symöte

Jag får erkänna här och nu att jag är fördomsfull. Har varit i alla fall när det gällt symöten (=kafferep för mig). Jag trodde det var ett gäng tanter som satt och skvallrade om dom som inte var med, och som handarbetade betydligt mindre än de pratade. Och det dom inte visste om de icke närvarande det fantiserade dom ihop. Ju smaskigare skvaller desto högre i kurs stod man. Trodde jag.

Nu är jag själv en symötes-tant. Och jag får be alla symötes tanter i mitt förflutna om ursäkt för alla fördomsfulla tankar jag haft om er. För jag inser att man kan träffas utan att skvallra och prata skit.Även kvinnor kan. Vi är ett gäng som träffas för att vi jobbat tillsammans och efter att vi blev arbetslösa ville vi fortsätta träffas. Inte för att prata om andra utan för att vi trivs så bra tillsammans. Vi brukar träffas ungefär en gång i månaden, mellan ca 19-21.På så kort tid hinner vi inte prata om andra. Vi handarbetar inte speciellt mycket. De senaste gångerna har ingen haft nåt arbete med sig. Vi pratar och skrattar och har allmänt roligt. Vi har t.o.m två vuxna killar och en pytteliten charmknutte med i gänget. Det ska börjas i tid.

Jag är äldst i skaran och inser att om vi kan fortsätta att träffas så här i framtiden så blir jag väl den första som kommer att bo på nåt äldreboende så småningom. Men då blir det färdtjänst till mötena och när det är min tur att vara värdinna så får jag snällt be personalen ställa upp och ordna detaljerna. Skulle jag bli vilsen så jag inte riktigt vet vem jag är eller var jag är så är jag ganska säker på att jag inte kommer att glömma dessa möten. De får då anses som terapi och då kanske jag inte ens behöver betala färdtjänsten. Ska det vara nödvändigt med handarbete av nåt slag så kan jag säkert virka en grytlapp eller sticka en halsduk. För syns skull.