Jag har en egenskap som gör att jag ibland hamnar i situationer som jag kanske inte borde hamnat i. Det är det att jag ofta inte hinner tänka mig för innan jag hoppar in i nåt. Dels kan det vara frågan om att jag blir tillfrågad av nån om jag vill hänga med på nån aktivitet som jag inte vet nåt om. Dels kan det vara så att jag själv får en idé som först verkar vara bra men sen visar sig inte ha varit så genomtänkt. Det skulle ju i och för sig inte vara så farligt om det inte vore för att jag är så glappkäftad också. Jag berättar nämligen för alla som vill höra, och andra också, att "nu ska jag iväg och .....".Sen, om jag ångrar mig, så kan jag ju inte dra mig ur det hela. Jag måste ju genomföra det jag påbörjat.
När dom slutade att flotta timmer på Klarälven så fick flottarna hitta sig på andra saker för att överleva. Ulla, min väninna, kände ett gäng flottare och en dag frågade hon mig om jag ville följa med till Norge på forsränning på Trysilelven. En av flottarna hade börjat med det och det lät ju himla roligt. Jag hade något tidigare sett ett program från USA där det var ett gäng som forsade nerför en älv. De satt, ett gäng på 8-10 personer, i en stor gummiflotte och höll i sig i nåt rep. Eftersom jag inte hade någon styrka i händerna så tränade jag de kommande fjorton dagarna så jag skulle få lite styrka. Jag kramade bollar och fick tag på nån sån där träningsgrej som jag satt och kramade så fort jag fick tillfälle. Inte vet jag om jag blev starkare men träningsvärk i händerna fick jag.
Så blev det dags att åka iväg. Alla visste ju naturligtvis vad jag skulle iväg på.Familjen och arbetskamrater och grannar och alla andra. Vi skulle långt upp i Norge och starta på förmiddagen så vi åkte kvällen innan och övernattade på ett hotell. När vi hade åkt en bit på morgonen så kom vi till en bro över älven och där stannade Ulla. "Här kommer vi fram sen," sa hon, och så klev vi ur bilen för att gå ut på bron och titta. När jag tittade uppöver älven såg jag en stor, kokande, forsande gryta av vatten. Men jag kände mig ändå rätt lugn för dom där gummiflottarna är ju rätt stora och stabila. Det hade jag ju sett på TV.
Så vände Ulla sig om och tittade neröver älven. "Där är dom med flottarna vi ska med",sa hon, och jag vände mig om och då blev jag helt tyst. På andra sidan bron såg jag två gummibåtar, i storlek såna där som ungarna har på badstränderna och leker med. Inte mycket större i alla fall. I varje båt satt fem personer. Två som satt uppe på vänster kant av båten, två på höger och en som satt längst bak.Och alla var klädda i våtdräkter och hjälmar och hade varsin paddel i näven.
Jag blir inte så himla ofta rädd eller nervös för nåt men visst händer det ibland. Och jag har tre nivåer av rädsla.
Nivå 1. Hysteriskt skrattanfall. Det börjar som en liten champagnebubbla längst ner i magen och rör sig sakta men säkert uppåt. Sen förvandlas det till en exploderande Soda Stream och skrattet som kommer ut går inte att hejda. Ofta händer detta när det är väldigt olämpligt att börja skratta. Det drabbade mig t.e.x. vid några tillfällen då Monica övningskörde för mig när hon skulle ta körkort. Hur säker jag var då, hysteriskt skrattande, kan ju diskuteras.
Nivå 2. Oavbrutet pratande. Då pratar jag om allt och ingenting och vet inte ett dugg vad jag egentligen står och babblar om. Nu finns det säkert nån lustigkurre som vill påstå att det verkar som jag skulle vara på denna nivå ständigt och jämt, bara för att jag råkar vara lite pratglad. Men tro mig, det är skillnad.
Nivå 3. Tystnad . Då säger jag absolut ingenting. Jag sitter i egna tankar men vet inte efteråt vad jag tänkt. Det är helt blankt.
Efter stoppet vid bron var jag tyst. Helt tyst. Ulla märkte ju naturligtvis det. Hon sa till mig att " Vi kan dra oss ur det hela om du vill". Men hur skulle jag kunna det? Jag hade ju berättat för alla vad jag skulle iväg på. Och de som ifrågasatt om det kanske var farligt hade jag bara viftat bort. "Inte då. Det finns inget farligt med det. Jag har sett på TV hur det går till. Det ska bara bli roligt". Fanns ju inte en chans att jag kunde dra mig ur det hela efter detta.
När vi kom fram till platsen där vi skulle börja färden så var vi tidigt ute och fick vänta en dryg timme innan det var dags. Det var en av de längsta timmarna i mitt liv och jag var tyst. Hela tiden.
Så var det dags. Vi fick gå och prova ut våtdräkter och få varsin hjälm och sen gick vi ner till älven. Förutom jag och Ulla så var det tre unga engelsmän, två unga norskor och deras pappa, som skulle iväg. Två båtar med en ledare i varje båt väntade oss på stranden. Eftersom jag kunde bättre engelska än Ulla så bestämdes att jag skulle åka med engelsmännen och hon med den norska familjen. Då kunde alla instruktioner i båten göras på engelska. Först gick dom igenom säkerhetsföreskrifter och berättade hur vi skulle göra om vi ramlade i vattnet. Jag kunde se mig själv färdas utmed Trysilälven, i vattnet efter gummibåten.Jag avskyr att få vatten i näsan och var säker på att om jag ramlade i så skulle dom aldrig få upp mig i båten igen. Jag skulle ha fullt upp med att spotta och fräsa så all kraft skulle gå åt till det.
Så skulle vi sätta oss i båtarna. Jag satt på vänster sida och då skulle man alltså sätta sig uppe på kanten av båten. Redan där förstod jag att detta kommer inte att gå. Man borde ju i alla fall fått sitta ner i båten, men icke. Sen skulle man ner på knä på det benet som var längst in mot båtens mitt. Foten kördes ner under ett stadigt rep och så satt man fast där. Så fick man varsin paddel och instruktioner om hur vi skulle göra under färden. Vi skulle bara lyssna på färdledaren :" vänster framåt/ bakåt/ höger framåt/bakåt/alla framåt/bakåt", och göra exakt så. Det här gjorde ju att man var upptagen med att lyssna och utföra order så man tänkte inte så mycket på att det kanske, kanske kunde vara lite farligt.
Det hela började med en liten, strilande fors och då kändes det riktigt bra. "Piece of cake". Det var väl inget. Sen blev det större och större forsar allteftersom vi åkte nerför älven. När vi kom till den första rejäla forsen så frågade ledaren om vi ville surfa i den. Engelsmännen skrek ett skallande "YEEESS!". Och vad skulle jag säga? Skrika ett skallande "NOOOOO!`"? Jag pep fram ett ynkligt litet "yes" och sen var jag tyst. Att surfa innebar att när man kommit ur forsen så paddlade man tillbaka in i forsen och for omkring lite i den, som en liten karusell, och så surfade man nerför den igen.
Det gick riktigt bra att surfa i den första forsen och det var det sista som behövdes för att jag skulle bli helsåld. Det var så himla roligt. Just detta att vi var med själva och paddlade gjorde ju att man inte hann med att bli rädd. Och för varje fors som vi klarade av desto mer adrenalin kände jag att jag genomsyrades av. Till slut fanns ingen tvekan inför nåt.
Så kom vi till slut fram till forsen vi sett från bron. Och den var enorm. "Håll i dig nu,"skrek Ulla till mig från sin båt. Men det fanns ju liksom inget annat än paddeln att hålla i sig i. Men nu var jag inte ett dugg rädd längre utan allt var bara toppen. När ledaren frågade om vi ville surfa i forsen så skrek jag lika skallande som engelsmännen ett "YEEEESSS!"
När färden var över var jag så uppe i varv så då babblade jag på av den anledningen. Vi hade en lång väg att färdas hem till Råda igen och det blev jag som fick köra hela vägen.Ulla fick nämligen ett rejält migränanfall när vi satte oss i bilen och skulle åka hem. Hon hade förmodligen varit lika spänd som jag innan vi kom iväg. När det sen släppte, och hon hade lika roligt som jag haft, så fick hon migrän.
När det kändes som värst så bestämde jag mig för att aldrig mer i förväg berätta för andra om mina planer. Ifall jag skulle behöva ångra mig. Men ränderna går aldrig ur så det är klart jag fortsatte att berätta. Och egentligen har det ju varit tur för tänk så mycket man missar om man är rädd för allting. Man måste i alla fall ge livet en chans även om man ibland kan undra vad tusan man egentligen håller på med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar