minnen ....del 4

Jag hade ca 5 km till skolan i Ölme när jag bodde där. Det betydde att jag fick åka skolskjuts. Många av mina klasskamrater bodde såpass långt från skolan så de också åkte skolskjuts. Det här var ju lantbrukstrakter och där fanns många bondgårdar utspridda. På den tiden var det inte så att föräldrarna skjutsade barnen på aktiviteter av olika slag eller till kompisar för att man skulle kunna leka med varandra efter skolans slut. Leka fick man göra på rasterna.

En dag gjorde jag och en kamrat upp att jag skulle följa med henne hem efter skolans slut. Det var inget som var bestämt sen före så varken hennes eller mina föräldrar visste om våra planer. Hon bodde inte så långt från skolan så hon gick varje dag och den här dagen gick jag tillsammans med henne. Planen var att jag skulle gå tillbaka till skolan ett par timmar senare och åka med den senare skolskjutsen hem. Men när barn har roligt så är det så lätt att glömma bort tiden och rätt som det var så hade dom där timmarna gått. När jag kom tillbaka till skolan så var där tomt. Sista skolskjutsen hade gått och det var bara för mig att gå de fem kilometrarna hem.

Detta var ju före tv och jag hade följaktligen aldrig sett något skrämmande program och aldrig hört talas om troll och banditer och annat farligt. Mamma och pappa var inte några sagoberättare och vi hade inga böcker hemma. Den enda som berättade något var farmor. Hon var djupt religiös och hennes berättelser var tagna ur bibeln. Enligt henne var detta den enda bok som man skulle läsa. Hon talade mycket om de som skulle få komma till himlen en dag. Vad som skulle hända med de som inte fick följa med dit sade hon aldrig. Jag tog för givet att om jag inte var tillräckligt snäll för att få följa med henne till himlen en dag, så skulle jag helt enkelt få bli kvar på jorden. Och det hade jag inget emot så där fanns heller inget som skrämde mig. Men allt detta gjorde att jag inte hade fantasi nog för att bli rädd när jag gick där ensam och det blev mörkare och mörkare allt eftersom eftermiddagen övergick i kväll. Fem kilometer är en lång väg att gå för en liten sjuåring.

Det var grusväg från skolan och fram till stora vägen och någon belysning fanns förstås inte. På båda sidor vägen fanns skog. Utom vid ett ställe. Där stod ett litet, ruckligt, rött hus, ganska nära vägen. Och där var enda gången som jag blev rädd. I det huset bodde nämligen en gubbe som var farlig. När jag närmade mig huset stannade jag till en stund. Jag visste inte vilket som var bäst att göra. Skulle jag skynda mig och springa förbi huset så inte gubben skulle hinna komma ut och ta mig? Eller skulle jag smyga förbi så inte han hörde mina steg i gruset? Jag bestämde mig för att springa och satte fart. Jag sprang så fort mina ben kunde bära mig och lugnade inte ner mig förrän jag var en lång bit från stugan. Ingen gubbe kom efter mig och jag var glad att jag var så snabb. På vilket sätt gubben var farlig det var det ingen som visste. Men alla visste ATT han var farlig. Jag hade aldrig ens sett honom och det tror jag inte mina kamrater heller hade gjort.

När jag slutligen kom hem var klockan väldigt mycket. Mina föräldrar hade naturligtvis blivit oroliga när jag inte kom hem med någon av skolskjutsarna. De hade lyckats få tag på min fröken men hon visste ju inte vart jag tagit vägen. Hon trodde jag åkt hem med skolbilen. Jag fick en ordentlig utskällning av mamma och pappa,  och sen fick jag det av min snälla fröken Dagmar också nästa dag i skolan. Själv förstod jag inte varför det blev ett sånt väsen bara för att jag följt med min kamrat hem och lekt.

glömsk?...nej tankspridd..del 4

För ganska många år sedan jobbade jag på CSK i Karlstad. Detta innebar ganska långa dagar så när jag var ledig så såg jag till att verkligen vara ledig. Jag kunde gå i nattskjorta hela dagen om jag kände för det. Var jag tvungen att gå till affären så slängde jag bara på mig en jacka och ett par långbyxor och sprang ner och handlade. Då bodde jag på Häggdalsvägen, i ett av husen som nu gått till "rivna husens himmel".

En vinterdag då jag var ledig och hade en nattskjortedag, så skulle jag gå ut med hunden. Jag slängde på mig ett par långkalsonger och en lång kappa och stövlar och tog hundpromenaden. Under tiden tänkte jag på att det var länge sen jag och barnen var och hälsade på deras farmor. Jag hade skilt mig men hela tiden hållit kontakt med min svärmor. Det var ju inte henne jag skilt mig från. När jag kom tillbaka in sa jag till flickorna att klä på sig så skulle vi göra en tur till farmor, vilket dom gärna var med på.

När jag svängde in mot hennes hus kom jag ihåg att jag fortfarande var klädd i nattskjorta och långkalsonger. På den här tiden fanns inget som hette leggings, men stövlarna var ganska höga och kappan lång så mina ben syntes det inte så mycket av. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte gärna vända och åka hem igen. Jag parkerade bilen och vi gick in. Barnen tog av sig och jag tog av mig stövlarna men behöll kappan på. Svärmor dukade fram kaffe och barnen fick saft. Så satt vi där. Jag med kappan på mig. Svärmor tittade lite undrande på mig ett tag. Sen frågade hon om jag inte skulle ta av mig ytterkläderna. Jag mumlade nåt. Till slut sa hon: "Säg inte att du sitter med nattskjortan på dig." Vad skulle jag svara på det? Det var bara att erkänna att jo det gjorde jag ju. Hon skrattade bara och egentligen var det rätt skönt att säga som det var och ta av mig kappan. Det var nämligen ganska varmt inne i hennes kök. Svärmor kände ju mig så jag tror inte hon var speciellt överraskad över min klädsel. Eller brist på klädsel kanske man ska säga. Och  barnen höjde inte ens på sina ögonbryn. Mamma var mamma, som vanligt.

minnen...del 3

Lackskorna. Jag minns inte varför jag fick dom, men en dag fick jag ett par nya, svarta , blänkande lackskor. Det var de finaste skor jag någonsin haft och egentligen skulle jag bara ha dom när jag skulle vara fin. Men jag fick ha dom ibland annars också. När vi var ute och gick och jag hade lackskorna på mig, så tog det tid för oss att komma fram. Jag var nämligen tvungen att stanna vid vart och vartannat steg och gnugga bort dammet från skorna. Det gick ju inte att låta dom bli dammiga. Dom skulle blänka så jag nästan kunde se min spegelbild i dom. Att springa omkring och leka var bara inte att tänka på. Jag kunde sätta på mig skorna hemma och sen satt jag på trappan och såg mina syskon leka. Jag hade lärt mig läsa väldigt tidigt så jag satt och läste i min läsebok från skolan för jag var ju stor. Läxor hade vi ju inte men boken fick vi ta med oss hem om vi ville. Eftersom jag inte kunde springa omkring och damma ner skorna så blev det mycket läsande för mig. Detta gjorde att jag blev duktig på att läsa och hade naturligtvis nytta av det i skolan också.

En dag skulle jag följa med mamma någonstans, minns inte vart. Vi skulle cykla. D.v.s mamma cyklade och jag satt bak på pakethållaren. Naturligtvis skulle jag ha lackskorna på mig för jag skulle vara fin vart det nu än var vi skulle.  På den tiden fanns inte några särskilda stolar för barn att sätta på cykeln utan jag fick sitta där bak och hålla mamma om midjan. Så fick jag vara noga med att hålla ut benen så inte fötterna skulle komma in i cykelhjulet. Vi kom inte  långt innan jag blev ouppmärksam och glömde hålla ut benen. Ena foten for in i cykelhjulet. Det blev tvärstopp. Mamma hann hoppa av cykeln och hindra den från att ramla omkull med mig baktill på pakethållaren. Och jag skrek. Jag grät inte utan det var ett skrik som kunde väckt döda. Jag skrek som om kniven suttit i mig när jag såg vad som hänt. Jag hade inte ont för foten hade klarat sig utan skador. Men hälen på mina skor var helt söndertrasad. Det var det absolut värsta som kunde hänt.Mina fina, svarta, blanka skor.När mamma hörde mitt förtvivlade skrikande så trodde hon att jag blivit riktigt illa skadad. Hennes lättnad var naturligtvis stor när hon såg att jag var oskadad. Pappa undersökte skon för att se om det var möjligt att lämna den till skomakaren och få den lagad men insåg snart att det inte fanns nåt att göra.

Det tog tid för mig att acceptera att jag inte kunde använda skorna längre. När jag väl kommit över det värsta så bestämde jag att vi måste begrava skorna, som vi hade gjort med en liten fågelunge som vi funnit död en dag.  Jag stoppade ner skorna i skokartongen som fortfarande fanns kvar. Sen gick jag tillsammans med mina syskon ut på baksidan huset. Pappa hjälpte mig att gräva en grav till skorna. Min farmor var väldigt religiös av sig och vi hade en finsk psalmbok hemma som hon hade lämnat sist hon var och hälsade på oss. Den tog jag med ut och bläddrade i och slog upp på en sida. Det var liten och svår text och jag kunde inte nån av psalmerna.Men vi måste ju sjunga nåt. Den enda sång som mina småsyskon kunde var "björnen sover" för den hade jag lärt mig i skolan och i min tur lärt ut till mina syskon. Så vi stod där med varsin liten blombukett i näven och sjöng. Sen kunde jag så småningom komma över att jag inte längre hade vackra skor.

minnen....del 2

Jag gick första klass i Ölme skola. Jag har en gång i vuxen ålder åkt fram till skolan i Ölme så jag vet nu att jag hade ca 5 km skolväg. Jag hade skolskjuts men bilen hämtade inte hemma utan vid en hållplats en bit bort. Hur jag kom till hållplatsen minns jag inte men jag skulle tro att mamma följde mig dit. Nån gång minns jag att jag gick hem själv från hållplatsen och tog då en genväg tvärs över åkern.

Visslingen. Mina äldre skolkamrater kunde vissla. Särskilt pojkarna gick omkring, putade med läpparna och visslade. Det lät säkerligen inte speciellt vackert men det lät i alla fall. Själv lyckades jag aldrig få till det. Jag putade med läpparna och blåste. Men det blev bara ett frustande och susande. I bästa fall lät det lite som ett svagt vinande som, om man hade livlig fantasi, påminde lite svagt om en vissling. Så en dag, när jag gick hem över åkern, så försökte jag som vanligt. Jag trutade med läpparna, blåste ut luft och ingenting hände. Jag provade och provade och blev till slut yr i huvudet av all utandning. Sen, plötsligt, så hörde jag en vissling komma ut mellan mina läppar. Det lät inte mycket men det var klart och tydligt en vissling. Jag blev så ivrig att komma hem och demonstrera min nya talang så jag sprang allt vad benen höll. När jag kom fram var jag så andfådd så jag lyckades inte få fram mer än ett litet vinande. Men när jag väl hämtat mig så kunde jag mycket stolt låta hela familjen ta del av mitt nya kunnande. Sen gick jag omkring hela dagarna och visslade.Det rönte inte direkt någon större uppskattning utan jag blev vänligt men bestämt ombedd att vissla lite mindre. Mina kunskaper inom denna konstart har väl inte direkt utvecklats under årens lopp utan jag låter nog ungefär lika nu som då. Och jag har aldrig lyckats lära mig att busvissla fast jag verkligen försökt. Men jag tröstar mig med att man kan inte kunna allting.

Tuggummit. Begreppet lördagsgodis fanns ju inte på den tiden. Ibland fick vi bröstsocker när mamma och pappa var iväg och handlade. Det såg ut som bärnstensfärgade småbitar som var väldigt sött och gott. Antingen kunde vi få det i en strut eller också fanns det att få uppträtt på ett snöre. Mina kamrater gick ibland omkring och tuggade på tuggummi och blåste stora bubblor. Det såg så roligt ut och jag tiggde och bad att få ett tuggummi också. Till slut fick jag det istället för bröstsocker. Jag minns inte vad tuggummit hette men det var av samma typ som en vanlig Toy. En liten, fyrkantig, vit bit. Jag tuggade och tuggade och tuggade. Jag försökte blåsa bubblor men det gick inte alls. Jag visste ju inte att bubbelgum var nåt helt annat och det visste ju inte mamma och pappa heller. Tuggummi som tuggummi, tänkte jag. Jag var säker på att en dag skulle jag också få till en bubbla. På kvällen lade jag ifrån mig tuggummit på en stol bredvid min säng, och på morgonen började jag tugga igen. Men det blev naturligtvis inte bättre ju äldre tuggummit blev. Tvärtom, efter några dagar, kände jag när jag tuggade att tuggummit liksom bara föll sönder i min mun. Det blev småbitar av allt. Då hade jag tuggat och tuggat och tuggat i flera dagar. Så småningom fick jag ett bubbelgum och blåste bubblor. Men jag upptäckte att det inte var så kul som det såg ut och lärde mig aldrig uppskatta vitsen med bubblorna. Och jag har aldrig blivit någon tuggummiälskande person. Ibland kan jag drömma mardrömmar där jag har ett tuggummi i munnen, tuggar på det och sen vill jag spotta ut det. Men hur jag än spottar och spottar så blir det hela tiden en liten bit kvar i munnen och den växer och växer och växer. Och jag spottar och spottar och spottar. Blir aldrig av med det.

minnen....del 1

Jag köpte en mjölkliter häromdagen.På baksidan mjölkpaketet läste jag om mjölkbonden Andreas Larsson som tillsammans med familjen driver en mjölkgård i Ölme.Jag är nästan bergsäker på att han är barnbarn till den mjölkbonde som pappa jobbade hos när vi bodde i Ölme.Jag minns att dom hette Larsson och hade en rätt stor gård med mjölkkor. Huset vi bodde i finns fortfarande kvar.Man ser det när man åker stora vägen från Karlstad mot Kristinehamn och kommer till Ölme.Man åker förbi avfarten mot Ölme kyrka. Så kommer man till ett avsitt av vägen med åkrar på bägge sidor. På höger sida kan man se ett litet rött hus som står nära det som då var stora vägen. Det står lite träd runt huset, och en liten bit bort kan man se gården där pappa jobbade.

