Så är det då snart dax för ett nytt år. När jag tänker tillbaka på året som gått så inser jag plösligt att det inte alls har gått. Det har RUSAT iväg. Två jätteglada ting har skett. Dels 24 januari då Mathilde föddes och dels 21 december då lille Maximilian kom till världen. Det har skett en del andra positiva saker också inom familjen och en del saker har påbörjats och kommer förhoppnigsvis att ge resultat längre fram.
Jag har avverkat två arbetsplatser och är nu mellan jobb. Men det närmar sig min pensionsdag, 5 och ett halvt år kvar ungefär, och det ser jag verkligen fram emot. Pensionen kommer inte att bli hög men det är inte ersättningen från a-kassan heller så jag är van. Jag kanske hinner hitta en miljonär innan dess så jag kan bli lyxhustru. Inte i Hollywood men i lilla Råda - eller nånstans.
Man ska ju avge löften inför det nya året, men jag har inga löften att ge. Jag kan inte lova att bli en bättre människa för jag är redan bra som jag är. Skulle jag bli bättre så skulle jag bli perfekt och vem vill vara det? Inte jag i alla fall. Mina fel och brister är en del av min medfödda charm.
Jag tänker inte lova att jag ska sluta äta sötsaker för de hör till en del av livets goda. Man måste unna sig lite av det goda då och då och njuta av livet. Annars blir man bitter och elak mot sig själv och sin omgivning. Det som är gott för själen är gott för kroppen och dit hör t.e.x choklad och marshmallows och lakrits.
Jag kan inte heller lova att börja ett nytt liv för jag har redan ett bra liv. Visserligen säger jag ibland att jag måste skaffa mig ett liv men det ligger inte nåt allvar i det. Det finns saker jag borde försöka ändra på. T.e.x lära mig självdisciplin. Då kanske jag skulle kunna slutföra något av mina skrivprojekt. Men vem har bråttom? Inte jag i alla fall. Jag har ju en gång drömt att jag kommer att dö när jag är drygt 90 år så jag har några år kvar att drömma och skriva.
Men inför det nya året så hoppas jag att det ska bli ett bra år för min familj, mina vänner och alla andra också. Ett år med mer glädje än sorg; med mer hopp än besvikelse; med fler uppfyllda drömmar än krossade illusioner; med mer vänskap och kärlek än hat och bitterhet; med mer värme och gemenskap än kyla och ensamhet; med mer känslomässig generositet än missunnsamhet och avundsjuka.
Ett löfte ska jag faktiskt avge. Jag lovar att jag inte ska börja röka. Jag har aldrig i hela mitt liv rökt och lovar att inte börja i år heller. Så där. Nu har jag lovat något inför 2011 och jag tror att i motsats till många andra löften jag avgett förr om åren så kommer jag att hålla detta. Förresten, det är inte nåt jag tror utan jag VET jag kommer att hålla detta.
Så vill jag önska alla mina läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR och må era önskningar gå i uppfyllelse.
fredag 31 december 2010
söndag 26 december 2010
nu är glada julen slut slut slut....
Ja,så gick då denna julen, som så många andra före den. Julgranen står fortfarande grön och grann i skogen och jag slipper slåss mot en massa barr i lägenheten. Jag tycker i och för sig att man pratar så mycket om att sluta skövla regnskogen. Men jag tycker man kan börja i sin närmiljö. Därför har jag skonat en gran i år och låtit den stå kvar i skogen och glädja djuren och andra som njuter av naturen. Med andra ord så fick jag inte tag på en gran i tid. Det lustiga är att de som saknade den var de vuxna. Barnen brydde sig inte så mycket.
Barnen hade fullt sjå med att förbereda "Avslöjandet av tomtens identitet". Det planerades väldigt noga av Wilma och Izabella. De skrev en lista med namn på alla som kom och firade julafton här hos mig, både vuxna, halvvuxna och barn. Sen förhörde de sig om vederbörande trodde på tomten eller inte. Alla vuxna sa sig tro medan barnen med undantag av Joel (och Emilia lite grand) sa sig inte tro på honom. När det dröjde innan tomten kom så skickades Per ut för att leta reda på honom. Naturligtvis anlände han medan Per fortfarande var ute. Alla samlades i biblioteket och Wilma såg ju genast vem som fattades av familjen. Hon betraktade tomten väldigt nyfiket och en aning misstänksamt.Men hon ansåg sig vara säker på att hon visste vem han var.Det hade pratats lite om att rycka tomten i skägget och jag kunde nästan se hur Wilma funderade på om hon skulle sätta den planen i verket. Så kom Per in i rummet. Wilmas ansiktsuttryck när hon insåg att Per inte kunde vara tomten, ja det var en syn för gudar. Snacka om att tappa hakan. Att rycka tomten i skägget var inte något alternativ längre. Även sjuåringar har självbevarelsedrift och den trädde i kraft nu hos en mycket fundersam och smått chockad liten tös.
Hur länge Wilma och Izabella nu kommer att tro på tomten ska bli roligt att se. Jag skulle tro att de kommer att planera ett säkrare sätt att avslöja hans identitet till nästa jul. Sen kan man tvista om ifall man ska "lura" barnen att tro på en vitskäggig, tjock farbror som kommer och delar ut presenter som mamma och pappa köpt. Men jag ser ingen skada i det. Folk tror på Gud och UFON och ingen kan bevisa att de finns eller inte finns. Så finns det de som tror på andra saker, som personalhandböcker som arbetsgivare påstår sig ha men som ingen nånsin får se. Då är tomten ganska ofarlig att tro på tycker jag.
Julaftonen gick i gemenskapens tecken och det var jättetrevligt. Vi var en stor samling människor i olika åldrar samt tre hundar och några enstaka dammråttor som gömt sig under soffan och undkommit dammsugaren. Vi åt, men inte överdrivet och vi firade en vit jul. Det hade jag i demokratisk anda bestämt att vi skulle ha och ingen hade nåt emot det.
På juldagens morgon var det dags för julotta. Det var fint och stämningsfullt men det var ovanligt få människor i kyrkan och det var en överraskning. Sen var jag och Monica och barnen till Sörgårdsvägen 17 på fika och där satt vi i några timmar och pratade och skrattade. Sen på eftermiddagen åkte vi till Krakerud på lunch och det var också jättemysigt. Det var också Maximilians första besök hos farmor och farfar.
Idag har en stor del av familjen varit i pulkabacken och sen blev det spaghetti och köttfärssås hemma hos mig och hos Alexander. 2kg spaghetti och köttfärssås av nästan 4 kg färs gjorde jag iordning. Det blev lite kvar till matlådor åt mig och Alexander men det mesta gick åt.
Imorgon är det vardag igen och det börjar för min del med ett besök på Arbetsförmedlingen och hos "min" jobbcoach. Sen ska jag bara slappa. Jag är fortfarande inte riktigt frisk utan hostar men jag är helt klart på bättringsvägen. Jag får i alla fall sova nästan hela natten.
Jag önskar mina läsare en jättefin avslutning på det här året och hoppas att nästa år ska föra med sig nåt bra till er alla.
Barnen hade fullt sjå med att förbereda "Avslöjandet av tomtens identitet". Det planerades väldigt noga av Wilma och Izabella. De skrev en lista med namn på alla som kom och firade julafton här hos mig, både vuxna, halvvuxna och barn. Sen förhörde de sig om vederbörande trodde på tomten eller inte. Alla vuxna sa sig tro medan barnen med undantag av Joel (och Emilia lite grand) sa sig inte tro på honom. När det dröjde innan tomten kom så skickades Per ut för att leta reda på honom. Naturligtvis anlände han medan Per fortfarande var ute. Alla samlades i biblioteket och Wilma såg ju genast vem som fattades av familjen. Hon betraktade tomten väldigt nyfiket och en aning misstänksamt.Men hon ansåg sig vara säker på att hon visste vem han var.Det hade pratats lite om att rycka tomten i skägget och jag kunde nästan se hur Wilma funderade på om hon skulle sätta den planen i verket. Så kom Per in i rummet. Wilmas ansiktsuttryck när hon insåg att Per inte kunde vara tomten, ja det var en syn för gudar. Snacka om att tappa hakan. Att rycka tomten i skägget var inte något alternativ längre. Även sjuåringar har självbevarelsedrift och den trädde i kraft nu hos en mycket fundersam och smått chockad liten tös.
Hur länge Wilma och Izabella nu kommer att tro på tomten ska bli roligt att se. Jag skulle tro att de kommer att planera ett säkrare sätt att avslöja hans identitet till nästa jul. Sen kan man tvista om ifall man ska "lura" barnen att tro på en vitskäggig, tjock farbror som kommer och delar ut presenter som mamma och pappa köpt. Men jag ser ingen skada i det. Folk tror på Gud och UFON och ingen kan bevisa att de finns eller inte finns. Så finns det de som tror på andra saker, som personalhandböcker som arbetsgivare påstår sig ha men som ingen nånsin får se. Då är tomten ganska ofarlig att tro på tycker jag.
Julaftonen gick i gemenskapens tecken och det var jättetrevligt. Vi var en stor samling människor i olika åldrar samt tre hundar och några enstaka dammråttor som gömt sig under soffan och undkommit dammsugaren. Vi åt, men inte överdrivet och vi firade en vit jul. Det hade jag i demokratisk anda bestämt att vi skulle ha och ingen hade nåt emot det.
På juldagens morgon var det dags för julotta. Det var fint och stämningsfullt men det var ovanligt få människor i kyrkan och det var en överraskning. Sen var jag och Monica och barnen till Sörgårdsvägen 17 på fika och där satt vi i några timmar och pratade och skrattade. Sen på eftermiddagen åkte vi till Krakerud på lunch och det var också jättemysigt. Det var också Maximilians första besök hos farmor och farfar.
Idag har en stor del av familjen varit i pulkabacken och sen blev det spaghetti och köttfärssås hemma hos mig och hos Alexander. 2kg spaghetti och köttfärssås av nästan 4 kg färs gjorde jag iordning. Det blev lite kvar till matlådor åt mig och Alexander men det mesta gick åt.
Imorgon är det vardag igen och det börjar för min del med ett besök på Arbetsförmedlingen och hos "min" jobbcoach. Sen ska jag bara slappa. Jag är fortfarande inte riktigt frisk utan hostar men jag är helt klart på bättringsvägen. Jag får i alla fall sova nästan hela natten.
Jag önskar mina läsare en jättefin avslutning på det här året och hoppas att nästa år ska föra med sig nåt bra till er alla.
torsdag 23 december 2010
dan före dan....
Ja,så är det då julafton imorgon och nästan allt är klart...inte alls. Om jag inte blivit sjuk så hade situationen varit en helt annan. Allt hade varit färdigt i måndags med julgran och skinka och köttbullar. Lägenheten pyntad efter konstens alla regler och jag skulle suttit här nu ikväll och druckit glögg och bara kopplat av. Tror jag på detta? Nej. Jag må ha många fel och brister men självkännedom är en av mina styrkor. Därför inser jag att om jag inte varit sängliggande (=soffliggande framför tv:n) de senaste dagarna så skulle jag inte ha haft nåt mera klart idag för det. Att planera ligger inte för mig. Eller rättare sagt; jag är duktig på att planera sånt som jag ska göra sen...längre fram...imorgon eller en annan dag. Jag har alltid all världens tid på mig. Sen inser jag att den där dagen när allt skulle varit klart den är här nu och inget är klart.
Jag avskyr stress och har förmågan att undvika det ganska bra. Men ibland drabbar det mig och då genomgår jag en förvandling à la dr Jekyll mr Hyde.Jag, som normalt är en lugn, tålmodig, enligt en del t.o.m trevlig och social person blir irriterad och snäsig. Rödfnasig i hyn och högröstad. Så får jag huvudvärk och hur det känns vet de flesta.Då är jag ännu mindre trevlig, om det nu är möjligt i det stadiet.Om någon då dessutom vågar säga till mig att jag ska lugna ner mig så kommer nästan min inneboende Hulk fram. När jag säger att "stressen drabbar mig" så är det just så. Det är ju inte så att jag blir stressad p.g.a att jag missat något eller missbedömt tiden eller så. Nej, naturligtvis är det så att stressen beror på omständigheter totalt utanför min kontroll. Ofta vet jag inte vad eller vem jag ska skylla på vilket gör mig ännu mer stressad, men jag vet bestämt att någon annan är ansvarig.
