Novell...del 1

"Det var en underbar dag. En perfekt dag för ett möte med Döden"

Lars skakade olustigt på sig. Han visste inte var orden kom ifrån. De fanns i hans huvud när han vaknade på morgonen och hade funnits där hela dagen. Han intalade sig att allt berodde på att han sovit dåligt. Mardrömmarna hade kommit tillbaka, som de alltid gjorde den här tiden varje år. Varje år i fem års tid. Visserligen något blekare för varje år men ändå vaknade han fortfarande badande i svett på natten, och hade en olustkänsla i kroppen resten av dagen. Just dagens datum var alltid ett helvete - årsdagen.

Han parkerade bilen framför huset och klev ur. Lina var hos en kamrat på födelsedagskalas och han skulle hämta henne om tre timmar. Han var glad över att hon inte förknippade dagens datum med tragedin. Han undrade hur länge det skulle dröja innan han själv blev helt fri. Kanske skulle det aldrig ske. En gång hade han i sin enfald trott att det skulle hjälpa att flytta. Han hade ganska snabbt insett att han inte kunde fly undan sina minnen, sina mardrömmar, saknaden efter de människor han förlorat, skräcken som fortfarande hade honom i sitt grepp. Inte så mycket för hans egen del, men för Linas.

Han hade tänkt åka och träna men kände att han var alldeles för trött. Kuratorn hade gett honom rådet att börja träna igen när han blev ensam istället för att sitta hemma och grubbla. I början hade det känts som ett tvång men så småningom upptäckte han att han mådde bra, både fysiskt och psykiskt av de hårda passen. Nu hade träningen blivit något av ett tvång för honom. Men idag kände han att han inte orkade. Olustkänslan hade honom i sitt grepp. Kanske skulle han ge sig ut och springa 6-kilometern i motionsspåret sen istället. Det var trots allt en underbar dag.

Lars gick in i köket och raka vägen till kylskåpet. Han tog fram juicekartongen och drack en klunk direkt ur förpackningen. Det var en ful ovana han hade, men vem brydde sig egentligen? Juicen hade en besk bismak och han såg på datumstämpeln - inget fel på den. Den hade väl tagit smak av osten han hade köpt och som luktade svett men smakade desto bättre. Han svor för sig själv, hällde ut resten av innehållet i slasken och drack ett glas vatten för att få bort smaken. Han gick in i vardagsrummet och slog sig ner i fåtöljen. Han skulle ge sig ut och springa sen, men nu måste han vila. Han kände en doft svepa förbi näsborrarna och obehagskänslan förstärktes. Doften påminde om någonting men han kunde inte greppa minnet. Det kändes livsviktigt att komma ihåg men det bara flimrade förbi.

"Hur är det Lasseman, är du lite dåsig?"

Rösten var len och mjuk men rev i hans medvetande som knivskarpa klor. Han visste att det var detta hans undermedvetna förberett honom för hela dagen. Mötet med Döden. Döden i Louises gestalt. Louise med sin doft som han nu kände igen; Loulou i den turkosblå flaskan med vinröd kork. Hon kom in i rummet och ställde sig framför honom.

Hon var fortfarande vacker trots att hon var blek och såg härjad och trött ut. Det kortklippta, bruna håret hade fått grå slingor. Hon hade varit finlemmad och vältränad men hade nu magrat betydligt. De blå ögonen såg på honom, kallt och beräknande. En gång hade han tyckt hennes ögon var det vackraste han sett, tills han upptäckte att de var kalla, känslolösa, döda. Hon fingrade förtrött på en kedja hon hade hängande runt halsen.

"Du är verkligen tråkig, lille Lasseman. Du går fortfarande raka vägen till kylskåpet och dricker din juice direkt ur förpackningen så fort du kommer hem. Man skulle kunna säga att du är dödligt förutsägbar och tråkig."

Rösten var fortfarande len och mjuk men skrattet som följde orden var hårt och hånfullt. Han insåg plötsligt att den beska smaken inte kom sig av att juicen tagit smak av osten.

"Var inte orolig," sa hon. "Man dör inte av det jag lade i din juice. Man bara slutar leva. Man finns - inget mer. Tro mig. Jag vet. Jag har fått äta den där skiten i fem år och jag finns ju fortfarande." Hon log lite mot honom."Jag kanske verkligen är tokig,"fortsatte hon," men jag är inte dum." Rösten hårdnade. "Det var inte så svårt att låtsas ta tabletterna varje morgon och  kväll och istället gömma dom under tungan. I början kollar de att man svalt skiten, men efter ett tag slutar dom. Det tar för mycket tid och dom är lata dom jävlarna. Sen var det bara att spela zombie och vänta tills det var dags."

Han försökte beräkna hur mycket kraft han skulle behöva för att övermanna henne,och om han hade den kraften. Vad det nu än var som hon haft i hans juice så hade det gjort honom omtöcknad. Hon var liten och såg oerhört bräcklig och svag ut där hon stod framför honom. Han visste att skenet bedrog. Han hade sett henne kämpa som en furie, och det hade behövts två starka män för att hålla fast henne när hon fick sitt raserianfall den där gången.

Han hade en gång sett en katt som trasslat in sig i taggtråd. De hade varit två vuxna män som försökt få loss henne. En som försökte hålla katten stilla medan den andre gjorde sitt bästa för att loss taggtråden.Trots att katten var liten och illa tilltygad kämpade hon, rev och bet så männen  hade inte en chans att få loss henne. Inte förrän en ditringd jourveterinär kom och lyckades ge katten en spruta så hon somnade. Men då var det försent. Det stackars djuret var så illa tilltygat att det inte gick att rädda hennes liv. Ju mer hon hade kämpat desto värre blev hennes situation. Louise påminde honom om den där katten.

"Hur tog du dig in här?"frågade han. Han hade alltid varit noga med att låsa dörrar och fönster.

"Lina hade lagt ut en nyckel till mig. Det var vår lilla hemlighet, förstår du." Hon skrattade hårt när hon såg på honom. " Jag sa till henne att jag ville överraska dig, be dig om förlåtelse för missförståndet som skedde då för länge sen. Jag berättade att jag varit sjuk, men nu var jag frisk igen och jag ville inte att du eller hon skulle vara arga på mig längre. Och den lilla dumbommen köpte allt jag sa. Hon har ärvt mitt utseende men tyvärr ditt förstånd. Hon är vacker men inte speciellt smart."

Lars kände hur han blev kallsvettig och illamående. Louise hade fått ha telefonkontakt med Lina efter att hennes läkare gjort bedömningen att det var bra för hennes tillfrisknande. Han hade varit emot det men när Linas läkare sa att det kunde hjälpa dottern att gå vidare så hade han gett efter. Samtalen hade skett under bevakade former. Vad han kände  till så hade inte Louise fått ringa till Lina annat än om en vårdare var närvarande. Han hade själv varit hos Lina varje gång samtalen kommit för att vara säker på att dottern inte tog någon skada. Att Louise ändå lyckats lura Lina borde inte förvåna honom. Hon var manipulativ och Lina var bara ett barn som säkert, trots allt, saknat sin mamma. Barn var otroligt lojala mot sina föräldrar oavsett vad dessa gjort eller sagt.

"Hur tog du dig hit?" frågade han. "Jag trodde...."

"...att jag var inspärrad på dårhuset,"avslutade hon meningen. "Jag har skött mig exemplariskt det sista året och nu fick jag dagpermission. Dom trodde att jag var foglig och mesig, som dom ville göra mig till, så det ansågs inte vara någon fara med att släppa ut mig. Visserligen tillsammans med en vårdare men ändå. Sen var det inte så svårt att smita från henne. Man behöver inte vara med i Mensa för att få jobb som vårdare därborta. Idioter är dom hela bunten. Så nu är jag här. Är du inte glad att se mig? Du måste ju ha saknat mig alla dessa år."

Hon gick fram till soffan och satte sig. Hon lekte med kedjan hon hade runt halsen, tvinnade den mellan fingrarna medan hon hela tiden höll blicken på honom. Hon lade sin väska bredvid sig och höll ena armen runt den som om den innehöll något värdefullt som hon var rädd för att tappa bort.

"Du inser väl att detta är det första stället polisen kommer att leta efter dig på?"frågade han medan han försiktigt stödde fötterna i golvet och makade sig upp en bit i fåtöljen. Kroppen lydde honom i alla fall.

"Ja, det förstår jag. Tror du jag är dum?" Hennes röst blev gäll och hon blev rödflammig på halsen. Ett tecken på att hon var upprörd och på väg att tappa behärskningen." Men du förstår att när dom kommer så är det försent. Väldigt försent"


                                                                                     Fortsättning följer