Novell: En magisk sommar

 

 

 

 

 

 

"Du måste hjälpa Nicki att spänna fast säkerhetsbältet, för hon klarar det inte själv", sa Anna med bestämd röst.

Maria såg på henne. Hon var så trött på Anna och hennes låtsaskompis Nicki. Det var bara Anna som såg Nicki, men alla måste akta sig så de inte satte sig på Nicki eller trampade på henne. Nicki hade sin egen plats vid matbordet, hon hade en egen sängplats i Annas rum och nu hade hon också en egen plats i bilen.

"Så där", sa mamma, och spände fast bältet över en osynlig figur mitt emellan Anna och Maria i baksätet."Nu sitter hon nog bra på sin kudde och ingenting kan hända.Nu åker vi."

Maria såg ut genom bilfönstret och tänkte på hur annorlunda allting var den här gången. De skulle till moster Tanja och bo hos henne ett par veckor i hennes hus ute på landet. Så hade de gjort varje sommar så länge hon kunde minnas. Men det här var första gången som mormor inte var med dem. Mormor hade dött för en månad sedan efter att ha varit sjuk väldigt länge. Maria saknade henne och grät nästan varje kväll när hon gick och lade sig.

Mormor hade haft en lägenhet i närheten av Maria och hennes familj, och när mamma och pappa hade jobbat hade hon tagit hand om Maria och Anna. Maria hade varit tre år när mormor börjat ta hand om henne och när Anna föddes tre år senare så hade mormor även tagit hand om henne när mamma skulle börja jobba igen efter sin ledighet.

"Varför ska dom behöva vara på ett dagis som kostar dyra pengar, när jag kan ha dom?" sa hon till mamma. "Så får jag lite sällskap under dagarna också så jag inte blir gammal och gaggig i förtid."

Och så hade det blivit. Mormor hade kommit till dom tidigt på morgonen när mamma och pappa gick till sina jobb. Sedan hade de ätit frukost tillsammans innan de gick till mormors lägenhet. Där hade hon ett litet extra rum med leksaker, böcker, papper och färger så de kunde leka. Mormor kunde en massa sagor och de brukade alltid sitta och lyssna på henne när hon berättade.Sedan fick flickorna göra teckningar och målningar om sagorna som mormor berättat. Så satte mormor ihop allting till små böcker som de tog med sig hem och visade för mamma och pappa. De fick vara med mormor när hon bakade bullar och kakor och de var ute väldigt mycket och tittade på saker som fanns i naturen. Mormor kunde väldigt mycket om en massa saker och de bodde i närheten av en skog med massor av spännande saker att upptäcka.

"Det finns så mycket som man inte kan se," sa mormor. "Men om man lyssnar väldigt noga och har öppna sinnen så kan man få höra och se de mest fantastiska saker när man är ute i naturen".

Maria visste inte riktigt vad mormor menade med att "ha öppna sinnen". Men mormor sa alltid till henne att tids nog skulle hon komma att förstå. Nu var Maria 12 år och Anna var 9 och mormor fanns inte längre.

"Nicki tycker det ska bli jätteroligt att komma till moster Tanja,"pladdrade Anna."Hon säger att hon inte vet om hon varit ute på landet någon gång förut så det blir spännande för henne"

Nicki hade kommit till Anna dagen efter mormors begravning. Anna hade också varit ledsen över att mormor dött men när Nicki kom hade Anna slutat gråta på kvällarna.

"Låt henne hållas,"sa mamma.."Det är tydligen en tröst för henne och när hon inte behöver Nicki mer så kommer hon att försvinna"

Maria tyckte det blev ganska jobbigt med Nicki för hon syntes inte men man måste hela tiden ta hänsyn till henne. Om man skulle sätta sig i soffan kunde Anna ge till ett illvrålande för att man höll på att sätta sig på Nicki. Om man stängde igen en dörr för fort var det samma sak. Nicki höll på att komma i kläm. Och man måste alltid vänta på att Nicki skulle få på sig skor och kläder när man skulle någonstans, för Nicki ville inte ha någon hjälp med något. Men hon var liten så det gick alltid långsamt för henne.

Nu skulle det i alla fall bli skönt att komma till moster Tanja även om det kändes konstigt och sorgligt att inte mormor var med. Nästa vecka skulle pappa också komma hit. Nu var han utomlands och jobbade men sen skulle han vara hemma hela sommaren.

Tanja var konstnär och målade underbara tavlor med älvor, tomtar, troll och andra figurer ur sagans värld. Maria tyckte också om att måla och hade fått ett staffli i present av Tanja förra sommaren och de gick ofta ut tillsammans i skogen med varsitt staffli och kunde sitta i timmar och måla. Anna tyckte mer om att hitta på sagor som hon sen berättade för alla. När andra barn lyssnade på sina föräldrar som läste godnattsagor för dem så var det tvärtom hemma hos Anna. Det var alltid Anna som berättade godnattsagan för mamma och pappa. Ibland kunde hon berätta en saga som var så otäck eller sorglig så hon började gråta och inte kunde berätta färdigt.

"Den är så otäck," snyftade hon då, "så jag kan inte berätta den. Den får mig att börja gråta så jag måste berätta en annan saga."

"Nu svänger vi in mot Stora Äventyret",sa mamma, när de svängde av stora landsvägen och in på en liten skogsväg. Den ledde till mosterTanjas hus och flickorna hade alltid kallat huset för Stora Äventyret för där fanns så mycket som var roligt och spännande.

Huset var mammas och Tanjas barndomshem. Deras pappa hade byggt huset när han gifte sig med deras mamma och sedan hade de bott där. Deras mamma hade växt upp i ett litet hus en bit upp i skogen men när de gifte sig så behövde det ett eget hem och då hade han byggt huset som nu hette Stora Äventyret. Så hade Tanja köpt det när pappan hade dött för många år sedan. Maria kunde inte minnas morfar för hon hade varit så liten när han dog. Då hade mormor flyttat in i en lägenhet i närheten av Maria och hennes familj och Tanja hade blivit kvar i huset på landet. Varje sommar åkte allihop till Tanja och tillbringade några veckor i Stora Äventyret.

Vägen slingrade sig fram mellan höga tallar. Till vänster om sig kunde Maria se älven skymta fram då och då. Så kom de fram till huset. Det var ett rött hus med vita knutar och en stor veranda på framsidan. Där fanns ett litet gästhus, stallbyggnader och en liten lekstuga som morfar en gång byggde till sina flickor. Tanja kom ut och mötte dom och Maria blev glad när hon såg henne.

Tanja hade Pippi Långstrump rött hår och en massa fräknar på näsan. Håret var uppsatt i en hästsvans men det såg alltid ut som om hennes lockar skulle vara på rymmen. Även om Tanja satte hårnålar i håret så smet lockarna undan och hon hade alltoid ett moln av ostyriga röda hårstrån i pannan.

"Å, vad roligt att ni äntligen är här",sa Tanja och kramade om dom alla. "Jag har gjort i ordning lite mat för jag antar ni är hungriga".

"Nicki är lite blyg, så du får inte krama henne,"sa Anna till Tanja. "Men hon är hungrig och vill gärna ha mat. Och så måste hon sova i min säng för hon kan inte sova annars eftersom hon aldrig varit här förut".

"Det blir bra det,"saTanja. "Det finns mat så det räcker åt Nicki också och hon är väl inte så stor utan att hon får plats att sova i din säng. Nu får ni gå och sätta er i bersån så hämtar jag maten. Sen får ni flickor gå på upptäcktsfärd som ni brukar göra. Alex, hjälper du mig att hämta maten?"

Mamma, som egentligen hette Alexandra men alltid kallades för Alex av familjen, följde med Tanja in i huset. Maria och Anna gick till syrenbersån. Där hade Tanja dukat upp för fem personer och Maria förstod att Tanja även dukat för Nicki.Tanja och mamma kom ut med maten, potatis och Tanjas hemlagade köttbullar, sås och sallad. Alla åt med god aptit och Maria började känna sig som hon alltid gjorde på det här stället; glad och förväntansfull. Hon skulle måla jättemånga tavlor och hon lovade sig själv att inte bli irriterad på Anna och Nicki.

" Spring iväg och lek nu,"sa Tanja efter maten. "Men kom ihåg att ni inte får gå in i det gamla huset om ni går ditbort och ser er omkring. Det håller på att rasa ihop helt och jag måste verkligen se till att riva ner det innan det händer någon olycka."

"Ja, det har ju stått där länge och sett ut att rasa när som helst,"sa mamma."Men det är inte lätt att riva ner det heller. Det var ju i alla fall mammas barndomshem en gång i tiden och på något vis känns det bra att det står därborta även om det lutar åt alla håll. Ibland tror jag att nästa höststorm ska svepa med sig alltihop, så rangligt som det är."

"Ja, det stör ju ingen att det står där det står,"sa Tanja med vemod i rösten. "Och det är väl aldrig någon som går dit heller. Det är synd att inget gjordes med det medan det ännu var möjligt.Men ni vet flickor att ni får absolut inte gå in i huset för det är farligt. Jag vill inte att ni ska råka ut för något därborta. Men ni får gärna gå dit och plocka hallon för det finns massor av dom därborta"

"Maria, du håller ett öga på Anna,"sa mamma."Och du Anna lyder Maria för hon har ansvar för dig nu"

"Och jag har ansvar för Nicki,"sa Anna. "Hon är så liten så hon kan ju gå vilse men hon har lovat att lyda mig och bara gå dit jag går."

Bakom huset gick en liten stig upp emot skogen. Flickorna sprang iväg på den och kom snart fram till ett litet, fallfärdigt hus. Fönstren gapade tomma, och taket hade rasat in på en del ställen. Dörren hängde på sned och hela huset såg verkligen ut som om det skulle kunna rasa ihop bara man blåste på det lite. Det var egentligen bara den lilla verandan framför huset som var ganska helt fortfarande. Det stod till och med en stol kvar som om någon precis suttit där ute och bara gått därifrån en liten stund. Utanför huset fanns buskar med vildhallon och flickorna började fylla skålarna de tagit med sig.

Plötsligt stannade Anna till och såg sig omkring som om hon letade efter något.

"Nicki" ropade hon. "Kom hit! Du får inte gå in i huset. Det kan vara farligt!"

Så fortsatte hon att plocka medan hon skällde på Nicki, som tydligen hade kommit tillbaka. Maria suckade lite, men så kom hon ihåg att hon lovat sig att inte bli irriterad. När hennes skål var fylld med hallon ställde hon sig och såg sig omkring. Det var en vacker plats som mammas morfar en gång byggt det här lilla huset på. Det låg i en skogsglänta och man kunde skymta älven en bit bort mellan trädstammarna. Där fanns en liten jordkällare, men dit fick de heller inte gå. Man kunde se att där funnits uthus för djuren, men de hade jämnats med marken för många år sedan. Maria bestämde sig för att hit skulle hon komma och ta med sig staffliet och måla lite. Hon kunde måla av huset som hon trodde det kunde sett ut när mammas och Tanjas morföräldrar bodde här en gång i tiden.

Flickorna återvände till Tanjas hus och gick in med bären. Det skulle bli efterrätt till senare på dagen.

"Nicki ville gå in i huset," sa Anna,"men jag sa att det fick hon inte. Hon sa att hon kände dom som bodde där och ville gå in och hälsa. Och så ville hon leka med katten som bodde där också. Det var så länge sen som hon varit där, sa hon."

Tanja och mamma tittade på varandra. Mamma såg lite orolig ut i ögonen, men så log hon.

"Det var väl bra att Nicki lydde dig,"sa hon till Anna." Kom ihåg att det inte är ett ställe där man kan vara och leka. Det gör ingenting om ni är på utsidan huset, men ni får absolut inte gå in. Och det gäller även Nicki som är så liten."

Maria tog med sig sitt staffli till det gamla huset nästan varje dag, och började måla. Hon hade funnit en perfekt plats att vara på där hon hade uppsikt över hela huset och hon kunde sitta där flera timmar om dagen och måla. Oftast följde Anna, och Nicki förstås, med henne. Anna brukade sitta på det som var kvar av trappan, och prata med Nicki. Maria brydde sig inte om att lyssna på systerns prat. Ibland undrade hon om det verkligen kunde vara normalt att sitta och prata med någon som inte fanns, men så tänkte hon att det nog var som mamma sagt: när Anna sörjt färdigt skulle Nicki försvinna.

Själv kände Maria fortfarande hur hon saknade mormor. Men det kändes alltid bättre när hon satt och målade huset, som hon visste mormor bott i när hon var liten. Det var som om mormor fanns där, någonstans, och nu kunde Maria somna utan att gråta sig till sömns.

Hon var mycket noga med detaljerna när hon målade. Ibland tyckte hon det kändes som om penseln levde sitt eget liv och hennes hand bara följde med i rörelserna. Det var inte så svårt att tänka sig hur huset sett ut när det var helt och bebott. Men hon ville också gärna ha med hur det sett ut utomhus med hallonbuskarna, jordkällaren, uthusen, brunnen som fortfarande fanns kvar. Moster Tanja hade ofta sagt att Maria hade talang för att måla och det gjorde henne glad.

"Vem är tanten som sitter på trappan till det gamla huset?" frågade Anna en dag när de kom tillbaka till Tanja, efter att ha suttit vid huset.

"Vilken tant?"frågade Tanja."Det finns väl ingen tant där?"

"Jo,"sa Anna."Hon sitter vid trappan med en liten grå och vit kattunge hos sig. Hon sitter och läser i en bok och ibland pratar hon med Nicki. Maria ser henne inte,men hon ser ju inte Nicki heller. Men jag ser henne och hon ser mig och Nicki."

Tanja såg på Anna. Sen tittade hon på mamma som såg riktigt orolig ut. Nu hade alltså Anna fått en till låtsasmänniska i sitt liv. Mamma kunde inte riktigt bestämma sig för om det var bra eller inte. Anna hade inte pratat något om mormor efter att Nicki hade kommit. Det kanske inte var så bra att hon inte pratade om henne. Anna hade alltid varit mormors lilla tös och alla hade varit förvånade över hur lätt det gick för Anna att acceptera att mormor inte fanns längre. Därför hade alla tagit Nickis uppdykande som ett sätt för Anna att komma över mormors död. Men att hon nu hade fått ytterligare en fantasiperson, det var oroande tyckte mamma.

"Du kanske inte ska gå till huset så ofta,"föreslog mamma. "Det finns ju så mycket annat du kan göra när vi nu är här. Tanten kanske blir störd av att du och Nicki går dit varje dag."

"Nej, det tror jag inte,"sa Anna."Hon sa att hon tyckte det var så roligt att se Nicki igen och hon var glad över att vi är vänner. Nicki har varit väldigt ensam, förstår du mamma,och hon kom till mig när jag blev ensam."

På söndag regnade det när flickorna vaknade. De satt ute på verandan och åt frukost och undrade lite vad de skulle hitta på idag. Det skulle inte vara möjligt att vara ute förrän regnet slutade.

"Ni kan ju leka inomhus,"sa Tanja. "Jag har en stor garderob inne i mitt sovrum. Där finns massor av gamla kläder så ni kan klä ut er om ni vill, eller leka kurragömma där inne. Där brukade jag och Alex leka när det regnade. Vi letade skatter och allt möjligt roligt."

Efter frukosten visade Tanja dem garderoben. Det var som ett stort rum där det fanns massor av kartonger, kläder som hängde i plastpåsar, kistor som såg jättegamla ut, böcker i massor och tavlor som stod uppställda utefter väggarna.

Det fanns en glödlampa i taket som lyste upp det hela, men ändå var det skumt inne i garderoben. Ljuset nådde inte riktigt ända in i hörnen och det gav alltihop en lite skrämmande och kuslig känsla, men spännande också. Flickorna började se sig omkring. Maria tittade på tavlorna. De hade motiv från skog och sjö, mycket naturmotiv, men också bilder av sagoväsen. Maria undrade om detta var en del av de tavlor som Tanja målat men som hon inte var riktigt nöjd med. Hon måste fråga henne om det sen.
Hon gick längre in. I ett hörn såg hon något som var dolt bakom ett lakan. Hon lyfte på det och fann flera tavlor. Hennes ögon fastnade på en som föreställde en liten flicka som kunde vara några år yngre än Anna. Hon satt på huk på en äng och plockade blommor. Bredvid sig hade hon en liten rävunge som nyfiket betraktade henne och på hennes axel satt en liten ekorre. Allt var målat i ljusa, glada färger och flickan såg så lycklig ut. I förgrunden fanns några björkar och i bakgrunden fanns ett stort palats. Konstnären hade lyckats fånga solstrålarna som lyste på de många fönstren så palatset såg ut att glöda som guld.

”Så där vill jag också kunna måla en dag,”tänkte Maria. Hon kände att den här tavlan måste hon ta med in till Tanja. Den fick inte gömmas undan i ett hörn av garderoben. Den måste andra få se och njuta av.

Anna hade hittat en kartong som innehöll fotografier. Hon tittade nyfiket på dem. Det var gamla foton,inte alls sådana som dom hade hemma. Allting var svart - vitt, inga färgfoton. Människorna var konstigt klädda och alla såg så allvarliga ut. Så fick hon syn på ett foto och gav till ett rop av förvåning.

"Maria,kom och titta!" ropade hon. "Titta på det här kortet!"

Maria kom fram till henne och tittade. Fotot föreställde en kvinna som satt på trappan till vad som såg ut att vara det gamla huset. Hon läste i en bok och vid hennes fötter satt en liten kattunge. Där fanns också en liten flicka med ljusa flätor. Samma flicka som hon nyss sett på tavlan.

"Titta," sa Anna ivrigt."Det är tanten som jag berättade om. Och titta, där har hon kattungen och där sitter Nicki också."