Jag hade ca 5 km till skolan i Ölme när jag bodde där. Det betydde att jag fick åka skolskjuts. Många av mina klasskamrater bodde såpass långt från skolan så de också åkte skolskjuts. Det här var ju lantbrukstrakter och där fanns många bondgårdar utspridda. På den tiden var det inte så att föräldrarna skjutsade barnen på aktiviteter av olika slag eller till kompisar för att man skulle kunna leka med varandra efter skolans slut. Leka fick man göra på rasterna.
En dag gjorde jag och en kamrat upp att jag skulle följa med henne hem efter skolans slut. Det var inget som var bestämt sen före så varken hennes eller mina föräldrar visste om våra planer. Hon bodde inte så långt från skolan så hon gick varje dag och den här dagen gick jag tillsammans med henne. Planen var att jag skulle gå tillbaka till skolan ett par timmar senare och åka med den senare skolskjutsen hem. Men när barn har roligt så är det så lätt att glömma bort tiden och rätt som det var så hade dom där timmarna gått. När jag kom tillbaka till skolan så var där tomt. Sista skolskjutsen hade gått och det var bara för mig att gå de fem kilometrarna hem.
Detta var ju före tv och jag hade följaktligen aldrig sett något skrämmande program och aldrig hört talas om troll och banditer och annat farligt. Mamma och pappa var inte några sagoberättare och vi hade inga böcker hemma. Den enda som berättade något var farmor. Hon var djupt religiös och hennes berättelser var tagna ur bibeln. Enligt henne var detta den enda bok som man skulle läsa. Hon talade mycket om de som skulle få komma till himlen en dag. Vad som skulle hända med de som inte fick följa med dit sade hon aldrig. Jag tog för givet att om jag inte var tillräckligt snäll för att få följa med henne till himlen en dag, så skulle jag helt enkelt få bli kvar på jorden. Och det hade jag inget emot så där fanns heller inget som skrämde mig. Men allt detta gjorde att jag inte hade fantasi nog för att bli rädd när jag gick där ensam och det blev mörkare och mörkare allt eftersom eftermiddagen övergick i kväll. Fem kilometer är en lång väg att gå för en liten sjuåring.
Det var grusväg från skolan och fram till stora vägen och någon belysning fanns förstås inte. På båda sidor vägen fanns skog. Utom vid ett ställe. Där stod ett litet, ruckligt, rött hus, ganska nära vägen. Och där var enda gången som jag blev rädd. I det huset bodde nämligen en gubbe som var farlig. När jag närmade mig huset stannade jag till en stund. Jag visste inte vilket som var bäst att göra. Skulle jag skynda mig och springa förbi huset så inte gubben skulle hinna komma ut och ta mig? Eller skulle jag smyga förbi så inte han hörde mina steg i gruset? Jag bestämde mig för att springa och satte fart. Jag sprang så fort mina ben kunde bära mig och lugnade inte ner mig förrän jag var en lång bit från stugan. Ingen gubbe kom efter mig och jag var glad att jag var så snabb. På vilket sätt gubben var farlig det var det ingen som visste. Men alla visste ATT han var farlig. Jag hade aldrig ens sett honom och det tror jag inte mina kamrater heller hade gjort.
När jag slutligen kom hem var klockan väldigt mycket. Mina föräldrar hade naturligtvis blivit oroliga när jag inte kom hem med någon av skolskjutsarna. De hade lyckats få tag på min fröken men hon visste ju inte vart jag tagit vägen. Hon trodde jag åkt hem med skolbilen. Jag fick en ordentlig utskällning av mamma och pappa, och sen fick jag det av min snälla fröken Dagmar också nästa dag i skolan. Själv förstod jag inte varför det blev ett sånt väsen bara för att jag följt med min kamrat hem och lekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar