önskningen

Jag brukar säga till folk att om man vill något riktigt mycket så kan man genomföra det. Man kan få drömmar att slå in om man är beredd att jobba för det och gå in helhjärtat för det. Man måste tro på sig själv och sin förmåga att få en önskan att gå i uppfyllelse.Nu måste det naturligtvis vara en något så när realistisk dröm eller önskan. Om jag skulle vilja bli astrounat så skulle det inte kunna ske. Inte ens om jag önskade det så intensivt så inget annat skulle betyda nåt. Men ofta är det så att man drömmer om något som är fullt genomförbart, men orkar inte riktigt ta itu med det och därför blir det inget annat än en dröm. Man kan ha en önskan som skulle kunna bli uppfylld men man kanske inte riktigt vet hur man ska göra. Eller man kanske inte riktigt vågar kasta sig ut i det okända, vilket man kanske måste för att kunna uppfylla sin önskan,  och så blir det inget av det.

Min farmor sa alltid till mig att om jag önskade något så behövde jag bara önska tillräckligt starkt så skulle det slå in. Farmor var liten till växten, en tvärhand hög, men hade en otrolig viljestyrka och styrde familjen utan att dom egentligen var medvetna om det. Jag var något av farmors favoritbarnbarn och jag litade fullkomligt på allt hon sa.

När jag var åtta år bodde vi i Fredriksberg. Lägenheten var på andra våningen och om man stod i sovrummet och tittade ut genom fönstret så såg man fotbollsplanen en bit bort. På andra sidan planen såg man Folkets Hus, där man vissa helger visade matinéfilmer. Det kostade 50 öre att gå på bio och det var väl inte så mycket pengar, men för vår familj var det rätt mycket ibland. Pappa jobbade på pappersbruket medan mamma var hemmafru och de hade  tre barn som skulle försörjas.

En söndag var det så dags för en matiné som mina kamrater skulle gå på och de frågade mig om jag skulle följa med. Jag minns inte alls vad det var för film men förmodligen var det nån Disney. Jag frågade mamma om jag kunde få 50 öre till bion men hon sa att hon inte hade några pengar just då, utan jag fick vänta till nästa gång.

Jag gick in i sovrummet och tittade bort mot Folket Hus. Jag ville verkligen så gärna gå på bio och så mindes jag farmors ord: "Om du verkligen vill ha nåt så behöver du bara önska det riktigt, riktigt mycket så får du det". Jag koncentrerade min blick på fönsterbrädet, mellan två blomkrukor, och såg en 50-öring för mig. Så blundade jag, knep ihop ögonen hårt, hårt. Jag knöt händerna så hårt jag kunde,bet ihop tänderna  och spände varje muskel i kroppen. Hela tiden såg jag slanten framför mig. Jag kunde nästan se hur den materialiserades, och visste att när jag öppnade ögonen så skulle den ligga där mellan blomkrukorna och bara vänta på att jag skulle ta den. När det började bli jobbigt att stå och spänna sig så, så stod jag ytterligare en stund för att vara säker på att önskningen skulle vara klar.

Till slut kände jag att nu måste det vara klart. Nu är 50-öringen klar så jag kan ta den. Jag öppnade ögonen och naturligtvis fanns där ingenting mellan blomkrukorna. Jag tänkte att slanten kanske hamnat någon annanstans i rummet så jag letade noga. Men slutligen fick jag ge upp.

Jag kan fortfarande minnas hur besviken jag kände mig. Dels för att jag kände mig lurad av farmor som jag litat så på. Men också, och kanske mest, på mig själv för att jag hade misslyckats. Jag hade inte önskat tillräckligt starkt. Jag skulle stått kvar en stund till. Att försöka en gång till förstod jag var inte lönt utan nu var det kört.

Efter det har jag lärt mig att alla önskningar slår inte in. Det måste vara realistiskt. Men fler önskningar och drömmar kan slå in än vad man kanske tror, om man bara vågar ta klivet ut i det okända. Och om man misslyckas en gång så tar man nya tag och går nya vägar. Att misslyckas är bara att lyckas med en miss.