Hipp hurra vad jag är bra! Nej då, riktigt så är det inte. Det stämmer att jag inte har någon prick i nåt polisregister; inte den minsta fortkörningsbot eller annat. Men det är inte så att jag varit så himla duktig utan jag har haft tur. På vintern är jag försiktig och då håller jag fartgränserna. Men på sommaren så händer det rätt ofta att foten på gaspedalen blir lite för tung. Det går lite för fort. Att jag inte åkt fast har endast berott på att jag haft tur. Jag har antingen kommit innan poliserna varit klara att vända kameran mot mig. Eller efter att de packat ihop. Är det frågan om 30 eller 50 gräns så är jag däremot noga med att hålla hastigheten för det allra mesta, för där kan man mista körkortet väldigt lätt. Och om jag skulle mista mitt körkort skulle jag aldrig få tillbaka det.
Det är underligt hur man reagerar vid en poliskontroll. Även den mest sansade person kan känna av att hjärtat skuttar extra och tankeverksamheten stannar av. All verksamhet på hjärnkontoret fryses. Jag anser mig själv vara en lugn person som inte jagar upp mig så lätt. Jag blir inte ofta nervös utan tar det mesta med ro. Men en poliskontroll kan få mig att helt tappa kontrollen över vad jag säger och vad jag gör.
För några år sedan var jag på väg hem från Hagfors tillsammans med Monica. Jag hade en liten röd bil med ett trasigt avgasrör/ljuddämpare (och ni vet hur såna låter när man kommer i dom). I Uddeholm är det ju 50-gräns en väldigt kort sträcka. Ofta hände det att jag liksom inte hann få ner hastigheten där innan jag så att säga hade lämnat Uddeholm bakom sig. När vi körde förbi korsningen mitt i Uddeholm så svängde en polisbil in bakom oss och började blinka åt mig. Jag blinkade då åt höger som för att visa att :"OK, jag ser er. Ni kan köra förbi mig. Jag håller till höger". Dom fortsatte att blinka och det gjorde jag också. Till slut sa Monica till mig att:"Jag tror dom menar att du ska köra åt sidan och stanna."
Vi hade då kommit till Sjögrändskurvan så jag svängde av in på avtagsvägen där och stannade. Dom följde efter och stannade bakom mig. En polisman kom fram och ville se mitt körkort. Jag älskar väskor och plånböcker med många fack. Det är så lätt att hålla ordning på allting då varje sak har sitt eget fack. Nu var det bara så att plånboken var ny och jag hade ännu inte beslutat i vilket fack körkortet passade bäst. Det tog åtskilliga minuter innan jag äntligen fann körkortet och kunde visa upp det. Och jag blev ju inte direkt lugnare av det.
Polisen tittade på körkortet och räckte det tillbaka till mig samtidigt som han sa:" Och nästa gång kan du köra lite långsammare". "Ojdå" sa jag" körde jag för fort?" "Ja," sa han "det gick lite för fort." Den groda som då hoppade ur min mun var nog den största tänkbara och ett rent under att den inte kvävde mig. Jag tittade på honom, log lite beklagande, och sa:" Ja, jag brukar göra det därborta".
Polismannen tvekade en sekund men gick sen tillbaka till sin bil. Jag trodde dom skulle besluta sig för ifall jag skulle få åka iväg eller om dom kanske skulle ta mig med sig direkt.Själv ville jag inte starta bilen förrän dom åkt. På nåt vis kändes det som att utmana ödet om dom skulle höra det ljud min bil gav ifrån sig när man startade den. Till slut åkte dom iväg och jag kunde, nu lugnt och sansat, starta min bil och fortsätta hemåt. Vad Monica tyckte och tänkte vet jag inte, men hon såg ut som hon helst ville sjunka genom det ganska rostiga golvet i bilen.
Men jag kan i alla fall skryta med drygt 40 års prickfri bilkörning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar