset, som hon visste mormor bott i när hon var liten. Det var som om mormor fanns där, någonstans, och nu kunde Maria somna utan att gråta sig till sömns.

Hon var mycket noga med detaljerna när hon målade. Ibland tyckte hon det kändes som om penseln levde sitt eget liv och hennes hand bara följde med i rörelserna. Det var inte så svårt att tänka sig hur huset sett ut när det var helt och bebott. Men hon ville också gärna ha med hur det sett ut utomhus med hallonbuskarna, jordkällaren, uthusen, brunnen som fortfarande fanns kvar. Moster Tanja hade ofta sagt att Maria hade talang för att måla och det gjorde henne glad.

"Vem är tanten som sitter på trappan till det gamla huset?" frågade Anna en dag när de kom tillbaka till Tanja, efter att ha suttit vid huset.

"Vilken tant?"frågade Tanja."Det finns väl ingen tant där?"

"Jo,"sa Anna."Hon sitter vid trappan med en liten grå och vit kattunge hos sig. Hon sitter och läser i en bok och ibland pratar hon med Nicki. Maria ser henne inte,men hon ser ju inte Nicki heller. Men jag ser henne och hon ser mig och Nicki."

Tanja såg på Anna. Sen tittade hon på mamma som såg riktigt orolig ut. Nu hade alltså Anna fått en till låtsasmänniska i sitt liv. Mamma kunde inte riktigt bestämma sig för om det var bra eller inte. Anna hade inte pratat något om mormor efter att Nicki hade kommit. Det kanske inte var så bra att hon inte pratade om henne. Anna hade alltid varit mormors lilla tös och alla hade varit förvånade över hur lätt det gick för Anna att acceptera att mormor inte fanns längre. Därför hade alla tagit Nickis uppdykande som ett sätt för Anna att komma över mormors död. Men att hon nu hade fått ytterligare en fantasiperson, det var oroande tyckte mamma.

"Du kanske inte ska gå till huset så ofta,"föreslog mamma. "Det finns ju så mycket annat du kan göra när vi nu är här. Tanten kanske blir störd av att du och Nicki går dit varje dag."

"Nej, det tror jag inte,"sa Anna."Hon sa att hon tyckte det var så roligt att se Nicki igen och hon var glad över att vi är vänner. Nicki har varit väldigt ensam, förstår du mamma,och hon kom till mig när jag blev ensam."

På söndag regnade det när flickorna vaknade. De satt ute på verandan och åt frukost och undrade lite vad de skulle hitta på idag. Det skulle inte vara möjligt att vara ute förrän regnet slutade.

"Ni kan ju leka inomhus,"sa Tanja. "Jag har en stor garderob inne i mitt sovrum. Där finns massor av gamla kläder så ni kan klä ut er om ni vill, eller leka kurragömma där inne. Där brukade jag och Alex leka när det regnade. Vi letade skatter och allt möjligt roligt."

Efter frukosten visade Tanja dem garderoben. Det var som ett stort rum där det fanns massor av kartonger, kläder som hängde i plastpåsar, kistor som såg jättegamla ut, böcker i massor och tavlor som stod uppställda utefter väggarna.

Det fanns en glödlampa i taket som lyste upp det hela, men ändå var det skumt inne i garderoben. Ljuset nådde inte riktigt ända in i hörnen och det gav alltihop en lite skrämmande och kuslig känsla, men spännande också. Flickorna började se sig omkring. Maria tittade på tavlorna. De hade motiv från skog och sjö, mycket naturmotiv, men också bilder av sagoväsen. Maria undrade om detta var en del av de tavlor som Tanja målat men som hon inte var riktigt nöjd med. Hon måste fråga henne om det sen.
Hon gick längre in. I ett hörn såg hon något som var dolt bakom ett lakan. Hon lyfte på det och fann flera tavlor. Hennes ögon fastnade på en som föreställde en liten flicka som kunde vara några år yngre än Anna. Hon satt på huk på en äng och plockade blommor. Bredvid sig hade hon en liten rävunge som nyfiket betraktade henne och på hennes axel satt en liten ekorre. Allt var målat i ljusa, glada färger och flickan såg så lycklig ut. I förgrunden fanns några björkar och i bakgrunden fanns ett stort palats. Konstnären hade lyckats fånga solstrålarna som lyste på de många fönstren så palatset såg ut att glöda som guld.

”Så där vill jag också kunna måla en dag,”tänkte Maria. Hon kände att den här tavlan måste hon ta med in till Tanja. Den fick inte gömmas undan i ett hörn av garderoben. Den måste andra få se och njuta av.

Anna hade hittat en kartong som innehöll fotografier. Hon tittade nyfiket på dem. Det var gamla foton,inte alls sådana som dom hade hemma. Allting var svart - vitt, inga färgfoton. Människorna var konstigt klädda och alla såg så allvarliga ut. Så fick hon syn på ett foto och gav till ett rop av förvåning.

"Maria,kom och titta!" ropade hon. "Titta på det här kortet!"

Maria kom fram till henne och tittade. Fotot föreställde en kvinna som satt på trappan till vad som såg ut att vara det gamla huset. Hon läste i en bok och vid hennes fötter satt en liten kattunge. Där fanns också en liten flicka med ljusa flätor. Samma flicka som hon nyss sett på tavlan.

"Titta," sa Anna ivrigt."Det är tanten som jag berättade om. Och titta, där har hon kattungen och där sitter Nicki också."

Tillägg till mitt brev om incidenten på Råda skola 9/11-12

        Jag glömde nämna ytterligare en sak. När rastvakterna kommit över vägen och var på väg mot lekparken såg jag ytterligare två småknattar ( i 6-årsåldern även de) som kom från skolgården. De stannade på parkeringen och började leka där. Det finns en liten ramp där som ungdomar brukar använda på sin fritid för skateboardåkning. Där började dom leka. När jag just skulle ta upp telefonen och återigen ringa skolan så ringde det in till lektion och jag hörde någon ropa på barnen.

       Jag kanske har en konstig uppfattning om saker och ting, men jag tycker inte en parkering är en lämplig lekplats för barn.

       Hälsningar

       Tuula Stenmark

Det här brevet skickade jag iväg idag. När jag hörde en vuxen kvinna ropa:”Det ringer in. Kom nu!” så trodde jag att nu har nån tagit med sig pojkarna in. Nyss fick jag reda på att så var inte fallet utan de var kvar på parkeringen en bra stund efter att min buss åkt iväg. Vad säger man?

      

 

 

 

Brevet jag skickade till berörda om incidenten på Råda skola fredagen 9 nov.2012

 

        Vad har rastvakterna på skolan för uppgifter egentligen? Jag trodde dom skulle förhindra att barnen slåss eller mobbar varandra. Att de skulle finnas till hands om nån slår sig och behöver tröst. Att de ska se till att inga barn ger sig av från skolan ut på äventyrligheter = kanske farligheter. De som var rastvakter på Råda skola igår ( fredag 9/11-12) vid halvtio-rasten hade helt andra prioriteringar. De var fullt upptagna med att prata med varandra och med en tredje person (som jag senare fick veta av barnen var ”mattanten”). Detta upptog deras tid och uppmärksamhet så till den grad att de inte upptäckte att två små knattar stack iväg ut på stora vägen ( som för övrigt var väldigt hal och där det åkte bilar). Pojkarna (som jag senare fick veta gick i nollan och alltså var i 6-årsåldern) sprang fram och tillbaka över vägen, över staketet mot kyrkogården, tillbaka ut på vägen. Till slut kom de på att de skulle sticka till lekparken vid församlingshemmet, vilken ligger en bra bit från skolan.
        Från busshållplatsen där jag satt såg jag hela tiden rastvakterna (varav jag kände igen den ena men den andra var okänd för mig). De gjorde ingen ansats att följa efter pojkarna utan samtalet dem emellan verkade vara väldigt intressant och viktigt. Jag fick senare reda på att en person gått förbi dom och påpekat att:”Jag ser ni har barn på vift” och fått svaret av läraren:”Det är inte mina barn.”

        Då jag insåg att pojkarna inte hade någon vuxen med sig och att lärarna inte brydde sig om att de var utanför skolområdet så ringde jag skolan. Samtalet lät som följer:
         Jag:”Jag vill tala om att ni har två småpojkar som springer omkring ute på vägen och leker och nu är på väg mot lekparken vid församlingshemmet.”
          Personalen:”Vi har två rastvakter ute.”
         Jag:”Ja, jag ser dom. Dom står i ett hörn av skolgården och är väldigt upptagna av att prata med varandra. Du får gå till dom och säga till dom att de ska gå efter barnen.”
        Personalen:”Nu är det så att vi har en del barn som, ifall vi går efter dom, springer iväg.”
         Jag (nu ganska skarpt):” Du får gå och säga till dom NU. Så här får det inte vara.”