Igår köpte jag en skinka för att göra iordning. När jag just skulle till att börja griljera den så insåg jag att den inte var färdigkokt vilket jag trodde när jag köpte den. Så där gick drygt två timmar extra av min tid. Idag köpte jag ännu en skinka och när jag skulle börja koka den så upptäckte jag att den var färdigkokt och bara skulle griljeras. Nu var ju det en klar fördel för där sparade jag två timmar, men det irriterade mig att det ändå var fel.
Jag har inte haft en julgran inne på många år men i år måste jag ha en. Har jag gjort något för att få tag på en? Nej, på nåt underligt vis har jag varit säker på att granen skulle hitta hem till mig i alla fall. Nu har den inte gjort det. Detta innebär att jag i nuläget,alltså kl. 1845 dagen före julafton, har belysning, kulor, glitter,en spira och en julgransfot till en gran som fortfarande står grön och grann i skogen. Jag försökte lösa det genom att låta Bella och Joel hjälpa mig att julgransklä en stor, grön växt som jag har i vardagsrummet. Den har ungefär samma storlek som den gran jag trodde skulle hitta hit, men inte riktigt samma form.För många år sen, när jag frivilligt avstått från en gran, så klädde jag en stor High Chapparall med lite glitter och kulor. Nu vann min idé inget gehör från Monica, som inte riktigt har samma fantasi som vad jag har, så det blev ingen lösning på julgransproblemet. Ett tag funderade jag på att gå och norpa en gran någonstans men insåg att där gick gränsen, och risken för upptäckt var alldeles för stor. Med mitt onda knä hade jag inte haft möjlighet att fly undan heller. Dessutom tror jag väldigt många Rådabor känner igen mig, så självbevarelsedriften satte stopp för min kriminella karriär innan den ens blivit mer än en sekundsnabb tanke i en stressad hjärna.
Monica håller på med att göra brända mandlar. Eftersom hon samtidigt varit inne på facebook,eller nån annanstans på datorn, samt pratat med någon i telefon, så blev det verkligen brända mandlar. Med betoning på BRÄNDA och det bokstavligt. Som tur var hade jag en påse mandlar i skafferiet så nu gör hon ett försök till. Jag ska ge mig på att rulla köttbullar. Blir dom lyckade så blir jag förvånad. Nu ska jag lyssna på lite fin musik så kanske lugnet infinner sig.
GOD JUL alla läsare.
Jag avskyr stress och har förmågan att undvika det ganska bra. Men ibland drabbar det mig och då genomgår jag en förvandling à la dr Jekyll mr Hyde.Jag, som normalt är en lugn, tålmodig, enligt en del t.o.m trevlig och social person blir irriterad och snäsig. Rödfnasig i hyn och högröstad. Så får jag huvudvärk och hur det känns vet de flesta.Då är jag ännu mindre trevlig, om det nu är möjligt i det stadiet.Om någon då dessutom vågar säga till mig att jag ska lugna ner mig så kommer nästan min inneboende Hulk fram. När jag säger att "stressen drabbar mig" så är det just så. Det är ju inte så att jag blir stressad p.g.a att jag missat något eller missbedömt tiden eller så. Nej, naturligtvis är det så att stressen beror på omständigheter totalt utanför min kontroll. Ofta vet jag inte vad eller vem jag ska skylla på vilket gör mig ännu mer stressad, men jag vet bestämt att någon annan är ansvarig.
Igår köpte jag en skinka för att göra iordning. När jag just skulle till att börja griljera den så insåg jag att den inte var färdigkokt vilket jag trodde när jag köpte den. Så där gick drygt två timmar extra av min tid. Idag köpte jag ännu en skinka och när jag skulle börja koka den så upptäckte jag att den var färdigkokt och bara skulle griljeras. Nu var ju det en klar fördel för där sparade jag två timmar, men det irriterade mig att det ändå var fel.
Jag har inte haft en julgran inne på många år men i år måste jag ha en. Har jag gjort något för att få tag på en? Nej, på nåt underligt vis har jag varit säker på att granen skulle hitta hem till mig i alla fall. Nu har den inte gjort det. Detta innebär att jag i nuläget,alltså kl. 1845 dagen före julafton, har belysning, kulor, glitter,en spira och en julgransfot till en gran som fortfarande står grön och grann i skogen. Jag försökte lösa det genom att låta Bella och Joel hjälpa mig att julgransklä en stor, grön växt som jag har i vardagsrummet. Den har ungefär samma storlek som den gran jag trodde skulle hitta hit, men inte riktigt samma form.För många år sen, när jag frivilligt avstått från en gran, så klädde jag en stor High Chapparall med lite glitter och kulor. Nu vann min idé inget gehör från Monica, som inte riktigt har samma fantasi som vad jag har, så det blev ingen lösning på julgransproblemet. Ett tag funderade jag på att gå och norpa en gran någonstans men insåg att där gick gränsen, och risken för upptäckt var alldeles för stor. Med mitt onda knä hade jag inte haft möjlighet att fly undan heller. Dessutom tror jag väldigt många Rådabor känner igen mig, så självbevarelsedriften satte stopp för min kriminella karriär innan den ens blivit mer än en sekundsnabb tanke i en stressad hjärna.
Monica håller på med att göra brända mandlar. Eftersom hon samtidigt varit inne på facebook,eller nån annanstans på datorn, samt pratat med någon i telefon, så blev det verkligen brända mandlar. Med betoning på BRÄNDA och det bokstavligt. Som tur var hade jag en påse mandlar i skafferiet så nu gör hon ett försök till. Jag ska ge mig på att rulla köttbullar. Blir dom lyckade så blir jag förvånad. Nu ska jag lyssna på lite fin musik så kanske lugnet infinner sig.
GOD JUL alla läsare.
lördag 18 december 2010
ett par boktips
Jag har alltid läst väldigt mycket och har många favoriter. Nu när jag gjorde i ordning mitt bibliotek så räknade jag till ca 900 böcker som jag torkade av och ställde in i bokhyllorna. Utöver det har jag så där 5-6 banankartonger nere i källaren med böcker i. Dessutom har jag gett bort i stort sett nästan alla barnböcker till mina barnbarn. Dom fick vardera två stora ICA kassar med böcker.
Så här i jultider kan det ju vara kul att få ett par boktips ifall man vill läsa lite under helgdagarna. Man vet ju aldrig om vädret blir så man kan vistas utomhus eller inte.
1. Pobby och Dingan. Författare är Ben Rice. Det här är en liten, tänkvärd bok. Den handlar om en familj som bor i Australien där pappan är opalletare. Berättare är sonen i familjen och han har en lillasyster Kellyann vars bästa vänner är två osynliga figurer som heter Pobby och Dingan. Brodern är väldigt trött på dessa för det måste tas all hänsyn till dom i alla lägen för annars blir Kellyann arg. En dag får pappan ansvaret för dom och då tappar han bort dom i fyllan och villan. Hela det lilla samhället ställer upp och börjar leta efter Pobby och Dingan men hur hittar man ett par figurer som är osynliga? Till slut måste även brodern ställa upp och leta. Jag ska inte avslöja något mer, men detta är en bok som handlar mycket om styrkan av att tro på något. Om ni bara ska läsa en enda bok under julhelgerna så tycker jag ni ska läsa denna.
2. Avsnoppad. Författare är David Thomas. Det här handlar om en man som läggs in på sjukhus för att hans visdomständer ska opereras bort. Han vaknar efter operationen av att en man attackerar honom där han ligger i sängen. Det visar sig att det skett en förväxling. Istället för en operation av visdomständerna så har mannen blivit utsatt för ett könsbyte. Nu måste han försöka anpassa sitt liv efter detta. Det här är en rolig bok även om den i och för sig naturligtvis är tragisk. Jag satt och skrattade hjärtligt åt hans funderingar och hans sätt att hantera de problem som han drabbades av.
3. Akta er killar - här kommer Gud och hon är jävligt förbannad. Författarinna är Linda Skugge. Det här är en samling av Linda Skugges krönikor mellan åren 1998 - 2001. Hon skriver om feminism, rätten till kejsarsnitt, föräldraförsäkring, porr och annat. Jag köpte den här boken på bokmässan för den kostade inte så många kronor så jag tänkte att om jag inte tyckte om den så hade jag ändå inte kastat bort några större summor. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Linda Skugges krönikor men den här boken öppnade mina ögon för hennes författarskap. Hon skriver på ett roligt men bitande sätt och jag kan verkligen rekommendera hennes krönikor.
4. Jag tycker om att läsa deckare. Inte polisromaner så mycket utan mer gammaldags deckare. Där vill jag slå ett slag för en författarinna som heter Mary Higgins Clark. Hon skriver böcker där man kan avslöja mördaren om man är uppmärksam. Men sen blir slutet ändå helt oväntat. Riktiga rysare.
Så vill jag önska alla en massa trevliga lässtunder. Och ifall jag inte hinner blogga nåt mer före jul så vill jag också passa på att önska er alla en riktigt GOD JUL. Hoppas ni fortsätter läsa min blogg.
Så här i jultider kan det ju vara kul att få ett par boktips ifall man vill läsa lite under helgdagarna. Man vet ju aldrig om vädret blir så man kan vistas utomhus eller inte.
1. Pobby och Dingan. Författare är Ben Rice. Det här är en liten, tänkvärd bok. Den handlar om en familj som bor i Australien där pappan är opalletare. Berättare är sonen i familjen och han har en lillasyster Kellyann vars bästa vänner är två osynliga figurer som heter Pobby och Dingan. Brodern är väldigt trött på dessa för det måste tas all hänsyn till dom i alla lägen för annars blir Kellyann arg. En dag får pappan ansvaret för dom och då tappar han bort dom i fyllan och villan. Hela det lilla samhället ställer upp och börjar leta efter Pobby och Dingan men hur hittar man ett par figurer som är osynliga? Till slut måste även brodern ställa upp och leta. Jag ska inte avslöja något mer, men detta är en bok som handlar mycket om styrkan av att tro på något. Om ni bara ska läsa en enda bok under julhelgerna så tycker jag ni ska läsa denna.
2. Avsnoppad. Författare är David Thomas. Det här handlar om en man som läggs in på sjukhus för att hans visdomständer ska opereras bort. Han vaknar efter operationen av att en man attackerar honom där han ligger i sängen. Det visar sig att det skett en förväxling. Istället för en operation av visdomständerna så har mannen blivit utsatt för ett könsbyte. Nu måste han försöka anpassa sitt liv efter detta. Det här är en rolig bok även om den i och för sig naturligtvis är tragisk. Jag satt och skrattade hjärtligt åt hans funderingar och hans sätt att hantera de problem som han drabbades av.
3. Akta er killar - här kommer Gud och hon är jävligt förbannad. Författarinna är Linda Skugge. Det här är en samling av Linda Skugges krönikor mellan åren 1998 - 2001. Hon skriver om feminism, rätten till kejsarsnitt, föräldraförsäkring, porr och annat. Jag köpte den här boken på bokmässan för den kostade inte så många kronor så jag tänkte att om jag inte tyckte om den så hade jag ändå inte kastat bort några större summor. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Linda Skugges krönikor men den här boken öppnade mina ögon för hennes författarskap. Hon skriver på ett roligt men bitande sätt och jag kan verkligen rekommendera hennes krönikor.
4. Jag tycker om att läsa deckare. Inte polisromaner så mycket utan mer gammaldags deckare. Där vill jag slå ett slag för en författarinna som heter Mary Higgins Clark. Hon skriver böcker där man kan avslöja mördaren om man är uppmärksam. Men sen blir slutet ändå helt oväntat. Riktiga rysare.
Så vill jag önska alla en massa trevliga lässtunder. Och ifall jag inte hinner blogga nåt mer före jul så vill jag också passa på att önska er alla en riktigt GOD JUL. Hoppas ni fortsätter läsa min blogg.
måndag 13 december 2010
tankspritt - del 3
Som väl de flesta vet nu så är jag extremt tankspridd. Det är ingenting som egentligen är nåt handikapp eftersom jag alltid varit sådan. Men visst skapar det situationer som ibland är lite pinsamma - ofta lite roliga för omgivningen.
Jag blev tvungen att skaffa mig glasögon för ganska många år sedan. När jag hämtat ut dom på dåvarande Glasögonhuset, så skulle jag sen åka direkt hem. Jag hade parkerat bilen vid dåvarande Ciggogram. När jag satte mig i bilen och skulle starta så upptäckte jag till min förvåning att det fattades en pedal på golvet. Vilken normal människa som helst hade genast insett att hon satt i fel bil. För mig tog det några minuter att förstå att så var fallet. Istället satt jag där och stirrade ner på golvet. Bara två pedaler istället för tre. Så trillade slanten ner och jag skyndade mig ut ur bilen. Bakom denna bil stod min. Det var inte så underligt att jag satt mig i fel bil för det var samma bilmärke, samma färg och det enda som skilde registernumren åt var ordningsföljden på två siffror. Den här gången tror jag inte att nån såg mig, men något pinsamt kändes det ändå.
Vi var ett gäng som brukade åka på dans till Lindesnäs på somrarna för många år sedan. Det var/är väl fortfarande, ett jättetrevligt ställe med dans på en loge och så parkerar man ute på åkern. Vi brukade alltid gå direkt till bilen och inte ta med några bekantskaper som gjorts under kvällen. Det är en bit att åka och vi ville komma hemåt så snart dansen var slut. Vid detta specifika tillfälle hade min kompis en vit bil och efter dansen gick jag direkt till den. Jag öppnade dörren till baksätet och slog mig ner. Det satt redan folk i bilen och jag hann tänka att det var väldigt vad snabba mina kompisar varit som hunnit till bilen före mig. Sen upptäckte jag, naturligtvis, att jag satt i fel bil. I framsätet satt två helt obekanta karlar och i baksätet satt ytterligare en. Dom tyckte att jag gärna fick åka med dom och det var bara att le och be om ursäkt för att jag gått in i fel bil. Min kompis stod parkerad precis bakom denna.
Förra året vid jultid skulle jag med Åsa ner till Åhströms och inhandla lite julklappspapper för att packa in lite julklappar som Christer och Monica skulle ta med när de åkte till Göteborg. När jag klev ur bilen vid parkeringen så slängde jag mina lägenhetsnycklar på sätet och så gick vi in och vi handlade det vi skulle ha. På vägen tillbaka till bilen så följde jag efter Åsa samtidigt som jag såg mig för var jag gick. Jag hade ju redan då ont i knäna och ville inte trampa på nån isfläck så det skulle hända nåt. Jag gick fram till bilen, öppnade dörren vid passagerarsidan och såg genast att mina nycklar var borta. "Var är mina nycklar?" frågade jag samtidigt som jag satte mig in i bilen. Då såg jag att det satt en karl vid ratten. Nån som jag aldrig sett förut. Jag anser mig själv vara normalbegåvad, ganska bra allmänbildad, och ganska kvick ibland. Men nu gick allting som i slow motion uppe på hjärnkontoret. Jag såg ut genom bilfönstret och såg att i bilen framför, som stod parkerad nos mot nos med bilen jag satt i, satt två killar och tittade mot oss och hade väldigt roligt. Så hörde jag Åsas röst :"Här mamma!". Jag fick ju be om ursäkt att jag satt i fel bil, kliva ur och något så när oberörd gå till Åsas bil. Den stod parkerad bredvid denna.
Det här var bara några av de tillfällen då jag gått in i fel bil, eller varit på väg att sätta mig i fel bil. Jag borde naturligtvis träna på att bli mer uppmärksam på min omgivning. Om jag sen tar fel på bilmärke så kan jag bara säga att det i alla fall brukar vara samma färg på bilen jag sätter mig i och den som jag skulle satt mig i.
Jag blev tvungen att skaffa mig glasögon för ganska många år sedan. När jag hämtat ut dom på dåvarande Glasögonhuset, så skulle jag sen åka direkt hem. Jag hade parkerat bilen vid dåvarande Ciggogram. När jag satte mig i bilen och skulle starta så upptäckte jag till min förvåning att det fattades en pedal på golvet. Vilken normal människa som helst hade genast insett att hon satt i fel bil. För mig tog det några minuter att förstå att så var fallet. Istället satt jag där och stirrade ner på golvet. Bara två pedaler istället för tre. Så trillade slanten ner och jag skyndade mig ut ur bilen. Bakom denna bil stod min. Det var inte så underligt att jag satt mig i fel bil för det var samma bilmärke, samma färg och det enda som skilde registernumren åt var ordningsföljden på två siffror. Den här gången tror jag inte att nån såg mig, men något pinsamt kändes det ändå.
Vi var ett gäng som brukade åka på dans till Lindesnäs på somrarna för många år sedan. Det var/är väl fortfarande, ett jättetrevligt ställe med dans på en loge och så parkerar man ute på åkern. Vi brukade alltid gå direkt till bilen och inte ta med några bekantskaper som gjorts under kvällen. Det är en bit att åka och vi ville komma hemåt så snart dansen var slut. Vid detta specifika tillfälle hade min kompis en vit bil och efter dansen gick jag direkt till den. Jag öppnade dörren till baksätet och slog mig ner. Det satt redan folk i bilen och jag hann tänka att det var väldigt vad snabba mina kompisar varit som hunnit till bilen före mig. Sen upptäckte jag, naturligtvis, att jag satt i fel bil. I framsätet satt två helt obekanta karlar och i baksätet satt ytterligare en. Dom tyckte att jag gärna fick åka med dom och det var bara att le och be om ursäkt för att jag gått in i fel bil. Min kompis stod parkerad precis bakom denna.
Förra året vid jultid skulle jag med Åsa ner till Åhströms och inhandla lite julklappspapper för att packa in lite julklappar som Christer och Monica skulle ta med när de åkte till Göteborg. När jag klev ur bilen vid parkeringen så slängde jag mina lägenhetsnycklar på sätet och så gick vi in och vi handlade det vi skulle ha. På vägen tillbaka till bilen så följde jag efter Åsa samtidigt som jag såg mig för var jag gick. Jag hade ju redan då ont i knäna och ville inte trampa på nån isfläck så det skulle hända nåt. Jag gick fram till bilen, öppnade dörren vid passagerarsidan och såg genast att mina nycklar var borta. "Var är mina nycklar?" frågade jag samtidigt som jag satte mig in i bilen. Då såg jag att det satt en karl vid ratten. Nån som jag aldrig sett förut. Jag anser mig själv vara normalbegåvad, ganska bra allmänbildad, och ganska kvick ibland. Men nu gick allting som i slow motion uppe på hjärnkontoret. Jag såg ut genom bilfönstret och såg att i bilen framför, som stod parkerad nos mot nos med bilen jag satt i, satt två killar och tittade mot oss och hade väldigt roligt. Så hörde jag Åsas röst :"Här mamma!". Jag fick ju be om ursäkt att jag satt i fel bil, kliva ur och något så när oberörd gå till Åsas bil. Den stod parkerad bredvid denna.
Det här var bara några av de tillfällen då jag gått in i fel bil, eller varit på väg att sätta mig i fel bil. Jag borde naturligtvis träna på att bli mer uppmärksam på min omgivning. Om jag sen tar fel på bilmärke så kan jag bara säga att det i alla fall brukar vara samma färg på bilen jag sätter mig i och den som jag skulle satt mig i.
lördag 11 december 2010
jag och julen
När Emilia och jag åkte iväg på vår "hemliga" resa diskuterade vi det här med shopping. Jag talade då om för henne att jag inte gillar att shoppa. Hon tittade stort på mig, som om hon inte trodde sina öron.:"Gillar du inte att shoppa?" frågade hon,som själv älskar att springa i affärer. "Nej,"svarade jag,"det gör jag inte." Hon skakade på huvudet och så sa hon: "Ja, du är allt lite lustig du."
En annan, "lustig" sak, som jag inte avslöjade ska jag nu bekänna.Det är väl snudd på dödssynd, men jag är inte alls speciellt förtjust i julaftonen. Jag tycker om advent och lucia. Jag tycker om juldagen och annandagen men jag har inte tyckt om julafton på många, många år. Jag hoppas verkligen att mina barn ändå fått växa upp utan den kunskapen om sin mamma. Nu är dom vuxna så nu kan jag inte förstöra nåt för dom längre. Hoppas jag. Annars får jag verkligen be om förlåtelse för detta.
Jag vet inte varför jag känt denna motvilja men det kan mycket väl bero på den stress som alltid hört ihop med julen. Eftersom jag normalt inte är så lättstressad och i det längsta försöker undvika situationer som skapar stress så kan det vara så. Julen rår man ju inte över. Den kommer oavsett vad jag tycker om den. Sen kan vän av ordning naturligvis säga att jag bestämmer själv hur mycket jag stressar inför julen, men det är inte alltid man rår över det.
Jag har i alla år, med undantag för förra året, stått och bakat bullar och matbröd natten till julafton. Varför? Ja, säg det. I och för sig så älskar jag att baka men förmodligen brukar normala människor se till att all bakning är klar långt innan dan före dopparedan.Men jag hann liksom aldrig med det utan det blev det sista jag gjorde. Förra året blev det inte så och i år lär det inte heller ske. Jag minns inte varför jag gjorde ett avsteg från "min" jultradition förra året. I år är det så att jag inte kan baka i mitt kök eftersom det är så kallt så inte den minsta degklump skulle jäsa där.
Förr skulle man ju laga all julmat själv och bara det var nåt som jag verkligen kunde vara utan. Jag är inte speciellt duktig på matlagning och tycker inte ens det är roligt. Det är inte ens halvroligt. Möjligtvis kvartsroligt ibland. En gång skulle jag i alla fall visa mig duktig genom att lägga in sill själv. Jag fick ett recept som var superenkelt, lade in sillen i god tid efter konstens alla regler och var jättenöjd med mig själv. När vi sen höll på med det sista pyntandet (och för min del bakandet) kvällen före julafton så skulle vi provsmaka sillen. Döm om min förvåning när jag inte kunde fiska upp en enda sillstjärt ur burken. Där fanns lök och annat som skulle vara där för smakens skull. Men inte tillstymmelse till sill. Eftersom Christer var lika förvånad så förstod jag att han var oskyldig till mysteriet med den försvunna sillen. Det visade sig då att det var nåt fel på receptet. Jag hade följt det till punkt och pricka. Eftersom jag inte hade nån koll på sillinläggningar så reagerade jag inte på koncentrationen av ättiksprit. Det var så mycket ättiksprit i min lilla burk så det hade löst upp varje liten sillbit. Vi blev inte utan sill den julen för tilltron till min förmåga att lägga in sill var väl inte så där jättestor så det hade inhandlats sill på affären.
Jag har inte tagit in nån julgran på de senaste 10 åren. Näst sista gången jag hade en gran inomhus så var jag och Mattias iväg och letade reda på en. Det var en sån där vinter med mycket snö och vi fann en gran som såg så fin ut med snö på grenarna så den tog vi med oss. När jag fick in den så visade det sig vara den fulaste gran jag någonsin sett (förlåt Mattias). Men jag fick ju klä den och ställa den i ett hörn så det inte syntes hur kal och ojämn den var. Naturligtvis började den barra ganska snabbt så efter annandag åkte den ut igen.
Året därpå bestämde jag mig för att inte ta in nån julgran. Men då gick Sofia ut i skogen och letade reda på en gran som hon drog hem och då var jag ju tvungen att ta in den och klä den. Den var inte mycket vackrare än den Mattias och jag hade funnit och den åkte ut ganska fort den med. Efter det har jag bara haft en liten bordsgran med såna där optiska grejor som lyser och ändrar färg allteftersom. Jag har försvarat mig med att jag inte varit hemma på julafton på många år utan luffat runt till barnen.
I år måste jag få tag på en gran som ska kläs med julgranspynt som jag inte har en aning om var jag har. Längst in i mitt förråd nånstans. Men jag ska delegera uppgiften med att leta reda på en gran till nåt av mina barn. Dom är duktiga på sånt. Förra året hade jag en gran ute på balkongen och det var jättefint, tyckte jag. I år ska ju hela familjen vara hos mig på julafton. (tyvärr inte Mattias dock). Vi blir drygt 20 personer plus ett par bäbisar. Fyra generationer. Och nu ser jag faktiskt fram emot julafton. Det ska bli riktigt roligt att samla alla här.
Nu fattas bara att jag får klartecken från tomten att han hinner göra en liten avstickare hit, så jag inte behöver skicka iväg nån att leta efter honom, och som sen inte "hinner tillbaka" innan tomten gått igen. Wilma har ju kommit på hur hon ska avslöja tomten. Hon är säker på att det var hennes morfar som var tomte förra året. Nu ska hon skriva upp alla vuxna som kommer hit på en lista. Sen när tomten kommer ska hon pricka av alla som är kvar. Den som är borta är alltså tomten. Snacka om smart unge. Planen är dock att när hon prickat av sin lista så ska den "försvunna" personen komma in tillbaka.
