Det händer ofta att människor som jag inte känner börjar prata med mig och det är väl för det mesta OK. En lång bussresa t.e.x kan bli väldigt trevlig om man har sällskap med nån som man kan prata med. En gång hade jag sällskap på en bussresa till Göteborg med en ung tjej som jag aldrig träffat och vi hade så mycket att prata om så resan gick väldigt fort. Sånt är roligt.
Men det är inte alltid lika roligt. Idag åkte jag buss från Karlstad och hem. Jag satte mig längst fram i bussen och in klev en man i 35-årsåldern och jag kände på mig att han skulle komma att sitta bredvid mig. Jag fick en konstig föraning redan när jag satt i bussen och såg honom stå i kön på utsidan. Och det var inte alls så att det var fullt på bussen. Han kunde satt sig på sätet på andra sidan gången. Men nej,han satte sig bredvid mig. Han såg inte konstig ut på nåt vis förutom att det var nåt med hans ögon som jag inte tyckte om.
Jag gjorde det som är så typiskt för oss svenskar när vi inte vill att någon ska komma för nära - jag tittade ut genom fönstret som för att visa att jag inte var intresserad av kontakt. Men det hjälpte inte. Mannen började prata med mig och jag är trots allt en vänlig själ så jag svarade naturligtvis. Han skulle till Munkfors och jag tänkte att jag får väl stå ut. Jag gick inte in i några diskussioner utan var ganska kortfattad i mina svar. Han däremot var allt annat än kortfattad. När vi kom till Våxnäs hade han hunnit tala om vad han tyckte om Saab-affären...att hans mamma hade en liten långhårig tax....att han var född med silversked i munnen men att allt gått åt helvete för honom....att han blivit mobbad i skolan och inte förstod varför.
Han pratade oavbrutet hela vägen till Munkfors. Det som kändes så obehagligt var att ibland pratade han med mig och då svarade jag...ibland pratade han med nån i telefon...ibland pratade han med sig själv...och med jämna mellanrum lutade han sig framåt och tittade ut genom fönstret och vinkade upp mot himlen och sa hej till Christer Fugelsang.
Det fanns absolut ingen röd tråd i det han pratade om. Han berättade att han träffat Ian Wachtmeister på flygplatsen i Karlstad och Christer Sjögren i Stockholm. Han pratade om schlagerfestivalen..om nån film som handlade om en pokerspelande far och hans son och jag fattade aldrig vem som vann när dom tävlade mot varandra..att om en skorpionhona känner sig hotad av en skorpionhanne så förgiftar hon sina barn...att när det börjar brinna i paradiset så går allt åt helvete...att solen och månen aldrig kan träffas utan har ett särboförhållande...om Sveriges inblandning i Afganistan...om Olof Palme och mordet på honom....att han och jag åkt på samma buss tillsammans en gång för många år sen och suttit på samma säten...att jag kommit från Malmö för att jobba som läkare i några veckor...o.s.v..o.s.v.
Resan till Munkfors har aldrig varit så lång som den var idag. Den här mannen var inte full men jag är säker på att han var påverkad av något. Det syntes i hans ögon att nåt inte var som det skulle, för att inte tala om hans pratande. Han var inte aggressiv eller otrevlig men jag var verkligen lättad när han klev av bussen (efter att i spegeln betraktat sin tunga lite närmare innan han klev av). När jag väl kom hem fick jag sån huvudvärk så det blev till att lägga sig på soffan och sova ett slag.
Jag tror jag får öva in en avvisande attityd så att inte folk sätter sig bredvid mig annat än om det inte finns andra platser lediga. Fast å andra sidan så fick jag ju nåt att skriva om i min blogg nu idag. Det är ju ett tag sen jag skrev sist. Inget ont än det har nåt gott med sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar