Lackskorna. Jag minns inte varför jag fick dom, men en dag fick jag ett par nya, svarta , blänkande lackskor. Det var de finaste skor jag någonsin haft och egentligen skulle jag bara ha dom när jag skulle vara fin. Men jag fick ha dom ibland annars också. När vi var ute och gick och jag hade lackskorna på mig, så tog det tid för oss att komma fram. Jag var nämligen tvungen att stanna vid vart och vartannat steg och gnugga bort dammet från skorna. Det gick ju inte att låta dom bli dammiga. Dom skulle blänka så jag nästan kunde se min spegelbild i dom. Att springa omkring och leka var bara inte att tänka på. Jag kunde sätta på mig skorna hemma och sen satt jag på trappan och såg mina syskon leka. Jag hade lärt mig läsa väldigt tidigt så jag satt och läste i min läsebok från skolan för jag var ju stor. Läxor hade vi ju inte men boken fick vi ta med oss hem om vi ville. Eftersom jag inte kunde springa omkring och damma ner skorna så blev det mycket läsande för mig. Detta gjorde att jag blev duktig på att läsa och hade naturligtvis nytta av det i skolan också.
En dag skulle jag följa med mamma någonstans, minns inte vart. Vi skulle cykla. D.v.s mamma cyklade och jag satt bak på pakethållaren. Naturligtvis skulle jag ha lackskorna på mig för jag skulle vara fin vart det nu än var vi skulle. På den tiden fanns inte några särskilda stolar för barn att sätta på cykeln utan jag fick sitta där bak och hålla mamma om midjan. Så fick jag vara noga med att hålla ut benen så inte fötterna skulle komma in i cykelhjulet. Vi kom inte långt innan jag blev ouppmärksam och glömde hålla ut benen. Ena foten for in i cykelhjulet. Det blev tvärstopp. Mamma hann hoppa av cykeln och hindra den från att ramla omkull med mig baktill på pakethållaren. Och jag skrek. Jag grät inte utan det var ett skrik som kunde väckt döda. Jag skrek som om kniven suttit i mig när jag såg vad som hänt. Jag hade inte ont för foten hade klarat sig utan skador. Men hälen på mina skor var helt söndertrasad. Det var det absolut värsta som kunde hänt.Mina fina, svarta, blanka skor.När mamma hörde mitt förtvivlade skrikande så trodde hon att jag blivit riktigt illa skadad. Hennes lättnad var naturligtvis stor när hon såg att jag var oskadad. Pappa undersökte skon för att se om det var möjligt att lämna den till skomakaren och få den lagad men insåg snart att det inte fanns nåt att göra.
Det tog tid för mig att acceptera att jag inte kunde använda skorna längre. När jag väl kommit över det värsta så bestämde jag att vi måste begrava skorna, som vi hade gjort med en liten fågelunge som vi funnit död en dag. Jag stoppade ner skorna i skokartongen som fortfarande fanns kvar. Sen gick jag tillsammans med mina syskon ut på baksidan huset. Pappa hjälpte mig att gräva en grav till skorna. Min farmor var väldigt religiös av sig och vi hade en finsk psalmbok hemma som hon hade lämnat sist hon var och hälsade på oss. Den tog jag med ut och bläddrade i och slog upp på en sida. Det var liten och svår text och jag kunde inte nån av psalmerna.Men vi måste ju sjunga nåt. Den enda sång som mina småsyskon kunde var "björnen sover" för den hade jag lärt mig i skolan och i min tur lärt ut till mina syskon. Så vi stod där med varsin liten blombukett i näven och sjöng. Sen kunde jag så småningom komma över att jag inte längre hade vackra skor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar