tala är silver...del 3

Ja, då gör jag det igen. Får en idé och istället för att vara smart och genomföra det i tysthet och stillhet, så  berättar jag för alla vad jag ska göra. Nu ska jag sätta fart och bli av med ett (ganska STORT ) antal kilon. Jag sätter inte upp någon tidsram inom vilken jag ska gå ner x kg, utan det här blir på lång sikt. Om det tagit mig 20 år att införskaffa den vikt jag har nu så lär jag inte bli av med det på fyra veckor. Vilket alla veckotidningar alltid lovar.

Mitt största problem är inte att jag äter för mycket utan tvärtom. Jag äter för lite och för dåligt. Jag tycker inte om att laga mat men snabbmat är absolut inte vad man ska äta - annat än i nödfall. Man ska se kroppen som en bil, utan bensin fungerar den inte, blir ingen förbränning. Med tanke på alla mina bilar som jag haft under årens lopp så är det lite skrämmande att jämföra min kropp med en bil. Jag vet ju vad som hänt med dom. Skroten!!!

Jag har en baktanke med att skriva om detta så ni alla kan läsa om mina planer. Just det, jag MÅSTE ju genomföra detta nu. Finns ingen återvändo. Nu ska jag bara hitta rätt metod. Det gäller ju inte bara att hitta en bantningsmetod, en diet som man ska följa en viss tid. Jag måste ju lägga om mina matvanor helt så jag kan leva med det sen. Annars kommer jag att gå ner och sen upp igen när jag inte kan hålla dieten längre. Därför måste jag finna något som jag vet jag kan följa. Och jag måste börja laga mat.Varje dag. Det blir det svåraste, men jag får tvinga mig. Det tar ca 14 dagar att lära in en ny vana så till slut kanske jag t.o.m lär mig tycka det är rätt ok att laga mat. Tror inte att jag någonsin kommer att tycka det är jätteroligt, Men man kan inte ha roligt jämt.

Så nu ska jag fundera lite till för på måndag ska jag sätta fart. Nu kan man snart cykla på cykel/gångvägen också och det får bli min träning eftersom jag tyvärr inte kan gå/jogga. Annars är det  ju joggingturerna ute i skogen som jag alltid tyckt om. Där har jag löst så många problem under mina ensamma löpturer. Men jag kan nog lösa det på cykel också.

Så - önska mig lycka till nu för nu tar jag fram den finska SISU som jag vet jag besitter.

svar på remiss

Så har jag då fått svar från ortopeden i Torsby gällande eventuell operation av mina knän. "Min" läkare i Hagfors ringde och talade om att överläkaren på Ortopeden inte anser det vara berättigat med en knäplastik i min ålder. Först trodde jag han menade att jag var för gammal men så insåg jag att det var tvärtom. Jag är för ung för en sådan operation. Istället ska jag börja med sjukgymnastik.

Jag har lite svårt att se hur gymnastik ska kunna få den lösa benbiten i mitt knä att försvinna eller lägga sig tillbaka på rätt ställe. Men OK, jag är inte den som är den. Jag ska ge det här en chans, se vad gymnasten säger och köra övningar ett tag. Jag är ju glad om jag slipper lägga mig under kniven. Samtidigt känner jag som så att när jag nu äntligen ringde till en läkare, efter så lång tid med smärta , så vill jag bli tagen på allvar. Det är ju inte så att jag direkt har klippkort på VC. Jag skulle tro att min journal är ca 2-3 A4-sidor sammanlagt. Det är inte mycket med tanke på att jag levt ett drygt halvt sekel.

Nu går det rätt bra att cykla vilket jag tycker är jätteskönt. Det är en bra motion som inte sliter på knän nåt och bara det tinar upp på cykel/gångvägen så ska det bli en tur varje dag. Men jag vill kunna gå Tjejmilen i år igen och det är dithän jag ska satsa. Nu har jag försökt ringa sjukgymnastiken men kom inte fram på telefonen idag så jag får prova igen imorgon. Enligt läkaren så behövs ingen remiss dit utan det är bara att ringa och prata med dom och få en tid.Sen är frågan om det kostar lika mycket om man inte har en remiss eller om det är dyrare då.

Om det sen inte visar sig bli bättre så kommer jag att ta strid. Ni som känner mig vet att jag inte är en bråkig person, jag är ganska timid och tänker först innan jag pratar (????). Men om nåt är fel så kan jag bli något uppretad. Ortopeden kanske räknar med att jag ska gå på gymnastik så länge så att jag helt plötsligt blir för gammal för en operation. Åh vilken överraskning han kommer att få i så fall.

tala är silver...del 2

Jag har mer än en gång i livet undrat dels vad tusan jag egentligen håller på med. Dels varför jag inte kan lära mig att tänka innan jag talar. Jag hittar på saker som jag sen måste genomföra bara för att jag alltid måste berätta om mina planer för alla. Då finns ju ingen återvändo sen. Lite stolthet har man ju.

För ett antal år sedan hade jag ett särboförhållande med en man som bodde i Örebro. Ganska lagom avstånd tyckte jag som har behov av egen tid också. Varannan gång kom han hem till mig och varannan gång åkte jag till honom. Han körde ju bil men jag åkte alltid buss då förbindelserna är rätt bra och det är bekvämt att åka kollektivt.

En vårdag fick jag en idé. Jag vet inte varifrån den kom men jag berättade om den direkt för honom och för en massa andra människor.
- En dag till sommaren ska jag cykla hem till dig, sa jag.
Han tittade på mig som om jag inte var riktigt funtad.
-Men jag kommer och hämtar dig, sa han, inte behöver du cykla.
Han fattade ju absolut ingenting.Det var ju inte frågan om att jag inte tog mig till Örebro på annat vis än med cykel. Det var helt enkelt så att jag hade fått en idé som skulle genomföras.

Sen blev det inte nåt mer prat om detta. Han trodde nog att det inte var så allvarligt menat medan jag å andra sidan började planera det hela. Det kunde inte bli under den allra varmaste tiden på sommaren utan jag räknade med att dra iväg nån gång i slutet av augusti. En bra cykel hade jag fast ibland blev det punktering på den helt så där bara, trots att den var ganska ny. Jag tog iväg den till cykelhandlaren där jag köpt den och han kollade den och slipade ner nån ojämnhet som gjorde att det slet på innerslangen Sen var den klar.

Naturligtvis berättade jag om mina planer även på jobbet. En dag frågade dom om jag bestämt datum, vilket jag inte hade gjort.
-Du kommer aldrig att göra det, sa en kollega.
Det där var ungefär som när man sprutar på lite extra tändvätska på grillen för att den inte tar sig tillräckligt fort. Det blir det som behövs för att få fart på det hela.
Jag hade nog börjat tvivla lite på hur klok jag egentligen var som hittade på nåt så idiotiskt. Jag hade t.o.m lite smått börjat fundera på om jag skulle kunna hitta på nån bra ursäkt för att komma undan utan att behöva tappa ansiktet för mycket. Men nu visste jag att jag MÅSTE genomföra det hela.

En dag var jag på en föreläsning med Göran Kropp där han berättade om sitt äventyr när han först cyklade hela vägen ner till  Mount Everest för att sen bestiga berget och sen cyklade hem tillbaka. Då tänkte jag att om han klarat allt det där så måste ju jag klara av att cykla arton mil, gå tre trappor upp till en lägenhet och sen åka buss hem igen.

Sen var det dags att berätta för min särbo att i slutet av augusti skulle jag komma - på cykel. Så bad jag honom att hjälpa mig välja vilken väg jag skulle ta så jag slapp de största vägarna. När han insåg att kvinnan han sällskapade med var något tokigare än vad han förstått tidigare, samt dessutom inte tänkte ändra på sina planer, så hjälpte han mig. Jag fick en vägbeskrivning så jag skulle kunna hålla mig till de något mindre trafikerade vägarna.

Familjen suckade nog mest. Men jag fick en hel del förhållningsorder innan jag skulle åka
-Nu tar du med dig en burk vitpeppar, sa en dotter.
-Varför det?
-Tänk om nån antastar dig på vägen, svarade dottern. Då kastar du peppar i ögonen på dom
-Vem i hela friden skulle antasta mig? Rödflammig i ansiktet som en överkokt kräfta och svettig från varenda por i hela kroppen. Knappast troligt att den synen skulle attrahera någon.
-Så har du på mobilen hela tiden så vi får kontakt med dig, var en annan order som kom. Det kunde jag ju gå med på för att lugna dom.

Jag packade en bag med nödvändigheter och surrade fast den på pakethållaren en tidig morgon i slutet av augusti. I cykelkorgen hade jag en kylväska med mat och dryck. Många bananer och mackor och prinskorv. Eftersom jag förstod jag skulle komma att svettas väldigt var det viktigt att få i sig både salt och kalium. Och flera flaskor med mineralvatten, lite blåbärssoppa och nyponsoppa. Så bar det iväg. Efter ca 50 m cyklande vände jag tillbaka. Packningen var väldigt tung kände jag. Något måste bort. Det enda som jag kunde avvara var en gigantisk skiftnyckel. Den var verkligen modell STOR. Jag tänkte jag skulle komma att behöva den ifall jag fick punktering men när jag tänkte efter så insåg jag en sak. Om jag skulle få punktering så skulle jag inte behöva skiftnyckeln för jag visste inte ett dugg hur man fixar det. I så fall skulle jag bli tvungen att bita i det sura äpplet och ringa efter hjälp och be nån komma och plocka upp mig.

Så bar det iväg, kl 0700, en solig dag. Vägbeskrivningen hade jag med mig och följde varenda meter. Det gick väldigt lätt att cykla och jag tänkte att detta var ju ingenting jag hade behövt gruva mig för. Jag hade cykelbyxor och gelésadel så jag räknade med att rumpan skulle klara sig hyfsat också. Lite då och då ringde mobilen och jag fick avlägga rapport till barnen som undrade hur det gick och hur långt jag kommit.

Men 18 mil är ganska långt när man inte cyklat mer än max en mil åt gången tidigare. Det fanns väldigt många långa och fina nedförsbackar utmed vägen och i början njöt jag av varenda en. Men så småningom upptäckte jag att efter varje nedförsbacke så kom det en brant uppförsbacke också och då var det inte lika roligt längre. Jag gjorde små pauser då och då för att äta och dricka lite och vila mig. Men det fick inte bli för långa stopp för musklerna började ganska snart stelna till. Vädret var varmt och solen sken från en blå himmel. Rätt som det var så upptäckte jag vattendroppar på min hand, vilket förvånade mig, då det inte fanns ett moln på himlen. Så upptäckte jag att vattnet  i själva verket var svett som droppade från min panna.

Allt eftersom dagen led mot sitt slut så började jag bli tröttare och tröttare. Lite då och då förbannade jag min benägenhet för att få dumma idéer och önskade jag kunde lyssna på dom som försökte få mig att avstå från de värsta påhitten. Som att cykla 18 mil på en treväxlad cykel med en packning som fortfarande vägde ganska mycket.

När jag hade ett par mil kvar till Örebro så kom jag till en busshållplats. Jag kollade tidtabellen och såg att det snart skulle komma förbi en buss som skulle in till Örebro. Under några korta minuter övervägde jag väldigt allvarligt om jag skulle vänta på den och åka med den sista biten. Så kände jag att det kunde jag bara inte göra. Hade jag cyklat så långt så inte skulle jag ge upp nu på upploppet så att säga. Så jag fortsatte.

När jag hade ca 5-6 kilometer kvar ringde min särbo och sa han skulle möta mig. När han kom så hade han med sig energidryck. Så sa han att han kunde cykla sista biten om jag ville, så kunde jag ta bilen. Men det tackade jag nej till direkt. Det hade verkligen varit att sabba hela grejen kände jag. Däremot fick han ta min packning och sen gick resten av vägen väldigt lätt.

Det gick t.o.m bra att gå tre trappor upp till lägenheten. Där väntade ett varmt bad och så fick jag en whisky. Jag gillar inte whisky men just då var det som nektar från gudarna. Den helgen var det inte så roligt att gå och kissa för det krävdes ett väldigt lätt handlag för att torka sig. Cykelbyxor och gelésadeln kunde inte riktig skona det heligaste utan det blev ömt. Men annars klarade jag mig förvånansvärt bra från träningsvärk trots att jag inte stretchade nåt efteråt.

Jag åkte buss hem och sen skulle min särbo ta med cykeln när han kom helgen därpå. Då visade det sig att när han hämtade upp cykeln från sitt förråd så var det tomt i bakdäcket. Snacka om att jag ändå hade en del gudar med mig på färden. Hemma hade jag en reservcykel och på måndag när jag skulle cykla upp till affären så kom jag inte långt. Efter drygt 100 meter sade kroppen stopp. Jag orkade inte cykla en meter till.

Har jag lärt mig att inte vara så snabb med att berätta om mina idéer? Nej, det har jag inte. Jag funderar fortfarande då och då på vad jag egentligen håller på med. Men å andra sidan så får jag minnen för livet och det mesta är ju roligt också.

kort novell

Här kommer en liten kort novell som jag skrev när jag gick sommarkursen i Ransäter. Bilden är inte samma bild som jag hade då men den här får duga. Den säger ju lite om hur mannen här känner sig. Inte en muntergök direkt. Men så här är hans liv:

Jag heter Gunnar och här är jag. Jag visar film på stadens biograf. Det har jag gjort varannan söndag under de senaste fyrtio åren. Matinéföreställningarna är det som jag visar. Film är kul.Jag älskar film. Därför sitter jag här varannan söndag. Om jag inte skulle sitta här skulle jag vara tvungen att följa med frugan när hon hälsar på sina föräldrar. Där äts det stek varje söndag middag. Jag är förbannat trött på stek. Jag vill äta knaperstekt fläsk med kokt potatis och löksås.

Min fru är inte rolig och hennes föräldrar är ännu mindre roliga. Svärfar pratar alltid om hur ont han slitit i sina dagar i skogen och därför är söndervärkt av reumatism. När han börjar prata om sina krämpor börjar svärmor prata om sina onda leder och magen som inte sköter sig. Då berättar svärfar om sin prostata och svärmor tar till gallbesvären. De tävlar i vem som kommer på flest krämpor att räkna upp medan vi sitter och lyssnar. Sedan börjar frugan prata om sitt blodtryck och sina svimningsanfall, fast det lyssnar inte hennes föräldrar på. Hur många krämpor min fru än har så har föräldrarna fler. De är ju äldre förstås och har hunnit samla på sig mer under årens lopp.Snart har de varje sjukdom som finns i läkarboken, som alltid ligger framme när vi kommer dit. Därför sitter jag här så ofta jag kan.Här är det roligt.

Ibland behöver de någon som visar film på kvällstid och då skyndar jag mig att ta de skiften också.Här kan jag fantisera om andra världar. Här är jag Superman ena helgen, Lejonkungen nästa, James Bond och Indiana Jones ibland. Riktigt roligt var det när det visades gamla filmer med Gene Kelly och Fred Astaire. Då dansade och sjöng jag bättre än någon annan. Jag har till och med ett paraply här bakom disken:”I´m singing in the rain...”.Efter filmen går jag hem och kokar potatis, steker fläsk och lök och äter i tystnaden och stillheten. Ibland visslar jag när jag går hemåt. Sen kommer jag ihåg att snart kommer frugan också hem och då slutar jag vissla.

På vardagarna jobbar jag i järnverket och där är det också kul. Allt annat är kul om man jämför med att vara hemma och lyssna på frugan. Hon tar med sig krämporna från sina föräldrar och gör dom till sina egna. Sen berättar hon detaljerat om dom. Om och om igen. Det är inte kul. Jag bävar för att gå i pension. Den dagen närmar sig med stormsteg. Till dess har frugan hunnit samla på sig hela läkarboken hon också.

Men jag ska inte ta ut några sorger i förskott. Jag kan säkert fortsätta köra bio varannan söndag länge till, och kanske till och med få fler kvällsturer. Jag får bara hoppas att inte biografen läggs ner. Det har blivit färre och färre människor som går på bio nuförtiden. Dom har DVD gubevars och det blir billigare för dom.Jag kanske skulle börja golfa som alla andra gör. Men det orkar jag nog inte.Jag börjar bli lite trött och har lite besvär med kärlkrampen. Jag dricker väldigt mycket vatten och måste gå och kissa ofta. Undrar om det kan vara diabetes. Luftrören känns inte heller bra och ibland har jag svårt för att andas. Kan ju vara en släng av astma.

Men nu sitter jag här och kör film. Det är kul.

boktips

Jag har nu kommit in i en läsperiod och under veckan som gått har jag läst tre böcker som jag vill tipsa om.

1. Flickan med snö i håret./förf. Ninni Schulman. Den här boken är lite rolig att läsa för att handlingen tilldrar sig i Hagfors med omnejd så man känner ju igen miljön. Jag är inte speciellt förtjust i polisromaner där man får följa polisens jobb i jakten på mördare. Den här boken beskriver en del av polisens jobb men huvudpersonen är journalisten Magdalena och beskriver hennes jobb. Storyn är tyvärr väldigt trovärd och Ninni berättar i slutet av boken varifrån hon fick idén till boken. Jag tyckte boken var bra. Den är skriven på ett språk som är lättläst och även om en del saker är förutsägbara så är det en spännande berättelse.

2. Kriget är slut/förf. Morgan Alling. Morgans självbiografi börjar när han är ca 4 år och han berättar om en uppväxt med en missbrukande mamma och en styvpappa som ena dagen är rolig och andra dagen våldsam. Morgan och hans lillebror får flytta från barnhem till barnhem och från fosterhem till fosterhem. Det skrivs väldigt många böcker om barn som växer upp med missbrukande föräldrar eller på andra sätt far illa. Den här boken är annorlunda på så sätt att den inte är alldeles svart. Morgan far illa och blir sviken av människor och myndigheter. Men han vägrar göra sig till ett offer. Ingen ska få sätta sig på honom. Så småningom träffar han sin mamma och får svar på många av de frågor han har. Boken är lättläst för det är väldigt korta kapitel. Ögonblicksbilder som skildras på ett lättläst språk och jag hade svårt att lägga boken från mig innan den var färdigläst.

3. Mitt liv med Saddam/förf. Lena Katarina Swanberg. Swanberg berättar om Parisoula Lampsos liv som Saddams älskarinna. Hon träffade Saddam när hon var 16 år och han var 30 år. Sedan kom hon att leva med honom i drygt 30 år med avbrott då och då. Numera bor hon i Sverige med skyddad identitet efter att ha flytt från Irak då hon insåg att Saddam beslutat sig för att döda henne.  Den här boken läste jag ut på ett par dagar för det var inte lätt att lägga den från sig. Hon berättar om den rädsla hon levde i ständigt. Rädslan för att Saddam skulle skada hennes familj om hon inte följde de regler han satte upp. Hon levde ett priviligierat liv i ett Irak som sakta föll sönder men under ytan var det ett liv i fruktan.

Nu har jag lite flera böcker som jag ska läsa så det kommer flera boktips framöver.

domen

När jag gick och lade mig på söndag kväll så undrade jag väldigt vad jag skulle få för besked nästa dag. Då skulle nämligen doktorn ringa mig och tala om vad dom funnit på röntgenbilderna av mina knän och min vänstra tumme. Jag visste inte vilket som skulle vara värst: om han sa att bilderna inte visat nåt eller om han skulle säga att bilderna visade det och det. Om det inte visade nåt så skulle jag få springa fram och tillbaka till flera andra läkare för att få reda på varför jag har så ont. Om det däremot visade nåt skulle jag förmodligen hamna under kniven.

På måndag ringde han och sa att när det gällde vänster knä så finns där brosk som måste karvas ut (ok, han använde inte det ordvalet men det var det han menade), i höger knä har jag en benbit som är lös efter en olycka ( som jag inte kunde minnas att jag varit med om) och som måste plockas ut,  och min tumme är "lite ur led" (och har alltså varit det ett drygt år och inte vet jag hur det gått till). Så nu ska jag få remiss till en ortoped men jag hamnar inte under kniven direkt som tur är.

Det här fick mig att fundera över min erfarenhet av sjukvården. Om man undantar de fem gånger jag legat inne för jag fött barn så har jag inte haft så mycket med vården att göra ( förutom att jag jobbat med det rätt många år). Två gånger har jag legat på sjukhus och det var väl si så där.

Första gången var jag femton år och skulle utredas för att jag hade så mycket huvudvärk. Speciellt om jag skrattade mycket så fick jag fruktansvärt ont ( det är sant, och jag var en glad tonåring faktiskt). Jag låg inne en knapp vecka och det togs EEG och EKG och blodtryck och prover. Jag svimmade för första gången i mitt liv när dom skulle kolla hur mitt blodtryck var om jag reste mig upp ur sängen, och var tvungen att stå alldeles stilla några minuter. Som tur var fanns en vårdare inne i rummet och hann fånga upp mig innan jag drattade i golvet. Man fann inget fel på hjärnkontoret men däremot visade det sig att mitt hjärta var en aning för stort ( så det stämmer att jag har ett stort hjärta, fast jag har nog vuxit ikapp det nu). Dessutom har jag inte hjärtat på rätt ställe utan det ligger lite mer åt höger än vad det borde ( utan att nu relatera till vart hjärtat hör rent politiskt). Dessutom har jag ett blodtryck ( eller hade då ) som sjönk när jag t.e.x reste mig upp och det resulterade i att det svartnade för ögonen om jag inte tog det lugnt. Annars var jag frisk som en nötkärna. Huvudvärken skulle komma att försvinna med åren och det gjorde det också.

Andra gången var för ca 30 år sen när jag skulle bli insatt på medicin mot min allergi. Jag är allergisk mot en massa olika grässorter och den sommaren hade varit rent ut sagt för jävligt jobbig. Så jag skulle sättas in på sprutor, en i månaden under tre års tid. Men först måste de kolla vilken styrka jag skulle ha. Så jag fick ligga inne en knapp vecka och fick sprutor i låret så där ca var tredje timme. För varje spruta så blev märket efteråt större och större. Näst sista sprutan gavs och jag satt inne på rummet som jag delade med en dam. Plötsligt blev jag jättedålig. Ansiktet svällde upp,ögonen blev som springor och läpparna blev enorma, fingrarna blev som prinskorvar och jag kunde inte andas. Ännu mindre kunde jag larma och få hjälp. Jag hade fått en anafylaktisk chock och det som alldeles säkert räddade mitt liv var att min rumskamrat uppfattade min situation och kallade på hjälp. Allt gick väldigt fort och efteråt funderade jag på hur dom kunde lämna mig utan tillsyn när de ändå sett att jag hade reagerat på sprutorna.

Nu blir det alltså dax igen. Jag har bestämt mig för att alla ingrepp som resulterar i en sjukskrivning som är längre än en vecka det får vänta till i höst. I sommar ska jag jobba. Jag har också bestämt att vad de än ska göra med mig så får de inte söva mig. Jag har en gång blivit kallad för "kontrollfreak" av en arbetskamrat, och det kanske stämmer till en del. Jag vill ha kontroll över det som sker med mig och ifall jag är sövd har jag ingen kontroll alls. Dessutom är jag rädd för att om jag blir sövd så blir jag en av dom där bedövningen inte tar utan som känner allt som görs utan en chans att göra sig hörd.

Sen är jag också rädd för vad jag kanske säger när jag är sövd och vaknar till. En bekant till mig sa till en läkare, när hon vaknade efter en operation:"vad ful du är" och det skulle jag inte vilja göra. Eller tänk om jag fick en ung snygg doktor och sen skulle försöka ragga upp honom. Man är ju inte sig själv direkt efter att man varit sövd. Fast jag skulle ju kunna ragga upp snyggingen även om jag visste vad jag gjorde och sen skylla på narkosen.

Nej, det är bäst att vara vaken så man vet vad som sker och så man har kontroll över sig själv. Har jag förtroende för sjukvården? Ja, det har jag faktiskt, bara jag får som jag vill. Och det ska jag nog få.

tvångsäktenskap

Lite då och då får man läsa om tjejer som luras, eller öppet tvingas, att åka till sina hemländer för att där bli bortgifta. Ibland med någon som de varit bortlovade till sen barndomen, ibland med någon mycket äldre man, ibland med någon kusin eller annan släkting. Flickorna har inget att säga till om utan tvingas att acceptera.

Hur ofta tänker vi på att där finns ju även en motpart? En kille, man, som också tvingas in i ett äktenskap. Vi undrar aldrig över dom utan jag tror att vi ofta tar för givet att dom är med på noterna. Att de har ett val och kan säga nej om de inte vill ha flickan ifråga.

Jag har sett Malous program "Efter tio" som på onsdagar har en bokklubb. Igår hade hon med en författare som är född i Kurdistan men bott i Sverige i stort sett hela sitt liv. Arkan Asaad har skrivit en bok som heter "Stjärnlösa nätter" och som handlar om hans liv. Hur han som 19-åring lurades att åka på semester till sin hemby och där fick veta att han skulle giftas bort med en kusin. En flicka han haft som lekkamrat och nu skulle komma att betrakta som sin hustru. Han berättar om chocken han får när det går upp för honom att han inte har nåt egentligt val utan måste lyda.

Nu har jag beställt boken och det ska bli intressant att läsa den. Här får man historien från motpartens sida och jag tror inte att Arkan är den ende man som tvingats in i ett äktenskap. Sen är det lätt för oss att tycka att dom måste väl kunna neka, men så enkelt är det nog inte.