        Efter några minuter ser jag hur hon sakta går fram till rastvakterna. Efter ytterligare några minuters diskussion ser jag hur vakterna långsamt kommer gående mot vägen och mot lekparken. Innan de ens hunnit halvvägs ser jag att barnen inte längre syns till. Från busshållplatsen har jag full sikt både mot skolan och lekparken. Det sista jag ser när jag kliver ombord på bussen är att lärarna kommit fram till lekparken och går runt där och letar efter barnen.

        Det som skrämmer mig är den totala nonchalansen hos dessa vuxna människor. De har alltså sett, innan jag ringde, att pojkarna är ute på vägen och springer men anser inte att det är deras barn. Vem har ansvaret för barnen när de är i skolan? Ska man som förälder inte kunna känna sig trygg när man lämnar barnen i skolan? Jag har själv inte några barn i skolan längre, men har haft och har barnbarn där nu. Jag vet att liknande incidenter hänt tidigare under åren men det här var första gången jag bevittnade det själv. Jag vet också att det hänt andra saker där lärarna inte tagit tag i saker som elever påpekat för dom. Vilket ansvar har lärarna? Anser de att deras jobb bara består i att vara närvarande under lektionstimmarna och lära barnen det som ska läras ut enligt läroplanen? Anser de att allt annat inte är deras ansvar, att det inte är frågan om deras barn? Väntar de bara på att åren ska gå så de får gå i pension? Om berörda lärare önskar träffa mig för ett samtal, kanske en förklaring så vet dom hur dom får tag i mig. Det skulle vara intressant att höra vad dom har att säga men det kanske är för mycket begärt.

       Jag förväntar mig att få ett svar på mitt brev och gärna svar på mina frågor. Jag önskar också få veta hur Ni kommer att hantera detta? Kommer Ni att hantera det eller hamnar mitt brev bara i papperskorgen?

        Hälsningar

        Tuula Stenmark

 

trevligt eller inte med sällskap på bussen?

Det händer ofta att människor som jag inte känner börjar prata med mig och det är väl för det mesta OK. En lång bussresa t.e.x kan bli väldigt trevlig om man har sällskap med nån som man kan prata med. En gång hade jag sällskap på en bussresa till Göteborg med en ung tjej som jag aldrig träffat och vi hade så mycket att prata om så resan gick väldigt fort. Sånt är roligt.

Men det är inte alltid lika roligt. Idag åkte jag buss från Karlstad och hem. Jag satte mig längst fram i bussen och in klev en man i 35-årsåldern och jag kände på mig att han skulle komma att sitta bredvid mig. Jag fick en konstig föraning redan när jag satt i bussen och såg honom stå i kön på utsidan. Och det var inte alls så att det var fullt på bussen. Han kunde satt sig på sätet på andra sidan gången. Men nej,han satte sig bredvid mig. Han såg inte konstig ut på nåt vis förutom att det var nåt med hans ögon som jag inte tyckte om.

Jag gjorde det som är så typiskt för oss svenskar när vi inte vill att någon ska komma för nära - jag tittade ut genom fönstret som för att visa att jag inte var intresserad av kontakt. Men det hjälpte inte. Mannen började prata med mig och jag är trots allt en vänlig själ så jag svarade naturligtvis. Han skulle till Munkfors och jag tänkte att jag får väl stå ut. Jag gick inte in i några diskussioner utan var ganska kortfattad i mina svar. Han däremot var allt annat än kortfattad. När vi kom till Våxnäs hade han hunnit tala om vad han tyckte om Saab-affären...att hans mamma hade en liten långhårig tax....att han var född med silversked i munnen men att allt gått åt helvete för honom....att han blivit mobbad i skolan och inte förstod varför.

Han pratade oavbrutet hela vägen till Munkfors. Det som kändes så obehagligt var att ibland pratade han med mig och då svarade jag...ibland pratade han med nån i telefon...ibland pratade han med sig själv...och med jämna mellanrum lutade han sig framåt och tittade ut genom fönstret och vinkade upp mot himlen och sa hej till Christer Fugelsang.

Det fanns absolut ingen röd tråd i det han pratade om. Han berättade att han träffat Ian Wachtmeister på flygplatsen i Karlstad och Christer Sjögren i Stockholm. Han pratade om schlagerfestivalen..om nån film som handlade om en pokerspelande far och hans son och jag fattade aldrig vem som vann när dom tävlade mot varandra..att om en skorpionhona känner sig hotad av en skorpionhanne så förgiftar hon sina barn...att när det börjar brinna i paradiset så går allt åt helvete...att solen och månen aldrig kan träffas utan har ett särboförhållande...om Sveriges inblandning i Afganistan...om Olof  Palme och mordet på honom....att han och jag åkt på samma buss tillsammans en gång för många år sen och suttit på samma säten...att jag kommit från Malmö för att jobba som läkare i några veckor...o.s.v..o.s.v.

Resan till Munkfors har aldrig varit så lång som den var idag. Den här mannen var inte full men jag är säker på att han var påverkad av något. Det syntes i hans ögon att nåt inte var som det skulle, för att inte tala om hans pratande. Han var inte aggressiv eller otrevlig men jag var verkligen lättad när han klev av bussen (efter att i spegeln betraktat sin tunga lite närmare innan han klev av). När jag väl kom hem fick jag sån huvudvärk så det blev till att lägga sig på soffan och sova ett slag.

Jag tror jag får öva in en avvisande attityd så att inte folk sätter sig bredvid mig annat än om det inte finns andra platser lediga. Fast å andra sidan så fick jag ju nåt att skriva om i min blogg nu idag. Det är ju ett tag sen jag skrev sist. Inget ont än det har nåt gott med sig.

Novell: Skoldansen

                Jag har fjärilar i magen. De dansar omkring i ystra kast och det är lite obehagligt. Men mest spännande. Jag är tretton år och ska ikväll iväg på min första skoldans. Jag och min bästis Maria har varit i byns gamla nedlagda skola och lärt oss dansa. Två av de äldre flickorna i byn har haft en kurs så nu kan vi dansa vanligt och bugga. Lite. Det var inte så många pojkar som var med på kursen och Maria och jag fick aldrig dansa med dom. De dansade bara med de äldre flickorna. Men det gjorde inte så mycket för ikväll ska vi till skolan inne i stan och där ska vi minsann dansa. Marias pappa ska skjutsa dit oss och min pappa ska hämta oss.

Maria och jag har varit och handlat inför kvällen. Jag har köpt min första behå. Vi köpte likadana. Inte för att någon kommer att få se hur de ser ut men vi känner oss lite stora. Maria har redan fått bröst och behån sitter bra på henne. På mig ser det bara konstigt ut för jag har inga bröst. Men en behå ska jag ha och ingen kommer ju att se den. Jag stoppar in lite hushållspapper i kuporna så ser det bättre ut.

Jag har också fått köpa högklackade skor. Ja, klacken är bara ett par centimeter men det är första gången jag har skor som är spetsiga och har lite klack. Jag kan ju inte gå på dans i vanliga tennisskor. Att jag har svårt att gå i skorna och att de gör ont spelar ingen roll. Jag träningsgår hemma lite, men inser snart att om jag ska orka dansa i dom hela kvällen så kan jag inte gå i dom hemma.

Dansen äger rum i skolans matsal och orkestern som spelar består av ett gäng pojkar som går i nian. Dom är jättegulliga. Speciellt Gunnar. Han är lång och smal och har långt, brunt hår som hänger ner i ögonen på honom. Han brukar kasta med huvudet så där charmigt för att få undan luggen ibland. Så har han de blåaste ögon man kan tänka sig. En annan av mina bästisar, Tina, är bästis med Gunnars syster Lena. Hon har talat om för Gunnar att jag är lite småkär i honom. Då log han, sa Tina. Så hon tror att han är lite småkär i mig också. Han brukar titta på mig och le lite när vi möts. Men han har aldrig pratat med mig. Bara sagt ”hej”. Men han är kanske blyg.

Gunnar spelar gitarr och sjunger. Tina tyckte jag skulle sy en maskot åt honom som han kunde hänga på gitarren så det gjorde jag. Det blev en liten, himmelsblå sak med glada ögon och stor, leende mun. Så virkade jag ett litet band som kunde knytas runt gitarren. Tina fick se till att han fick maskoten.

