Novell: Skoldansen

                Jag har fjärilar i magen. De dansar omkring i ystra kast och det är lite obehagligt. Men mest spännande. Jag är tretton år och ska ikväll iväg på min första skoldans. Jag och min bästis Maria har varit i byns gamla nedlagda skola och lärt oss dansa. Två av de äldre flickorna i byn har haft en kurs så nu kan vi dansa vanligt och bugga. Lite. Det var inte så många pojkar som var med på kursen och Maria och jag fick aldrig dansa med dom. De dansade bara med de äldre flickorna. Men det gjorde inte så mycket för ikväll ska vi till skolan inne i stan och där ska vi minsann dansa. Marias pappa ska skjutsa dit oss och min pappa ska hämta oss.

Maria och jag har varit och handlat inför kvällen. Jag har köpt min första behå. Vi köpte likadana. Inte för att någon kommer att få se hur de ser ut men vi känner oss lite stora. Maria har redan fått bröst och behån sitter bra på henne. På mig ser det bara konstigt ut för jag har inga bröst. Men en behå ska jag ha och ingen kommer ju att se den. Jag stoppar in lite hushållspapper i kuporna så ser det bättre ut.

Jag har också fått köpa högklackade skor. Ja, klacken är bara ett par centimeter men det är första gången jag har skor som är spetsiga och har lite klack. Jag kan ju inte gå på dans i vanliga tennisskor. Att jag har svårt att gå i skorna och att de gör ont spelar ingen roll. Jag träningsgår hemma lite, men inser snart att om jag ska orka dansa i dom hela kvällen så kan jag inte gå i dom hemma.

Dansen äger rum i skolans matsal och orkestern som spelar består av ett gäng pojkar som går i nian. Dom är jättegulliga. Speciellt Gunnar. Han är lång och smal och har långt, brunt hår som hänger ner i ögonen på honom. Han brukar kasta med huvudet så där charmigt för att få undan luggen ibland. Så har han de blåaste ögon man kan tänka sig. En annan av mina bästisar, Tina, är bästis med Gunnars syster Lena. Hon har talat om för Gunnar att jag är lite småkär i honom. Då log han, sa Tina. Så hon tror att han är lite småkär i mig också. Han brukar titta på mig och le lite när vi möts. Men han har aldrig pratat med mig. Bara sagt ”hej”. Men han är kanske blyg.

Gunnar spelar gitarr och sjunger. Tina tyckte jag skulle sy en maskot åt honom som han kunde hänga på gitarren så det gjorde jag. Det blev en liten, himmelsblå sak med glada ögon och stor, leende mun. Så virkade jag ett litet band som kunde knytas runt gitarren. Tina fick se till att han fick maskoten.

Vi kommer till matsalen och jag ser direkt att Gunnar har min maskot på gitarren. Han ser mig och ler lite och jag ler tillbaka. Jag känner mig riktigt fin i de nya skorna och min nya kjol. Håret har Marias storasyster hjälpt mig med att sätta upp i en svinrygg, ett hårmode som är populärt bland alla. Behån klämmer lite och helst vill jag ta av mig den men det kan jag ju inte göra. Maria och jag går fram mot scenen. Maria är lite förtjust i trummisen Per, men han har visst sällskap med en av flickorna som går i hans klass. Men man kan ju alltid titta, som Maria säger. Han kanske tröttnar på den andra flickan. Per har haft många flickvänner sen han började spela i orkestern. Före det var det inte någon flicka som var intresserad av honom.

Utmed ena väggen i matsalen har man ställt en massa stolar. Där sitter redan en rad med flickor och ser ut som om de inte bryr sig om ifall de får dansa eller inte. Ändå vet alla att dom flickorna är de som får passa andras handväskor och som nästan aldrig blir uppbjudna. De pratar med varandra och försöker se ut som om de egentligen har viktigare saker för sig än att vara här. Som om de bara är här för att nån kamrat bett dom följa med. Men hela tiden följer deras blickar de dansande paren. Om någon pojke närmar sig raden så tänds en gnista i ögonen för att sedan slockna när han styr stegen mot någon av de andra flickorna. De populära, fnittrande flickorna som står i en klunga en bit bort från stolsraden.     
Mittemot den klungan står pojkarna. De låter blickarna glida över flickorna och kommenterar dom sinsemellan. Så går de med lagom likgiltiga steg fram och greppar någon flicka i armen och tar med henne upp på dansgolvet.
Flickorna som går i åttan och nian tittar lite nedlåtande på oss som bara går i sjuan. För oss är det första skoldansen och vi står i en klunga för oss själva. Vi vågar inte ens sätta oss på stolarna för de större flickorna viskar om oss. Åttans flickor viskar om oss i sjuan för då kan de strunta i att nians flickor viskar om dom också. 

                  Dansen börjar och en av pojkarna i min klass kommer fram och vill dansa. Egentligen vill jag inte dansa med honom för han är så barnslig,precis som de andra pojkarna i klassen. Men flickorna som hade danskursen sa att man fick aldrig nobba någon om man blev uppbjuden. Det är oartigt. Så jag dansar med Hugo. Han kan inte dansa. Han tror att man bara ska hålla i varandra och gå lite hit och dit så är det dans. Så tittar han hela tiden i golvet för annars trampar han mig på fötterna. Jag har redan så ont av de nya skorna så när han ändå trampar mig på tårna knuffar jag honom ifrån mig och lämnar honom på dansgolvet.

Maria dansar med Robert och han håller henne tätt intill sig. Maria lutar sitt huvud mot hans axel. Jag ser att han inte heller kan dansa. Men eftersom han inte tar några egentliga steg utan de bara står och gungar lite fram och tillbaka så trampar han inte Maria på fötterna i alla fall. Hon verkar inte ha nåt emot att stå på samma ställe och vagga. Nu kanske hon inte bryr sig om Per längre.

Jag går mot scenen. Gunnar sjunger och tittar rakt på en flicka som står längst fram vid scenen. Bettan, den tuffaste flickan i klassen. Hon har svarta jeans på sig som sitter som de skulle vara målade på kroppen. Bettan skolkar från skolan, hon har problem hemma och hon är alltid tillsammans med de som går i åttan och nian. Hon brukar stå bakom gymnastiksalen och smygröka. Nu har hon sminkat sig så hon är alldeles svart runt ögonen och har blodröda läppar. Jag fick inte sminka mig för mamma för hon tyckte jag är för ung för det. Maria fick inte heller göra det men vi målade i alla fall naglarna med ett rosa nagellack som Marias syster generöst lät oss använda. Bettans rödbruna hår är upptouperat och hon ser så vuxen ut. Hon står där och ler mot Gunnar och han kan inte ta ögonen från henne.

Fjärilarna i magen har försvunnit och ersatts med en stor sten som skaver och värker. Jag mår illa. När det blir en paus i dansen ser jag hur Bettan försvinner tillsammans med Gunnar. De går ut och Gunnar håller sin hand på hennes axlar. Hon lutar sig lite mot honom och jag hör hennes skratt när de lämnar matsalen. Gitarren med min maskot står lutad mot en stol på scenen och jag har ont i fötterna och magen.