Brevet jag skickade till berörda om incidenten på Råda skola fredagen 9 nov.2012

 

        Vad har rastvakterna på skolan för uppgifter egentligen? Jag trodde dom skulle förhindra att barnen slåss eller mobbar varandra. Att de skulle finnas till hands om nån slår sig och behöver tröst. Att de ska se till att inga barn ger sig av från skolan ut på äventyrligheter = kanske farligheter. De som var rastvakter på Råda skola igår ( fredag 9/11-12) vid halvtio-rasten hade helt andra prioriteringar. De var fullt upptagna med att prata med varandra och med en tredje person (som jag senare fick veta av barnen var ”mattanten”). Detta upptog deras tid och uppmärksamhet så till den grad att de inte upptäckte att två små knattar stack iväg ut på stora vägen ( som för övrigt var väldigt hal och där det åkte bilar). Pojkarna (som jag senare fick veta gick i nollan och alltså var i 6-årsåldern) sprang fram och tillbaka över vägen, över staketet mot kyrkogården, tillbaka ut på vägen. Till slut kom de på att de skulle sticka till lekparken vid församlingshemmet, vilken ligger en bra bit från skolan.
        Från busshållplatsen där jag satt såg jag hela tiden rastvakterna (varav jag kände igen den ena men den andra var okänd för mig). De gjorde ingen ansats att följa efter pojkarna utan samtalet dem emellan verkade vara väldigt intressant och viktigt. Jag fick senare reda på att en person gått förbi dom och påpekat att:”Jag ser ni har barn på vift” och fått svaret av läraren:”Det är inte mina barn.”

        Då jag insåg att pojkarna inte hade någon vuxen med sig och att lärarna inte brydde sig om att de var utanför skolområdet så ringde jag skolan. Samtalet lät som följer:
         Jag:”Jag vill tala om att ni har två småpojkar som springer omkring ute på vägen och leker och nu är på väg mot lekparken vid församlingshemmet.”
          Personalen:”Vi har två rastvakter ute.”
         Jag:”Ja, jag ser dom. Dom står i ett hörn av skolgården och är väldigt upptagna av att prata med varandra. Du får gå till dom och säga till dom att de ska gå efter barnen.”
        Personalen:”Nu är det så att vi har en del barn som, ifall vi går efter dom, springer iväg.”
         Jag (nu ganska skarpt):” Du får gå och säga till dom NU. Så här får det inte vara.”

        Efter några minuter ser jag hur hon sakta går fram till rastvakterna. Efter ytterligare några minuters diskussion ser jag hur vakterna långsamt kommer gående mot vägen och mot lekparken. Innan de ens hunnit halvvägs ser jag att barnen inte längre syns till. Från busshållplatsen har jag full sikt både mot skolan och lekparken. Det sista jag ser när jag kliver ombord på bussen är att lärarna kommit fram till lekparken och går runt där och letar efter barnen.

        Det som skrämmer mig är den totala nonchalansen hos dessa vuxna människor. De har alltså sett, innan jag ringde, att pojkarna är ute på vägen och springer men anser inte att det är deras barn. Vem har ansvaret för barnen när de är i skolan? Ska man som förälder inte kunna känna sig trygg när man lämnar barnen i skolan? Jag har själv inte några barn i skolan längre, men har haft och har barnbarn där nu. Jag vet att liknande incidenter hänt tidigare under åren men det här var första gången jag bevittnade det själv. Jag vet också att det hänt andra saker där lärarna inte tagit tag i saker som elever påpekat för dom. Vilket ansvar har lärarna? Anser de att deras jobb bara består i att vara närvarande under lektionstimmarna och lära barnen det som ska läras ut enligt läroplanen? Anser de att allt annat inte är deras ansvar, att det inte är frågan om deras barn? Väntar de bara på att åren ska gå så de får gå i pension? Om berörda lärare önskar träffa mig för ett samtal, kanske en förklaring så vet dom hur dom får tag i mig. Det skulle vara intressant att höra vad dom har att säga men det kanske är för mycket begärt.

       Jag förväntar mig att få ett svar på mitt brev och gärna svar på mina frågor. Jag önskar också få veta hur Ni kommer att hantera detta? Kommer Ni att hantera det eller hamnar mitt brev bara i papperskorgen?

        Hälsningar

        Tuula Stenmark