Drygt tio gånger har jag tillsammans med några väninnor "sprungit" Tjejmilen i Stockholm. Ja, sprungit och sprungit. Det är väl kanske att ta i. Jag har mestadels småjoggat och gått. När man talat om att man ska iväg så har det alltid funnits dom som sagt: "Varför betala en massa pengar för att åka till Stockholm och springa när jag kan springa gratis här hemma?" Redan där har man missat vad mycket av detta egentligen handlar om. Det är inte bara frågan om att betala för att vara med och springa en mil i Stockholm utan det är så mycket mer. Framförallt är det en upplevelse man delar med tusentals andra tjejer från hela Sverige. Vad det blir av det är helt upp till var och en. Loppet i sig är prestationslöst och jättetrevligt och går genom en vacker huvudstad.
Jag har alltid haft svårt för att finna ett tempo som jag kan hålla hela tiden. Jag brukar börja lite smått med att jogga till jag blir varm. Sen blir det så att jag tyvärr tar i lite för mycket tills jag nästan tappar andan. Då får jag sakta ner och gå tills jag känner jag orkar springa igen. Det är inte effektivt men så blir det alltid.
En av de första gångerna jag var med så upptäckte jag hur ineffektivt mitt "springande" var. Jag kom och sprang förbi en tant som måste ha varit närmare 80 år. Hon var liten och kutryggig. Bara skinn och ben.Armarna var smala som kinesiska ätpinnar. Knäskålarna tog nästan emot varandra när hon i stort sett småstapplade fram. Jag kom ifatt henne när jag var i mitt springtempo, sprang lätt förbi henne och fortsatte en bra bit att springa. Men så måste jag sakta ner och började gå. Visserligen med ganska raska steg, men ändå bara gå. Då, mitt i detta kommer denna krutgumma och stapplar förbi mig. Hon höll samma, långsamma fart och såg ut som hon skulle stupa omkull vid varje steg hon tog. Det kändes lite knäckande att se henne, om inte susa förbi mig så i alla fall fortsätta förbi mig. Det var som sagan om haren och sköldpaddan som kapplöpte. Och alla vet vi ju vem som vann det racet. Sen kom jag ifatt henne, sprang förbi, blev själv förbistapplad och så fortsatte det några vändor. Sen vid nån vattenkontroll så försvann hon. Då stannade jag till för länge och kom inte ifatt henne mer.
En viktig detalj när man ska ta sig runt en hel mil är naturligtvis att ha bra skor. Jag brukar alltid få skavsår av nya skor så jag har alltid haft väl ingådda skor på loppet för att undvika såna onödigheter. Sen bär man kanske kolla sina skor lite innan man ger sig iväg. De bör inte vara FÖR ingådda.
Jag brukar alltid gå ensam för att kunna bestämma min fart själv. Ibland har jag dock haft sällskap av någon i "vårt gäng." En gång gick jag tillsammans med en väninna som beslutat sig för att inte springa nåt. Vi gick i ett behagligt tempo med lite småspring emellanåt. Efter ett par kilometer kände jag att jag började få ont i hälarna. Det blev värre och värre och när jag lite försiktigt kikade på hälen, utan att ta av mig skorna, såg jag att det började blöda lite. Efter ytterligare någon kilometer kom vi fram till sjukvårdare där jag stannade till och fick hjälp. Då hade jag, på bägge hälarna, djupa och blödande köttsår. Jag hade kunnat bryta i det stadiet men det är liksom aldrig ett alternativ för mig. Visst funderar jag ibland på sånt men det ska mycket till för att jag ska avbryta nåt jag påbörjat. Hade sjukvårdarna sagt åt mig att jag borde sluta så hade jag, kanske, gjort det. Nej, det hade jag nog inte gjort ändå. Jag fick förband på hälarna så det inte gjorde lika ont och sen fortsatte vi. De återstående ca 6 kilometrarna var nog de längsta jag någonsin, dittills, upplevt. När vi kom i mål tog jag av mig skorna och tittade lite mer noga på dom. Det var Nike joggingskor och bak i hälen fanns det en stålskena som normalt hade vaddering utanpå, mot hälen. Det var bara det att den vadderade delen fanns inte kvar utan jag hade haft stålskenan direkt mot hälen. På bägge skorna. Skorna hamnade i en papperskorg och jag gick i strumplästen till bussen och hem till hotellet där vi bodde. Jag ska nämna att jag hade inte använt skorna på väldigt länge. Annars hade jag ju upptäckt detta innan jag åkte till Stockholm.
Kan man vara med om nåt värre än gå med blödande, djupa köttsår på hälarna i nästan en mil? Ja, tro mig. Man kan vara med om nåt värre. MYCKET VÄRRE.
Man får alltid en massa reklamsaker på Tjejmilen. Ett år fick vi bl.a en tub med vitaminpiller i form av brustabletter. Man skulle lösa upp ett par tabletter i en liter vatten och sen skulle man dricka det där under morgonen innan man stack iväg och sprang. Det smakade rätt OK så jag hade inga problem med att få i mig nästan hela flaskan med vitamin blandning.
Innan man sticker iväg så ser man till att gå och kissa så blåsan är tom för det blir lite jobbigt annars. Det finns bajamajor utplacerade lite här och där utmed banan, och man kan naturligtvis även springa upp i skogen och sätta sig om man känner man måste. Jag kan inte gå upp i skogen och göra nåt om jag inte har papper med att torka mig med. Det där primitiva med att torka sig med lite löv, det är inte riktigt vad jag fixar. Så för mig är det bajamajorna som gäller.
Det brukar gå nån kilometer innan folk börjar springa upp i skogen. Den här gången började fok springa upp ganska snabbt efter start vilket jag tyckte var lite underligt. Och det var inte bara ett par, tre stycken som avvek. Utan det var tiotal fruntimmer som plötsligt sprang av banan och upp i skogen. Och så fortsatte det. Plötsligt förstod jag varför. Mina tarmar började spela Guitar Hero och dundra på med alla ackord på en gång. Fullständigt uppror. Skogen var inget alternativ för mig och ingen bajamaja i sikte. Det var bara att kniiiiipa och kämpa på. Stegen blev korta och något stapplande och hela kroppen sammanbiten. Vid första bajamajan så var det naturligtvis kö. Men det är betydligt lättare att knipa om man står still i en kö, än om man försöker ta sig fram på en bana där det finns tusentals andra som går och en hel del publik vid sidan av.
Så fortsatte det under hela loppet. Bajamajorna stod med ungefär ett par kilometers avstånd och det blev en kamp mellan varje stopp. Enda trösten var att jag tydligen inte var ensam om problemet men det kändes inte lättare för det inte. Jag skyllde på brustabletterna och de jag hade kvar slängde jag naturligtvis bort när jag kom hem sen.
Nu har jag inte kunnat vara med de senaste två åren men jag hoppas kunna delta i år igen. Och nu kan jag inte tänka mig något värre som kan inträffa. Fast man vet ju aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar