jag och julen

När Emilia och jag åkte iväg på vår "hemliga" resa diskuterade vi det här med shopping. Jag talade då om för henne att jag inte gillar att shoppa. Hon tittade stort på mig, som om hon inte trodde sina öron.:"Gillar du inte att shoppa?" frågade hon,som själv älskar att springa i affärer.  "Nej,"svarade jag,"det gör jag inte." Hon skakade på huvudet och så sa hon: "Ja, du är allt lite lustig du."

En annan, "lustig" sak, som jag inte avslöjade ska jag nu bekänna.Det är väl snudd på dödssynd, men jag är inte alls speciellt förtjust i  julaftonen. Jag tycker om advent och lucia. Jag tycker om juldagen och annandagen men jag har inte tyckt om julafton på många, många år. Jag hoppas verkligen att mina barn ändå fått växa upp utan den kunskapen om sin mamma. Nu är dom vuxna så nu kan jag inte förstöra nåt för dom längre. Hoppas jag. Annars får jag verkligen be om förlåtelse för detta.

Jag vet inte varför jag känt denna motvilja men det kan mycket väl bero på den stress som alltid hört ihop med julen. Eftersom jag normalt inte är så lättstressad och i det längsta försöker undvika situationer som skapar stress så kan det vara så. Julen rår man ju inte över. Den kommer oavsett vad jag tycker om den. Sen kan vän av ordning naturligvis säga att jag bestämmer själv hur mycket jag stressar inför julen, men det är inte alltid man rår över det.

Jag har i alla år, med undantag för förra året, stått och bakat bullar och matbröd natten till julafton. Varför? Ja, säg det. I och för sig så älskar jag att baka men förmodligen brukar normala människor se till att all bakning är klar långt innan dan före dopparedan.Men jag hann liksom aldrig med det utan det blev det sista jag gjorde. Förra året blev det inte så och i år lär det inte heller ske. Jag minns inte varför jag gjorde ett avsteg från "min" jultradition förra året. I år är det så att jag inte kan baka i mitt kök eftersom det är så kallt så inte den minsta degklump skulle jäsa där.

Förr skulle man ju laga all julmat själv och bara det var nåt som jag verkligen kunde vara utan. Jag är inte speciellt duktig på matlagning och tycker inte ens det är roligt. Det är inte ens halvroligt. Möjligtvis kvartsroligt ibland. En gång skulle jag i alla fall visa mig duktig genom att lägga in sill själv. Jag fick ett recept som var superenkelt, lade in sillen i god tid efter konstens alla regler och var jättenöjd med mig själv. När vi sen höll på med det sista pyntandet (och för min del bakandet) kvällen före julafton så skulle vi provsmaka sillen. Döm om min förvåning när jag inte kunde fiska upp en enda sillstjärt ur burken. Där fanns lök och annat som skulle vara där för smakens skull. Men inte tillstymmelse till sill. Eftersom Christer var lika förvånad så förstod jag att han var oskyldig till mysteriet med den försvunna sillen. Det visade sig då att det var nåt fel på receptet. Jag hade följt det till punkt och pricka. Eftersom jag inte hade nån koll på sillinläggningar så reagerade jag inte på koncentrationen av ättiksprit. Det var så mycket ättiksprit i min lilla burk så det hade löst upp varje liten sillbit. Vi blev inte utan sill den julen för tilltron till min förmåga att lägga in sill var väl inte så där jättestor så det hade inhandlats sill på affären.

Jag har inte tagit in nån julgran på de senaste 10 åren. Näst sista gången jag hade en gran inomhus så var jag och Mattias iväg och letade reda på en. Det var en sån där vinter med mycket snö och vi fann en gran som såg så fin ut med snö på grenarna så den tog vi med oss. När jag fick in den så visade det sig vara den fulaste gran jag någonsin sett (förlåt Mattias). Men jag fick ju klä den och ställa den i ett hörn så det inte syntes hur kal och ojämn den var. Naturligtvis började den barra ganska snabbt så efter annandag åkte den ut igen.

Året därpå bestämde jag mig för att inte ta in nån julgran. Men då gick Sofia ut i skogen och letade reda på en gran som hon drog hem och då var jag ju tvungen att ta in den och klä den. Den var inte mycket vackrare än den Mattias och jag hade funnit och den åkte ut ganska fort den med. Efter det har jag bara haft en liten bordsgran med såna där optiska grejor som lyser och ändrar färg allteftersom. Jag har försvarat mig med att jag inte varit hemma på julafton på många år utan luffat runt till barnen.

I år måste jag få tag på en gran som ska kläs med julgranspynt som jag inte har en aning om var jag har. Längst in i mitt förråd nånstans. Men jag ska delegera uppgiften med att leta reda på en gran till nåt av mina barn. Dom är duktiga på sånt. Förra året hade jag en gran ute på balkongen och det var jättefint, tyckte jag. I år ska ju hela familjen vara hos mig på julafton. (tyvärr inte Mattias dock). Vi blir drygt 20 personer plus ett par bäbisar. Fyra generationer. Och nu ser jag faktiskt fram emot julafton. Det ska bli riktigt roligt att samla alla här.

Nu fattas bara att jag får klartecken från tomten att han hinner göra en liten avstickare hit, så jag inte behöver skicka iväg nån att leta efter honom, och som sen inte "hinner tillbaka" innan tomten gått igen. Wilma har ju kommit på hur hon ska avslöja tomten. Hon är säker på att det var hennes morfar som var tomte förra året. Nu ska hon skriva upp alla vuxna som kommer hit på en lista. Sen när tomten kommer ska hon pricka av alla som är kvar. Den som är borta är alltså tomten. Snacka om smart unge. Planen är dock att när hon prickat av sin lista så ska den "försvunna" personen komma in tillbaka.

Jag tycker om julsånger och har då och då brukat köpa en julskiva. Årets skiva var med Måns Zelmerlöv och det blev en riktig besvikelse. Jag gillar honom som artist men hans skiva skapade ingen julstämning. Så nu ska jag leta reda på Peter Jöbacks skiva istället och spela den så stämningen infinner sig.