Vi bodde där några år, minns inte när vi flyttade dit, men det måste ha varit nån gång 1955 eller 1956. Sen flyttade vi till Storfors sommaren 1959. Jag har en del minnen från tiden i Ölme och även om jag inte minns exakt hur gammal jag var, så kan jag räkna ut att de tidigaste minnena var från det att jag var ca 5 år.

Mamma fick TBC, en väldigt vanlig sjukdom på den tiden. Hon låg på sanatorium i Arvika under en lång period och vi hade barnsamariter som kom och tog hand om oss barn när pappa jobbade. Jag minns inte så mycket om dom men jag kommer ihåg att en av dom hette Inez. Det var det vackraste namnet jag visste då, för hon var så vacker med korpsvart hår. Och hon var snäll, minns jag. Mamma sydde varsin teddybjörn till mig, syrran och brorsan, som vi fick när hon kom hem. Min nalle finns fortfarande kvar. Pälsen klippte jag en gång för jag trodde den skulle växa ut igen och bli riktigt lång. Den har tappat ett ben och är lite skruttig, men den finns i min ägo.

Mammas sjukdom gjorde att vi barn var tvungna att gå på lungröntgen en gång varje år under hela vår uppväxt. När vi så småningom flyttade till Hagfors så gick vi på dessa kontroller så länge det fanns en dispensär i Hagfors. Kallelsen kom alltid till skolan och fröken talade om att vi skulle iväg. Det var inte frågan om nån sekretess där inte, utan hela klassen visste om att jag skulle iväg, vilket inte var så roligt. Jag kunde inte riktigt förklara vad det hela gick ut på och dom förstod inte vad det var frågan om.

På den tiden var det vanligt att det gick luffare på vägarna och knackade på för att få en matbit. Mer än en luffare satt i vårat kök och fick mat av mamma. Vi barn brukade sitta och betrakta dessa håriga, skäggiga män som satt på vår kökssoffa. Och när de gav sig iväg så hade dom alltid en liten matsäck med sig. Inte för att vi hade så mycket, men mamma ansåg att vi i alla fall hade så vi kunde dela med oss till de som inte hade nåt.

Huset hade ett rum och kök. Vi barn låg i rummet och mamma och pappa låg i köket. En kväll när jag just höll på att somna hörde jag hur brorsan började skrika så det ekade i det lilla rummet.Jag brydde mig inte så mycket om det. Han var ju en liten unge på bara ett par år och skrek lite då och då av ilska om han inte fick som han ville. Sekunderna efteråt hörde jag hur syrran började skrika. Först brydde jag mig inte om det heller. Hon var ju också bara en liten unge som bara var lite äldre än brorsan. Men så såg jag i fantasin varför dom skrek. Det var naturligtvis så att en stor råtta hade bitit brorsan och sen hoppat över till syrran och bitit henne. Nu var råttan på väg mot min säng. Så det var bäst att skrika innan han kom till mig. Jag gav upp ett gällt skrik för att skrämma iväg råttan, som faktiskt bara fanns i min fantasi. Mamma och pappa kom inrusande för att se vad det var som hände. Det visade sig att brorsan sett skuggor på rullgardinen och blivit skrämd av det. Rummets fönster vette ut mot vägen och när bilarna körde förbi bildade deras lyktor, som lyste upp trädet utanför, mönster på rullgardinen.

Jag brukade ibland ge mig av till gården där pappa jobbade. Jag fick inte gå ut på stora vägen själv. Även om trafiken på den tiden inte var tillnärmelsevis så livlig som den är nu så var det naturligtvis inte lämpligt för en femåring att ge sig ut där själv. En gång sprang jag ut i vägen, minns inte varför, men det kom bilar från bägge håll. Jag minns ännu mammas desperata skrik när hon såg mig mitt i vägen. Jag stannade till och tur var det för då kunde bilarna sakta köra förbi mig. Efter detta var det ännu strängare order att inte gå ut på vägen. Däremot kunde jag springa över åkern till gården, vilket jag gjorde lite då och då. Inte alltid med mammas tillåtelse. En dag när jag sprang iväg så var det väldigt lerigt på åkern och jag kom inte så långt innan jag fastnade. Till slut kom jag loss men min stövel satt fast i leran. Det var bara att springa in till mamma och berätta om missödet och så fick hon ge sig ut i leran för att rädda stöveln.

Oftast var jag hos pappa i ladugården och tittade på korna som jag tyckte var fina med sina stora ögon. Och så var dom så roliga för att dom tuggade hela tiden. Korna stod i bås med ett plank mellan sig. Med tanke på hur många kor har det nu så hade dessa kor det fint och gott om utrymme. Naturligtvis fanns det också kattungar i ladugården då och då. En dag när jag lekte med en liten grårandig kattunge så började den klättra uppför planket som fanns mellan två kor. Så ramlade den ner i det ena båset och kon som stod där råkade trampa ihjäl den stackars katten. Jag blev så arg på den kon så efter det dröjde det länge innan jag gick in i ladugården igen.

Det hände att jag var inne hos bondmoran ibland också. Jag blev bjuden på saft och bullar och "hjälpte" henne med småsysslor, så mycket som en femåring nu  kan hjälpa till med nåt. En dag skulle jag ställa in nåt i det stora skafferiet som fanns. Man kunde gå in i det och där fanns en väldig massa spännande saker som vi inte hade hemma. I en stor skål såg jag en skimrande grön gelé. Det såg så gott ut så jag måste bara smaka. Jag stoppade ner fingret i gelén och slickade sen på fingret. Det var grönsåpa. Jag fick väldigt bråttom att komma ut och skynda hem. Jag kunde ju inte skölja ur mun inne hos bondmoran. Jag förstod att hon kanske inte skulle tycka om att jag stoppat fingret i en av hennes skålar i skafferiet.

en kväll i slalombacken

Det var en gång en stad som hade en väldigt fin slalombacke. Där fanns möjligheter för alla att åka, från barn och nybörjare till mer duktiga åkare. Och där fanns oftast mycket folk som utnyttjade backen. Den backen är nu bara ännu ett sorgligt kapitel i boken: "Hagfors - historien om staden som politikerna stympade."

Jag var i slalombacken med familjen lite då och då och tyckte det var jätteroligt. Inte för att jag var speciellt duktig på slalom men jag klarade av att ta mig nerför backen helskinnad. Och oftast utan att ramla. Sanningen att säga var jag en väldigt försiktig åkare och därför ramlade jag inte. Jag visste nämligen att det var oerhört svårt att graciöst ta sig upp på benen igen på skidor som ville dra iväg åt varsitt håll. Jag utnyttjade i stort sett backen utefter hela dess bredd. Att det sen kom ungar som knappt nådde mig till midjan och susade förbi, det bekom mig inte speciellt.

En period av mitt liv vistades jag en hel del i Lesjöfors. Där har dom också en slalombacke. Den påminde inte speciellt mycket om den i Hagfors utan den var relativt kort men desto brantare. En sån backe som inte direkt ropade på mig att jag skulle komma och åka.

En helg då jag hade Sofia med mig, bestämde vi i alla fall att vi skulle åka slalom. Sofia var då ca 9 år och betydligt tuffare än jag vad gällde skidor. Liften de hade i Lesjöfors var precis lik den som dom hade i Hagfors. En sån där som ser ut som ett ankare och som man greppar för att få själva ankardelen under rumpan. Skillnaden var väl egentligen bara personalen. I Hagfors fanns det alltid personal som tog tag i ankaret och höll i tills man fick ett grepp. I Lesjöfors fanns ingen sån personal. Där fick man ställa sig på plats och sen få tag i ankaret och få det på plats.Det gick inte så bra för mig och Sofia. De första tre gångerna fick jag inget grepp alls utan höll på att bli nerslagen när liften susade förbi. Till slut var det nån bland personalen som såg detta och kom till undsättning. Redan där borde jag förstått att detta inte skulle bli nån bra slalomupplevelse. Men vi kom upp i backen i alla fall.

När man såg backen nerifrån såg den inte så speciellt imponerande ut. Betydligt kortare än den i Hagfors. Det man inte såg förrän man kom upp var att den var brant. Riktigt brant. Om inte helt lodrät så nära inpå. Dessutom var det här en vinter när det var mer is än snö i backen. Detta såg vi inte heller förrän vi kommit upp till toppen.

Vi gjorde oss i alla fall beredda att åka ner. Sofia hade varit sjuk under veckan och var fortfarande inte helt kry. Hon hade varit väldigt ivrig att i alla fall kunna åka slalom lite grand. När vi stod där uppe kom verkligheten ikapp både henne och mig. Jag insåg att detta inte var en backe i min smak. Sofia, som normalt var ganska tuff i lägen som hade med kroppsliga aktiviteter att göra, började inse att det inte var ett drömscenario vi hade.

Vi började lite försiktigt att ta oss nerför backen. Men det var is och det var brant och det gick inte att finna någon bra nerfart. Jag började fundera på om det fanns nåt sätt att få den frånvarande personalen att komma upp och hämta oss, men insåg att det inte var realistiskt.Det här var före mobilernas tid så det fanns ju inte nåt sätt att komma i kontakt med någon där nere. Vi måste alltså klara oss själva. Sofia började bli förtvivlad och var säker på att vi skulle dö där uppe i backen.

Till slut kom jag på en lösning. Jag tog av mig skidorna och sa till Sofia att göra detsamma. "Vi går nerför backen,"sa jag till henne. "Dom kommer att skratta ihjäl sig åt oss," grät Sofia."Vi kan inte gå ner. Det är pinsamt." Men till slut tog hon av sig skidorna och började sakta ta sig neråt. Jag bar hennes och mina skidor. Man är väldigt klumpig om man går på plan mark i slalompjäxor. Jag kan garantera att man är inte särskilt graciös eller rörlig när man går nerför en isig och brant slalombacke i slalompjäxor heller. Att sen bära två par slalomskidor gör inte det hela lättare. Det gällde att hålla sig på benen för om vi ramlade skulle vi åka kana nerför backen. Då skulle vi visserligen komma ner fort, men riktigt så fort ville vi inte ner.

Sofia var med i barnkören vid den här tiden och en av hennes favoritsånger var "Varm korv boogie". För att muntra upp henne under vår långsamma, och jobbiga, färd nerför backen så började jag sjunga på den. Nu kunde jag bara en vers och refrängen, så den rockade jag under promenaden. Jag tyckte det gick riktigt bra, men til slut sa Sofia:"Snälla mamma, var tyst!"

Efter en ganska lång stund kom vi fram i alla fall. Nån personal som eventuellt skulle kunna skratta åt oss såg vi inte till. Antingen var de helt enkelt frånvarande eller också stod de gömda nånstans och betraktade oss. Efter detta uppskattade jag backen hemma ännu mer.

tala är silver...del 1

Jag har en egenskap som gör att jag ibland hamnar i situationer som jag kanske inte borde hamnat i. Det är det att jag ofta inte hinner tänka mig för innan jag hoppar in i  nåt.  Dels kan det vara frågan om att jag blir tillfrågad av nån om jag vill hänga med på nån aktivitet som jag inte vet nåt om. Dels kan det vara så att jag själv får en idé som först verkar vara bra men sen visar sig inte ha varit så genomtänkt. Det skulle ju i och för sig inte vara så farligt om det inte vore för att jag är så glappkäftad också. Jag berättar nämligen för alla som vill höra, och andra också, att "nu ska jag iväg och .....".Sen, om jag ångrar mig, så kan jag ju inte dra mig ur det hela. Jag måste ju genomföra det jag påbörjat.

När dom slutade att flotta timmer på Klarälven så fick flottarna hitta sig på andra saker för att överleva. Ulla, min väninna, kände ett gäng flottare och en dag frågade hon mig om jag ville följa med till Norge på forsränning på Trysilelven. En av flottarna hade börjat med det och det lät ju himla roligt. Jag hade något tidigare sett ett program från USA där det var ett gäng som forsade nerför en älv. De satt, ett gäng på 8-10 personer, i en stor gummiflotte och höll i sig i nåt rep. Eftersom jag inte hade någon styrka i händerna så tränade jag de kommande fjorton dagarna så jag skulle få lite styrka. Jag kramade bollar och fick tag på nån sån där träningsgrej som jag satt och kramade så fort jag fick tillfälle. Inte vet jag om jag blev starkare men träningsvärk i händerna fick jag.

Så blev det dags att åka iväg. Alla visste ju naturligtvis vad jag skulle iväg på.Familjen och arbetskamrater och grannar och alla andra. Vi skulle långt upp i Norge och starta på förmiddagen så vi åkte kvällen innan och övernattade på ett hotell. När vi hade åkt en bit på morgonen så kom vi till en bro över älven och där stannade Ulla. "Här kommer vi fram sen," sa hon, och så klev vi ur bilen för att gå ut på bron och titta. När jag tittade uppöver älven såg jag en stor, kokande, forsande gryta av vatten. Men jag kände mig ändå rätt lugn för dom där gummiflottarna är ju rätt stora och stabila. Det hade jag ju sett på TV.

Så vände Ulla sig om och tittade neröver älven. "Där är dom med flottarna vi ska med",sa hon, och jag vände mig om och då blev jag helt tyst. På andra sidan bron såg jag två gummibåtar, i storlek såna där som ungarna har på badstränderna och leker med. Inte mycket större i alla fall. I varje båt satt fem personer. Två som satt uppe på vänster kant av båten, två på höger och en som satt längst bak.Och alla var klädda i våtdräkter och hjälmar och hade varsin paddel i näven.

Jag blir inte så himla ofta rädd eller nervös för nåt men visst händer det ibland. Och jag har tre nivåer av rädsla.
Nivå 1. Hysteriskt skrattanfall. Det börjar som en liten champagnebubbla längst ner i magen och rör sig sakta men säkert uppåt. Sen förvandlas det till en exploderande Soda Stream och skrattet som kommer ut går inte att hejda. Ofta händer detta när det är väldigt olämpligt att börja skratta. Det drabbade mig t.e.x. vid några tillfällen då Monica övningskörde för mig när hon skulle ta körkort. Hur säker jag var då, hysteriskt skrattande, kan ju diskuteras.
Nivå 2. Oavbrutet pratande. Då pratar jag om allt och ingenting och vet inte ett dugg vad jag egentligen står och babblar om. Nu finns det säkert nån lustigkurre som vill påstå att det verkar som jag skulle vara på denna nivå ständigt och jämt, bara för att jag råkar vara lite pratglad. Men tro mig, det är skillnad.
Nivå 3. Tystnad . Då säger jag absolut ingenting. Jag sitter i egna tankar men vet inte efteråt vad jag tänkt. Det är helt blankt.

Efter stoppet vid bron var jag tyst. Helt tyst. Ulla märkte ju naturligtvis det. Hon sa till mig att " Vi kan dra oss ur det hela om du vill". Men hur skulle jag kunna det? Jag hade ju berättat för alla vad jag skulle iväg på. Och de som ifrågasatt om det kanske var farligt hade jag bara viftat bort. "Inte då. Det finns inget farligt med det. Jag har sett på TV hur det går till. Det ska bara bli roligt". Fanns ju inte en chans att jag kunde dra mig ur det hela efter detta.

När vi kom fram till platsen där vi skulle börja färden så var vi tidigt ute och fick vänta en dryg timme innan det var dags. Det var en av de längsta timmarna i mitt liv och jag var tyst. Hela tiden.

Så var det dags. Vi fick gå och prova ut våtdräkter och få varsin hjälm och sen gick vi ner till älven. Förutom jag och Ulla så var det tre unga engelsmän, två unga norskor och deras pappa, som skulle iväg. Två båtar med en ledare i varje båt väntade oss på stranden. Eftersom jag kunde bättre engelska än Ulla så bestämdes att jag skulle åka med engelsmännen och hon med den norska familjen. Då kunde alla instruktioner i båten göras på engelska.  Först gick dom igenom säkerhetsföreskrifter och berättade hur vi skulle göra om vi ramlade i vattnet. Jag kunde se mig själv färdas utmed Trysilälven, i vattnet efter gummibåten.Jag avskyr att få vatten i näsan och var säker på att om jag ramlade i så skulle dom aldrig få upp mig i båten igen. Jag skulle ha fullt upp med att spotta och fräsa så all kraft skulle gå åt till det.

Så skulle vi sätta oss i båtarna. Jag satt på vänster sida och då skulle man alltså sätta sig uppe på kanten av båten. Redan där förstod jag att detta kommer inte att gå. Man borde ju i alla fall fått sitta ner i båten, men icke. Sen skulle man ner på knä på det benet som var längst in mot båtens mitt. Foten kördes ner under ett stadigt rep och så satt man fast där. Så fick man varsin paddel och instruktioner om hur vi skulle göra under färden. Vi skulle bara lyssna på färdledaren :" vänster framåt/ bakåt/ höger framåt/bakåt/alla framåt/bakåt", och göra exakt så. Det här gjorde ju att man var upptagen med att lyssna och utföra order så man tänkte inte så mycket på att det kanske, kanske kunde vara lite farligt.

Det hela började med en liten, strilande fors och då kändes det riktigt bra. "Piece of cake". Det var väl inget. Sen blev det större och större forsar allteftersom vi åkte nerför älven. När vi kom till den första rejäla forsen så frågade ledaren om vi ville surfa i den. Engelsmännen skrek ett skallande "YEEESS!". Och vad skulle jag säga? Skrika ett skallande "NOOOOO!`"? Jag pep fram ett ynkligt litet "yes" och sen var jag tyst. Att surfa innebar att när man kommit ur forsen så paddlade man tillbaka in  i forsen och for omkring lite i den, som en liten karusell, och så surfade man nerför den igen.

Det gick riktigt bra att surfa i den första forsen och det var det sista som behövdes för att jag skulle bli helsåld. Det var så himla roligt. Just detta att vi var med själva och paddlade gjorde ju att man inte hann med att bli rädd. Och för varje fors som vi klarade av desto mer adrenalin kände jag att jag genomsyrades av. Till slut fanns ingen tvekan inför nåt.

Så kom vi till slut fram till forsen vi sett från bron. Och den var enorm. "Håll i dig nu,"skrek Ulla till mig från sin båt. Men det fanns ju liksom inget annat än paddeln att hålla i sig i. Men nu var jag inte ett dugg rädd längre utan allt var bara toppen. När ledaren frågade om vi ville surfa i forsen så skrek jag lika skallande som engelsmännen ett "YEEEESSS!"

När färden var över var jag så uppe i varv så då babblade jag på av den anledningen. Vi hade en lång väg att färdas hem till Råda igen och det blev jag som fick köra hela vägen.Ulla fick nämligen ett rejält migränanfall när vi satte oss i bilen och skulle åka hem. Hon hade förmodligen varit lika spänd som jag innan vi kom iväg. När det sen släppte, och hon hade lika roligt som jag haft, så fick hon migrän.

När det kändes som värst så bestämde jag mig för att aldrig mer i förväg berätta för andra om mina planer. Ifall jag skulle behöva ångra mig. Men ränderna går aldrig ur så det är klart jag fortsatte att berätta. Och egentligen har det ju varit tur för tänk så mycket man missar om man är rädd för allting. Man måste i alla fall ge livet en chans även om man ibland kan undra vad tusan man egentligen håller på med.

min idrottskarriär...del 3

Drygt tio gånger har jag tillsammans med några väninnor "sprungit" Tjejmilen i Stockholm. Ja, sprungit och sprungit. Det är väl kanske att ta i. Jag har mestadels småjoggat och gått. När man talat om att man ska iväg så har det alltid funnits dom som sagt: "Varför betala en massa pengar för att åka till Stockholm och springa när jag kan springa gratis här hemma?" Redan där har man missat vad mycket av detta egentligen handlar om. Det är inte bara frågan om att betala för att vara med och springa en mil i Stockholm utan det är så mycket mer. Framförallt är det en upplevelse man delar med tusentals andra tjejer från hela Sverige. Vad det blir av det är helt upp till var och en. Loppet i sig är prestationslöst och jättetrevligt och går genom en vacker huvudstad.

Jag har alltid haft svårt för att finna ett tempo som jag kan hålla hela tiden. Jag brukar börja lite smått med att jogga till jag blir varm. Sen blir det så att jag tyvärr tar i lite för mycket tills jag nästan tappar andan. Då får jag sakta ner och gå tills jag känner jag orkar springa igen. Det är inte effektivt men så blir det alltid.

En av de första gångerna jag var med så upptäckte jag hur ineffektivt mitt "springande" var. Jag kom och sprang förbi en tant som måste ha varit närmare 80 år. Hon var liten och kutryggig. Bara skinn och ben.Armarna var smala som kinesiska ätpinnar. Knäskålarna tog nästan emot varandra när hon i stort sett småstapplade fram. Jag kom ifatt henne när jag var i mitt springtempo, sprang lätt förbi henne och fortsatte en bra bit att springa. Men så måste jag sakta ner och började gå. Visserligen med ganska raska steg, men ändå bara gå. Då, mitt i detta kommer denna krutgumma och stapplar förbi mig. Hon höll samma, långsamma fart och såg ut som hon skulle stupa omkull vid varje steg hon tog. Det kändes lite knäckande att se henne, om inte susa förbi mig så i alla fall fortsätta förbi mig. Det var som sagan om haren och sköldpaddan som kapplöpte. Och alla vet vi ju vem som vann det racet. Sen kom jag ifatt henne, sprang förbi, blev själv förbistapplad och så fortsatte det några vändor. Sen vid nån vattenkontroll så försvann hon. Då stannade jag till för länge och kom inte ifatt henne mer.


En viktig detalj när man ska ta sig runt en hel mil är naturligtvis att ha bra skor. Jag brukar alltid få skavsår av nya skor så jag har alltid haft väl ingådda skor på loppet för att undvika såna onödigheter. Sen bär man kanske kolla sina skor lite innan man ger sig iväg. De bör inte vara FÖR ingådda.

Jag brukar alltid gå ensam för att kunna bestämma min fart själv. Ibland har jag dock haft sällskap av någon i "vårt gäng." En gång gick jag tillsammans med en väninna som beslutat sig för att inte springa nåt. Vi gick i ett behagligt tempo med lite småspring emellanåt. Efter ett par kilometer kände jag att jag började få ont i hälarna. Det blev värre och värre och när jag lite försiktigt kikade på hälen, utan att ta av mig skorna, såg jag att det började blöda lite. Efter ytterligare någon kilometer kom vi fram till sjukvårdare där jag stannade till och fick hjälp. Då hade jag, på bägge hälarna, djupa och blödande köttsår. Jag hade kunnat bryta i det stadiet men det är liksom aldrig ett alternativ för mig. Visst funderar jag ibland på sånt men det ska mycket till för att jag ska avbryta nåt jag påbörjat. Hade sjukvårdarna sagt åt mig att jag borde sluta så hade jag, kanske, gjort det. Nej, det hade jag nog inte gjort ändå. Jag fick förband på hälarna så det inte gjorde lika ont och sen fortsatte vi. De återstående ca 6 kilometrarna var nog de längsta jag någonsin, dittills, upplevt.  När vi kom i mål tog jag av mig skorna och tittade lite mer noga på dom. Det var Nike joggingskor och bak i hälen fanns det en stålskena som normalt hade vaddering utanpå, mot hälen. Det var bara det att den vadderade delen fanns inte kvar utan jag hade haft stålskenan direkt mot hälen. På bägge skorna. Skorna hamnade i en papperskorg och jag gick i strumplästen till bussen och hem till hotellet där vi bodde. Jag ska nämna att jag hade inte använt skorna på väldigt länge. Annars hade jag ju upptäckt detta innan jag åkte till Stockholm.

Kan man vara med om nåt värre än gå med blödande, djupa köttsår på hälarna i nästan en mil? Ja, tro mig. Man kan vara med om nåt värre. MYCKET VÄRRE.

Man  får alltid en massa reklamsaker på Tjejmilen. Ett år fick vi bl.a  en tub med vitaminpiller i form av brustabletter. Man skulle lösa upp ett par tabletter i en liter vatten och sen skulle man dricka det där under morgonen innan man stack iväg och sprang. Det smakade rätt OK så jag hade inga problem med att få i mig nästan hela flaskan med vitamin blandning.

Innan man sticker iväg så ser man till att gå och kissa så blåsan är tom för det blir lite jobbigt annars. Det finns bajamajor utplacerade lite här och där utmed banan, och man kan naturligtvis även springa upp i skogen och sätta sig om man känner man måste. Jag kan inte gå upp i skogen och göra nåt om jag inte har papper med att torka mig med. Det där primitiva med att torka sig med lite löv, det är inte riktigt vad jag fixar. Så för mig är det bajamajorna som gäller.

Det brukar gå nån kilometer innan folk börjar springa upp i skogen. Den här gången började fok springa upp ganska snabbt efter start vilket jag tyckte var lite underligt. Och det var inte bara ett par, tre stycken som avvek. Utan det var tiotal fruntimmer som plötsligt sprang av banan och upp i skogen. Och så fortsatte det. Plötsligt förstod jag varför. Mina tarmar började spela Guitar Hero och dundra på med alla ackord på en gång. Fullständigt uppror. Skogen var inget alternativ för mig och ingen bajamaja i sikte. Det var bara att kniiiiipa och kämpa på. Stegen blev korta och något stapplande och hela kroppen sammanbiten. Vid första bajamajan så var det naturligtvis kö. Men det är betydligt lättare att knipa om man står still i en kö, än om man försöker ta sig fram på en bana där det finns tusentals andra som går och en hel del publik vid sidan av.

Så fortsatte det under hela loppet. Bajamajorna stod med ungefär ett par kilometers avstånd och det blev en kamp mellan varje stopp. Enda trösten var att jag tydligen inte var ensam om problemet men det kändes inte lättare för det inte. Jag skyllde på brustabletterna och de jag hade kvar slängde jag naturligtvis bort när jag kom hem sen.

Nu har jag inte kunnat vara med de senaste två åren men jag hoppas kunna delta i år igen. Och nu kan jag inte tänka mig något värre som kan inträffa. Fast man vet ju aldrig.

min idrottskarriär....del 2

Jag har cyklat mycket i mitt liv då de bilar jag haft i min ägo oftast inte fungerat som de borde. När jag så blev tillfrågad om jag inte skulle följa med och cykla Tjejvättern, ett motionslopp på 9 mil för tjejer,  så var det självklart att jag skulle hänga med. Det var säkert samma personer som fick mig med på Kort-Vasan, som kom med det här förslaget.

En av de egenskaper som ställer till det för mig är att jag aldrig tänker efter innan jag hoppar in i något. Tankeverksamheten kommer oftast igång när jag redan påbörjat aktiviteten och då är det försent att hoppa av. När jag väl börjat med nåt så måste jag också avsluta det. En "normal" människa hade tänkt efter och resonerat som så: "OK, jag har cyklat väldigt mycket, men bara korta sträckor i taget. Max 10 km på en gång. 9 mil är väldigt mycket mer än så". Jag tänkte, om jag tänkte överhuvudtaget: "OK, det blir piece of cake så mycket som jag cyklat. Hemifrån och till affären varje dag, och ner till Krakerud ibland. Det här blir kul"

Första gången vi var iväg så blev jag sjuk så jag kunde inte cykla. Men jag följde med och vinkade av mina kompisar vid start, gick till vår hyrda lägenhet och sov, mötte upp tjejerna vid målgång. Dom verkade inte vara så väldigt medtagna så jag förstod att det inte var så himmelens jobbigt att cykla banan. Året därpå deltog jag i loppet. Jag kan bara säga en sak om den cykelturen: 9 mil är en VÄLDIGT LÅNG sträcka att cykla. När man kommer i mål får man ett stort glas öl och det är den godaste öl som finns. Man känner att man verkligen gjort sig förtjänt av den. Sen kan vän av ordning naturligtvis diskutera om det är lämpligt att servera öl vid ett motionslopp. Men gott är det.

När vi kom till vandrarhemmet där vi bodde, och jag satte mig ner, så trodde jag inte att jag skulle klara av att gå upp nåt mer. Låren var stela som cementklumpar och jag hade riktigt ont. Min säng var en överslaf och jag var inte nån vacker syn när jag klättrade upp där för att sova. Mest av allt liknade jag nog en sengångare med artros i varje led. Hur jag skulle komma ner morgonen därpå vågade jag inte ens spekulera i just då.

Till min stora förvåning hade jag inte alls ont nästa morgon. Lite träningsvärk i låren, men helt överkomligt. Det finns dock en kroppsdel som, trots vadderade cykelbyxor och gelésadel, får ta emot mycket belastning under en cykeltur. De närmaste dagarna efter denna turen så fick jag vara väldigt försiktigt vid toalettbesök. Det var till att lite försiktigt klapptorka efter varje gång jag var och kissade och ha Lambi toalettpapper hemma. Mjukt och varsamt.

Efter detta började jag träna spinning på Styrkan. Inte i första hand  med tanke på nåt mer lopp utan för att det var en träningsform som jag tyckte var rolig. Att det sedan gjorde framtida lopp mer skonsamma var ju bara en bonus man fick.

En sak som är väldigt viktig är att se till att smörja in sig med en bra solcréme. Man är ju ute i flera timmar och är det en väldigt solig dag så kan man, i värsta fall, bränna sig ganska ordentligt. Jag har alltid varit noga med det och brukar köpa med mig en flaska med nån créme som har en hög solskyddsfaktor. Det är inte alltid det är solsken när loppet går av stapeln. Jag har cyklat i regn och blåst också. Men oftast är det rätt fint väder. En av dessa gånger när det var riktigt soligt erbjöd en av väninnorna att jag fick ta hennes sololja och smörja in mig med innan vi gav oss av. Men jag tackade och sa att jag redan smörjt in mig med crémen jag hade med mig.

Det här var en dag då solen verkligen gassade från en klarblå himmel under hela dagen.När man cyklar märker man inte av värmen  eftersom det fläktar hela tiden. Vi var väl ute drygt fyra och en halv timme och det var en rätt behaglig cykeltur. När vi kom till lägenheten såg jag hur mina armar såg ut. Jag hade haft ett ärmlöst linne på mig och speciellt vänster arm var verkligen ordentligt solBRÄND. "Du skulle smörjt in dig med min sololja", sa min väninna."Men jag hade den här," sa jag och hämtade min flaska.  När jag kollade den så upptäckte jag att det var en vanligt hudlotion. Ingen solskyddsfaktor, ingenting.

Det sved naturligtvis rätt bra när jag duschade men detta var inte det värsta. Inte heller att jag ömsade skinn i flera veckor efteråt. Det värsta var smärtan som verkade gå ända in mot benet i vänster arm. Det värkte konstant, rent djävulusiskt i flera dagar. Efter denna händelsen kollade jag både en och två och tre gånger att det verkligen fanns solskyddsfaktor på den créme jag smörjde in mig med.

Sist jag genomförde loppet var för ett par år sedan.Då hade jag inte tränat på hela året men jag har ändå rätt stor tilltro till min egen förmåga att klara av saker och ting.Jag har cyklat Tjejvättern ca 6 ggr. Jag mindes alla gånger jag cyklat och klarat det utan problem och glömde de gånger jag ångrat mig halvvägs.

Den här gången blev det riktigt jobbigt. Dels hade jag inte nån kondition att tala om och dels hade jag inte alls den rätta gnistan. Jag tror att just det var det allvarliga. Att inte ha gnistan. När jag kommit drygt halvvägs så började jag fundera på att ge upp. Det åkte bilar med funktionärer fram och tillbaka och jag hade bara behövt stoppa nån av dom så skulle dom tagit mig till målområdet. Samtidigt kände jag att det kunde jag bara inte göra. Så jag hoppades att jag skulle få punktering för då skulle det vara tillåtet att ge upp. Men inte fick jag nån punktering inte. Många andra fick det, men inte jag. Så det var bara att trampa på. Det tog mig drygt sju timmar att ta mig i mål och det var de längsta timmarna i mitt liv. Jag var inte kroppsligt slut men psykiskt slut. Gnistan fattades.

Nu får vi se om jag ska åka i år igen. Har halvvägs lovat att göra det. Men inte definitivt. Försöker tänka innan jag agerar men den biten tror jag inte fungerar ändå. Det skulle vara roligt att dra iväg igen för det känns så bra när man genomfört nåt man inte är säker på att man ska klara av. Nu är banan 10 mil dessutom .Vi får se. Que sera sera.

min idrottskarriär...del 1

OK, de som känner mig frågar sig säkert vad det är för karriär det är frågan om. Men man kan göra karriär på så många sätt. Det behöver inte betyda att man deltar i stora mästerskap och tar medaljer av olika valörer. Det behöver inte heller betyda att det skrivits om bedrifterna på tidningarnas sportsidor. Inte heller att folk, när de hör mitt namn, säger att :"Javisst ja, hon var ju jätteduktig i...." Framförallt behöver det inte betyda att folk har en massa krav på en att man ska prestera. Det kan vara nåt så enkelt som att man gör nåt som man själv aldrig trodde man skulle göra. Att man presterar mer än man trodde man var mäktig att prestera.

När jag gick i skolan så var gymnastiklektionerna oerhört tråkiga. Man fick springa 60 m på tid, hoppa längd och höjd och kasta boll. Sen var det en hel massa meningslösa andra aktiviteter som inte gjorde nån unge glad eller väckte någon önskan om fortsatt idrottande hos eleverna. Jo, kanske hos en del som redan hade såna ambitioner och som även tränade på sin fritid. Men inte hos "vanliga" barn/ungdomar. Jag var duktig på basketboll och handboll och det fick vi spela kanske max ett par gånger per termin. Fotboll var inte att tänka på för tjejerna. När det var dags för friluftsdagar med friidrott på schemat så kom jag alltid till skolan, haltande och med ett plågat uttryck i ansiktet. Jag talade om för min gympalärare vilken otur jag hade som dagen innan stukat foten. Jag fick ju inte gå hem men jag slapp vara med på tävlingarna. För att komma ihåg vilken fot jag stukat, så jag haltade på rätt fot hela dagen, så gick jag omkring med en sten i skon. Lite plågsamt men ändå kom jag ju lindrigt undan. Att min gympalärare aldrig ifrågasatte min maximala otur vid varje friluftsdag förvånade mig. Men det kanske var lättare för honom att "tro" på det jag sade.

Även när jag gick vårdskolan och var ca 30 år så var gymnastiklektionerna uppbyggda som för att fostra friidrottare. Då fanns ett gym och en simhall i skolan och vi tyckte det var bättre om vi fick köra styrketräning med tanke på det yrke vi skulle ha med en massa lyft och  tungt arbete. Men vi fann inget gehör. Vi fick göra några pass på gymmet och några i simhallen, men annars skulle vi springa på tid och hoppa längd och höjd. Gissa hur många gånger jag var "sjuk" och "skadad".

Men sen började jag jogga lite ute i skogen och upptäckte hur befriande det var. Jag sprang alltid ensam och det fanns inte ett världsproblem utan att jag löste det i spåret. Vi blev sen ett gäng som sprang Vårruset - ett motionslopp på 5 km för tjejer i Örebro. Det fanns ingen prestige i det hela utan det var en kul grej som avslutades med en picnic.

Så skulle jag följa med och åka ICA Kort-Vasan. Jag minns inte längre vem det var som fick mig till att anmäla mig till denna vansinnesaktivitet. 30 km på skidor låter ju inte så farligt och jag har ibland lite dålig koll på vad jag kan prestera. Åhströms hade en buss som gick med skidåkare till loppet och det var väldigt bra organiserat. Jag hade inte åkt längdåkningsskidor på minst tio år och detta var en vinter när det var dåligt med snö. Jonas och hans gäng lyckades i alla fall få ihop tillräckligt med snö för att vi skulle kunna åka några varv runt fotbollsplanen i Råda nån helg innan det var dags att dra iväg. Två dagar innan vi skulle åka så låg jag hemma och var magsjuk så när onsdagen kom var jag inte så lite trött och sliten.

Mina kompisar hade bedyrat att det inte fanns några backar på de här 3 milen.De visste nämligen att jag hade problem med backar. Jag hade åkt slalom men det går inte att jämföra med längdåkningsskidor i en brant nerförsbacke. Att byta spår var ju bara inte att tänka på, men jag var lugn. Dom hade ju talat om för mig vilken lätt bana det var för de hade åkt året innan också.

Naturligtvis fanns det backar. När jag kom till den första, för mig riktigt branta, uppförsbacken så undrade jag var i hel....te mina kompisar åkt egentligen. Men jag kunde ju inte vända utan det var bara att försöka ta sig uppför backen någotsånär med stil och elegans. Sen bar det naturligtvis av nedåt. Då fick jag stå uppe i backen, spåret längst till höger och vänta till det var tomt nedanför mig. Jag insåg ju att jag annars skulle komma att köra över den som eventuellt befann sig i spåret när jag kom. Eller också måste jag slänga mig omkull. Det var inte så lockande med tanke på att jag då måste ta mig upp också och jag visste inte riktigt hur det skulle gå. Till slut lyckades jag i alla fall lära mig att gå uppför backen likadant som de andra. Ni vet så där så det ser ut som ett V när man ser spåren man lämnar efter sig i backen. Dessutom var jag mäkta stolt för jag ramlade inte omkull en enda gång.

Vid ett tillfälle, när jag såg att det var rent i spåret nedanför mig och jag gav mig av, så såg jag till min förskräckelse hur två personer klev ut i spåret. Då var jag redan på väg ner så det var inte att vänta på att de skulle kliva ur och inte kunde jag byta spår heller. Jag försökte skrika att de skulle ur spåret men fick inte fram ett ljud. Antagligen såg de mig komma för de flyttade på sig i sista minuten. Det var TV Sporten med Ulfbåge som stod där. När jag "susade" förbi hörde jag honom prata om att just vid den här punkten hade Thomas Wassberg....och sen hörde jag inte nåt mer. När jag såg det inslaget i TV var jag rädd att jag skulle synas som en gul-röd-svart-rosa flygande fara. Men de hade väl gjort omtagningar för jag syntes inte alls. Däremot synstes de som jag hade åkt förbi något tidigare.

Jag tog det lugnt i spåret och tyckte det var rätt angenämt egentligen. Det var några killar som åkte fram och tillbaka i spåren med snöskoter och en av dem stannade lite framför mig. När jag kom fram till honom så frågade han hur det kändes. Jag sa att det kändes bara bra men att jag hade lite ont i nacken och vänster axel. "Stanna till vid nästa station och få lite massage,"sa killen, "du hinner ändå innan de drar snöret." "Drar snöret?" jag blev som ett frågetecken. "Drar de snöret?" Skulle jag inte få åka så länge jag ville? "Det är ingen fara," sa killen. "Du hinner."

När jag kom till kontrollen så tänkte jag strunta i massagen men den här killen var precis bakom mig och såg till att jag kom in till massören. Samtidigt tog de hand om mina skidor och efter en kvart ungeför kunde jag fortsätta. När jag åkt ett tag såg jag hur en av killarna kom och körde förbi mig,stannade och väntade in mig, fortsatte sedan och åkte före mig. Till slut tyckte jag det verkade lite underligt. Det var ju knappast frågan om att han försökte ragga upp mig, svettig och rödblommig som jag var. Så jag frågade om jag kanske var sist i spåret. Jodå, det var just det jag var. "Men med den farten du har nu så hinner du," sa han.

Jag fortsatte och lyckades faktiskt öka farten något också.De här killarna var med mig hela vägen och peppade mig. Jag åkte till och med förbi några andra åkare som tog det lugnt i spåret. När jag kommer på upploppet i Mora så hör jag en röst i högtalaren som sa:" Här kommer nu Tuula Stenmark som var sist i spåret när det var fem kilometer kvar. Men nu har hon åkt upp sig." Och så applåderade folk och det var första gången jag fick applåder för en idrottsprestation.Förmodligen den enda och den sista gången också.  Jag fick även pris; ett par sportsockor och en jättefin kalender från ICA-kuriren.

När jag fick mitt diplom såg jag att jag hade en sekund till godo innan de skulle ha stängt för tidtagning vid målgången. De andra i bussen hade väntat och tyckte kanske inte det var så himla roligt. Men de hade tagit med mat åt mig så jag kunde äta på bussen och jag hade ett minne för livet. Min prestation har t.o.m varit med som en fråga i en tipspromenad som Råda IK hade nåt år senare.