bättre förr?...ja kanske det

När jag var barn så hörde jag lite då och då mina föräldrar och andra vuxna prata om "den gamla goda tiden", och att "det var bättre förr". Det blev lite tjatigt och jag lovade mig själv att jag skulle minsann aldrig säga nåt sånt. Nu, när jag uppnått en ganska aktningsvärd ålder, så har jag nog sagt dom där meningarna mer än en gång.

Var det då så mycket bättre förr? Ja,nu beror det på hur långt tillbaka i tiden man går. Om jag går tillbaka till mitt "förr i tiden" och jämför med idag så visst var det annorlunda. Det fanns saker som var bättre förr men  visst fanns det saker som var betydligt mycket sämre också.Sen finns det saker där man kan tycka vid första anblicken att det är bättre nu, men om man börjar granska i detalj så kan man undra.

En av de saker som var bättre förr var det här med att man var inte så rädd för allting. Det fanns naturligtvis mördare, våldtäktsmän, psykopater, pedofiler förr också. Men man kände sig ändå relativt trygg i sin vardag, och som barn fick jag inte så mycket varningar och förhållningsorder som mina barn har fått.

När Sofia var 14-15 år ville hon åka till Göteborg, ensam, för att hälsa på sin syster Monica som bodde där. Jag hade kunnat sätta henne på en direktbuss/direkttåg från Karlstad till Göteborg och sen skulle Monica tagit emot henne när hon kom fram. Men jag sade absolut NEJ. Min barn ansåg nog att jag var lite fånig, men jag sa bara att "man vet aldrig vad som kan hända", "det finns så mycket sjuka människor där ute", m.m.m.m.

När jag var 11 år fick jag tillbringa ett sommarlov uppe i Tornedalen hos en jämnårig kusin. Jag fick åka dit tillsammans med en av pappas släktingar som skulle dit på en visit. Sen skulle jag stanna kvar när de fortsatte sin resa.

Jag fick ett underbart Bullerby-sommarlov. Faster och hennes man hade ett jordbruk så jag och mina kusiner  fick vara med vid höbärgningen, det var mycket badande i Torneälv, både på den svenska och den finska sidan,vi satte upp teaterföreställningar som de vuxna mer eller mindre intresserat var tvungna att bevittna, och även betala några ören i inträde så vi kunde inhandla glass dagen därpå.

Min faster var en mycket bestämd, bastant dam, och det fanns ingen som gick emot henne. Som elvaåring vågade jag absolut inte annat än göra som hon sa åt mig. Så när hon bestämde att jag och min kusin under sommaren skulle göra lite nytta och inte bara leka, så var det bara att hålla god min. Detta ledde till att jag den sommaren stickade ett par rosa tumvantar, och detta var det enda paret vantar jag någonsin stickat i hela mitt liv. Hon tyckte att jag skulle komma hem till Värmland och kunna visa att jag lärt mig nåt under sommaren och inte bara haft roligt. Jag var ju trots allt elva år och inget litet barn enligt hennes sätt att se det. Till råga på allt fick jag min första mens den sommaren och då ansågs jag ju vara lite mer än ett barn.

Så blev det dags att åka hem igen. Men nu  fanns ingen jag kunde åka med utan jag skulle åka tåg från Torneå till Deje med byte i Gävle, ensam. Jag minns inte att jag kände mig speciellt orolig över det vilket förmodligen mycket berodde på att faster inte var orolig. Eftersom jag kände sån respekt för henne så trodde jag att allt hon sa var sant. Om hon sa att det inte var nåt problem så var det inget problem. Vem skulle våga gå emot det faster Mirjami sa?

När faster satte mig på tåget till Gävle så letade hon reda på en familj som skulle se till att jag kom av vid rätt station och sen skulle jag bara gå ombord på tåget till Deje. Hon pratade med konduktören som skulle se till att jag kom rätt.

Allt hade nog förflutit enligt planerna, men redan på den tiden så blev det tågförseningar lite då och då. Mitt tåg till Gävle var såpass försenat så jag missade min anslutning. Eftersom tåget skulle fortsätta med både konduktör och familjen som hållit ett öga på mig, så kunde ingen av dom följa med mig och hjälpa mig komma vidare. Jag fick klara mig själv. Men jag var fortfarande inte orolig.Personalen vid biljettdisken talade om att det skulle gå ett tåg mot Deje nån timme senare och att dom skulle ropa ut det när det var dags.

Jag letade reda på en kiosk och  köpte en bok för att fördriva tiden med. Sen satt jag på en bänk och läste. Och läste. Och läste. Jag minns inte att jag åt något men med tanke på faster så hade hon säkert gjort iordning en matsäck åt mig så jag skulle klara mig. Jag satt hela dagen på den där bänken och var helt försjunken i bokens fantasivärld. När klockan var åtta på kvällen hade jag läst ut boken och tyckte nu det var underligt att det inte gått något tåg mot Deje på hela dagen.

När jag gick tillbaka till biljettluckan så visade det sig att jag missat två tåg som gått under dagen. Dom hade ropat ut avgångarna. Men redan då var det så att om jag fick tag på en bra bok så upphörde omgivningen att existera. Jag såg inget, hörde inget, var borta. Nu hade jag tur för det stod ett tåg på perrongen som strax skulle avgå mot Deje så det var bara för mig att kliva ombord.

När vi varit på väg en stund kom konduktören fram till mig och undrade om jag var på rymmen. Jag talade om att jag var på väg hem. Det visade sig att jag var efterlyst av polisen. Pappa hade åkt ner till Deje för att hämta mig, dels den tid som jag enligt planerna skulle anlända dit, men ytterligare två gånger under dagen. När jag inte var med den tredje gången så gick han till polisen och dom efterlyste mig. Jag kan idag tycka det var konstigt att ingen lade märke till en unge som satt ensam på en bänk på Gävle järnvägsstation en hel dag.
Konduktören placerade mig i en förstaklass hytt och meddelade polisen att jag var på tåget. Sen såg han till att jag kom av i Deje där pappa stod och väntade.

Pappa var så lättad när jag kom så han var inte arg. Han undrade bara vad jag skulle gjort om han inte varit där. Detta var ju mitt i natten. Jag tog för givet att jag kunde sovit över på stationen. Eller så skulle jag  letat reda på polisstationen och fått hjälp där. Att något skulle ha kunnat hända mig fanns inte i mina tankar. Och jag hade ändå en livlig fantasi redan på den tiden.

Nu är jag inte så orolig för mina barn längre. Dom är vuxna och kan ta vara på sig själv. Men nu har jag nästa generation att oroa mig för. För det var ju bättre förr.