jag och ansikten

     Jag har en unik förmåga. Jag glömmer aldrig ett ansikte. Om jag träffar en människa en gång så minns jag det ansiktet för resten av livet. OK, om ansiktet förändrats mycket så får jag ett litet problem, men när ansikten inte förändrats för mycket så finns dom i mitt minne. Detta göra att jag alltid träffar människor ute på stan, i affärerna, på sjukhus, i tandläkarens väntrum, på bussen som jag känner igen och som hälsar på mig. Och jag hälsar alltid glatt tillbaka. Jag vill ju inte få rykte om mig att vara högfärdig och "fin" av mig. Det finns bara ett litet problem: visserligen kommer jag ihåg ansikten - men jag minns inte alltid namnen. Inte heller minns jag alltid i vilket sammanhang jag träffat ansiktet ifråga eller vilken relation vi haft till varandra.
     Ofta går det bra; vi ler mot varandra, jag och ansiktet, säger ett glatt "hej" och går vidare, var och en till sitt. Jag med en hel del funderingar där jag försöker placera ansiktet i rätt sammanhang. Ibland lyckas det. Men om det är ett ansikte som hör till väldigt förfluten tid, så slutar det med att jag kan känna mig frustrerad åtskilliga dagar över att inte veta vem ansiktet var, tills jag träffar nästa ansikte som ger mig nytt huvudbry.
     Ibland går det inte alls lika bra. Det är de gånger som ansiktet attackerar med att börja ett samtal med mig där det förutsätts att jag verkligen känner igen ansiktet. Jag skulle naturligtvis kunna vara ärlig och beklagande tala om att jag tyvärr inte kan placera personen ifråga. Men så vill jag ju inte såra någon utan istället låtsas jag som jag vet exakt vem vederbörande är. Dessa attacker sker oftast när jag är någonstans där jag inte bara kan gå min väg.
     För några år sedan satt jag i väntrummet och väntade på min dotter och dotterdotter som var inne på röntgen. Flickan fick sitt ben röntgat för att se om hon kunde bli befriad från gipset hon haft hela sommaren. Jag ser en dam, någonstans i min ålder, komma in och jag känner direkt igen ansiktet. I samma stund som hon får syn på mig, och närmar sig mig med ett stort leende på läpparna, så inser jag att jag inte har en aning om vem hon är.
     "Nej,men hej,"säger hon,"så roligt att träffa dig. Det var minsann inte igår."
     "Nej,"svarar jag (Vem i hela friden är detta?Var har jag träffat henne?)"Det är ett tag sen sist."
     "Väntar du på nån eller ska du in själv? "frågar hon och ser med stora ögon på mig.(Vad har hon med det att göra? Hur väl känner vi varandra egentligen? Bäst att vara lite neutralt vänlig. Man vet ju aldrig.)
     "Jag väntar på min dotter,"svarar jag."Hon är inne med sin flicka som förhoppningsvis ska få ta bort gipset hon haft."
     "Javisst ja, det är din äldsta som har en dotter." säger hon som om det vore den självklaraste sak i världen att hon vet det.
     "Vad sysslar du med nuförtiden?" frågar hon. "Är du fortfarande kvar på samma ställe?"
     "Jag jobbar inom resebranschen sen nåt år tillbaka,"svarar jag (Vad är samma ställe? Jag har ju jobbat på en mängd platser de senaste åren.) "Och du själv då? Vad gör du nu?" (Smart fråga. Nu får jag lite hjälp att placera henne.)
     "Detsamma som förut,"svarar hon och skrattar lite. "Går i samma gamla hjulspår."(Jaha, och vad är det för hjulspår. Ge mig nåt att gå på för tusan!)
     "Hur är det annars?" fortsätter hon sin utfrågning "Har du fortfarande sällskap med han den där trevlige karln?"(Vem av dom? Hur långt tillbaka i tiden går vi nu? Det har ju funnits ett antal trevliga karlar i mitt liv. Vem menar hon?)
     "Nej, jag är singel sen en tid tillbaka. Hur har du det själv med kärleken?" (Nu måste hon ju avslöja något för mig i alla fall. Hoppas bara att hon inte är änka för då blir det jobbigt.)
     "Jag har fortfarande samma gamla gubbe,"skrattar hon. "Du vet, vi är ett sånt där strävsamt gammalt par som kommer att sitta på ålderdomshemmet och hålla varandra i handen."
     Hon tar fram några foton ur väskan ( Nu kommer det  lite hjälp. Om jag känner igen någon på fotona så kan jag placera det här ansiktet.) Hon visar fram ett par bilder på några små barn.
     "Det här är dom två yngsta barnbarnen,"säger hon stolt."Dom är Lenas. Tvillingar som är två år nu."
     "Jättesöta,"säger jag, som man ska göra.( Ser ut som vilka ungar som helst, säger mig absolut ingenting.)
     "Har du träffat nån av dom andra i gänget nåt?" frågar hon och stoppar ner fotona i väskan igen, och ser inte att jag börjar känna lite panik. (Vilket gäng pratar hon om? Jag har aldrig varit med i nåt gäng. Inte ens som upprorisk tonåring.)
     "Njaa,"svara jag lite svävande, " det är ju ett tag sen nu, det med."
     "Jag saknar våra träffar lite,"säger hon med vemod i rösten."Vi hade ju alltid så trevligt när vi träffades, men man hinner ju inte vara med överallt." (Vilka träffar? Bokcirkeln, gympan, vävkursen, franskan, danskursen? Herregud, hur ska jag komma ur det här?)
     I detsamma kommer räddningen i form av min dotter och dotterdotter som kommer ut från röntgen. Flickan hoppar omkring överlycklig över att gipset nu är borta, och modern är lättad över att allting gått bra.
      "Hej,"säger min dotter till ansiktet och ler stort mot henne.
      "Hej," svarar ansiktet och vänder sig mot mitt barnbarn."Så du fick ta bort gipset. Det var väl skönt."
      Hon vänder sig mot mig och ger mig en stor kram och ett stort leende. Jag besvarar bägge sakerna.
     "Nu måste jag iväg", säger hon."Hälsa om du träffar någon av de andra flickorna. Vi kan väl försöka träffas någon dag framöver. Det var ju så länge sedan och det skulle vara så roligt."
     Hon skyndar därifrån och min dotter tittar på mig när ansiktet lämnat oss.
     "Vem..."börjar hon.
     "Fråga inte," säger jag.
     "Aha,"säger hon, "en till av alla människor som du så väl känner igen men inte har en aning om vem det är. Varför sa du inte som det var när hon började prata med dig?"
     "Men hon var ju så bekant,"försvarar jag mig. "Jag kunde ju inte såra henne genom att tala om att jag inte visste vem hon är. Jag kände ju igen ansiktet."