Såg just ett inslag i "Efter tio" med Malou. Hon har som veckans tema "Afganistan" och en av hennes gäster idag var Ann Jonsson vars son Jesper dog 2005 i Afganistan. Jag blev väldigt tagen av hennes historia. Att förlora ett barn är väl varje förälders värsta mardröm oavsett på vilket sätt det sker.  Hon berättade att det inte fanns nåt hon kunde göra för att hindra Jesper från att åka till Afganistan. Det var hans önskemål att åka ut och kunna göra skillnad och kunna hjälpa till och det fick hon och familjen acceptera. Han var vuxen och fattade sina egna beslut. Hon och familjen har bildat en stiftelse i Jespers namn och nu sälja gula bandet till förmån för stiftelsen. http://www.gulabandet.se/ Gå gärna in där och läs mer.

Jag är inte så insatt i problemen i Afganistan men de som åker dit nu åker av fri vilja. Det som är skrämmande är dock att i framtiden kan det bli så att de som är inne i det militära inte kan välja om de vill åka till ett oroligt område i världen utan de kan bli tvingade till det. Hur kommer de att må och hur kommer deras familjer att må?

Ännu mer skrämmande tycker jag att det är att det är nästan dubbelt så många unga grabbar som dött i Sverige under militära övningar, än  de som dött under utlandstjänst. Det gör att jag i alla fall inte känner så stort förtroende för ledningen inom det militära. Man ska inte dö under en övning i trygga Sverige.

Jag kan inte sätta mig in i hur de anhöriga känner sig. Det kan man inte annat än om man varit där själv. Jag hoppas att jag aldrig ska behöva få veta hur de känner sig. Men mina tankar idag går till alla de som har någon anhörig i Afganistan och till de som inte fått hem sina familjemedlemmar välbehållna.