Vi kommer till matsalen och jag ser direkt att Gunnar har min maskot på gitarren. Han ser mig och ler lite och jag ler tillbaka. Jag känner mig riktigt fin i de nya skorna och min nya kjol. Håret har Marias storasyster hjälpt mig med att sätta upp i en svinrygg, ett hårmode som är populärt bland alla. Behån klämmer lite och helst vill jag ta av mig den men det kan jag ju inte göra. Maria och jag går fram mot scenen. Maria är lite förtjust i trummisen Per, men han har visst sällskap med en av flickorna som går i hans klass. Men man kan ju alltid titta, som Maria säger. Han kanske tröttnar på den andra flickan. Per har haft många flickvänner sen han började spela i orkestern. Före det var det inte någon flicka som var intresserad av honom.

Utmed ena väggen i matsalen har man ställt en massa stolar. Där sitter redan en rad med flickor och ser ut som om de inte bryr sig om ifall de får dansa eller inte. Ändå vet alla att dom flickorna är de som får passa andras handväskor och som nästan aldrig blir uppbjudna. De pratar med varandra och försöker se ut som om de egentligen har viktigare saker för sig än att vara här. Som om de bara är här för att nån kamrat bett dom följa med. Men hela tiden följer deras blickar de dansande paren. Om någon pojke närmar sig raden så tänds en gnista i ögonen för att sedan slockna när han styr stegen mot någon av de andra flickorna. De populära, fnittrande flickorna som står i en klunga en bit bort från stolsraden.     
Mittemot den klungan står pojkarna. De låter blickarna glida över flickorna och kommenterar dom sinsemellan. Så går de med lagom likgiltiga steg fram och greppar någon flicka i armen och tar med henne upp på dansgolvet.
Flickorna som går i åttan och nian tittar lite nedlåtande på oss som bara går i sjuan. För oss är det första skoldansen och vi står i en klunga för oss själva. Vi vågar inte ens sätta oss på stolarna för de större flickorna viskar om oss. Åttans flickor viskar om oss i sjuan för då kan de strunta i att nians flickor viskar om dom också. 

                  Dansen börjar och en av pojkarna i min klass kommer fram och vill dansa. Egentligen vill jag inte dansa med honom för han är så barnslig,precis som de andra pojkarna i klassen. Men flickorna som hade danskursen sa att man fick aldrig nobba någon om man blev uppbjuden. Det är oartigt. Så jag dansar med Hugo. Han kan inte dansa. Han tror att man bara ska hålla i varandra och gå lite hit och dit så är det dans. Så tittar han hela tiden i golvet för annars trampar han mig på fötterna. Jag har redan så ont av de nya skorna så när han ändå trampar mig på tårna knuffar jag honom ifrån mig och lämnar honom på dansgolvet.

Maria dansar med Robert och han håller henne tätt intill sig. Maria lutar sitt huvud mot hans axel. Jag ser att han inte heller kan dansa. Men eftersom han inte tar några egentliga steg utan de bara står och gungar lite fram och tillbaka så trampar han inte Maria på fötterna i alla fall. Hon verkar inte ha nåt emot att stå på samma ställe och vagga. Nu kanske hon inte bryr sig om Per längre.

Jag går mot scenen. Gunnar sjunger och tittar rakt på en flicka som står längst fram vid scenen. Bettan, den tuffaste flickan i klassen. Hon har svarta jeans på sig som sitter som de skulle vara målade på kroppen. Bettan skolkar från skolan, hon har problem hemma och hon är alltid tillsammans med de som går i åttan och nian. Hon brukar stå bakom gymnastiksalen och smygröka. Nu har hon sminkat sig så hon är alldeles svart runt ögonen och har blodröda läppar. Jag fick inte sminka mig för mamma för hon tyckte jag är för ung för det. Maria fick inte heller göra det men vi målade i alla fall naglarna med ett rosa nagellack som Marias syster generöst lät oss använda. Bettans rödbruna hår är upptouperat och hon ser så vuxen ut. Hon står där och ler mot Gunnar och han kan inte ta ögonen från henne.

Fjärilarna i magen har försvunnit och ersatts med en stor sten som skaver och värker. Jag mår illa. När det blir en paus i dansen ser jag hur Bettan försvinner tillsammans med Gunnar. De går ut och Gunnar håller sin hand på hennes axlar. Hon lutar sig lite mot honom och jag hör hennes skratt när de lämnar matsalen. Gitarren med min maskot står lutad mot en stol på scenen och jag har ont i fötterna och magen.