Novell...del 2

Hon reste sig upp ur soffan och närmade sig honom. Hon strök honom sakta över kinden, nästan ömt, för att i nästa ögonblick ta ett grepp om hans hår och rycka till. Så skrattade hon och gick tillbaka till soffan och satte sig.

"Kommer du ihåg att du en gång sa att du inte kunde tänka dig ett liv utan mig?"frågade hon med oroväckande låg och lugn röst. "Det var när det bara var vi två. Du sa att du aldrig älskat någon som mig, att vi alltid skulle vara tillsammans, inget skulle få skilja oss åt, att jag var den viktigaste personen i ditt liv. Minns du det?"

"Ja, det minns jag och jag älskade dig verkligen." Lars kände sorg när han kom ihåg den tiden. Tiden innan hon blev sjuk. Eller rättare sagt, innan han insåg hur sjuk hon var.

"Sen föddes Lina", sa hon och rösten hårdnade. "Då ändrades allting. Jag var inte längre det viktigaste i ditt liv. Hon gick alltid i första hand."

"Hon var ett barn. Vårt barn och hon behövde mig." Han försökte hålla rösten under kontroll, medveten om att hans liv hängde på om han kunde prata med henne och hålla henne från sig tills undsättning kom. "Hon behövde oss bägge men du blev ju sjuk. Jag försökte bara göra så gott jag kunde så vi skulle fungera som en familj. "

"Du menar att jag blev tokig och inte kunde ta hand om henne själv." Hennes bleka kinder började få ilskna rosor och han insåg att han måste tänka sig för. Ta det varligt så hon inte gick över gränsen. Hur länge hade hon varit utan sina mediciner?

" Så din mamma och din syster var så snälla och hjälpte dig ta hand om mitt barn och de tog hand om dig."Hennes fingrande på halskedjan blev mer frenetiskt och plötsligt hade hon ryckt sönder kedjan. Hon såg på det trasiga smycket med förvånade ögon och slängde sedan ner det i väskan. Så vände hon åter blicken mot honom. "De vände dig mot mig.Tror du inte jag visste hur dom pratade bakom min rygg för att försöka få dig att lämna mig?"

"Så var det inte,"svarade han med trött röst. "De försökte göra sitt bästa för oss alla men du förstod inte det."

"Nåja,"sa hon och lutade sig tillbaka i soffan,"det spelar ju ingen roll nu längre. Vi låter väl det gamla vara glömt, eller hur? Nu är det bara nuet som gäller. Carpe diem, var det inte det du brukade säga? Fånga dagen. Det är ju vackert, poetiskt."

"Du har alltid tyckt om det vackra", sa han och hoppades kunna få in hennes tankar i ofarliga banor.

"Ja, och hur mycket vackert tror du det fanns på det där jävla stället där du såg till att låsa in mig på?"frågade hon bittert. "Du kommer aldrig att få in mig där igen, det ska du ha klart för dig." Så mjuknade hennes röst igen."Men jag ska uppfylla dina drömmar från den tiden när det var bara vi två. Vi ska aldrig mer skiljas åt. Vi ska alltid vara tillsammans och du ska inte behöva ha ett liv utan mig."

Hon makade sig fram som beredd till språng. Han flyttade sina händer så de hängde på utsidan fåtöljens armstöd och rörde försiktigt på fingarna. De lydde honom och han kände att han inte var fullt så omtöcknad längre. Han hade ju inte druckit mer än en munfull av juicen.Det verkade som han inte skulle vara så påverkad som Louise förmodligen hade räknat med. Men han visste hur farlig hon kunde vara när hon tappade besinningen.

"Du är ju en sån romantiker, lille Lasseman, så en romantisk död passar väl då eller vad säger du? Kommer du ihåg den där filmen vi såg om prinsen som inte fick gifta sig med sin älskade och dom tog livet av sig på hans slott. Vad var det den hette?"

"Mayerlingdramat,"svarade han mekaniskt. "Vad ska hända med Lina om vi bägger är borta? Har du tänkt på det? Hon är bara ett barn." Han försökte hålla rösten under kontroll.

"Din mamma eller syster kan ju ta hand om henne, eller hur?" frågade hon och lade huvudet på sned lite."Nej, men så dumt av mig. Jag glömde. Du har ju ingen mamma eller syster längre. Dom är borta bägge två." Hon fnittrade lite som om hon just kommit på något roligt. "Ja, vad ska då ske med lilla Lina? Jag får väl vänta på henne så tar jag henne med oss. Då får vi ju vara tillsammans hela familjen."

Lars kände hur skräcken gav vika för sorgen och ilskan. Han visste att nu gällde det inte bara hans liv utan framförallt måste han skydda Lina. Han måste distrahera Louise så han kunde komma undan henne tills polisen kom.

"Du borde komma ihåg att jag inte har vare sig mamma eller Lisbet kvar,"sa han. "Du dödade dom. Du smög dig in till Lisbet när hon låg i badkaret och knivhögg henne till döds. Hon hade inte en chans. När mamma kom in och såg dig attackera Lisbet försökte hon hindra dig. Du högg ner henne också och lämnade henne att förblöda på badrumsgolvet. Sen gick du bara därifrån."

"Jag måste erkänna att jag begick ett misstag där",sa hon fundersamt. "Jag hade lite för bråttom att ge mig av. Satkärringen dog ju inte direkt utan hon lyckades ringa efter polisen. Det heter ju att ont krut inte förgås så lätt och det stämde verkligen in på henne."

Louise såg på honom och log triumferande.

"Men det blev jag som vann till slut. Hon dog."

Två polismän hade kommit hem till dem för att hämta Louise. Trots att de var stora och vältränade, starka män, fick de kämpa hårt innan de fick ner henne på golvet och lyckades sätta handklovar på henne och ta henne med sig. Hennes skrik och förbannelser ekade i hans huvud länge efteråt. Lina, som då var sex år, hade blivit vittne till hela händelsen och det hade satt djupa spår i henne.

Louise hade blivit dömd till sluten psykiatrisk vård då det konstaterades att hon led av en allvarlig psykisk störning och inte varit vid sina sinnes fulla bruk när hon dödade Lisbet och hans mamma.

Louise  öppnade sin väska och tog sakta fram en kniv, drog fingrarna långsamt,nästan smekande över eggen. Hon reste sig upp och kom sakta mot honom med ett litet leende lekande på läpparna. Han lät fingrarna leta sig fram till fåtöljens sidor tills han kände handtagen, greppade dem och väntade. Då hon var på en armlängds avstånd från honom drog han i handtagen, och fotstödet till fåtöljen for ut och träffade henne i knähöjd. Hon var helt oförberedd och tappade balansen, for bakåt och blev för en sekund liggande på golvet. Lars kastade sig upp ur fåtöljen, men innan han hunnit ta många steg så var hon uppe och högg efter honom med kniven.

Han vände sig om för att försöka avvärja nästa attack men hon var snabb och hade nu helt tappat besinningen. Hon högg vilt omkring sig och han kände hon fick in en träff i hans arm. I nästa stund kände han även ett hugg i magen.Han lade in all sin kraft i en karatespark, och var nu tacksam för den träning han hållit på med de senaste åren. Han kände han fick in en träff som fick henne att tappa andan och hon for mot soffbordet av glas.Hon ramlade över bordet som krossades och blev liggande i en hög av stora, vassa glasbitar.

Lars gick sakta mot henne där hon låg stilla och tittade på honom med förvånade ögon. Han böjde sig försiktigt mot henne och i samma ögonblick högg hon kniven i hans knä. Smärtan fick honom att ramla ihop och på ett ögonblick var hon över honom. Hon måttade ett hugg med kniven mot hans hals men han lyckades vrida sig undan. Kniven träffade golvet, bara någon centimeter från honom. Hon tappade greppet om kniven och tog istället stryptag på honom. Han kände han inte hade så mycket krafter kvar och  förstod han måste ha förlorat en hel del blod. Louise var nu helt utom kontroll och hennes vassa naglar skar in i hans hals. Med sina sista krafter försökte han komma undan men förstod att han inte hade en chans längre.

När medvetandet började lämna honom skymtade han en mörk skugga bakom Louise och hörde ljudet av något som gick sönder. Det lät som en vattenmelon som krossades och något blött skvätte ner honom. Han kände att greppet om honom lossnade och han fann sig liggande med Louise över sig. Louise som inte längre utgjorde något hot mot vare sig honom eller någon annan. Louise som fått huvudet krossat av det brännbollsträ som Lina krampaktigt höll i sin hand.

Lars knuffade undan Louise och försökte resa sig upp. Lina stod och stirrade på moderns kropp.

"Hon ljög för mig." Underläppen började darra och hon slängde brännbollsträet från sig. "Hon sa att hon ångrade det hon gjorde den där gången. Hon skulle be dig om förlåtelse och sen skulle hon låta oss vara ifred. Hon sa att hon var frisk."

Lars lyckades komma upp från golvet och satte sig i soffan. Han drog Lina till sig.

"Det är OK nu," sa han lugnande och strök henne över håret. "Allt kommer att bli bra."

"Nu är det bara du och jag, pappa," sa Lina och såg på honom med stora, blå ögon. Ögon som var kopior av Louises ögon. De vackraste ögon han någonsin sett.