Om man agerar som om man har världens största självförtroende och framförallt att man vet vad man pratar om så lyckas man ofta lura folk (en gåva som många politiker har och som dom under sin karriär utvecklar till fullo).

Ibland när jag är tillsammans med andra så kan det hända att jag "hittar på" saker. Det är aldrig nåt jag planerat i förväg och det är inte några lögner - inte direkt i alla fall. Men om nån säger ett konstigt ord, eller nämner ett namn som ingen hört förut och frågar:"vad betyder det/ vem är det?" så kan jag komma med en förklaring som den mest självklara sak i världen. :"Hon var en amerikansk dansös/sångare/fílosof....m.m.m.m" Sen lägger jag till lite lagom mycket detaljer om hennes liv och hennes livsverk. Om det är frågan om ett ord som ingen hört så kommer jag med en förklaring som låter trovärdig. När jag sen ser att personen ifråga, utan några tvivel om min kunskap i ämnet, har gått på allt jag sagt så avslutar jag det hela med att säga:"...och för övrigt så har jag ingen som helst aning om vad jag pratar om.."(tänk om politikerna kunde erkänna samma sak när de babblar på).

Sen är det också så att om man känner sig osäker på sig själv så syns det, utan att man behöver säga nåt. Åtminstone syns det på mig.

En enda gång blev jag skickad till London ensam på en utbildningsdag. Jag fick klara besked på hur jag skulle bära mig åt för att komma till hotellet och hur jag nästa dag skulle komma till lokalen där utbildningen skulle ske. Jag vet att mina kollegor tvivlade lite på hur det skulle gå, men jag hade ju rest några gånger tillsammans med andra så jag var rätt säker på min förmåga att klara mig själv.

När man kliver av ett flyg så har man inte någon direkt möjlighet att komma bort. Det är bara att följa strömmen så kommer man ut. Någonstans blev jag ändå lite osäker på mig själv, tvekade i några sekunder om jag var på rätt väg (fanns ju inga vägar att välja mellan så vilken vettig person som helst hade fattat att det inte fanns nåt att tveka om). De sekunderna räckte i alla fall för att en man som kom rusande bakom mig såg mig och frågade om jag behövde hjälp. Jag såg förmodligen ut som en väldigt förvirrad person och den här mannen var tydligen en affärsman som var van att resa. Jag talade om att jag skulle ut och ha tag på en taxi och han sa till mig att följa honom så skulle han se till att jag kom rätt. Så såg han till att jag kom ut och pekade ut taxikön." Du ska åka med dom för det är ingen svarttaxi", sa han och rusade vidare innan jag knappt hann tacka honom.

Väl framme vid hotellet checkade jag in och sen kollade jag varifrån bussen (B2) skulle gå nästa morgon. Killen vid disken förklarade för mig exakt vart jag skulle gå för att komma med bussen. Jag nickade och förstod precis vad han sa - just då. Men eftersom jag visste att jag nästa dag säkerligen skulle ha glömt allt så ansträngde jag mig till det yttersta för att memorera vad han sa. Till slut tittade han på mig och frågade:"Vill du kanske att jag beställer en taxi till dig istället?". Självbevarelsedriften, och att jag innerst inne är ärlig mot mig själv, gjorde att jag tacksamt tog emot det erbjudandet.

Jag spelar inte poker som ni kanske förstår. Jag skulle inte kunna lura någon att tro jag har bra kort om jag sitter med skitkort. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ens veta om jag satt med bra eller dåliga kort eftersom jag inte är så bra på poker.