Mina barn tycker säkert att de har världens bästa mamma. De flesta barn tycker ju så om sina mammor. Men de har också ganska tidigt insett att jag är en smula förvirrad och tankspridd ibland. De förväntar sig inte att jag ska komma ihåg allt jag borde komma ihåg.Men de har under årens lopp insett att jag ändå klarar mig rätt bra i min vardag. De har nog också känt mycket ansvar för mig vid olika tillfällen.
Christer, barnens far och min dåvarande make, studerade vid Statens skola för vuxna i Norrköping för många år sedan. Han studerade då hemma på distans men två gånger om året (en gång på hösten och en gång på våren) åkte han till Norrköping för att träffa lärare, få handledning för vidare studier hemma. Han var då borta i fem veckor. Han kom i kontakt med en äldre dam, Netty, som han fick bo hos under dessa veckor. Hon kom att bli en ny medlem i vår familj under de kommande åren, och även efter att studierna var avslutade så höll vi kontakten med denna jättegulliga lilla dam.
Första gången som Christer var iväg så bestämde vi att jag skulle komma dit och hälsa på under en helg. Sofia var då ca sex månader gammal och jag skulle ta henne med mig, medan de andra barnen skulle stanna hemma hos mormor. Vi åkte tåg och allting gick planenligt. Detta var första gången jag åkte tåg sedan min lilla tripp från Torneå till Deje när jag var elva år. Men allt gick bra. Det var inga problem att ha med ett litet barn för alla var hjälpsamma med barnvagn och bagage.
Netty bodde i en liten lägenhet på markplanet och ömmade för hemlösa katter som det fanns en hel massa av där. Hon såg till att de hade mat och vatten och varma filtar att ligga under på hennes uteplats. Sen hade hon, som så många andra gamla tanter, en himla massa prydnadssaker överallt. Jag var lite nervös för detta men Sofia var ju bara i krypåldern så hon nådde aldrig upp till dessa ömtåliga porslinssaker. Jag minns inte att vi hade sönder nåt den helgen.
Nästa gång som Christer var iväg så skulle jag åka och hälsa på igen. Nu var ju Sofia ett drygt år och kunde gå och hon var inget stillsamt barn direkt. Jag bävade för att ta med henne till Nettys lilla lägenhet med alla porslinsfigurer. Till slut bestämdes att barnens mormor skulle komma och ta hand om allihop. Jag skulle åka iväg ensam.
Kvällen innan jag skulle åka gav jag de äldre barnen förhållningsorder inför helgen och gick igenom allt som kunde vara viktigt för dom att veta. Barnen lyssnade och lovade att sköta sig och vara snälla. Nästa morgon vid frukostbordet, innan barnen gick till skolan och innan deras mormor anlänt, satt Monica och tittade lite bekymrat på mig. Så frågade hon:
"Vet du hur du ska åka nu?"
"Ja,"svarade jag."Jag åker buss ner till Karlstad, sen tåg till Norrköping".
"Men vet du alldeles säkert vilket tåg du ska åka med?"
"Ja, det vet jag."
"Du sitter väl inte och läser nån bok så du missar tåget?"
Jag försäkrade att jag inte skulle läsa nåt så jag missade tåget eller missade att gå av vid rätt station. Monica tycktes inte bli lugnad så till slut sa jag: "Jag åkte ju iväg för ett halvår på samma resa och allting gick bra."
"Ja,"svarade hon,"men då hade du Sofia med dig".
Vad svarar man på det? Jag talade om att jag skulle vara framme i Norrköping vid 9-tiden på kvällen och lovade ringa hem direkt jag kom till Nettys lägenhet.
Nu föll det sig inte bättre än att tåget mellan Karlstad och Norrköping råkade ut för en olycka. Den krockade med en liten buss. Ingen blev skadad men tåget blev stående och det dröjde ganska länge innan vi kom vidare. Vi fick då åka buss den sista biten. Istället för att anlända kl. 2100 till Norrköping så var jag framme nån gång vid midnatt. Då hade Christer redan hunnit ringa hem och höra efter om jag verkligen kommit iväg som planerat.
Nu var barnen säkra på att jag kommit bort på vägen. "Vi skulle aldrig släppt iväg henne ensam". "Vi kommer aldrig att få se henne igen".
Jag ringde hem direkt jag kom till Nettys lägenhet och kunde lugna barnen att jag var OK och inte borttappad någonstans. Som tur var kom jag hem helt enligt schema på söndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar