domen

När jag gick och lade mig på söndag kväll så undrade jag väldigt vad jag skulle få för besked nästa dag. Då skulle nämligen doktorn ringa mig och tala om vad dom funnit på röntgenbilderna av mina knän och min vänstra tumme. Jag visste inte vilket som skulle vara värst: om han sa att bilderna inte visat nåt eller om han skulle säga att bilderna visade det och det. Om det inte visade nåt så skulle jag få springa fram och tillbaka till flera andra läkare för att få reda på varför jag har så ont. Om det däremot visade nåt skulle jag förmodligen hamna under kniven.

På måndag ringde han och sa att när det gällde vänster knä så finns där brosk som måste karvas ut (ok, han använde inte det ordvalet men det var det han menade), i höger knä har jag en benbit som är lös efter en olycka ( som jag inte kunde minnas att jag varit med om) och som måste plockas ut,  och min tumme är "lite ur led" (och har alltså varit det ett drygt år och inte vet jag hur det gått till). Så nu ska jag få remiss till en ortoped men jag hamnar inte under kniven direkt som tur är.

Det här fick mig att fundera över min erfarenhet av sjukvården. Om man undantar de fem gånger jag legat inne för jag fött barn så har jag inte haft så mycket med vården att göra ( förutom att jag jobbat med det rätt många år). Två gånger har jag legat på sjukhus och det var väl si så där.

Första gången var jag femton år och skulle utredas för att jag hade så mycket huvudvärk. Speciellt om jag skrattade mycket så fick jag fruktansvärt ont ( det är sant, och jag var en glad tonåring faktiskt). Jag låg inne en knapp vecka och det togs EEG och EKG och blodtryck och prover. Jag svimmade för första gången i mitt liv när dom skulle kolla hur mitt blodtryck var om jag reste mig upp ur sängen, och var tvungen att stå alldeles stilla några minuter. Som tur var fanns en vårdare inne i rummet och hann fånga upp mig innan jag drattade i golvet. Man fann inget fel på hjärnkontoret men däremot visade det sig att mitt hjärta var en aning för stort ( så det stämmer att jag har ett stort hjärta, fast jag har nog vuxit ikapp det nu). Dessutom har jag inte hjärtat på rätt ställe utan det ligger lite mer åt höger än vad det borde ( utan att nu relatera till vart hjärtat hör rent politiskt). Dessutom har jag ett blodtryck ( eller hade då ) som sjönk när jag t.e.x reste mig upp och det resulterade i att det svartnade för ögonen om jag inte tog det lugnt. Annars var jag frisk som en nötkärna. Huvudvärken skulle komma att försvinna med åren och det gjorde det också.

Andra gången var för ca 30 år sen när jag skulle bli insatt på medicin mot min allergi. Jag är allergisk mot en massa olika grässorter och den sommaren hade varit rent ut sagt för jävligt jobbig. Så jag skulle sättas in på sprutor, en i månaden under tre års tid. Men först måste de kolla vilken styrka jag skulle ha. Så jag fick ligga inne en knapp vecka och fick sprutor i låret så där ca var tredje timme. För varje spruta så blev märket efteråt större och större. Näst sista sprutan gavs och jag satt inne på rummet som jag delade med en dam. Plötsligt blev jag jättedålig. Ansiktet svällde upp,ögonen blev som springor och läpparna blev enorma, fingrarna blev som prinskorvar och jag kunde inte andas. Ännu mindre kunde jag larma och få hjälp. Jag hade fått en anafylaktisk chock och det som alldeles säkert räddade mitt liv var att min rumskamrat uppfattade min situation och kallade på hjälp. Allt gick väldigt fort och efteråt funderade jag på hur dom kunde lämna mig utan tillsyn när de ändå sett att jag hade reagerat på sprutorna.

Nu blir det alltså dax igen. Jag har bestämt mig för att alla ingrepp som resulterar i en sjukskrivning som är längre än en vecka det får vänta till i höst. I sommar ska jag jobba. Jag har också bestämt att vad de än ska göra med mig så får de inte söva mig. Jag har en gång blivit kallad för "kontrollfreak" av en arbetskamrat, och det kanske stämmer till en del. Jag vill ha kontroll över det som sker med mig och ifall jag är sövd har jag ingen kontroll alls. Dessutom är jag rädd för att om jag blir sövd så blir jag en av dom där bedövningen inte tar utan som känner allt som görs utan en chans att göra sig hörd.

Sen är jag också rädd för vad jag kanske säger när jag är sövd och vaknar till. En bekant till mig sa till en läkare, när hon vaknade efter en operation:"vad ful du är" och det skulle jag inte vilja göra. Eller tänk om jag fick en ung snygg doktor och sen skulle försöka ragga upp honom. Man är ju inte sig själv direkt efter att man varit sövd. Fast jag skulle ju kunna ragga upp snyggingen även om jag visste vad jag gjorde och sen skylla på narkosen.

Nej, det är bäst att vara vaken så man vet vad som sker och så man har kontroll över sig själv. Har jag förtroende för sjukvården? Ja, det har jag faktiskt, bara jag får som jag vill. Och det ska jag nog få.