en kväll i slalombacken

Det var en gång en stad som hade en väldigt fin slalombacke. Där fanns möjligheter för alla att åka, från barn och nybörjare till mer duktiga åkare. Och där fanns oftast mycket folk som utnyttjade backen. Den backen är nu bara ännu ett sorgligt kapitel i boken: "Hagfors - historien om staden som politikerna stympade."

Jag var i slalombacken med familjen lite då och då och tyckte det var jätteroligt. Inte för att jag var speciellt duktig på slalom men jag klarade av att ta mig nerför backen helskinnad. Och oftast utan att ramla. Sanningen att säga var jag en väldigt försiktig åkare och därför ramlade jag inte. Jag visste nämligen att det var oerhört svårt att graciöst ta sig upp på benen igen på skidor som ville dra iväg åt varsitt håll. Jag utnyttjade i stort sett backen utefter hela dess bredd. Att det sen kom ungar som knappt nådde mig till midjan och susade förbi, det bekom mig inte speciellt.

En period av mitt liv vistades jag en hel del i Lesjöfors. Där har dom också en slalombacke. Den påminde inte speciellt mycket om den i Hagfors utan den var relativt kort men desto brantare. En sån backe som inte direkt ropade på mig att jag skulle komma och åka.

En helg då jag hade Sofia med mig, bestämde vi i alla fall att vi skulle åka slalom. Sofia var då ca 9 år och betydligt tuffare än jag vad gällde skidor. Liften de hade i Lesjöfors var precis lik den som dom hade i Hagfors. En sån där som ser ut som ett ankare och som man greppar för att få själva ankardelen under rumpan. Skillnaden var väl egentligen bara personalen. I Hagfors fanns det alltid personal som tog tag i ankaret och höll i tills man fick ett grepp. I Lesjöfors fanns ingen sån personal. Där fick man ställa sig på plats och sen få tag i ankaret och få det på plats.Det gick inte så bra för mig och Sofia. De första tre gångerna fick jag inget grepp alls utan höll på att bli nerslagen när liften susade förbi. Till slut var det nån bland personalen som såg detta och kom till undsättning. Redan där borde jag förstått att detta inte skulle bli nån bra slalomupplevelse. Men vi kom upp i backen i alla fall.

När man såg backen nerifrån såg den inte så speciellt imponerande ut. Betydligt kortare än den i Hagfors. Det man inte såg förrän man kom upp var att den var brant. Riktigt brant. Om inte helt lodrät så nära inpå. Dessutom var det här en vinter när det var mer is än snö i backen. Detta såg vi inte heller förrän vi kommit upp till toppen.

Vi gjorde oss i alla fall beredda att åka ner. Sofia hade varit sjuk under veckan och var fortfarande inte helt kry. Hon hade varit väldigt ivrig att i alla fall kunna åka slalom lite grand. När vi stod där uppe kom verkligheten ikapp både henne och mig. Jag insåg att detta inte var en backe i min smak. Sofia, som normalt var ganska tuff i lägen som hade med kroppsliga aktiviteter att göra, började inse att det inte var ett drömscenario vi hade.

Vi började lite försiktigt att ta oss nerför backen. Men det var is och det var brant och det gick inte att finna någon bra nerfart. Jag började fundera på om det fanns nåt sätt att få den frånvarande personalen att komma upp och hämta oss, men insåg att det inte var realistiskt.Det här var före mobilernas tid så det fanns ju inte nåt sätt att komma i kontakt med någon där nere. Vi måste alltså klara oss själva. Sofia började bli förtvivlad och var säker på att vi skulle dö där uppe i backen.

Till slut kom jag på en lösning. Jag tog av mig skidorna och sa till Sofia att göra detsamma. "Vi går nerför backen,"sa jag till henne. "Dom kommer att skratta ihjäl sig åt oss," grät Sofia."Vi kan inte gå ner. Det är pinsamt." Men till slut tog hon av sig skidorna och började sakta ta sig neråt. Jag bar hennes och mina skidor. Man är väldigt klumpig om man går på plan mark i slalompjäxor. Jag kan garantera att man är inte särskilt graciös eller rörlig när man går nerför en isig och brant slalombacke i slalompjäxor heller. Att sen bära två par slalomskidor gör inte det hela lättare. Det gällde att hålla sig på benen för om vi ramlade skulle vi åka kana nerför backen. Då skulle vi visserligen komma ner fort, men riktigt så fort ville vi inte ner.

Sofia var med i barnkören vid den här tiden och en av hennes favoritsånger var "Varm korv boogie". För att muntra upp henne under vår långsamma, och jobbiga, färd nerför backen så började jag sjunga på den. Nu kunde jag bara en vers och refrängen, så den rockade jag under promenaden. Jag tyckte det gick riktigt bra, men til slut sa Sofia:"Snälla mamma, var tyst!"

Efter en ganska lång stund kom vi fram i alla fall. Nån personal som eventuellt skulle kunna skratta åt oss såg vi inte till. Antingen var de helt enkelt frånvarande eller också stod de gömda nånstans och betraktade oss. Efter detta uppskattade jag backen hemma ännu mer.