det här med lokalsinne

Jag har absolut inget lokalsinne att tala om. En del människor verkar ha en inbyggd GPS i kroppen. Om jag har en sådan så är den helt paj och garantin har gått ut för länge sen. Om jag ska ta mig från punkt A till punkt B så klarar jag det galant om jag får en karta i handen där punkterna är klart och tydligt markerade. Jag klarar det också om jag får en skriftlig beskrivning i handen:" gå ut genom porten och 50 m rakt fram...vik sedan av in på första avtagsvägen till vänster....o.s.v"

Men om jag har sällskap med någon från A till B och i värsta fall även till C och D och sen ska gå tillbaka själv ja då är det kört. "Men du ska bara gå tillbaka samma väg som vi kom" säger sällskapet som är totalt oförstående till att jag ser ut som ett stort frågetecken. "Ja men hur gick vi för att komma hit?". Det är ju frågan. Vi har kanske pratat med varandra hela vägen så jag har inte en aning om vilka vägar vi gått. Är vi då inne i en stad med en massa affärer så får jag ofta en beskrivning som förutsätter att jag har stort intresse av HM,Lindex,Kapp Ahl m.m.Det kan jag direkt säga att jag har absolut inget som helst intresse av andra affärer än ev. affärer som tillhandahåller böcker.

Förra sommarens hemliga resa med Emilia gick till Karlstad och Mitt i city. Hon älskar ju att springa i affärer så jag bestämde att hon skulle få springa i varenda affär hon ville. Jag skulle bara följa henne. När vi sen skulle ut därifrån sa jag, mer till mig själv än till henne:"Nu ska vi se hur vi hittar ut härifrån". Emilia tittade på mig med ögon som blev större än vanligt och sa:" Först ska vi gå dit, sen ska vi gå åt det hållet och sen åt det hållet och sen går vi ut". Så självklart för henne. Och det stämde precis. Väl utanför dörrarna dök nästa fråga upp :"från vilket håll kom vi?" "Men vi kom ju därifrån," sa Emilia och pekade. Naturligtvis.Så enkelt. Och hon var bara 5 år då.

Jag har t.o.m lyckat gå vilse i en matvaruaffär. Det var visserligen en stoooor affär men det kändes ändå lite genant att inte hitta ut utan hela tiden hamna på mjölk och mejeriavdelningen. Till slut fick jag syn på en person som jag visste skulle till samma ställe som jag och följde diskret efter personen ifråga. Eftersom vi inte alls kände varandra kunde jag inte gå fram och be om hjälp, utan "diskretion är hederssak" tänkte jag (ja, jag vet att uttrycket används i helt andra sammanhang egentligen). Så väldigt diskret följde jag efter ( skulle nog kunna jobba som privatdetektiv för jag blev inte upptäckt) och kom så småningom till kassorna. För säkerhets skull släppte jag inte den andra personen med ögonen förrän vi kom fram dit vi skulle.

Jag måste säga att jag beundrar de som låter mig ta med barnen ut på hemliga, eller även inte hemliga, resor. Men de vet väl förmodligen att barnen har inbyggda GPS som fungerar. Eller så litar de på skyddsänglar. Barnens eller mina. Fast mina är nog ganska slutkörda och trötta vid det här laget. Eller så har jag ganska många som jobbar skift.