Jag tycker om julsånger och har då och då brukat köpa en julskiva. Årets skiva var med Måns Zelmerlöv och det blev en riktig besvikelse. Jag gillar honom som artist men hans skiva skapade ingen julstämning. Så nu ska jag leta reda på Peter Jöbacks skiva istället och spela den så stämningen infinner sig.
En annan, "lustig" sak, som jag inte avslöjade ska jag nu bekänna.Det är väl snudd på dödssynd, men jag är inte alls speciellt förtjust i julaftonen. Jag tycker om advent och lucia. Jag tycker om juldagen och annandagen men jag har inte tyckt om julafton på många, många år. Jag hoppas verkligen att mina barn ändå fått växa upp utan den kunskapen om sin mamma. Nu är dom vuxna så nu kan jag inte förstöra nåt för dom längre. Hoppas jag. Annars får jag verkligen be om förlåtelse för detta.
Jag vet inte varför jag känt denna motvilja men det kan mycket väl bero på den stress som alltid hört ihop med julen. Eftersom jag normalt inte är så lättstressad och i det längsta försöker undvika situationer som skapar stress så kan det vara så. Julen rår man ju inte över. Den kommer oavsett vad jag tycker om den. Sen kan vän av ordning naturligvis säga att jag bestämmer själv hur mycket jag stressar inför julen, men det är inte alltid man rår över det.
Jag har i alla år, med undantag för förra året, stått och bakat bullar och matbröd natten till julafton. Varför? Ja, säg det. I och för sig så älskar jag att baka men förmodligen brukar normala människor se till att all bakning är klar långt innan dan före dopparedan.Men jag hann liksom aldrig med det utan det blev det sista jag gjorde. Förra året blev det inte så och i år lär det inte heller ske. Jag minns inte varför jag gjorde ett avsteg från "min" jultradition förra året. I år är det så att jag inte kan baka i mitt kök eftersom det är så kallt så inte den minsta degklump skulle jäsa där.
Förr skulle man ju laga all julmat själv och bara det var nåt som jag verkligen kunde vara utan. Jag är inte speciellt duktig på matlagning och tycker inte ens det är roligt. Det är inte ens halvroligt. Möjligtvis kvartsroligt ibland. En gång skulle jag i alla fall visa mig duktig genom att lägga in sill själv. Jag fick ett recept som var superenkelt, lade in sillen i god tid efter konstens alla regler och var jättenöjd med mig själv. När vi sen höll på med det sista pyntandet (och för min del bakandet) kvällen före julafton så skulle vi provsmaka sillen. Döm om min förvåning när jag inte kunde fiska upp en enda sillstjärt ur burken. Där fanns lök och annat som skulle vara där för smakens skull. Men inte tillstymmelse till sill. Eftersom Christer var lika förvånad så förstod jag att han var oskyldig till mysteriet med den försvunna sillen. Det visade sig då att det var nåt fel på receptet. Jag hade följt det till punkt och pricka. Eftersom jag inte hade nån koll på sillinläggningar så reagerade jag inte på koncentrationen av ättiksprit. Det var så mycket ättiksprit i min lilla burk så det hade löst upp varje liten sillbit. Vi blev inte utan sill den julen för tilltron till min förmåga att lägga in sill var väl inte så där jättestor så det hade inhandlats sill på affären.
Jag har inte tagit in nån julgran på de senaste 10 åren. Näst sista gången jag hade en gran inomhus så var jag och Mattias iväg och letade reda på en. Det var en sån där vinter med mycket snö och vi fann en gran som såg så fin ut med snö på grenarna så den tog vi med oss. När jag fick in den så visade det sig vara den fulaste gran jag någonsin sett (förlåt Mattias). Men jag fick ju klä den och ställa den i ett hörn så det inte syntes hur kal och ojämn den var. Naturligtvis började den barra ganska snabbt så efter annandag åkte den ut igen.
Året därpå bestämde jag mig för att inte ta in nån julgran. Men då gick Sofia ut i skogen och letade reda på en gran som hon drog hem och då var jag ju tvungen att ta in den och klä den. Den var inte mycket vackrare än den Mattias och jag hade funnit och den åkte ut ganska fort den med. Efter det har jag bara haft en liten bordsgran med såna där optiska grejor som lyser och ändrar färg allteftersom. Jag har försvarat mig med att jag inte varit hemma på julafton på många år utan luffat runt till barnen.
I år måste jag få tag på en gran som ska kläs med julgranspynt som jag inte har en aning om var jag har. Längst in i mitt förråd nånstans. Men jag ska delegera uppgiften med att leta reda på en gran till nåt av mina barn. Dom är duktiga på sånt. Förra året hade jag en gran ute på balkongen och det var jättefint, tyckte jag. I år ska ju hela familjen vara hos mig på julafton. (tyvärr inte Mattias dock). Vi blir drygt 20 personer plus ett par bäbisar. Fyra generationer. Och nu ser jag faktiskt fram emot julafton. Det ska bli riktigt roligt att samla alla här.
Nu fattas bara att jag får klartecken från tomten att han hinner göra en liten avstickare hit, så jag inte behöver skicka iväg nån att leta efter honom, och som sen inte "hinner tillbaka" innan tomten gått igen. Wilma har ju kommit på hur hon ska avslöja tomten. Hon är säker på att det var hennes morfar som var tomte förra året. Nu ska hon skriva upp alla vuxna som kommer hit på en lista. Sen när tomten kommer ska hon pricka av alla som är kvar. Den som är borta är alltså tomten. Snacka om smart unge. Planen är dock att när hon prickat av sin lista så ska den "försvunna" personen komma in tillbaka.
Jag tycker om julsånger och har då och då brukat köpa en julskiva. Årets skiva var med Måns Zelmerlöv och det blev en riktig besvikelse. Jag gillar honom som artist men hans skiva skapade ingen julstämning. Så nu ska jag leta reda på Peter Jöbacks skiva istället och spela den så stämningen infinner sig.
onsdag 8 december 2010
coaching
Den här veckan har Malou tema "singel" i sitt program. Levande kontaktannonser (modigt gjort både av de som söker kontakt och de som svarar). Hon har även haft med "sakkunniga" på området.
Igår hade hon en dejtingkonsult. För att få ta del av hennes visdom kunde man binda upp sig för tre träffar á 45 min till ett pris av modesta 1200 kr/gång. Då fick man bl.a lära sig hur man skriver en kontaktannons, att man ska börja med att tala om vad man söker, inte börja med att tala om vem man är för då framhäver man sig själv för mycket, man ska tala om vilka inre egenskaper man söker. För ett jobb kan man bli av med och man kan råka ut för en olycka så man blir vanställd. Men de inre egenskaperna förblir intakta. Jag vill poängtera att detta var konsultens ord, inte mina.
Idag hade hon en dejtingcoach, eller raggningscoach som Malena kallade honom. Han tar 6000 kr för en helg. Det framkom inte om helgen bestod av fredag-söndag eller bara lördag-söndag. Han vände sig endast till killar och det dom fick för pengarna var föreläsningar och ett krogbesök (vet inte om mat och dryck ingick). Han poängterade självkänsla och sa att killen får inte låta tjejen få intrycket att hon står över honom i rang(vet inte riktigt vad han menade med detta) för då är han ointressant. Hon vill ju inte sänka sig till hans nivå. Istället måste han stå över henne så hon kan höja sig.
Bägge dessa coacher var unga, någonstans strax över 30 skulle jag tippa. Men hade enligt sig själva väldigt mycket erfarenhet att dela med sig av. Ingen av dem kunde garantera att deras coaching gav resultat.
Jag undrar hur min generation egentligen fick till det. OK, vi "dejtade" inte. Vi träffades ute på stan, på dans, i skolan, genom vänner m.m.m.m. Men vi fixade det hela utan coaching. Det fanns inget som hette coach då förutom de som tränade amerikanska idrottare.
Samma gäller så mycket annat idag. Det analyseras om allting. Har ni dåligt sexliv? Gå till en sexterapeut och få reda på var bristerna ligger och sen får ni jobba på det. Har ni problem med barnen? Sök upp en Nanny och ta del av hennes visdom. Har ni problem med er själva? Gå i terapi. Lös alla knutar från barndomen. Ta för er. Låt ingen trampa på er. Nu är terapeuter lite grand ute i och för sig, för idag ska man ha en coach. Men i grunden är det samma sak. Skillnaden är nog bara att coachen är mer självlärd än en terapeut.
När jag tänker efter så använde vi oss av nåt som många idag glömt bort att det finns - nämligen sunt förnuft. Om alla använde sig av det istället för att analysera sönder allting, så dom till slut inte vet i vilken ände dom ska börja, så skulle man må betydligt bättre. Detta skulle ju innebära att en massa coacher skulle bli arbetslösa men det finns alltid en hög med männískor som inte vet vad sunt förnuft innebär. Så några coacher skulle säkert finna en ny nisch att arbeta med. Dom skulle ju kunna satsa på att coacha politikerna. Där finns att göra. Både kommunalt och på regeringsnivå.
Igår hade hon en dejtingkonsult. För att få ta del av hennes visdom kunde man binda upp sig för tre träffar á 45 min till ett pris av modesta 1200 kr/gång. Då fick man bl.a lära sig hur man skriver en kontaktannons, att man ska börja med att tala om vad man söker, inte börja med att tala om vem man är för då framhäver man sig själv för mycket, man ska tala om vilka inre egenskaper man söker. För ett jobb kan man bli av med och man kan råka ut för en olycka så man blir vanställd. Men de inre egenskaperna förblir intakta. Jag vill poängtera att detta var konsultens ord, inte mina.
Idag hade hon en dejtingcoach, eller raggningscoach som Malena kallade honom. Han tar 6000 kr för en helg. Det framkom inte om helgen bestod av fredag-söndag eller bara lördag-söndag. Han vände sig endast till killar och det dom fick för pengarna var föreläsningar och ett krogbesök (vet inte om mat och dryck ingick). Han poängterade självkänsla och sa att killen får inte låta tjejen få intrycket att hon står över honom i rang(vet inte riktigt vad han menade med detta) för då är han ointressant. Hon vill ju inte sänka sig till hans nivå. Istället måste han stå över henne så hon kan höja sig.
Bägge dessa coacher var unga, någonstans strax över 30 skulle jag tippa. Men hade enligt sig själva väldigt mycket erfarenhet att dela med sig av. Ingen av dem kunde garantera att deras coaching gav resultat.
Jag undrar hur min generation egentligen fick till det. OK, vi "dejtade" inte. Vi träffades ute på stan, på dans, i skolan, genom vänner m.m.m.m. Men vi fixade det hela utan coaching. Det fanns inget som hette coach då förutom de som tränade amerikanska idrottare.
Samma gäller så mycket annat idag. Det analyseras om allting. Har ni dåligt sexliv? Gå till en sexterapeut och få reda på var bristerna ligger och sen får ni jobba på det. Har ni problem med barnen? Sök upp en Nanny och ta del av hennes visdom. Har ni problem med er själva? Gå i terapi. Lös alla knutar från barndomen. Ta för er. Låt ingen trampa på er. Nu är terapeuter lite grand ute i och för sig, för idag ska man ha en coach. Men i grunden är det samma sak. Skillnaden är nog bara att coachen är mer självlärd än en terapeut.
När jag tänker efter så använde vi oss av nåt som många idag glömt bort att det finns - nämligen sunt förnuft. Om alla använde sig av det istället för att analysera sönder allting, så dom till slut inte vet i vilken ände dom ska börja, så skulle man må betydligt bättre. Detta skulle ju innebära att en massa coacher skulle bli arbetslösa men det finns alltid en hög med männískor som inte vet vad sunt förnuft innebär. Så några coacher skulle säkert finna en ny nisch att arbeta med. Dom skulle ju kunna satsa på att coacha politikerna. Där finns att göra. Både kommunalt och på regeringsnivå.
tisdag 7 december 2010
bloggat i tre veckor...
Jag har nu bloggat i ca tre veckor och det är riktigt, riktigt roligt. Det har mest blivit en hel del, mer eller mindre, tokiga minnen som jag skrivit om. Lite tyckande och tänkande och en novell. Det är rätt många som varit inne på min sida, i genomsnitt ca 50/dag och det tycker jag är jättekul.(OK, jag har långt kvar till jag når Blondinbella och dom bloggarna, men det är inte kvantiteten det är frågan om, utan kvaliteten och mina läsare är av högsta kvalitet).
Jag kommer att fortsätta lägga ut en del texter jag skrivit, idag ska jag avsluta dagens blogg med en liten prosatext som jag skrev för ett tag sen. Ni får mer än gärna kommentera mina texter för det är bara nyttigt för mig att få feedback på mitt "författande". Jag får se om jag lägger ut lite dikter också. Har skrivit en del såna och tycker det är roligt, men det är inte riktigt min grej. Det är mer på experimentstadiet än så länge.
Jag ska lägga ut lite foton också när jag väl lärt mig hur man gör. Det ger lite mer liv åt bloggen. Men allt får ta sin tid. Jag har insett att jag måste ta mig tid att lära mig min nya kamera också. Borde gå en kurs, kanske.
Idag måste jag in till storstan Hagfors (som krymper och krymper ) och skriva på nåt papper hos "min" jobbcoach. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här med jobbcoach. Har jag fått nån hjälp där? Njaaa. Sen ska jag väl planera julafton lite. Alla ska vara här hos mig i år ( vi blir drygt 20 personer + 2 bäbisar). Men vi har faktiskt två lägenheter som vi kan disponera för vi ska ha dörren öppen mellan min och Alexanders lägenhet. Det ska bli riktigt roligt.
Jag har fortfarande en del små justeringar att göra i min lägenhet, men det mesta är nu klart. Per var här i förrgår och satte upp lite tavlor och lite foton. Jag fick upp de foton Gabbi tagit med temat "Må bra", och det blev så himla fint. Per har öga för sånt där; vilka bilder som ser bra ut tillsammans o.s.v. När jag sätter upp bilder så är jag nöjd bara jag får upp dom på väggen. Men Per har en konstnärs öga för helheten. Sen ska Tiho komma och hjälpa mig med några hyllor som ska upp. Sen får det vara bra, tror jag.
Avslutar dagens skrivande med en liten prosatext.
Mormorbrödet.
Han sitter kvar vid bordet när han är klar med frukosten och tittar mot brödkorgen. Där ligger en halv brödkaka av brödet mormor bakade sist hon hälsade på. Det är den sista halvan, sen finns inget mer kvar. Han ser bort mot mamma som står vid diskbänken, sträcker ut handen efter brödkakan och smiter iväg med den. Han doftar på brödet. "Mormorbröd", säger han och håller hårt i det. När mamma försöker ta det från honom, och stoppa undan det, vägrar han släppa taget. "Mitt mormorbröd,"säger han. Mamma ser förvånat på honom och undrar om han fortfarande är hungrig, men det är han inte. Med en treårings beslutsamhet går han iväg med ett stadigt grepp om brödet.
Han är ett livligt barn och dagarna går åt till att hoppa omkring, skutta och springa, sjunga och prata oavbrutet som bara en treåring kan. Nu håller han hela tiden i brödkakan.T.o.m när han leker med sina bilar eller springer runt bordet och jagar sin storasyster så finns brödkakan med. När hon vill ha en bit av brödet så bryter han generöst av ett litet hörn och ger henne.Han matar sin nalle med lite av brödet och bygger legohus åt det. Han lånar storasyster dockvagn, bäddar ner brödet och skjutsar det i vagnen. Då han, sin vana trogen, kryper upp i soffan för att vila middag håller han brödkakan hårt i famnen. Mamma försöker några gånger under dagens lopp få tillbaka brödet, men då blir han så hjärtskärande ledsen så hon låter honom hållas. Han äter inte något av det utan bara håller i det, stenhårt, luktar på det och blir lycklig i ögonen när han känner doften av det.
Allt eftersom dagen lider mot sitt slut blir brödkakan mindre och mindre och smulorna på golvet i lägenheten fler och fler. Han är inte särskilt lätt på handen vid hanteringen av det. Först försöker mamma dammsuga lite då och då under dagens lopp när hon ser smulorna. Så inser hon att det inte är så stor idé utan det är bättre att vänta till brödet smulat klart. Då kvällen kommer och det är dags för kvällsbadet får det som är kvar av brödkakan ligga på badrumsgolvet och vänta. Sedan får det följa med till sängen där han somnar, lyckligt hållande de sista resterna i sin lilla hand.
Jag kommer att fortsätta lägga ut en del texter jag skrivit, idag ska jag avsluta dagens blogg med en liten prosatext som jag skrev för ett tag sen. Ni får mer än gärna kommentera mina texter för det är bara nyttigt för mig att få feedback på mitt "författande". Jag får se om jag lägger ut lite dikter också. Har skrivit en del såna och tycker det är roligt, men det är inte riktigt min grej. Det är mer på experimentstadiet än så länge.
Jag ska lägga ut lite foton också när jag väl lärt mig hur man gör. Det ger lite mer liv åt bloggen. Men allt får ta sin tid. Jag har insett att jag måste ta mig tid att lära mig min nya kamera också. Borde gå en kurs, kanske.
Idag måste jag in till storstan Hagfors (som krymper och krymper ) och skriva på nåt papper hos "min" jobbcoach. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här med jobbcoach. Har jag fått nån hjälp där? Njaaa. Sen ska jag väl planera julafton lite. Alla ska vara här hos mig i år ( vi blir drygt 20 personer + 2 bäbisar). Men vi har faktiskt två lägenheter som vi kan disponera för vi ska ha dörren öppen mellan min och Alexanders lägenhet. Det ska bli riktigt roligt.
Jag har fortfarande en del små justeringar att göra i min lägenhet, men det mesta är nu klart. Per var här i förrgår och satte upp lite tavlor och lite foton. Jag fick upp de foton Gabbi tagit med temat "Må bra", och det blev så himla fint. Per har öga för sånt där; vilka bilder som ser bra ut tillsammans o.s.v. När jag sätter upp bilder så är jag nöjd bara jag får upp dom på väggen. Men Per har en konstnärs öga för helheten. Sen ska Tiho komma och hjälpa mig med några hyllor som ska upp. Sen får det vara bra, tror jag.
Avslutar dagens skrivande med en liten prosatext.
Mormorbrödet.
Han sitter kvar vid bordet när han är klar med frukosten och tittar mot brödkorgen. Där ligger en halv brödkaka av brödet mormor bakade sist hon hälsade på. Det är den sista halvan, sen finns inget mer kvar. Han ser bort mot mamma som står vid diskbänken, sträcker ut handen efter brödkakan och smiter iväg med den. Han doftar på brödet. "Mormorbröd", säger han och håller hårt i det. När mamma försöker ta det från honom, och stoppa undan det, vägrar han släppa taget. "Mitt mormorbröd,"säger han. Mamma ser förvånat på honom och undrar om han fortfarande är hungrig, men det är han inte. Med en treårings beslutsamhet går han iväg med ett stadigt grepp om brödet.
Han är ett livligt barn och dagarna går åt till att hoppa omkring, skutta och springa, sjunga och prata oavbrutet som bara en treåring kan. Nu håller han hela tiden i brödkakan.T.o.m när han leker med sina bilar eller springer runt bordet och jagar sin storasyster så finns brödkakan med. När hon vill ha en bit av brödet så bryter han generöst av ett litet hörn och ger henne.Han matar sin nalle med lite av brödet och bygger legohus åt det. Han lånar storasyster dockvagn, bäddar ner brödet och skjutsar det i vagnen. Då han, sin vana trogen, kryper upp i soffan för att vila middag håller han brödkakan hårt i famnen. Mamma försöker några gånger under dagens lopp få tillbaka brödet, men då blir han så hjärtskärande ledsen så hon låter honom hållas. Han äter inte något av det utan bara håller i det, stenhårt, luktar på det och blir lycklig i ögonen när han känner doften av det.
Allt eftersom dagen lider mot sitt slut blir brödkakan mindre och mindre och smulorna på golvet i lägenheten fler och fler. Han är inte särskilt lätt på handen vid hanteringen av det. Först försöker mamma dammsuga lite då och då under dagens lopp när hon ser smulorna. Så inser hon att det inte är så stor idé utan det är bättre att vänta till brödet smulat klart. Då kvällen kommer och det är dags för kvällsbadet får det som är kvar av brödkakan ligga på badrumsgolvet och vänta. Sedan får det följa med till sängen där han somnar, lyckligt hållande de sista resterna i sin lilla hand.
söndag 5 december 2010
jag och ansikten
Jag har en unik förmåga. Jag glömmer aldrig ett ansikte. Om jag träffar en människa en gång så minns jag det ansiktet för resten av livet. OK, om ansiktet förändrats mycket så får jag ett litet problem, men när ansikten inte förändrats för mycket så finns dom i mitt minne. Detta göra att jag alltid träffar människor ute på stan, i affärerna, på sjukhus, i tandläkarens väntrum, på bussen som jag känner igen och som hälsar på mig. Och jag hälsar alltid glatt tillbaka. Jag vill ju inte få rykte om mig att vara högfärdig och "fin" av mig. Det finns bara ett litet problem: visserligen kommer jag ihåg ansikten - men jag minns inte alltid namnen. Inte heller minns jag alltid i vilket sammanhang jag träffat ansiktet ifråga eller vilken relation vi haft till varandra.
Ofta går det bra; vi ler mot varandra, jag och ansiktet, säger ett glatt "hej" och går vidare, var och en till sitt. Jag med en hel del funderingar där jag försöker placera ansiktet i rätt sammanhang. Ibland lyckas det. Men om det är ett ansikte som hör till väldigt förfluten tid, så slutar det med att jag kan känna mig frustrerad åtskilliga dagar över att inte veta vem ansiktet var, tills jag träffar nästa ansikte som ger mig nytt huvudbry.
Ibland går det inte alls lika bra. Det är de gånger som ansiktet attackerar med att börja ett samtal med mig där det förutsätts att jag verkligen känner igen ansiktet. Jag skulle naturligtvis kunna vara ärlig och beklagande tala om att jag tyvärr inte kan placera personen ifråga. Men så vill jag ju inte såra någon utan istället låtsas jag som jag vet exakt vem vederbörande är. Dessa attacker sker oftast när jag är någonstans där jag inte bara kan gå min väg.
För några år sedan satt jag i väntrummet och väntade på min dotter och dotterdotter som var inne på röntgen. Flickan fick sitt ben röntgat för att se om hon kunde bli befriad från gipset hon haft hela sommaren. Jag ser en dam, någonstans i min ålder, komma in och jag känner direkt igen ansiktet. I samma stund som hon får syn på mig, och närmar sig mig med ett stort leende på läpparna, så inser jag att jag inte har en aning om vem hon är.
"Nej,men hej,"säger hon,"så roligt att träffa dig. Det var minsann inte igår."
"Nej,"svarar jag (Vem i hela friden är detta?Var har jag träffat henne?)"Det är ett tag sen sist."
"Väntar du på nån eller ska du in själv? "frågar hon och ser med stora ögon på mig.(Vad har hon med det att göra? Hur väl känner vi varandra egentligen? Bäst att vara lite neutralt vänlig. Man vet ju aldrig.)
"Jag väntar på min dotter,"svarar jag."Hon är inne med sin flicka som förhoppningsvis ska få ta bort gipset hon haft."
"Javisst ja, det är din äldsta som har en dotter." säger hon som om det vore den självklaraste sak i världen att hon vet det.
"Vad sysslar du med nuförtiden?" frågar hon. "Är du fortfarande kvar på samma ställe?"
"Jag jobbar inom resebranschen sen nåt år tillbaka,"svarar jag (Vad är samma ställe? Jag har ju jobbat på en mängd platser de senaste åren.) "Och du själv då? Vad gör du nu?" (Smart fråga. Nu får jag lite hjälp att placera henne.)
"Detsamma som förut,"svarar hon och skrattar lite. "Går i samma gamla hjulspår."(Jaha, och vad är det för hjulspår. Ge mig nåt att gå på för tusan!)
"Hur är det annars?" fortsätter hon sin utfrågning "Har du fortfarande sällskap med han den där trevlige karln?"(Vem av dom? Hur långt tillbaka i tiden går vi nu? Det har ju funnits ett antal trevliga karlar i mitt liv. Vem menar hon?)
"Nej, jag är singel sen en tid tillbaka. Hur har du det själv med kärleken?" (Nu måste hon ju avslöja något för mig i alla fall. Hoppas bara att hon inte är änka för då blir det jobbigt.)
"Jag har fortfarande samma gamla gubbe,"skrattar hon. "Du vet, vi är ett sånt där strävsamt gammalt par som kommer att sitta på ålderdomshemmet och hålla varandra i handen."
Hon tar fram några foton ur väskan ( Nu kommer det lite hjälp. Om jag känner igen någon på fotona så kan jag placera det här ansiktet.) Hon visar fram ett par bilder på några små barn.
"Det här är dom två yngsta barnbarnen,"säger hon stolt."Dom är Lenas. Tvillingar som är två år nu."
"Jättesöta,"säger jag, som man ska göra.( Ser ut som vilka ungar som helst, säger mig absolut ingenting.)
"Har du träffat nån av dom andra i gänget nåt?" frågar hon och stoppar ner fotona i väskan igen, och ser inte att jag börjar känna lite panik. (Vilket gäng pratar hon om? Jag har aldrig varit med i nåt gäng. Inte ens som upprorisk tonåring.)
"Njaa,"svara jag lite svävande, " det är ju ett tag sen nu, det med."
"Jag saknar våra träffar lite,"säger hon med vemod i rösten."Vi hade ju alltid så trevligt när vi träffades, men man hinner ju inte vara med överallt." (Vilka träffar? Bokcirkeln, gympan, vävkursen, franskan, danskursen? Herregud, hur ska jag komma ur det här?)
I detsamma kommer räddningen i form av min dotter och dotterdotter som kommer ut från röntgen. Flickan hoppar omkring överlycklig över att gipset nu är borta, och modern är lättad över att allting gått bra.
"Hej,"säger min dotter till ansiktet och ler stort mot henne.
"Hej," svarar ansiktet och vänder sig mot mitt barnbarn."Så du fick ta bort gipset. Det var väl skönt."
Hon vänder sig mot mig och ger mig en stor kram och ett stort leende. Jag besvarar bägge sakerna.
"Nu måste jag iväg", säger hon."Hälsa om du träffar någon av de andra flickorna. Vi kan väl försöka träffas någon dag framöver. Det var ju så länge sedan och det skulle vara så roligt."
Hon skyndar därifrån och min dotter tittar på mig när ansiktet lämnat oss.
"Vem..."börjar hon.
"Fråga inte," säger jag.
"Aha,"säger hon, "en till av alla människor som du så väl känner igen men inte har en aning om vem det är. Varför sa du inte som det var när hon började prata med dig?"
"Men hon var ju så bekant,"försvarar jag mig. "Jag kunde ju inte såra henne genom att tala om att jag inte visste vem hon är. Jag kände ju igen ansiktet."
lördag 4 december 2010
vem tog hand om vem?
Mina barn tycker säkert att de har världens bästa mamma. De flesta barn tycker ju så om sina mammor. Men de har också ganska tidigt insett att jag är en smula förvirrad och tankspridd ibland. De förväntar sig inte att jag ska komma ihåg allt jag borde komma ihåg.Men de har under årens lopp insett att jag ändå klarar mig rätt bra i min vardag. De har nog också känt mycket ansvar för mig vid olika tillfällen.
Christer, barnens far och min dåvarande make, studerade vid Statens skola för vuxna i Norrköping för många år sedan. Han studerade då hemma på distans men två gånger om året (en gång på hösten och en gång på våren) åkte han till Norrköping för att träffa lärare, få handledning för vidare studier hemma. Han var då borta i fem veckor. Han kom i kontakt med en äldre dam, Netty, som han fick bo hos under dessa veckor. Hon kom att bli en ny medlem i vår familj under de kommande åren, och även efter att studierna var avslutade så höll vi kontakten med denna jättegulliga lilla dam.
Första gången som Christer var iväg så bestämde vi att jag skulle komma dit och hälsa på under en helg. Sofia var då ca sex månader gammal och jag skulle ta henne med mig, medan de andra barnen skulle stanna hemma hos mormor. Vi åkte tåg och allting gick planenligt. Detta var första gången jag åkte tåg sedan min lilla tripp från Torneå till Deje när jag var elva år. Men allt gick bra. Det var inga problem att ha med ett litet barn för alla var hjälpsamma med barnvagn och bagage.
Netty bodde i en liten lägenhet på markplanet och ömmade för hemlösa katter som det fanns en hel massa av där. Hon såg till att de hade mat och vatten och varma filtar att ligga under på hennes uteplats. Sen hade hon, som så många andra gamla tanter, en himla massa prydnadssaker överallt. Jag var lite nervös för detta men Sofia var ju bara i krypåldern så hon nådde aldrig upp till dessa ömtåliga porslinssaker. Jag minns inte att vi hade sönder nåt den helgen.
Nästa gång som Christer var iväg så skulle jag åka och hälsa på igen. Nu var ju Sofia ett drygt år och kunde gå och hon var inget stillsamt barn direkt. Jag bävade för att ta med henne till Nettys lilla lägenhet med alla porslinsfigurer. Till slut bestämdes att barnens mormor skulle komma och ta hand om allihop. Jag skulle åka iväg ensam.
Kvällen innan jag skulle åka gav jag de äldre barnen förhållningsorder inför helgen och gick igenom allt som kunde vara viktigt för dom att veta. Barnen lyssnade och lovade att sköta sig och vara snälla. Nästa morgon vid frukostbordet, innan barnen gick till skolan och innan deras mormor anlänt, satt Monica och tittade lite bekymrat på mig. Så frågade hon:
"Vet du hur du ska åka nu?"
"Ja,"svarade jag."Jag åker buss ner till Karlstad, sen tåg till Norrköping".
"Men vet du alldeles säkert vilket tåg du ska åka med?"
"Ja, det vet jag."
"Du sitter väl inte och läser nån bok så du missar tåget?"
Jag försäkrade att jag inte skulle läsa nåt så jag missade tåget eller missade att gå av vid rätt station. Monica tycktes inte bli lugnad så till slut sa jag: "Jag åkte ju iväg för ett halvår på samma resa och allting gick bra."
"Ja,"svarade hon,"men då hade du Sofia med dig".
Vad svarar man på det? Jag talade om att jag skulle vara framme i Norrköping vid 9-tiden på kvällen och lovade ringa hem direkt jag kom till Nettys lägenhet.
Nu föll det sig inte bättre än att tåget mellan Karlstad och Norrköping råkade ut för en olycka. Den krockade med en liten buss. Ingen blev skadad men tåget blev stående och det dröjde ganska länge innan vi kom vidare. Vi fick då åka buss den sista biten. Istället för att anlända kl. 2100 till Norrköping så var jag framme nån gång vid midnatt. Då hade Christer redan hunnit ringa hem och höra efter om jag verkligen kommit iväg som planerat.
Nu var barnen säkra på att jag kommit bort på vägen. "Vi skulle aldrig släppt iväg henne ensam". "Vi kommer aldrig att få se henne igen".
Jag ringde hem direkt jag kom till Nettys lägenhet och kunde lugna barnen att jag var OK och inte borttappad någonstans. Som tur var kom jag hem helt enligt schema på söndag.
Christer, barnens far och min dåvarande make, studerade vid Statens skola för vuxna i Norrköping för många år sedan. Han studerade då hemma på distans men två gånger om året (en gång på hösten och en gång på våren) åkte han till Norrköping för att träffa lärare, få handledning för vidare studier hemma. Han var då borta i fem veckor. Han kom i kontakt med en äldre dam, Netty, som han fick bo hos under dessa veckor. Hon kom att bli en ny medlem i vår familj under de kommande åren, och även efter att studierna var avslutade så höll vi kontakten med denna jättegulliga lilla dam.
Första gången som Christer var iväg så bestämde vi att jag skulle komma dit och hälsa på under en helg. Sofia var då ca sex månader gammal och jag skulle ta henne med mig, medan de andra barnen skulle stanna hemma hos mormor. Vi åkte tåg och allting gick planenligt. Detta var första gången jag åkte tåg sedan min lilla tripp från Torneå till Deje när jag var elva år. Men allt gick bra. Det var inga problem att ha med ett litet barn för alla var hjälpsamma med barnvagn och bagage.
Netty bodde i en liten lägenhet på markplanet och ömmade för hemlösa katter som det fanns en hel massa av där. Hon såg till att de hade mat och vatten och varma filtar att ligga under på hennes uteplats. Sen hade hon, som så många andra gamla tanter, en himla massa prydnadssaker överallt. Jag var lite nervös för detta men Sofia var ju bara i krypåldern så hon nådde aldrig upp till dessa ömtåliga porslinssaker. Jag minns inte att vi hade sönder nåt den helgen.
Nästa gång som Christer var iväg så skulle jag åka och hälsa på igen. Nu var ju Sofia ett drygt år och kunde gå och hon var inget stillsamt barn direkt. Jag bävade för att ta med henne till Nettys lilla lägenhet med alla porslinsfigurer. Till slut bestämdes att barnens mormor skulle komma och ta hand om allihop. Jag skulle åka iväg ensam.
Kvällen innan jag skulle åka gav jag de äldre barnen förhållningsorder inför helgen och gick igenom allt som kunde vara viktigt för dom att veta. Barnen lyssnade och lovade att sköta sig och vara snälla. Nästa morgon vid frukostbordet, innan barnen gick till skolan och innan deras mormor anlänt, satt Monica och tittade lite bekymrat på mig. Så frågade hon:
"Vet du hur du ska åka nu?"
"Ja,"svarade jag."Jag åker buss ner till Karlstad, sen tåg till Norrköping".
"Men vet du alldeles säkert vilket tåg du ska åka med?"
"Ja, det vet jag."
"Du sitter väl inte och läser nån bok så du missar tåget?"
Jag försäkrade att jag inte skulle läsa nåt så jag missade tåget eller missade att gå av vid rätt station. Monica tycktes inte bli lugnad så till slut sa jag: "Jag åkte ju iväg för ett halvår på samma resa och allting gick bra."
"Ja,"svarade hon,"men då hade du Sofia med dig".
Vad svarar man på det? Jag talade om att jag skulle vara framme i Norrköping vid 9-tiden på kvällen och lovade ringa hem direkt jag kom till Nettys lägenhet.
Nu föll det sig inte bättre än att tåget mellan Karlstad och Norrköping råkade ut för en olycka. Den krockade med en liten buss. Ingen blev skadad men tåget blev stående och det dröjde ganska länge innan vi kom vidare. Vi fick då åka buss den sista biten. Istället för att anlända kl. 2100 till Norrköping så var jag framme nån gång vid midnatt. Då hade Christer redan hunnit ringa hem och höra efter om jag verkligen kommit iväg som planerat.
Nu var barnen säkra på att jag kommit bort på vägen. "Vi skulle aldrig släppt iväg henne ensam". "Vi kommer aldrig att få se henne igen".
Jag ringde hem direkt jag kom till Nettys lägenhet och kunde lugna barnen att jag var OK och inte borttappad någonstans. Som tur var kom jag hem helt enligt schema på söndag.
fredag 3 december 2010
glömsk?..nej tankspridd..del 2
Igår gick jag och tog lite foton av husen på Häggdalsvägen 1-7. När jag gick där kom det en hel del minnen tillbaka om sånt som man varit med om under de åren jag bodde där. Vissa minnen ska man behålla för sig själv. Men annat kan man dela med sig av. Alltid kan det roa någon.
Jag hade en liten Datsun på den tiden och hade turen att få garage i samma hus som jag bodde i. Jag skulle kunna berätta en hel del om alla mina bilar och alla sorters fel som det kan bli på en bil. Men jag hoppar över det. Just nu i alla fall. Den här lilla saken hade ett fel som gjorde att det drog ur batteriet när motorn inte var igång. Så varje kväll var jag tvungen att koppla i batteriladdare om jag ville vara säker på att den skulle starta nästa dag. Jag brukade gå ner och koppla i den det sista jag gjorde innan jag gick och lade mig.
En kväll när jag skulle gå ner upptäckte jag att jag inte fann garagenyckeln. Den satt i samma nyckelring som bilnyckeln för jag tyckte dom liksom hörde ihop. Jag brukade alltid ta ur bilnyckeln och stoppa i väskan men den här dagen hade jag glömt...nej, tänkt på annat...så nyckeln satt kvar i bilen. Nu hade jag alltså ett smärre problem. Nån vaktmästare var ju inte att tänka på vid den tiden på kvällen, och jag måste ha bilen tidigt nästa morgon. Så kom jag på det. Garaget bredvid mitt hade min väninna Ulla och väggen mellan våra garage bestod av nån sorts nät. Typ hönsnät (utan att ge några associationer till oss som hade garagen).
Jag gick upp till Ulla, som bodde i huset bredvid, ringde på och frågade om jag kunde få låna hennes garagenyckel. Hon hade inte hunnit lägga sig än, som tur var, så det var inga problem. Jag tog med mig en tång ner, gick in i Ullas garage och lyckades få upp ett såpass stort hål i nätet så jag kunde ta mig in till min bil. Jag tog genast ur mina nycklar ur bilen, kopplade på batteriladdaren, gick ut genom nätet, satte ihop det igen och gick upp till Ulla och lämnade tillbaka nycklarna till en pyjamasklädd väninna.
När jag sen satt i min soffa, nöjd med mig själv, så slog det mig: Var gjorde jag av mina nycklar nu då? Jo, dom var fortfarande kvar nere i mitt garage, uppe på biltaket där jag lagt dom när jag skulle koppla i batteriladdaren. Det var bara att göra sig ytterligare en tur till Ulla, som nu hade hunnit släcka ner i lägenheten, och be att få låna nycklarna igen. Vad hon tänkte i det ögonblicket vågade jag inte ens spekulera i, men hon är en mycket snäll och tålmodig person så hon räckte över sina nycklar utan några kommentarer.
Så var det till att göra samma resa igen. Ner i garaget, få upp ett hål i nätet och gå igenom, plocka med mig mina nycklar som mycket riktigt låg på biltaket och nu såg lite retsamma ut, tillbaka genom hålet, laga till det och sen återvända till Ulla och lämna igen nycklarna.Och jag lovade att nu kunde hon gå och lägga sig. Jag skulle inte återvända nåt mer, inte den kvällen i alla fall.
Efter detta så fick garagenyckeln göra sällskap med lägenhetsnycklarna. Kändes lite bättre. Inte för att jag tänkte göra om den här eskapaden men man kunde ju aldrig veta. Tankarna var ju ofta ute på andra ställen än min fysiska kropp.
Jag hade en liten Datsun på den tiden och hade turen att få garage i samma hus som jag bodde i. Jag skulle kunna berätta en hel del om alla mina bilar och alla sorters fel som det kan bli på en bil. Men jag hoppar över det. Just nu i alla fall. Den här lilla saken hade ett fel som gjorde att det drog ur batteriet när motorn inte var igång. Så varje kväll var jag tvungen att koppla i batteriladdare om jag ville vara säker på att den skulle starta nästa dag. Jag brukade gå ner och koppla i den det sista jag gjorde innan jag gick och lade mig.
En kväll när jag skulle gå ner upptäckte jag att jag inte fann garagenyckeln. Den satt i samma nyckelring som bilnyckeln för jag tyckte dom liksom hörde ihop. Jag brukade alltid ta ur bilnyckeln och stoppa i väskan men den här dagen hade jag glömt...nej, tänkt på annat...så nyckeln satt kvar i bilen. Nu hade jag alltså ett smärre problem. Nån vaktmästare var ju inte att tänka på vid den tiden på kvällen, och jag måste ha bilen tidigt nästa morgon. Så kom jag på det. Garaget bredvid mitt hade min väninna Ulla och väggen mellan våra garage bestod av nån sorts nät. Typ hönsnät (utan att ge några associationer till oss som hade garagen).
Jag gick upp till Ulla, som bodde i huset bredvid, ringde på och frågade om jag kunde få låna hennes garagenyckel. Hon hade inte hunnit lägga sig än, som tur var, så det var inga problem. Jag tog med mig en tång ner, gick in i Ullas garage och lyckades få upp ett såpass stort hål i nätet så jag kunde ta mig in till min bil. Jag tog genast ur mina nycklar ur bilen, kopplade på batteriladdaren, gick ut genom nätet, satte ihop det igen och gick upp till Ulla och lämnade tillbaka nycklarna till en pyjamasklädd väninna.
När jag sen satt i min soffa, nöjd med mig själv, så slog det mig: Var gjorde jag av mina nycklar nu då? Jo, dom var fortfarande kvar nere i mitt garage, uppe på biltaket där jag lagt dom när jag skulle koppla i batteriladdaren. Det var bara att göra sig ytterligare en tur till Ulla, som nu hade hunnit släcka ner i lägenheten, och be att få låna nycklarna igen. Vad hon tänkte i det ögonblicket vågade jag inte ens spekulera i, men hon är en mycket snäll och tålmodig person så hon räckte över sina nycklar utan några kommentarer.
Så var det till att göra samma resa igen. Ner i garaget, få upp ett hål i nätet och gå igenom, plocka med mig mina nycklar som mycket riktigt låg på biltaket och nu såg lite retsamma ut, tillbaka genom hålet, laga till det och sen återvända till Ulla och lämna igen nycklarna.Och jag lovade att nu kunde hon gå och lägga sig. Jag skulle inte återvända nåt mer, inte den kvällen i alla fall.
Efter detta så fick garagenyckeln göra sällskap med lägenhetsnycklarna. Kändes lite bättre. Inte för att jag tänkte göra om den här eskapaden men man kunde ju aldrig veta. Tankarna var ju ofta ute på andra ställen än min fysiska kropp.
torsdag 2 december 2010
önskningen
Jag brukar säga till folk att om man vill något riktigt mycket så kan man genomföra det. Man kan få drömmar att slå in om man är beredd att jobba för det och gå in helhjärtat för det. Man måste tro på sig själv och sin förmåga att få en önskan att gå i uppfyllelse.Nu måste det naturligtvis vara en något så när realistisk dröm eller önskan. Om jag skulle vilja bli astrounat så skulle det inte kunna ske. Inte ens om jag önskade det så intensivt så inget annat skulle betyda nåt. Men ofta är det så att man drömmer om något som är fullt genomförbart, men orkar inte riktigt ta itu med det och därför blir det inget annat än en dröm. Man kan ha en önskan som skulle kunna bli uppfylld men man kanske inte riktigt vet hur man ska göra. Eller man kanske inte riktigt vågar kasta sig ut i det okända, vilket man kanske måste för att kunna uppfylla sin önskan, och så blir det inget av det.
Min farmor sa alltid till mig att om jag önskade något så behövde jag bara önska tillräckligt starkt så skulle det slå in. Farmor var liten till växten, en tvärhand hög, men hade en otrolig viljestyrka och styrde familjen utan att dom egentligen var medvetna om det. Jag var något av farmors favoritbarnbarn och jag litade fullkomligt på allt hon sa.
När jag var åtta år bodde vi i Fredriksberg. Lägenheten var på andra våningen och om man stod i sovrummet och tittade ut genom fönstret så såg man fotbollsplanen en bit bort. På andra sidan planen såg man Folkets Hus, där man vissa helger visade matinéfilmer. Det kostade 50 öre att gå på bio och det var väl inte så mycket pengar, men för vår familj var det rätt mycket ibland. Pappa jobbade på pappersbruket medan mamma var hemmafru och de hade tre barn som skulle försörjas.
En söndag var det så dags för en matiné som mina kamrater skulle gå på och de frågade mig om jag skulle följa med. Jag minns inte alls vad det var för film men förmodligen var det nån Disney. Jag frågade mamma om jag kunde få 50 öre till bion men hon sa att hon inte hade några pengar just då, utan jag fick vänta till nästa gång.
Jag gick in i sovrummet och tittade bort mot Folket Hus. Jag ville verkligen så gärna gå på bio och så mindes jag farmors ord: "Om du verkligen vill ha nåt så behöver du bara önska det riktigt, riktigt mycket så får du det". Jag koncentrerade min blick på fönsterbrädet, mellan två blomkrukor, och såg en 50-öring för mig. Så blundade jag, knep ihop ögonen hårt, hårt. Jag knöt händerna så hårt jag kunde,bet ihop tänderna och spände varje muskel i kroppen. Hela tiden såg jag slanten framför mig. Jag kunde nästan se hur den materialiserades, och visste att när jag öppnade ögonen så skulle den ligga där mellan blomkrukorna och bara vänta på att jag skulle ta den. När det började bli jobbigt att stå och spänna sig så, så stod jag ytterligare en stund för att vara säker på att önskningen skulle vara klar.
Till slut kände jag att nu måste det vara klart. Nu är 50-öringen klar så jag kan ta den. Jag öppnade ögonen och naturligtvis fanns där ingenting mellan blomkrukorna. Jag tänkte att slanten kanske hamnat någon annanstans i rummet så jag letade noga. Men slutligen fick jag ge upp.
Jag kan fortfarande minnas hur besviken jag kände mig. Dels för att jag kände mig lurad av farmor som jag litat så på. Men också, och kanske mest, på mig själv för att jag hade misslyckats. Jag hade inte önskat tillräckligt starkt. Jag skulle stått kvar en stund till. Att försöka en gång till förstod jag var inte lönt utan nu var det kört.
Efter det har jag lärt mig att alla önskningar slår inte in. Det måste vara realistiskt. Men fler önskningar och drömmar kan slå in än vad man kanske tror, om man bara vågar ta klivet ut i det okända. Och om man misslyckas en gång så tar man nya tag och går nya vägar. Att misslyckas är bara att lyckas med en miss.
Min farmor sa alltid till mig att om jag önskade något så behövde jag bara önska tillräckligt starkt så skulle det slå in. Farmor var liten till växten, en tvärhand hög, men hade en otrolig viljestyrka och styrde familjen utan att dom egentligen var medvetna om det. Jag var något av farmors favoritbarnbarn och jag litade fullkomligt på allt hon sa.
När jag var åtta år bodde vi i Fredriksberg. Lägenheten var på andra våningen och om man stod i sovrummet och tittade ut genom fönstret så såg man fotbollsplanen en bit bort. På andra sidan planen såg man Folkets Hus, där man vissa helger visade matinéfilmer. Det kostade 50 öre att gå på bio och det var väl inte så mycket pengar, men för vår familj var det rätt mycket ibland. Pappa jobbade på pappersbruket medan mamma var hemmafru och de hade tre barn som skulle försörjas.
En söndag var det så dags för en matiné som mina kamrater skulle gå på och de frågade mig om jag skulle följa med. Jag minns inte alls vad det var för film men förmodligen var det nån Disney. Jag frågade mamma om jag kunde få 50 öre till bion men hon sa att hon inte hade några pengar just då, utan jag fick vänta till nästa gång.
Jag gick in i sovrummet och tittade bort mot Folket Hus. Jag ville verkligen så gärna gå på bio och så mindes jag farmors ord: "Om du verkligen vill ha nåt så behöver du bara önska det riktigt, riktigt mycket så får du det". Jag koncentrerade min blick på fönsterbrädet, mellan två blomkrukor, och såg en 50-öring för mig. Så blundade jag, knep ihop ögonen hårt, hårt. Jag knöt händerna så hårt jag kunde,bet ihop tänderna och spände varje muskel i kroppen. Hela tiden såg jag slanten framför mig. Jag kunde nästan se hur den materialiserades, och visste att när jag öppnade ögonen så skulle den ligga där mellan blomkrukorna och bara vänta på att jag skulle ta den. När det började bli jobbigt att stå och spänna sig så, så stod jag ytterligare en stund för att vara säker på att önskningen skulle vara klar.
Till slut kände jag att nu måste det vara klart. Nu är 50-öringen klar så jag kan ta den. Jag öppnade ögonen och naturligtvis fanns där ingenting mellan blomkrukorna. Jag tänkte att slanten kanske hamnat någon annanstans i rummet så jag letade noga. Men slutligen fick jag ge upp.
Jag kan fortfarande minnas hur besviken jag kände mig. Dels för att jag kände mig lurad av farmor som jag litat så på. Men också, och kanske mest, på mig själv för att jag hade misslyckats. Jag hade inte önskat tillräckligt starkt. Jag skulle stått kvar en stund till. Att försöka en gång till förstod jag var inte lönt utan nu var det kört.
Efter det har jag lärt mig att alla önskningar slår inte in. Det måste vara realistiskt. Men fler önskningar och drömmar kan slå in än vad man kanske tror, om man bara vågar ta klivet ut i det okända. Och om man misslyckas en gång så tar man nya tag och går nya vägar. Att misslyckas är bara att lyckas med en miss.
onsdag 1 december 2010
bättre förr?...ja kanske det
När jag var barn så hörde jag lite då och då mina föräldrar och andra vuxna prata om "den gamla goda tiden", och att "det var bättre förr". Det blev lite tjatigt och jag lovade mig själv att jag skulle minsann aldrig säga nåt sånt. Nu, när jag uppnått en ganska aktningsvärd ålder, så har jag nog sagt dom där meningarna mer än en gång.
Var det då så mycket bättre förr? Ja,nu beror det på hur långt tillbaka i tiden man går. Om jag går tillbaka till mitt "förr i tiden" och jämför med idag så visst var det annorlunda. Det fanns saker som var bättre förr men visst fanns det saker som var betydligt mycket sämre också.Sen finns det saker där man kan tycka vid första anblicken att det är bättre nu, men om man börjar granska i detalj så kan man undra.
En av de saker som var bättre förr var det här med att man var inte så rädd för allting. Det fanns naturligtvis mördare, våldtäktsmän, psykopater, pedofiler förr också. Men man kände sig ändå relativt trygg i sin vardag, och som barn fick jag inte så mycket varningar och förhållningsorder som mina barn har fått.
När Sofia var 14-15 år ville hon åka till Göteborg, ensam, för att hälsa på sin syster Monica som bodde där. Jag hade kunnat sätta henne på en direktbuss/direkttåg från Karlstad till Göteborg och sen skulle Monica tagit emot henne när hon kom fram. Men jag sade absolut NEJ. Min barn ansåg nog att jag var lite fånig, men jag sa bara att "man vet aldrig vad som kan hända", "det finns så mycket sjuka människor där ute", m.m.m.m.
När jag var 11 år fick jag tillbringa ett sommarlov uppe i Tornedalen hos en jämnårig kusin. Jag fick åka dit tillsammans med en av pappas släktingar som skulle dit på en visit. Sen skulle jag stanna kvar när de fortsatte sin resa.
Jag fick ett underbart Bullerby-sommarlov. Faster och hennes man hade ett jordbruk så jag och mina kusiner fick vara med vid höbärgningen, det var mycket badande i Torneälv, både på den svenska och den finska sidan,vi satte upp teaterföreställningar som de vuxna mer eller mindre intresserat var tvungna att bevittna, och även betala några ören i inträde så vi kunde inhandla glass dagen därpå.
Min faster var en mycket bestämd, bastant dam, och det fanns ingen som gick emot henne. Som elvaåring vågade jag absolut inte annat än göra som hon sa åt mig. Så när hon bestämde att jag och min kusin under sommaren skulle göra lite nytta och inte bara leka, så var det bara att hålla god min. Detta ledde till att jag den sommaren stickade ett par rosa tumvantar, och detta var det enda paret vantar jag någonsin stickat i hela mitt liv. Hon tyckte att jag skulle komma hem till Värmland och kunna visa att jag lärt mig nåt under sommaren och inte bara haft roligt. Jag var ju trots allt elva år och inget litet barn enligt hennes sätt att se det. Till råga på allt fick jag min första mens den sommaren och då ansågs jag ju vara lite mer än ett barn.
Så blev det dags att åka hem igen. Men nu fanns ingen jag kunde åka med utan jag skulle åka tåg från Torneå till Deje med byte i Gävle, ensam. Jag minns inte att jag kände mig speciellt orolig över det vilket förmodligen mycket berodde på att faster inte var orolig. Eftersom jag kände sån respekt för henne så trodde jag att allt hon sa var sant. Om hon sa att det inte var nåt problem så var det inget problem. Vem skulle våga gå emot det faster Mirjami sa?
När faster satte mig på tåget till Gävle så letade hon reda på en familj som skulle se till att jag kom av vid rätt station och sen skulle jag bara gå ombord på tåget till Deje. Hon pratade med konduktören som skulle se till att jag kom rätt.
Allt hade nog förflutit enligt planerna, men redan på den tiden så blev det tågförseningar lite då och då. Mitt tåg till Gävle var såpass försenat så jag missade min anslutning. Eftersom tåget skulle fortsätta med både konduktör och familjen som hållit ett öga på mig, så kunde ingen av dom följa med mig och hjälpa mig komma vidare. Jag fick klara mig själv. Men jag var fortfarande inte orolig.Personalen vid biljettdisken talade om att det skulle gå ett tåg mot Deje nån timme senare och att dom skulle ropa ut det när det var dags.
Jag letade reda på en kiosk och köpte en bok för att fördriva tiden med. Sen satt jag på en bänk och läste. Och läste. Och läste. Jag minns inte att jag åt något men med tanke på faster så hade hon säkert gjort iordning en matsäck åt mig så jag skulle klara mig. Jag satt hela dagen på den där bänken och var helt försjunken i bokens fantasivärld. När klockan var åtta på kvällen hade jag läst ut boken och tyckte nu det var underligt att det inte gått något tåg mot Deje på hela dagen.
När jag gick tillbaka till biljettluckan så visade det sig att jag missat två tåg som gått under dagen. Dom hade ropat ut avgångarna. Men redan då var det så att om jag fick tag på en bra bok så upphörde omgivningen att existera. Jag såg inget, hörde inget, var borta. Nu hade jag tur för det stod ett tåg på perrongen som strax skulle avgå mot Deje så det var bara för mig att kliva ombord.
När vi varit på väg en stund kom konduktören fram till mig och undrade om jag var på rymmen. Jag talade om att jag var på väg hem. Det visade sig att jag var efterlyst av polisen. Pappa hade åkt ner till Deje för att hämta mig, dels den tid som jag enligt planerna skulle anlända dit, men ytterligare två gånger under dagen. När jag inte var med den tredje gången så gick han till polisen och dom efterlyste mig. Jag kan idag tycka det var konstigt att ingen lade märke till en unge som satt ensam på en bänk på Gävle järnvägsstation en hel dag.
Konduktören placerade mig i en förstaklass hytt och meddelade polisen att jag var på tåget. Sen såg han till att jag kom av i Deje där pappa stod och väntade.
Pappa var så lättad när jag kom så han var inte arg. Han undrade bara vad jag skulle gjort om han inte varit där. Detta var ju mitt i natten. Jag tog för givet att jag kunde sovit över på stationen. Eller så skulle jag letat reda på polisstationen och fått hjälp där. Att något skulle ha kunnat hända mig fanns inte i mina tankar. Och jag hade ändå en livlig fantasi redan på den tiden.
Nu är jag inte så orolig för mina barn längre. Dom är vuxna och kan ta vara på sig själv. Men nu har jag nästa generation att oroa mig för. För det var ju bättre förr.
Var det då så mycket bättre förr? Ja,nu beror det på hur långt tillbaka i tiden man går. Om jag går tillbaka till mitt "förr i tiden" och jämför med idag så visst var det annorlunda. Det fanns saker som var bättre förr men visst fanns det saker som var betydligt mycket sämre också.Sen finns det saker där man kan tycka vid första anblicken att det är bättre nu, men om man börjar granska i detalj så kan man undra.
En av de saker som var bättre förr var det här med att man var inte så rädd för allting. Det fanns naturligtvis mördare, våldtäktsmän, psykopater, pedofiler förr också. Men man kände sig ändå relativt trygg i sin vardag, och som barn fick jag inte så mycket varningar och förhållningsorder som mina barn har fått.
När Sofia var 14-15 år ville hon åka till Göteborg, ensam, för att hälsa på sin syster Monica som bodde där. Jag hade kunnat sätta henne på en direktbuss/direkttåg från Karlstad till Göteborg och sen skulle Monica tagit emot henne när hon kom fram. Men jag sade absolut NEJ. Min barn ansåg nog att jag var lite fånig, men jag sa bara att "man vet aldrig vad som kan hända", "det finns så mycket sjuka människor där ute", m.m.m.m.
När jag var 11 år fick jag tillbringa ett sommarlov uppe i Tornedalen hos en jämnårig kusin. Jag fick åka dit tillsammans med en av pappas släktingar som skulle dit på en visit. Sen skulle jag stanna kvar när de fortsatte sin resa.
Jag fick ett underbart Bullerby-sommarlov. Faster och hennes man hade ett jordbruk så jag och mina kusiner fick vara med vid höbärgningen, det var mycket badande i Torneälv, både på den svenska och den finska sidan,vi satte upp teaterföreställningar som de vuxna mer eller mindre intresserat var tvungna att bevittna, och även betala några ören i inträde så vi kunde inhandla glass dagen därpå.
Min faster var en mycket bestämd, bastant dam, och det fanns ingen som gick emot henne. Som elvaåring vågade jag absolut inte annat än göra som hon sa åt mig. Så när hon bestämde att jag och min kusin under sommaren skulle göra lite nytta och inte bara leka, så var det bara att hålla god min. Detta ledde till att jag den sommaren stickade ett par rosa tumvantar, och detta var det enda paret vantar jag någonsin stickat i hela mitt liv. Hon tyckte att jag skulle komma hem till Värmland och kunna visa att jag lärt mig nåt under sommaren och inte bara haft roligt. Jag var ju trots allt elva år och inget litet barn enligt hennes sätt att se det. Till råga på allt fick jag min första mens den sommaren och då ansågs jag ju vara lite mer än ett barn.
Så blev det dags att åka hem igen. Men nu fanns ingen jag kunde åka med utan jag skulle åka tåg från Torneå till Deje med byte i Gävle, ensam. Jag minns inte att jag kände mig speciellt orolig över det vilket förmodligen mycket berodde på att faster inte var orolig. Eftersom jag kände sån respekt för henne så trodde jag att allt hon sa var sant. Om hon sa att det inte var nåt problem så var det inget problem. Vem skulle våga gå emot det faster Mirjami sa?
När faster satte mig på tåget till Gävle så letade hon reda på en familj som skulle se till att jag kom av vid rätt station och sen skulle jag bara gå ombord på tåget till Deje. Hon pratade med konduktören som skulle se till att jag kom rätt.
Allt hade nog förflutit enligt planerna, men redan på den tiden så blev det tågförseningar lite då och då. Mitt tåg till Gävle var såpass försenat så jag missade min anslutning. Eftersom tåget skulle fortsätta med både konduktör och familjen som hållit ett öga på mig, så kunde ingen av dom följa med mig och hjälpa mig komma vidare. Jag fick klara mig själv. Men jag var fortfarande inte orolig.Personalen vid biljettdisken talade om att det skulle gå ett tåg mot Deje nån timme senare och att dom skulle ropa ut det när det var dags.
Jag letade reda på en kiosk och köpte en bok för att fördriva tiden med. Sen satt jag på en bänk och läste. Och läste. Och läste. Jag minns inte att jag åt något men med tanke på faster så hade hon säkert gjort iordning en matsäck åt mig så jag skulle klara mig. Jag satt hela dagen på den där bänken och var helt försjunken i bokens fantasivärld. När klockan var åtta på kvällen hade jag läst ut boken och tyckte nu det var underligt att det inte gått något tåg mot Deje på hela dagen.
När jag gick tillbaka till biljettluckan så visade det sig att jag missat två tåg som gått under dagen. Dom hade ropat ut avgångarna. Men redan då var det så att om jag fick tag på en bra bok så upphörde omgivningen att existera. Jag såg inget, hörde inget, var borta. Nu hade jag tur för det stod ett tåg på perrongen som strax skulle avgå mot Deje så det var bara för mig att kliva ombord.
När vi varit på väg en stund kom konduktören fram till mig och undrade om jag var på rymmen. Jag talade om att jag var på väg hem. Det visade sig att jag var efterlyst av polisen. Pappa hade åkt ner till Deje för att hämta mig, dels den tid som jag enligt planerna skulle anlända dit, men ytterligare två gånger under dagen. När jag inte var med den tredje gången så gick han till polisen och dom efterlyste mig. Jag kan idag tycka det var konstigt att ingen lade märke till en unge som satt ensam på en bänk på Gävle järnvägsstation en hel dag.
Konduktören placerade mig i en förstaklass hytt och meddelade polisen att jag var på tåget. Sen såg han till att jag kom av i Deje där pappa stod och väntade.
Pappa var så lättad när jag kom så han var inte arg. Han undrade bara vad jag skulle gjort om han inte varit där. Detta var ju mitt i natten. Jag tog för givet att jag kunde sovit över på stationen. Eller så skulle jag letat reda på polisstationen och fått hjälp där. Att något skulle ha kunnat hända mig fanns inte i mina tankar. Och jag hade ändå en livlig fantasi redan på den tiden.
Nu är jag inte så orolig för mina barn längre. Dom är vuxna och kan ta vara på sig själv. Men nu har jag nästa generation att oroa mig för. För det var ju bättre förr.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)