min idrottskarriär....del 2

Jag har cyklat mycket i mitt liv då de bilar jag haft i min ägo oftast inte fungerat som de borde. När jag så blev tillfrågad om jag inte skulle följa med och cykla Tjejvättern, ett motionslopp på 9 mil för tjejer,  så var det självklart att jag skulle hänga med. Det var säkert samma personer som fick mig med på Kort-Vasan, som kom med det här förslaget.

En av de egenskaper som ställer till det för mig är att jag aldrig tänker efter innan jag hoppar in i något. Tankeverksamheten kommer oftast igång när jag redan påbörjat aktiviteten och då är det försent att hoppa av. När jag väl börjat med nåt så måste jag också avsluta det. En "normal" människa hade tänkt efter och resonerat som så: "OK, jag har cyklat väldigt mycket, men bara korta sträckor i taget. Max 10 km på en gång. 9 mil är väldigt mycket mer än så". Jag tänkte, om jag tänkte överhuvudtaget: "OK, det blir piece of cake så mycket som jag cyklat. Hemifrån och till affären varje dag, och ner till Krakerud ibland. Det här blir kul"

Första gången vi var iväg så blev jag sjuk så jag kunde inte cykla. Men jag följde med och vinkade av mina kompisar vid start, gick till vår hyrda lägenhet och sov, mötte upp tjejerna vid målgång. Dom verkade inte vara så väldigt medtagna så jag förstod att det inte var så himmelens jobbigt att cykla banan. Året därpå deltog jag i loppet. Jag kan bara säga en sak om den cykelturen: 9 mil är en VÄLDIGT LÅNG sträcka att cykla. När man kommer i mål får man ett stort glas öl och det är den godaste öl som finns. Man känner att man verkligen gjort sig förtjänt av den. Sen kan vän av ordning naturligtvis diskutera om det är lämpligt att servera öl vid ett motionslopp. Men gott är det.

När vi kom till vandrarhemmet där vi bodde, och jag satte mig ner, så trodde jag inte att jag skulle klara av att gå upp nåt mer. Låren var stela som cementklumpar och jag hade riktigt ont. Min säng var en överslaf och jag var inte nån vacker syn när jag klättrade upp där för att sova. Mest av allt liknade jag nog en sengångare med artros i varje led. Hur jag skulle komma ner morgonen därpå vågade jag inte ens spekulera i just då.

Till min stora förvåning hade jag inte alls ont nästa morgon. Lite träningsvärk i låren, men helt överkomligt. Det finns dock en kroppsdel som, trots vadderade cykelbyxor och gelésadel, får ta emot mycket belastning under en cykeltur. De närmaste dagarna efter denna turen så fick jag vara väldigt försiktigt vid toalettbesök. Det var till att lite försiktigt klapptorka efter varje gång jag var och kissade och ha Lambi toalettpapper hemma. Mjukt och varsamt.

Efter detta började jag träna spinning på Styrkan. Inte i första hand  med tanke på nåt mer lopp utan för att det var en träningsform som jag tyckte var rolig. Att det sedan gjorde framtida lopp mer skonsamma var ju bara en bonus man fick.

En sak som är väldigt viktig är att se till att smörja in sig med en bra solcréme. Man är ju ute i flera timmar och är det en väldigt solig dag så kan man, i värsta fall, bränna sig ganska ordentligt. Jag har alltid varit noga med det och brukar köpa med mig en flaska med nån créme som har en hög solskyddsfaktor. Det är inte alltid det är solsken när loppet går av stapeln. Jag har cyklat i regn och blåst också. Men oftast är det rätt fint väder. En av dessa gånger när det var riktigt soligt erbjöd en av väninnorna att jag fick ta hennes sololja och smörja in mig med innan vi gav oss av. Men jag tackade och sa att jag redan smörjt in mig med crémen jag hade med mig.

Det här var en dag då solen verkligen gassade från en klarblå himmel under hela dagen.När man cyklar märker man inte av värmen  eftersom det fläktar hela tiden. Vi var väl ute drygt fyra och en halv timme och det var en rätt behaglig cykeltur. När vi kom till lägenheten såg jag hur mina armar såg ut. Jag hade haft ett ärmlöst linne på mig och speciellt vänster arm var verkligen ordentligt solBRÄND. "Du skulle smörjt in dig med min sololja", sa min väninna."Men jag hade den här," sa jag och hämtade min flaska.  När jag kollade den så upptäckte jag att det var en vanligt hudlotion. Ingen solskyddsfaktor, ingenting.

Det sved naturligtvis rätt bra när jag duschade men detta var inte det värsta. Inte heller att jag ömsade skinn i flera veckor efteråt. Det värsta var smärtan som verkade gå ända in mot benet i vänster arm. Det värkte konstant, rent djävulusiskt i flera dagar. Efter denna händelsen kollade jag både en och två och tre gånger att det verkligen fanns solskyddsfaktor på den créme jag smörjde in mig med.

Sist jag genomförde loppet var för ett par år sedan.Då hade jag inte tränat på hela året men jag har ändå rätt stor tilltro till min egen förmåga att klara av saker och ting.Jag har cyklat Tjejvättern ca 6 ggr. Jag mindes alla gånger jag cyklat och klarat det utan problem och glömde de gånger jag ångrat mig halvvägs.

Den här gången blev det riktigt jobbigt. Dels hade jag inte nån kondition att tala om och dels hade jag inte alls den rätta gnistan. Jag tror att just det var det allvarliga. Att inte ha gnistan. När jag kommit drygt halvvägs så började jag fundera på att ge upp. Det åkte bilar med funktionärer fram och tillbaka och jag hade bara behövt stoppa nån av dom så skulle dom tagit mig till målområdet. Samtidigt kände jag att det kunde jag bara inte göra. Så jag hoppades att jag skulle få punktering för då skulle det vara tillåtet att ge upp. Men inte fick jag nån punktering inte. Många andra fick det, men inte jag. Så det var bara att trampa på. Det tog mig drygt sju timmar att ta mig i mål och det var de längsta timmarna i mitt liv. Jag var inte kroppsligt slut men psykiskt slut. Gnistan fattades.

Nu får vi se om jag ska åka i år igen. Har halvvägs lovat att göra det. Men inte definitivt. Försöker tänka innan jag agerar men den biten tror jag inte fungerar ändå. Det skulle vara roligt att dra iväg igen för det känns så bra när man genomfört nåt man inte är säker på att man ska klara av. Nu är banan 10 mil dessutom .Vi får se. Que sera sera.